Kategori: Blogg

Personlig framgång i fokus.

UnderbaraClara skriver under rubriken Insikter om att man ska gräva där man står och vara tacksam för det man har istället för att vara avundsjuk och gnälla på andra.

Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har.

Och Blodinbella skriver i sin tur om Bittra människor och om att människor borde sluta vara arga och istället satsa på sig själva och bygga sin egen framgång.

Jag bara undrar hur vissa av er bittra människor tar er igenom livet när ni hela tiden har den inställningen till andras beslut och framgång. Jag skulle så gärna bara vilja samla alla er som skriver så, i ett rum och känna in den tunga stämningen. Jag vill veta hur det känns att vara så arg.

Tanken med detta är väl god. Det handlar väl om att peppa till framgång, om att sätta sig själv i första rummet och sluta jämföra sig. Det är bra grejer. Visst hjälper det knappast en att nå personlig framgång att sura över vad man inte har. Men det är just fokuset på personlig framgång som gör mig trött på hela den här entreprenörssvängen, hela den förbannade retoriken. Jag skiter väl i personlig framgång, klassresor och så vidare. Jag är intresserad av ett bättre samhälle för alla.

Det kanske inte hjälper dig personligen att kämpa mot orättvisor, men som kollektiv så är det ett väldigt effektivt sätt att lyfta. Det strängt taget bästa för ens personliga framgång är att försöka utnyttja alla samhällets dysfunktioner och orättvisor till sin fördel, men jag tror att de flesta drivs av mer än så. Man drivs inte av bitterhet inför sitt eget misslyckande utan inför ett samhälle som låter det ske.

Det där lama konstaterandet: livet är orättvist. Ja, det är det. Människor föds med olika egenskaper, familjer, utseenden och så vidare. Det är inget vi kan förändra. Men vi kan förändra samhället för att jämna ut detta. Och denna insikt och vilja gror ur medvetenheten om orättvisorna som existerar. Många måste sitta på sin röv och sura ett tag innan de gör slag i saken och gör något åt skiten, många måste först bli bittra över sin situation. Det är sådant gnäll om orättvisor som leder till insikter om samhällsbygget och hur det bör förändras.

Jag hade i allra högsta grad kunnat vända samhällets nackdelar till min fördel med tanke på min relativt privilegierade bakgrund samt det faktum att jag har gott läshuvud. Jag hade kunnat köra på i något slags egorace, skita i alla andra och bara bry mig om mitt eget personliga lyckande som individ. Men jag gör inte detta, ty jag tror verkligen på min ide om att samhällsförändring är nödvändig och att det är något jag som människa faktiskt är skyldig att kämpa för. Folk som bara konstaterar att ”livet är orättvist” och tycker att man själv, personligen, ska göra det bästa utifrån de skeva samhälleliga förutsättningar som finns har jag inte särskilt mycket till övers för.

Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull.

För det mesta har jag tilltro till människor. Tänker att de är vettiga, att de flesta kan och vill förstå och göra världen till en bättre plats. Men så ibland så exponeras man inför den avgrundsdjupa och gränslösa idioti som finns ute i världen. Nej, jag menar inte folk som bara ”inte tycker som jag” utan människor som gå in med någon slags målsättning att aktivt motarbeta rörelser för likabehandling, komma med idiotiska argument som inte baserar sig i verkligheten och sedan känna sig förtryckta när man inte är intresserad av att ”diskutera” med dem. Fan vad tröttsamt det är, vad det tar på krafterna.

Nej, jag är inte intresserad av att diskutera med alla människor. Vissa personer ha jag så lite gemensamt med åsiktsmässigt att det inte är någon ide att prata, tyvärr. Så resonerar väl alla i någon grad? Varför ska man lägga energi på att samtala med någon som inte vill förstå, det förefaller ju bara meningslöst för båda parter.

När jag diskuterar vill jag att nivån ska hållas relativt hög, jag är inte intresserad av pajkastning, personangrepp och halmgubbar. Därför diskuterar jag helst inte med personer som jag inte tror att jag kan upprätthålla den nivån med. Det tycker jag är vettigt, ty jag ser absolut inget syfte med att ägna tid åt sådant och har i ärlighetens namn extremt svårt att förstå varför andra gör det.

