Kategori: Blogg

Bloggtips: Emma Hå.

Jag följer generellt inte mode eller livsstilsbloggar. Jag kollar in på en hel del då och då, och skummar kanske ett 50-tal inlägg men jag följer dem liksom inte. För det mest brukar innehållet vara så tunt att jag måste läsa väldigt många inlägg på raken för att få något ut av det.

Men det finns faktiskt en som jag läser och det är Emma Hås. Det är en av få stilbloggare som faktiskt lyckas uppmärksamma kläder jag tycker är snygga och som inspirerar mig stilmässigt. Hon har inte det där extremt trånga acne-perspektivet som många svenska stilbloggar har och som man kan bli så jävla trött på. Det är mycket mer bärbart, billigt, spexigt och roliga färger. Hon skriver även vettigt om andra saker då och då, som senast om blogg och integritet. Dessutom är hon otroligt söt.

Så ja, om ni inte redan följer den, kolla in den. Det är som sagt den enda stilbloggen jag följer.

Myten om kvinnor som falskanmäler.

Lady Dahmer har skrivit om myten kring att kvinnor ofta anmäler killar för våldtäkt fast ingen sådan har ägt rum. Det är väl svårt att uttala sig om huruvida något sådant är en myt eller inte, jag kan verkligen tänka mig att den har fått spridning eftersom många killar som folk upplever som ”skön grabbar” bli anmälda med inte fällda, vilket såklart innebär att tjejen ljuger i deras ögon.

Fast det finns en problematik när det gäller folk som blir anmälda för våldtäkt. Alla är medvetna om hur otroligt svårt det är att få någon fälld för våldtäkt, alla vet vilka skamliga frågor som ställs till de utsatta kvinnorna och så vidare. Eftersom alla är medvetna om att nästan ingen blir fälld så innebär det att många automatiskt antar att den som blivit anmäld också har begått brottet. Det är annorlunda när det gäller ett rån eller en bilstöld, då antar man ofta att den som inte blivit dömd också är oskyldig.

Det är såklart också hemskt för alla kvinnor som anmäler våldtäkter utan att gärningsmannen blir dömd, men våldtäkt är till sin natur ett brott som det är svårt att fälla för. Det sker i regel utan vittnen och behöver inte leda till några fysiska skador. Det kan dessutom vara så att de olika parterna har upplevt det hela helt annorlunda, vilket inte lär vara fallet vid en bilstöld.Kvinnor som anmäler våldtäkter ska givetvis inte behöva svara på frågor om vilka underkläder de har, men man ska inte heller trumma på rättssäkerheten för att uppnå någon slags strukturell rättvisa. Tyvärr finns det vissa debattörer som tycker att man ska ta mer hänsyn till tjejen än killen, men det är ju fan en helt absurd ståndpunkt.

I rättssäkerhetskonceptet ingår även att man är oskyldig till motsatsen bevisats och detta gäller även för brott som är svårbevisade. Jag tror helt enkelt att myten om kvinnor som fejkanmäler har uppstått för att våldtäktsanmälda men icke dömda män ska kunna hänvisa till något när de hävdar sin oskuld. Det gör såklart inte myten mer försvarlig, men det är en hypotes kring varför den finns.

Josefin Crafoord beter sig bara så otroligt omoget.

Josefin Crafoord är så jävla osamaklig. Kommer ni ihåg när hon sa till Kissie på blogawards att hon ”inte var så smal” och Kissie sedan bantade ner sig tills hon kollapsade? Jag tror såklart inte att det enbart var Josefins fel men man kan ju inte komma ifrån att det troligen var en bidragande orsak. Att bli offentligt förnedrad på det sättet skulle väl drabba vem som helst negativt, speciellt någon som Kissie.

Därför tycker jag att det är fruktansvärt osmakligt av Josefin att besvara det inlägg Kissie skrivit om saken nu i efterhand med att ironisera över det hela på twitter. Det är otroligt starkt av Kissie att skriva detta tycker jag, och jag tror verkligen inte att det är något pr-trick vilket jag sett några insinuera. Jag tror absolut att det hela är genuint menat.

