Kategori: Blogg

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.

Jag vill att det ska vara inkluderande.

Har en massa tankar om exkludering, utanförskap och gruppmentalitet angående hela den här feministgrejen och jag ska skriva om’t igen imorgon. Ibland kan det vara svårt att se till sin egen skyldighet att släppa in och vara inkluderande. Jag tror tyvärr att jag har glömt hur det känns att vara liten och rädd i dessa sammanhang, nu när jag känner mig som en accepterad och av många omtyckt del av den feministiska ”scenen” eller vad man nu ska kalla den, i alla fall på internet. Men nu när jag tänker på det så minns jag hur jag blev alldeles till mig när Hanna Fridén kommenterade första gången, till exempel.

Jag vet inte hur allt detta upplevs för er andra. Om det känns exkluderande att läsa här och att skriva till mig eller om det är inbjudande. Jag vill att det ska vara inbjudande för den som vill lära sig mer om feminism eller vill diskutera den, och andra saker som jag skriver om också för den delen. Jag vill inte att någon ska vara rädd för att yttra sig för att de upplever en risk för att bli överkörda, men samtidigt har jag fått höra det lite på sista tiden: att man inte riktigt vågar säga emot eller komma med andra infallsvinklar för att jag går på för hårt.

Detta är inget jag skriver för att folk ska komma hit och bekräfta mig och ba: ”nejmen Fanny, du är så bra”. Jag vill faktiskt veta. Om någon, alltså någon som är intresserad av feminism eller andra saker jag skriver om, känner sig exkluderad och i så fall varför.

Lite mer om feministiskt debattklimat.

Angående inlägget jag skrev innan om feministiskt debattklimat. Jag vill bara förtydliga vad jag menar: jag har inget emot meningsskiljaktigheter, hätska diskussioner eller ens att folk går ut och skriver att de hatar varandra. Sånt kan jag ta, jag räknar till och med med att få ta sånt. Jag har inte heller något emot att man printscreenar ett mejl där man tycker att någon varit snäll/haft rätt/haft fel/varit elak/varit en stor idiot. Det är helt okej. Vad jag ogillar är när man gör människor till åtlöje.

Jag vet inte vad Ellen menade med att lägga ut mejlet såsom hon gjorde. Halva poängen i det jag skrev var att hon inte lämnade någon förklaring utan bara gjorde det upp till läsaren att tolka helt själv. Sånt kan lätt kännas obehagligt för den som är avsändare av det som blottas. I ett sådant sammanhang vill jag ha en kontext, jag vill veta varför detta publiceras och vad som är det roliga eller felaktiga.

Ellen menar på att det rörde sig om att även de som hatar henne inser och erkänner att hon har rätt. Jag misstror henne inte i det, det var säkert hennes intention. Men då hade hon kunna skriva det.

Det är känslan av utsatthet som kommer när folk hånar en eller skrattar åt en utan att man riktigt förstår varför som jag vill försöka beskriva och som jag tycker är obehaglig. Det är den jag inte vill bli utsatt för. Känslan av att det är en massa personer som snackar bakom ens rygg, som förstå och är invigda i något som man själv inte har mer än en svag aning om. Det får en att känna sig utsatt, oavsett hur många personer man har på ”sin sida”.

Jag vet inte vad specifikt Ellens syfte var och det spelar faktiskt egentligen inte sådär skitstor roll. Det viktiga är att jag tycker mig ha upplevt en trend, en trend där mer och mer sånt här kommer fram. Jag tycker mig se mer hån, mer antydningar och falskspel på bekostnad av ärliga konfrontationer. Jag säger inte att alla kvinnor måste hålla ihop eller tycka lika eller ens vara snälla mot varandra. Men det är väldigt onödigt att så osäkerhet utan att det kommer något konstruktivt ur det, något konstruktivt som i en diskussion, ett ställningstagande eller vad som helst.

