Kategori: Blogg

Kan man inte bara få vara ful men bra på tusen andra saker.

De här två var skitbra inlägg om fulhet tycker jag. Jag kan bli otroligt irriterad på människor som in i döden måste förneka att fulhet finns, att allt är subjektivt. Visst har folk lite olika preferenser men generellt kan man ändå tala om vissa drag som det stora flertalet finner mer attraktivt. Och ja, det som spelar roll är personligheten och visst lyser det igenom om en människa beter sig bra mot sina medmänniskor, men en vacker själ kommer aldrig att förvandla en riktigt ful människa till en vacker. Sen lyckas man för det mesta bortse från fula drag hos personer man är kär i eller känt länge och se det fina istället, men jag har i alla fall minst en gammal vän som jag tyckte var otroligt ful under hela vår vänskap. Nej, fult och snyggt finns och det vet alla. Alla lägger värderingar i olika utseenden, alla har vissa drag de attraheras av och andra drag de ogillar. Det enda sättet vi kan komma ifrån det är att lyfta upp andra egenskaper, inte genom att ständigt intala oss själva och vår omgivning att alla fula personer visst är skitsöta. Tänk om man bara kunde få säga: ”jag är ful, men jag har andra egenskaper som gör mig till en bra människa” utan att någon ska komma och ba: ”men neeeeei, inte är du ful, du är världens sötaste lilla troll”. Vad fan, om man agerar som om det vore jordens undergång att en människa inte gillar sitt eget utseende så är det klart att de etableras som den viktigaste egenskapen. För det är helt okej att säga andra negativa saker om sig själv, att man inte är så bra på svenska eller att man är ganska otrevlig, men om man säger att man är ful, då ska man motbevisas in i döden.

Att sopa framför sin egen dörr.

Fick denna kommentar.

Jag skulle personligen oroa mig mer för rasismen i arabvärlden, i Afrika och i Fjärran östern. Men det är klart, araber, afrikaner och asiater – tillskillnad från vita – är ju inte kravbelagda att ta emot invandrare i en sådant antal att de (ursprungsbefolkningen) riskerar att bli (potentiellt förföljda) minoriteter i sina egna länder, i framtiden. De kallas inte för rasister om de motsätter sig en sådan utveckling.

Okej. Folk med annan hudfärg kan också vara rasister. Det vet jag. För det måste alltid någon jävel ta upp så fort man pratar om rasism.

Men det fascinerande med den här typen av kommentarer är att det verkligen inte spelar något roll för min poäng. För det första så vet jag inget om rasismen i arabvärlden av den enkla anledningen att jag inte bor där. För det andra blir inte vår rasism bättre för att andra är värre, och för det tredje så ska man väl alltid sopa framför sin egen dörr.

Sedan är jag av uppfattningen att mycket av problemen i arabvärlden härstammar från att väst har exploaterat och kolonialiserat dessa länder. Jag tror till exempel att Sverige under en lång tid handlat med och sålt vapen till Libyen, vilket gör att vi har en del av skulden i deras militärdikatur. Är det inte då rimligt att vi tar emot flyktingar därifrån?

Nu kan detta säkert inte appliceras på alla fall och jag har inte heller tillräckligt mycket under fötterna för att kunna säga något säkert, men  jag skulle ändå säga att västvärlden som stort har ett visst ansvar inför hemskheter i många olika länder. Och även om det inte var så tycker jag att de länder som är rika ska hjälpa folk från fattigare länder.

Det går att vara god om man har resurserna till det. Om man har utbildning, pengar och trygghet. Och det har vi, vi har de här möjligheterna att göra världen eller i alla fall våra egna länder till en bättre plats. Och den möjligheten tänker jag göra något av genom att ta ställning emot rasism. Frågor på det?

Låt religiösa grupperingar själva bestämma vem de ska inkludera och inte.

DennisM har ju påbörjat ett mindre korståg mot Islam, och har nu skrivit om att han anser att moskén ska ha skyldighet att viga homosexuella, precis som svenska kyrkan.

