Det här tyckte jag var lite lustigt. Det är få som missat Cimon, Paradise Hotel-killen med det mest sneeky leendet. Han har tydligen gjort succé efter paradise hotel, dels genom att vara en ”mjukis” som tipsar tjejer om hur de ska få bättre självförtroende (vem gör inte, liksom) och dels genom att vara en riktig tänkare som ”grubblar” innan han säger saker.
Och jag tänker dels att det är lätt att förvåna med djupa insikter om alla förväntar sig att du ska vara en lismande stureplansbrat, dels att han inte har så jävla mycket att komma med egentligen. För vem tycker inte att det är dåligt att ”unga tjejer” har låg självkänsla, vem tycker inte att Kissie verkar vara ute på lite hal is när hon påstår sig ha två personligheter, en i bloggen och en ”riktig”.
Vissa människor har liksom en förmåga att få allt dem säger att verka vettigt och djupt. De har en förmåga att verka kloka, helt enkelt. Kanske för att de rör sig i kretsar där minsta lilla insikt om något är en sensation, kanske för att de vet hur man ska vårda sitt personliga varumärke.
Jag vill inte dissa Cimon, han har sällan fel och det är bra att det finns människor som dels fungerar som ikoner för allt som är coolt och som dels kan få in lite vettiga tankar i folk huvuden. Men det han berättar, det han upprörs över, är varken nytt eller speciellt, det är självklara insikter som jag tycker att alla borde kommit till då man är 16 år fyllda.
Det jag undrar är väl egentligen: varför i helvete tycker folk att han är så himla bra? Tycker de på allvar att han upplyser dem om saker och ting, handlar det om att man tror att alla andra är så infantila att den här typen av information behövs när den egentligen inte gör det eller handlar det om att det känns bra att känna igen sig, att se att en person som lyckas och befinner sig på en helt annan plats i livet har samma bryderier som en själv. Men jag tror tyvärr att det är så att folk har jävligt låga krav på den de kallar smart och upplyst och om det är det som gäller så tror jag faktiskt att jag förlorar mitt hopp om mänskligheten.
Jag tror att det är lite både och. Dels har folk låga krav, dels tycker folk att det är skönt att se att även bloggare, kändisar och framgångsrika personer i allmänhet har problem precis som de själva. Det är ju som Blondinbellas bok som blivit så hyllad av vissa. Jag personligen tycker inte att den verkar vara något speciellt, men just att framgångsrika Bella skriver om sina finnar och våldtäkten gör att en del människor bah: WOW, HON E SOM JAG JU FAST HON HAR FÖRETAG & ALLT!!!!1 Jag menar, se bara på skvallertidningarna och människorna som läser dem. De blir ju helt till sig i trosan/kalsongen så fort det visas kändisar som har finnar, petar sig i näsan eller har celluliter på låren.
”det är självklara insikter som jag tycker att alla borde kommit till då man är 16 år fyllda.”
Jag håller med dig. Tyvärr verkar ju folk inte ha så mycket insikt alltid. Känns som att en del människor är lite… eh, socialt & mentalt efterblivna.
Det jobbiga är att de inte ens är efterblivna, för de skiljer sig ju liksom inte markant från snittet. Folk är helt enkelt ganska korkade, vilket är ganska jobbigt.
Man det är nog fett sant att man blir glad när någon kändis liksom bekräftar ens livsstil. Såna där kändistidningar är ju verkligen fulla av ”kändisar är precis som oss”-reportage.
Jag är töntig och säger WORD. Nu vet jag ingenting om denna snubbe annat än det du länkade till i inlägget men jag kände genast att när cimon skrev ”Jag måste sätta ner en fot för detta vansinne” så dundrade hela marken och min självkänsla hamnade direkt på stopp. För när cimon sätter ner foten så blir det jävlar anamma förändring asså. En annan sak är att jag känner en längtan till att flytta till stureplan, komma upp i grädden och sen börja blogga lite om att ätstörningar är hemsk. Jag kommer ses som en Gud.