För övrigt kan jag säga att jag tycker att det också är ett problem när vissa bloggare har ett litet crew som dyker upp som små pitbulls och skäller så fort bloggaren skriver att någon annan varit taskig eller har fel. Det gynnar inte konstruktiv debatt alls. Dessutom tror jag att det är lite det som drar fram den här typen av beteende som jag beskrivit innan, eftersom det blir för mycket tjafs om man skriver rakt ut att man tycker att en viss person har fel eller är dum i huvudet. Då blir det enklare att skriva lite subtilt så att folk fattar men inte har så mycket att sätta emot. Så jag tycker också att det hör till de bloggare med stor och trogen fanskaras ansvar att inte skicka ut sina fans som målsökande missiler så fort man blir kritiserad. Det är också oärligt på ett sätt, för man ser till att ens kritiker får den reaktion man skulle vilja ge dem men svär sig fri själv eftersom det inte är en själv som skriver det. Men om man länkar och ger en ofullständig beskrivning av förloppet eller antyder vissa saker så har man ju på ett sätt initierat det hela.

Hanna Fridén var väldigt duktig på att hantera sånt här på sin tid. Om hon bråkade med någon och hennes läsare gick till attack så brukade hon skriva att hon inte ville att de skulle vara elaka. Hon insåg sitt ansvar över vad hennes läsare skrev hos andra som hon hade skrivit negativt om. Mer sånt!

Ett inlägg om feministiskt debattklimat som var väldigt jobbigt att skriva.

Läser på kvinnopartaj om den ”nya coola” feminismen med asheta brudar som kör över alla snubbar som är douchebags, här exemplifierad med Quetzala Blanco. Och jag tänker på hur Quetzala agerade rörande Cissi Wallins historia i samband med #prataomdet, där hon var extremt föraktfull och nedtryckande när Cissi Wallin gick ut med sin berättelse om ett övergrepp hon blivit utsatt för. Cissi nämnde inga namn eller så, ändå kände sig Quetzala tvungen att gå ut och ironisera, säga att Cissi är blekfet och gud vet allt och att hon minsann inte alls kan ha blivit våldtagen eftersom Quetzala kände den här personen som Cissi skrev om.

Och så tänker jag på hur hon agerande inför Blodinbellas tidning egoboost, där hon gick på hårt som fan, var extremt taskig och nedtryckande och tyckte att det skulle finnas utrymme även för tjejer som inte mår så bra. I samband med detta skrev jag om att ta fram feminismen bara när det passar.

Detta, och framförallt #prataomdet-incidenten var ju länge sedan men jag kan säga att jag aldrig sett Quetzala be om ursäkt för det hon skrev om Cissi. Inte på riktigt. Detta trots att det var ett extremt grovt övertramp. Nåja, det skulle såklart kunna vara så att detta var två olyckliga undantag och att det som är den ”nya coola feminismen” är en mängd andra saker, men det verkar inte riktigt vara så. Detta baserar jag på ett antal diskussioner och uttalanden jag har observerat. Jag orkar inte gå igenom allt, dels för att mycket så såpass subtilt att jag inte riktigt kan förklara det. Ni får helt enkelt lita på mitt ord (eller skita i det om ni har en annan uppfattning).

På sista tiden har jag även noterat en viss trend. Det är uttalade feminister som trycker ner andra kvinnor så det svider om det, så länge dessa personer är övre medelklass/lite korkade/banala/osäkra eller bara inte helt konsekventa, eller så kanske de är för konsekventa. Eller: präktiga. Det är nog framförallt präktighet det handlar om. Om en annan kvinna är präktig, då är det banne mig illa. Präktig som UnderbaraClara med sitt bakande, eller Blondinbella med sin ickerökning och sitt entreprenörsskap, eller jag (jag tror i alla fall att jag ganska ofta uppfattas som präktig). Det är en slags väldigt aggressiv attityd som åtminstone jag upplever som skrämmande. Och framförallt: det sker alltid i grupp. Och om någon trampar över gränsen, gör fel säger fel så skrivs det om den personen i tredjeperson på ett väldigt förlöjligande sätt.

Jag är inte en person som ryggar för debatt, jag kan står upp för mig själv och har inga problem med att någon tycker att jag är eller kallar mig idiot. Herregud, det är okej och det är sånt man får ta. Vad jag däremot tycker är obehagligt är känslan av att folk pratar om en. Eller egentligen inte att folk pratar om en, för jag utgår från att folk snackar om mig, det är ju något man får räkna med om man lägger sig i samhällsdebatten. Men det är det här öppna bakom ryggen-snack som jag får obehagskänslor av. Jag har ännu inte sett det riktat mot mig, men jag har kommit på mig själv med att tänka mer och mer på vad jag skrev för att jag inte ska bli nästa ”offer”.