Diskussion för diskussionens skull är bara ovettigt och oproduktivt. Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull. Jag är intresserad av att lägga min intellektuella energi där det spelar roll, där jag kan lära något av någon eller där någon annan kan lära av mig. Man behöver inte tycka lika, men man ska åtminstone ha en ingångspunkt av att man vill lyssna på varandra och förstå varandra. Jag ser inget egenvärde i att människor säger saker bara för att det kan sägas, för att de får säga det. Jag ser inget egenvärde i att uttrycka min åsikt.

Detta är skälet till att jag sällan läser mansrättsaktivistbloggar, än mindre kommenterar i dem. Jag skriver om sådant först när jag anser det vara tillräckligt relevant som samhällsfenomen. Att en enskild person eller en mindre grupp tycker en skitpuckad grej gör mig inte bekymrad eller villig att ”ta debatten” med dem. De gör mig bara ledsen och grinig att göra det, och det är nog inget som gör det lättare för mig att få igenom vad jag vill.

Tack men nej tack.

Åh. Jag känner att jag är på gång nu. Idag har jag nämligen fått mitt första mejl från ett tiggföretag som vill att jag ska göra reklam för deras produkt. Med ersättningen 300 riksdaler så skulle jag alltså länka deras hemsida. Det var ett reseföretag, alltså absolut ingenting som relaterar till innehållet i denna blogg.

Nåja. Jag har inget emot att annonsera här men absolut inte genom köpta länkar och absolut inte till en ersättning på 300 kronor. Det är fan ett skämmigt lågt anbud för att sänka min trovärdighet men ett köpt inlägg. Så alltså, tack men nej tack.

Erbjudanden om att gå på teater, föreläsningar, vernissager och så vidare får jag dock ibland och sånt tar jag tacksamt emot och skriver om. Lite svårt att närvara på sånt nu dock, eftersom jag bor i Belgien.

Tips!

Här kommer två viktiga tips från mig till er.

  1. Jag tycker att ni ska läsa Erikas referat av Jämlikhetsanden, som presenteras kapitel för kapital på hennes blogg. Än så länge har hon bara skrivit del ett och del två, jag hoppas att hon fortsätter. Det är en gedigen sammanfattning för den som inte orkar eller kan läsa boken. Jämlikhetsanden har, och det med rätta, blivit väldigt omtalad eftersom den framför forskning och argument för att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen, något som borde intressera alla som är dragna åt vänsterkanten, och alla andra också dessutom.
  2. Jag tycker även att denna dokumentärfilm i två delar om Thomas Quick. Han blev ju dömd för ett flertal barnamord, och fick skulden för ännu fler som redan var preskriberade. Han erkände då, men det var under inverkar av tung medicinering, djup psykisk ohälsa. Nu har han emellertid begärt resning och även fått det för samtliga mord han begärt resning för, och kommer med största sannolikhet att få resning för alla. Det är ett intressant och skrämmande bevis på att samhället inte är så rättvist som vi tror. Att en person suttit inspärrad i flera år och fått leva med skulden av att vara ”Sveriges värsta seriemördare” trots oskuld i fallet är en riktig rättsröta, en nationell skam. Det är även intressant att höra om förhörsteknik och liknande, som också tas upp.

Detta borde även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

En invändning jag har fått en herrans massa gånger mot mitt Slitz-inlägg är att det står samma saker i tjejtidningar. Jag antar här att man åsyftar vad jag skulle vilja kalla en instrumentell människosyn, alltså att människor ska ”användas” och sedan bytas ut eller uppgraderas på olika sätt. Jag håller med om att detta förekommer även i tjejtidningar och jag tycker att det är en vidrig syn att ha på människor oavsett vem som riktas den mot vem. Människor ska ses som mål och inte som medel och jag förstår inte hur man kan tala i termer av att ”byta ut” sin partner mot ”något bättre” alls.