Homovigsel är en intressant fråga. Jag tycker såklart att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella och om jag själv var präst eller hade en ledande position inom kyrkan skulle jag såklart vara för homoäktenskap. Däremot rör frågan kyrkas och statens åtskillnad på ett intressant sätt.

Anledningen till att kyrkan måste viga homosexuella är att kyrkan har rätten att låta folk ingå juridiskt äktenskap. Kyrkan har alltså samma befogenheter som staten när det gäller äktenskap. Det tycker jag är konstigt, ett rimligt arrangemang hade i mina ögon varit att låta alla vigslar ske borgerligt och låta kyrkan ha kvar sina ceremonier. Det finns inget rimligt skäl till att kyrkan ska kunna binda folk till varandra juridiskt.

Extra orimligt blir det i ljuset av att muslimska, judiska eller buddhistiska samfund inte alls åtnjuter samma rättigheter. Med andra ord är Sverige en stat där kristendomen åtnjuter extra fördelar, även om vi låtsas vara sekulära.

Detta gör också att vi inte kan ställa samma krav på muslimska kyrkor som på kristna helt enkelt för att de muslimska kyrkorna saknar rätten att viga folk juridiskt. Om man vill ge moskén samma skyldigheter som kyrkan ska man börja med att ge den samma rättigheter. Om man ska dra Dennis resonemang ännu längre så skulle man ju behöva ställa samma krav på alla religiösa grupperingar, som jehovas vittnen, pingstkyrkan och så vidare, vilket ju faller på sin egen orimlighet. Det rimliga här är att ställa krav på de grupper som också åtnjuter fördelar, vilket är svenska kyrkan.

Men istället skulle man bara kunna skita i att låta religiösa samfund ha dessa rättigheter och därmed slippa problemet med att staten ger vissa religiösa grupperingar större rättigheter än andra. Varför ska religiösa grupper har rättigheter utöver den grundlagsstadgade religionsfriheten alls egentligen?

Låt staten ta hand om den juridiska vigseln och låt olika religiösa grupperingar själva bestämma vem deras ceremonier är öppna för. Man kan tycka att det är infantilt och fel att utesluta folk på grund av deras sexualitet, men staten ska inte ha befogenheten att tvinga olika föreningar att inkludera folk efter vissa premisser. Det skulle i slutänden sätta käppar i hjulet för alla möjliga grupperingar, som herrklubbar eller kvinnojourer.

Vissa föreningar tillåter vissa människor. Det kan man tycka vad man vill om men om man inte är välkommen får man väl helt enkelt söka sig någon annanstans. För det är fan ingen rättighet att vem som helst ska kunna vara med i vilken klubb som helst. Och det är ingen rättighet för klubbar att kunna binda folk juridiskt.

Det skulle fan kunna vara på allvar.

Grej jag älskar: när man under signaturen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny postar detta här:

Och folk tror att man är allvarlig:

Visserligen kan det vara befriande med människor som tar saker på allvar. Det tycker jag. Men jag tycker ändå att det är underhållande med folk som bemöter uppenbar ironi seriöst.

Och på ett sätt säger det något om vilket samhälle vi lever i. För helt allvarligt; det skulle kunna vara någon galen antifeminist som har mitt nick för att hen vill driva med feminister som postade det där. Det skulle faktiskt kunna vara så. Och det är ju det som gör det så otroligt sjukt.

Att få sin trygghet från tvåsamheten.

Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.

I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.

Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.

Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.

För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.

Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.

Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.

Åsikter som inte bara är åsikter.

Det finns åsikter som kan förändra hela min bild av en person. Om jag har läst en blogg länge och så skriver personen ett långt inlägg om att alla kulturer och åsikter är lika rätt och lika mycket värda så förändras ofta min uppfattning. Samma sak om personen skriver ett långt inlägg om att feminismen inte behövs eller att det inte finns några klassklyftor i Sverige. Även klassförakt har jag otroligt svårt för.

Sen skulle jag nog inte direkt sluta läsa en blogg på grund av en idiotisk åsikt och absolut inte meddela det i en kommentar. Det beror mer på att jag tycker om att gotta mig i idioti. Jag skulle nog fortsätta läsa med nya ögon, på grund av fascination för idiotin som presenterades.