Jag tycker att det inlägg Ellen skrev om Lady Dahmer är ett himla bra exempel. Det är en sak att skriva direkt till en person, eller direkt om en person, och liksom förklara vad fan det är man lackar satan på och öppna upp om inte för diskussion så i alla fall för något slags öppet gräl. Liksom vara tydlig med sina intentioner. Men att på det där sättet blotta någon utan att över huvud taget redogöra för kontext, för sitt syfte med det hela eller något annat ger helt andra känslor. Man känner sig, precis som Lady Dahmer skriver, som en person som får stå där med dumstruten på. Vara det stående skämtet alla skrattar åt, utan att man liksom får chansen att förstå varför. Det är en helt annan känsla av utsatthet än att bli konfronterad direkt, som en värdig motståndare. Känslan av att inte ens vara värd att försöka förklara grejen för, inte ens värd att försöka få ett svar från.

Jag vet inte hur många här som varit utsatta för mobbing, men det är en fruktansvärt obehaglig känsla att vara den som är föremål för förlöjligande. Ett förlöjligande som är precis så synligt att personen som blir utsatt uppfattar det, men ändå ingen riktig konfrontation. Ett synligt bakom ryggen-snackande som är ämnat för att man ska se det, men som man inte riktigt vågar besvara.

Och nu är jag väl fånig som nämner ordet mobbing i samband med en debatt om saker som sker på nätet. Att reagera på taskig attityd verkar anses fånigt och svagt. Jag kan förstå driften med det, på ett sätt. Jag tycker att det är skitfånigt med folk som alltid ska komma och säga att man ska vara ”trevlig” så fort några personer har en diskussion på internet. Men jag tycker att det är himla viktigt att främja ett schysst klimat. Och med schysst menar jag inte att man aldrig ska använda fula ord, bara vara snäll och visa förståelse fast man inte alls håller med. Men schysst menar jag snarare ärligt. Att inte agera som tuffa gänget i mellanstadiet som stod och pekade lite för tydligt och viskade lite för högt, som liksom ville att man skulle fatta att det var en själv som var föremål för diskussion men fortfarande ha för lite bevis för att kunna säga till fröken.

Både många skribenter på kvinnopartaj, Quetzala och de andra personer jag skriver om har intressanta saker att säga om att vara kvinna och vad feminism är och borde vara. Men jag är samtidigt rädd för dessa personer. Och jag brukar verkligen inte vara rädd. Men det är jag, jag är rädd att vara den som får stå i hörnet och skämmas medan de gör sig lustiga på min bekostnad. Och därför håller jag käft i en massa sammanhang där jag hade velat säga eller skriva något. Inte direkt säga emot, men kanske fråga någon vad som menas eller försöka tillföra mitt perspektiv. Men nu gör jag inte det, för jag är för rädd för att jag ska vara den där präktiga löjliga tjejen som bara är så jävla patetisk och har fel i alla men är för dum i huvudet för att ens försöka förklara för. Jag är inte bekväm med det här, inte alls. Inte bekväm med risken, men inte heller bekväm med att jag själv ryggar för den.

Och då jag ändå ser mig själv som relativt trygg i mig själv och mina åsikter i förhållande till vad jag uppfattar många andra inom samma krets vara så funderar jag på vad detta innebär för dem. Eller så är jag bara mycket osäkrare och töntigare än vad jag intalar mig, fan vet jag. Jag vet i alla fall att jag tycker att det är beklagligt att jag ska behöva känna denna rädsla där jag egentligen borde känna att jag är bland vänner. Visserligen vänner med konflikter, meningsskiljaktigheter och så vidare men fortfarande personer som kämpar för ett gemensamt mål och som borde behandla varandra med respekt därefter.

Feministkäbbel.