Denna syn på människor och relationer är samhällsomspännande och ökar, i alla fall enligt min egen uppfattning. Jag tror den har mycket att göra med ett i allmänhet hårdnande samhällsklimat där alla uppmanas till att ”satsa på sig själva” och vara sin egen lyckas smed. Omtanke om andra hamnar i skymundan i en sådan värld. Det är djupt tragiskt och det är inget jag ställer mig bakom.

Vissa försöker få det till att detta är feminismens fel, för att kvinnor uppmuntras till att se till sina gena behov och intressen i första hand. Må så vara, men detta är ju inte vad alla feminister står för. Jag har vänt mig emot det länge och ser det framförallt som något liberalfeministiskt, eller powerfeministiskt som man också skulle kunna kalla det. Det är ett entreprenörsideal där man ska kämpa sig upp mot toppen självständigt, personligen göra upp med patriarkatets förtryck mot en själv eller kanske använda sin ”kvinnliga charm” för att komma framåt. Jag vill ha ett samhälle där människor tar hand om varandra, inte ett där allt handlar om att slåss om platsen på toppen på lika villkor.

Nåja, med det sagt att jag inte vill ha det såhär så vill jag även förklara varför detta råd ändå dyker upp i den feministiska debatten titt som tätt, för det gör det ju. Jag tror det handlar om iden att jämlikhet ska uppnås genom att kvinnor ska börja lika män. När kvinnor uppmanas till att inte bry sig för mycket om relationen handlar det inte framförallt om att man ska skita i andra för att det skulle vara ett egenvärde, snarare om att man till exempel i en kärleksrelation inte ska ta den sociala lasten även för sin manliga partner, vilket ofta blir fallet då kvinnor fostras i att vara omhändertagande och män i att vara individualistiska. De bästa vore om män och kvinnor var medvetna och omhändertagande i relationer, men om nu inte ens manliga partner är det så är det väl inget annat än rimligt att agera så även själv.

Men det jag talade om i mitt inlägg var inte detta. Jag berörde det flyktigt men konstaterade att det inte var det som var grejen, utan att det var ungefär vad jag förväntat mig. Det jag fann relevant var just den uppmaning till sexuellt utnyttjande som fanns i inlägget. Om detta förekommer i tjejtidningar eller ej vet jag inte, men jag har i alla fall aldrig stött på något liknande i ett sådant sammanhang. Om någon har det, vänligen berätta, för jag skulle i ärlighetens namn tycka att det var intressant och upprörande.

Vidare har jag heller aldrig beskyllt män som kollektiv för detta. De flesta än läser inte Slitz, det är jag medveten om. Men den som gör det och den som skriver texter likt detta borde fundera lite på vad det är man förmedlar. De rör sig inte om lite vanlig vardagssexism, ett litet skämt, utan om en direkt uppmaning till något som rentav kan betraktas som brottsligt i vissa fall. Det borde väl även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

Hemma igen.

Kom precis hem efter två underbara dagar i London. Har inte sett ens en bråkdel av allt men det var så otroligt vackert. Det är också fint att komma hem och läsa alla kommentarer ni skrivit, det känns otroligt kul att jag bara får mer och mer läsare till bloggen och att det är så många som uppskattar det jag skriver. Ville bara säga det.

När ska folk inse att bloggen är en publiceringsform, inte ett innehåll?

Detta var otroligt bra skrivet av Anna-Maria angående en debatt som hållits om bloggar på publicistklubben. Jag har själv inte sett den, så min grund för det jag skriver är Anna-Marias inlägg. Jag kan i många fall hålla med om att grävande journalistik och seriöst nyhetsjournalistisk har fått ge vika får någon slags åsiktsjournalistik som väl till viss del kan kopplas till bloggkulturen. Alltså byggandet av det personliga varumärket, vikten av avsändaren och så vidare. Däremot har jag svårt att förstå hur det kommer sig att det är just bloggarna som hamnar i blåsväder. Läser man en tidning förväntar man sig ett sakligt och korrekt innehåll ty det ingår i det journalistiska uppdraget, läser man en blogg förväntar man sig inte det på samma sätt.