Min poäng är att åsikter inte är så ”bara”, i alla fall inte för mig. Jag värderar intelligens, viljan att utforska världen och tänka efter otroligt högt i mitt samspel med andra. Människor som inte är intresserade av att förstå sin omvärld har jag väldigt lite gemensamt med. Därför är det otroligt avtändande när en människa totalt förbiser strukturer som påverkar vårt samhälle på det vis man måste göra för att förneka feminismens betydelse eller förekomsten av klassklyftor.

Sen har jag inget emot människor som bara inte upptäckt allt det här än, men att aktivt uttala sig emot det tycker jag tyder på en enorm nonchalans inför andra människor som jag på intet sätt kan stå ut med.

Alternativet till positivt tänkande behöver inte vara negativt tänkande.

Som hängiven bitterfitta skulle jag säkert ha ett och annat att lära av att tänka positivt. Däremot är jag i grunden skeptiskt till hela ”tänk positivt”-grejen. Jag tycker att dess representanter ofta är onyanserade och ser det som en pervers förlängning av individualismen, som ju är borgerlighetens mest lyckade reklam.

Vad jag tycker att folk helt missar när man snackar om positivt tänkande är att alternativet inte behöver vara negativt tänkande, som många verkar utgå från. Mia Törnblom målar till exempel alltid upp bilden av en jävligt sur och bitter person när det positiva tänkandets fördelar ska förklaras. Men inte fan är alla som inte är lika glättiga som Mia Törnblom sura deppmonster.

Men när man snackar om positivt tänkande så är det många som vill få det att framstå som om alternativet är att se världen svart. Själv föredrar jag lite sådär grådaskigt. Lite lagom. Helt enkelt vanlig enkel realism. Att se både möjligheter och problem. Att kunna analysera världen utan att se den genom negativa eller positiva ögon.

Det är dit jag strävar. Jag vill se problemen men också kunna se lösningarna.

Vinnaren.

Just det. Jag hade ju en tävling här på bloggen.

Först tänkte jag att jag skulle lotta ut priset men sen läste jag igenom alla kommentarer, och såg att en av de tävlande är bosatt i Norge. Jag tänkte att det kanske kan vara en liten liten liten tröst nu i allt kaos att få pennorna.

Vinnaren av pennorna är alltså Elin. Skicka din adress så skickar jag pennorna.

Och jag är bara verkligen verkligen inte förvånad.

Vissa tycker att det är fel att folk skriver som om allt vore som vanligt nu efter det som skett i Norge. Jag kan inte säga att jag tycker att det är fel eller märkligt att blogga sin dagens outfit såhär tätt inpå. Kanske om man känner någon som var med eller har någon annan personlig anknytning till det, men jag slutade inte skriva sådant för att det var en jordbävning i Haiti eller för tsunamin i Thailand, så varför skulle jag nu.

Jag är inte chockad. Det politiska klimatet har hårdnat alltmer sedan krisen och jag ser egentligen bara detta som en naturlig följd av det allmänna läget i världen. Vissa väljer att se detta som ett enskilt vansinnesdåd, men jag tror att vi kommer få se mer av sådant här framöver. Från en massa grupper i samhället.

Jag orkar inte tänka på varför det är så just nu, men så är det. Jag kommer i alla fall inte att låta detta hindra mig över huvud taget. Jag är lika rädd nu som jag var innan. Och framförallt är jag inte rädd för att själv bli skjuten eller sprängd i luften, jag är rädd för att Anton Abele med pack ska få intrycket av att deras infantila lösning med ”fler poliser” och ”hårdare tag” har fått mer bäring än innan. Och det bästa sättet att motverka det är att behålla lugnet, att leva sitt liv precis som innan.

Nu kommenterar jag förvisso detta ändå men jag har ju för vana att kommentera saker som sker i världen. Men jag tänker inte låtsas som att jag ser världen annorlunda, som om något jag inte trodde kunde hända mig har kommit obehagligt nära. Jag tänker inte känna mig mer hotad eller otrygg än jag redan gjorde.