På senaste tiden har frustrationen över feminismen lagt sig som en våt trasa över mig. Jag blir beklämd, främst över mig egen oförmåga att definiera vari mitt obehag ligger. För å enda sidan blir jag trött när folk håller på att bråka om en massa menlös skit, å andra sidan är jag verkligen ingen sån typ som tycker att vi ska ha ett ”trevligt” debattklimat framför allt annat.

Jag gillar när det finns intern debatt och jag är inte den som blir obehaglig till mods när folk blir arga eller tar till grova ord. Däremot blir jag trött av käbbel. Och käbbel, det är verkligen vad jag känner att de senaste dagarnas feministdebatt har präglats av.

Troligen beror detta på att allt jag ser av andra feminister är på internet, och då blir det lätt så enahanda och enkelspårigt. Kanske hade det varit mer uthärdligt om jag hade folk att diskutera med öga mot öga.

Vad som blir jobbigt är när man upplever att man inte vågar yttra vad som helst för att vissa är fruktansvärt dömande. Fan vet jag om någon skulle bry sig egentligen, men jag har bara uppfattat en så otroligt hätsk stämning bland feminister på sista tiden. Det känns som att vi bråkar mer internt än någon annan politisk grupp, och jag vill verkligen verkligen inte att det ska vara så.

För första gången i mitt liv känner jag mig liksom rädd för de som ska vara mina egna. Jag vill inte att det ska vara så och jag försöker att inte känna så, men så är det.

Därför kan vi aldrig någonsin acceptera hatiska ideologier för att deras företrädare är rumsrena.

Fick en väldigt rimlig (och väntad) invändning emot resonemanget jag presenterar i den här texten:

Ditt resonemang har en stor nackdel.. Man skulle kunna resonera exakt likadant om man var rasist och tycker att man är i underläge mot invandrare, typ ”de tar alla jobben och jag som är arbetslös”. Att detta inte är snt spelar dåmingen roll eftersom rasisten upplever detvså på samma sätt som du upplever klass-samhället.

Ja, så är det. Och just därför tycker jag att det fokus som hamnat på just vänsterns hat är orimligt. Det är nämligen inte hatet man bör vända sig emot, utan tankesättet som hatet syftar till att uttrycka. Jag skulle inte kritisera en nationalist (som ju är rasisternas ideologi) för att hen uttrycker sig för starkt emot invandrare eller mångkultur eller vad det nu rör sig om, däremot motsätter jag mig själva iden hatet grundar sig på.

Men om man nu tror att invandring eller mångkultur är grunden till all, eller åtminstone en betydande del, av alla problem i samhället, gör man inte då rätt i att hata? Det förefaller mig fullständigt orimligt att vara övertygad om att man har hittat lösningen på samhällsproblemen och inte vara extrem i sina uttryck kring det. Det skulle vara väldigt oansvarigt, anser jag.

Nationalism är fel av en massa olika skäl. Det finns mycket att säga om nationalismens grundläggande ideologi; tanken om att det som enar samhället är den gemensamma ”kulturen” i form av traditioner, religion och seder. Tanken om att det inte skulle kunna existera olika kulturer parallellt med varandra, inom samma samhälle och så vidare. Allt detta förefaller i mina ögon fullständigt orimligt och det är något som jag tycker att man ska argumentera och kämpa emot. Det är helt enkelt inte en vettig ideologi.

Vad jag däremot tycker vore orimligt vore att säga: ”visst, var du nationalist men låt det inte gå över i att hata invandrare/invandringsvänliga” utan att göra någon djupare ideologikritik. Liksom bara nöja sig med att folk tycker som de gör, så länge de gör det inom vissa ramar. Problemet, som jag ser det, ligger ju i själva ideologin. Nationalism är en problematisk ideologi, oavsett om den tar sig uttryck i att heila på något torg eller att stå och debattera rumsrent i riksdagen. Denna inställning, att man får tycka vad man vill så länge man inte visar något öppet hat, är enligt mig djupt problematisk. Den lägger fokuset på ordval och metoder istället för faktiskt åsikter.

Jag tror aldrig vi kommer komma någonstans genom att acceptera nationalismen som ideologi men förkasta vissa uttryck för den. Om en accepterade nationalismen i form av till exempel Sd blir större så kommer även de uttryck vi förkastar att växa sig starkare. Det är därför vi aldrig någonsin kan stanna vid att acceptera hatiska och felaktiga ideologier bara för att deras företrädare är rumsrena, och av samma skäl ska vi inte heller förkasta ideologier för att deras företrädare använder fula ord eller gör piñatas.