Jag kan tycka att fixeringen vid ”sociala medier” och så vidare är ganska lam och att den urholkar journalistiken. Men samtidigt har jag sjukt svårt för det här perspektivet att folk bara ska sitta och matas med information och åsikter av journalister och i övrigt hålla käften. Överlag så är det väl något bra att fler kan debattera, fler kan uttala sig och skriva om samhället.

Eller egentligen är det inte så konstigt att bloggar blir så hackade på med tanke på att nästan alla framgångsrika bloggare är kvinnor. Givetvis ska de tas ner på jorden då. Det kvinnor gör bäst och kvinnor konsumerar är irrelevant och oviktigt, inte lika fint som ”riktig” journalistisk. Alltså, det är jätteviktigt att det finns en välfungerande mediekår i ett land, det tycker jag verkligen, men det ena behöver inte utesluta det andra. Problemet uppstår när även innehållet i ”seriösa” tidningar börjar lika denna nidbild av bloggar, alltså något slags hejdlöst tyckande än hit än dit och reklam för sitt personliga varumärke. Men att människor i alla högre grad ägnar sin fritid åt att skriva och att vissa lyckas tjäna pengar på det, det är fan inte ett problem.

Bloggvärlden är viktig för många personer. Den är viktig för mig, för den ger mig utrymme att vädra mina tankar och uttrycka mig. Jag hade inte varit i närheten av en så bra skribent eller tänkare som jag är idag om det inte vore för det. Den är säkert också viktig för en massa människor som läser och själva inspireras till att skriva och fundera över saker och ting. En jättebra grej med bloggar är att man kan publicera något kort och lätt, något som egentligen inte innehåller något vidare avancerat resonemang eller stora insikter, något som aldrig skulle publiceras i en tidning just eftersom tidningar har högre kvalitetskrav. Icke desto mindre kan detta sätta igång tankar hos människor som inte tänkt i de banorna förut. Det finns också utrymme för debatt, och debatter som ofta håller en hög kvalitet.

Det är intressant också hur personer som verkligen inte är insatta i hur bloggvärlden fungerar förväntas ha kompetens nog att tala om den. Janne Josefsson verkar ju inte ha någon koll över huvud taget och bjuds ändå in för att debattera, och då är han väl ändå en person som håller sin journalistiska fana högt?

Gud, när ska folk inse att bloggen är en publiceringsform, inte ett definitivt innehåll? Det finns gott om bloggar som är välskrivna, välresearchade och så vidare. På samma sätt finns det gott om tidningar som är skitbra, och gott om tidningar som är skit. Släpp denna kritik mot ”bloggvärlden” i stort bara, och sluta tro att alla bloggar är som Kissies.

Lästips.

Här kommer lite lästips från mig till er. Håll till godo!

  • Detta om Utanförskapet™ av Gustav Almestad som är en grym och kärnfull analys av Alliansens retorik. Man pratar om utanförskap för att få samhällsproblemen att framstå som något som drabbar ”de andra”. Det är ett effektivt sätt att få folk att känna sig trygga, samtidigt som man fortsätter med sin nedskärningspolitik. Att alltid ge människor intrycket av att de lever i den mer välbemedlade delen av befolkningen är såklart ett skitbra pr-trick.
  • Ett annat inlägg på samma tema om att det inte verkar finnas ett vettigt sätt att räkna ut ”utanförskapet” eller ens en tydlig definition av vad det skulle var. Lite samma som jag var inne på här. Det verkar inte finnas någon tydlig avgränsning kring dessa termer, ändå används de precis hela tiden av Alliansen. Utanförskap hit och dit, en stor del av deras resonemang byggs ju upp kring denna term. En term som inte verkar kunna definieras.
  • Detta av Zettermark angående uteslutningen av Luf från Uppsala Pride. Det handlar om hur intellektualiserandet som skett i kontexten kan verka uteslutande. Jag vet inte om jag håller med henne om allt, men jag tycker att det var ett läsvärt och nyanserat inlägg i debatten.