Det blir bättre!

Alltså, det är ju hög kvalitet på mina opponenter denna helg. Rimliga invändningar, uttryckt i trevliga ordalag och upplagt för konstruktiva diskussioner där man kan uppnå förståelse för varandra. Dock att vissa av er fortfarande gör misstaget att blanda ihop mig med ”vissa genusmänniskor/feminister” som ofta inte ens är namngedda (ibland tvivlar jag på att dessa människor ens finns). Men fortsätt såhär!

Ni måste faktiskt läsa det där inlägget.

Alltså jag fattar att det här inlägget var jättelångt och jobbigt och vill därför uppmana er till att faktiskt läsa ändå för det handlar om en väldigt viktig sak. Jag brukar inte skriva den här typen av genomgångar eller sammanfattningar av saker eftersom det för det mesta är trist läsning och trist att skriva. Så läs nu va. Ok?

Men kan man få erkänna sina misstag eller?

Alltså gud. Detta är så otroligt fånigt. Nu kommer det låta som om jag ingår i någon slags stödtrupp till Lady Dahmer men jag hade faktiskt blivit lika upprörd vem det än handlade om. Lady Dahmer har i alla fall haft någon slags konflikt med en person som heter Ellen angående att hon har fotat och lagt upp bilder på sina barn när de gråter och Ellen tyckte väl att det var förlöjligande. Det är en åsikt jag kan förstå och inget fel med att ifrågasätta sånt. Grejen är att Lady Dahmer har skickat ett mejl till henne där hon skriver att hon har tagit till sig av det hon sagt vilket Ellen nu har publicerat och döpt filen till rövslickeri. Herregud. Ingen resonerande text om saken, inget mer än bara publicering av mejlet. Uppenbarligen gjort enbart i syfte att håna.

Nåja. Att det är jävla mellanstadiefasoner är egentligen inte det som stör mig för så är det ju ibland med så kallade bloggbråk, det som stör mig är att man hånar en person som faktiskt tagit till sig, svalt stoltheten och till och med skickat ett personligt mejl om saken. Det är ju jättemodigt gjort av Lady Dahmer! Det är inget jag säger för att smöra, utan det är fan inte många människor som faktiskt vågar erkänna när de har haft fel och bytt åsikt. Jag tycker att det är stort gjort.

Överlag kan det finns en tråkig attityd mot människor som ändrar sig och vågar erkänna att de gjort misstag. Vad är grejen med det? Måste man ha samma åsikter intakta från att man är femton? Är man plötsligt en rövslickare eller kappvändare för att man tar till sig av det någon säger till en och vågar erkänna det?

Det bästa sättet att få barn som är nöjda med sig själva är att vara det själv.

Lady Dahmer har skrivit om det här med barn och smink. Det brukar råda en jävla moralpanik kring ungar och smink. Smink är liksom en vuxengrej, och en massa personer kämpar hårt för att behålla det så.

När jag växte upp sminkade min mamma sig inte till vardags, hon rakade inte heller benen eller bantade. Det fanns liksom inget fokus på sånt alls under min uppväxt. Det var inte heller så att hon förbjöd mig från att göra något av detta. När jag väl började sminka mig, raka mig och så vidare så var det liksom okej, även om jag ofta hade otroligt mycket smink som dessutom såg ut helt åt helvete. Och så gjorde jag det ett tag. Och sen slutade jag. Alltså, jag sminkar ju mig ibland även nu men långt ifrån dagligen. Det finns inget tvångsmässigt kring sminkandet, utan det är något jag gör när jag vill vara lite extra fin precis som jag sätter upp håret eller har på mig kläder jag tycker extra mycket om.

Vad jag däremot har noterat är att mammor som själva sminkar sig på daglig basis har ett mycket mer komplicerat förhållande till smink för sina barn. Jag tror att det har att göra med hur man ser på smink. Om det är något man sysslar med för att behaga omgivningen, göra sig attraktiv eller dölja skavanker som man upplever att man har så blir det såklart jobbig när barnen sysslar med det. Man vill inte att en nioåriga dotter ska vilja vara snygg inför killarna. Man vill inte heller att hon ska dölja något, för man vill att hon ska tycka att hon är fin som hon är. Det är en fullständigt rimlig reaktion om det är d förhållningssättet man själv har till smink, men poängen är att smink inte uppfyller samma funktion för alla.

En person som lägger 30 minuter på att lägga en naturlig sminkning där man täcker över mörka partier under ögonen, finnar, fräknar och så vidare varje jävla morgon är kanske inte förtryckt, men använder onekligen sminket som ett sätt att dölja sitt verkliga utseende. Det är inget jag tycker att ett barn ska syssla med. Egentligen inte vuxna heller, då det tar en massa tid och förefaller ganska tvångsmässigt, men som vuxen får man fatta sina egna beslut och jag dömer ingen som gör det. Men man kan också använda smink på ett lekfullt sätt, för att vara extra fin eller för att uttrycka sin personlighet på samma sätt som man gör det mer kläder, tatueringar eller frisyrer. Det är en skillnad mellan att dölja sig själv, pressa in sig själv i vissa mallar för att behaga normen, och på att smycka sig själv efter eget behag. Alla som fixar med sitt utseende gör det inte på samma sätt eller har samma skäl, och detta kan också synas i vad man faktiskt gör.

Om man själv använder smink som ett sätt att ”rätta till” de fel man har och behaga omvärlden så förstår jag absolut varför man inte vill att ens barn ska göra det, eftersom man tänker att deras bevekelsegrunder är desamma. För barnet blir det självklart och spännande och laddat med något som på detta tydliga sätt förknippas med vuxenvärlden, och därför kan behovet av att faktiskt sminka sig öka. Barn är fascinerade av allt som är vuxet, speciellt när de kommer in i puberteten. Om smink ses som en vuxengrej så kommer också användandet av smink bli ett attraktivt tecken på att man inträtt i vuxenvärlden. Troligen än mer om man genom sminkandet bryter mot sina föräldrars regler, eftersom det då dessutom signalerar självständighet.

Jag tror att det bästa sättet att få sina barn att vara nöjda med sig själva och ha ett sunt förhållande till självsmyckning är att ha det själv. Om ditt barn ser dig fixa och trixa varje dag, täcka över och dölja, dra i magen och sucka eller klaga på hur ful du är när du är osminkad så kommer hon troligen att ta efter. Oavsett om du förbjuder henne att sminka sig i tidig ålder så kommer den där idén om att det man är bör täckas över när åldern är inne att stanna kvar.

Sen går ju de flesta kvinnor igenom en period i livet där precis allt som de är känns fult och fel, ska täckas över och dras in och så vidare. Men ärligt talat, hur stor roll spelar det om din dotter sminkar sig alldeles för mycket och fult och fel när hon är 12? Det viktiga är ju att skapa ett sunt förhållande till det egna utseendet för hela livet, och det tror jag görs bäst genom att skapa bilden kring smink som något man använder om man vill, för att det kan vara kul och för att uttrycka sig, istället för att bygga en bild av det som en hemlig och förbjuden vuxengrej som man liksom ska börja med, men bara inte för tidigt. Som om det vore typ alkohol eller bantning, som det ju faktiskt finns goda biologiska skäl till att inte börja med för tidigt om man alls ska hålla på med det. Men någon sådan biologisk faktor finns inte för smink.

Och nej, jag skulle inte heller vilja att min dotter kände ett krav att sminka sig dagligen som barn. Jag vill inte att någon människa ska känna sig tvungen att dagligen fixa med sitt utseende för att behaga andra. Men jag tror inte att detta problem löses bäst genom att förbjuda smink, utan det måste ses som ett symptom på någonting större. För faktiskt så är det så att smink i sig inte är farligt för något annat än den eventuella skam man kan känna inför det som förälder. Och det är väl ändå barnen detta ska handla om?

Jag vet förresten att jag skriver heteronormativt genom denna text, eftersom jag tar upp mammor och döttrar. Det är för att jag beskriver ett fenomen som främst inkluderar just mammor och döttrar, inte pappor och söner.