Herregud, Josefin är en vuxen människa och då ska man fan kunna erkänna att man gjorde fel om man sårat en annan människa. Att hon dessutom gör det inför en massa andra människor som också kan tänkas påverkas gör det såklart otroligt mycket värre. Vad har hon för otalt med Kissie egentligen? Vad ger henne rätten att offentligt förolämpa en person i egenskap av galavärdinna (eller vad det nu kallas)? Och att sedan ironisera över det faktum att man betett sig extremt osmakligt och oproffsigt är bara vidrigt.

Alla ogillar väl en skrytmåns?

Det vanligaste missförståndet kring jantelagen är att det skulle vara samma sak att erkänna de saker man är bra på och att skryta. Jag har absolut ingenting emot folk med gott självförtroende men det är fan skittrist med folk som skryter. Lika tröttsamt som det är men folk som ständigt ska klanka ner på sig själva, faktiskt. Det är väl inte heller något exklusivt svenskt att ogilla skryt, jag tror att få personer gör det.

Jag tycker att både skryt och nedklankande avslöjar ett dåligt självförtroende, för om man visste att man var bra, varför skulle man behöva säga det till folk precis hela tiden?

Och det är en helt annan sak när vi snackar löneförhandlingar eller något sådant, när det ligger i motpartens intresse att du inte kräver bra kompensation för sina prestationer. Då får ni gärna pusha på hur mycket som helst. Men kanske inte när man bara tar en fika med en kompis.

Disqus.

Fan vad jag hatar disqus som OWC-hannah har som kommentarsprogram. Det är så jävla osmidigt, kraschar hela tiden, vägrar spara mina uppgifter och så vidare.

Jag blev så glad när hon bytte blogg eftersom jag tänkte att man kanske skulle slippa det där med att inte lyckas skicka sina kommentarer. Men icke!

Så om du läser detta så vet du varför jag aldrig kommenterar. Jag vill hemskt gärna, men det går tyvärr inte.

Hjälp mig att få äta cupcakes med bloggtoppen!

Nu har jag nominerat mig själv till årets blogstar och årets bloggprovokatör. Varför? För att jag så himla gärna vill gå på blogawards och bli fotad tillsammans med Blondinbella!

Hjälp mig i min strävan och nominera mig till någon passade kategori, jag rekommenderar blogstar (som är för ”bubblare”), bloggprovokatör och guldpennan. Ser inte hur jag skulle kunna platsa i någon annan kategori. Kanske blogginspiratör, eftersom jag inspirerar mina läsare till mer ilska och hat i vardagen.

Nu är jag sådär pinsam och höjer upp mig själv. Whatever, jag vill verkligen verkligen träffa Blondinbella och äta cupcakes med bloggtoppen.

Den som har åsikter måste kunna försvara dem.

När jag kritiserar ”krossa jantelagen”-tänket så menar jag inte att folk ska gå omkring och må dåligt, det är bra att folk tycker de är snygga och bra på saker. Problemet uppstår när folk börjar tänka likadant kring sina åsikter. Det finns ett åsiktsklimat idag som handlar väldigt mycket om att roffa åt sig utrymme och att den som tycker högst tycker bäst. Ibland hör man även folk svara på eventuell kritik med att vi faktiskt har åsiktsfrihet och man får tycka vad man vill.

Det är sant och det är jättebra. Jag tycker såklart inte att vi ska leva i någon jävla diktatur. Men grejen är den att trots yttrande- och åsiktsfriheten så har man ett ansvar för vad man säger och tycker. Om man ska gå omkring och ha åsikter och dessutom göra en grej av det på ens blogg så borde man också kunna ta till sig kritik för ens åsikter.

Varför då undrar många. Jo, för att åsikter inte ät något man föds med utan något man skaffar sig under lång tid. Man får dem från föräldrar och media och sina vänner. Således kan man inte bar säga att ”såhär tycker du och såhär tycker jag” som om det låg i själva ens person att ha just den här åsikten, och det kan ingen göra något åt.

Alla åsikter är inte heller ”bara” åsikter. Att blått är en fin färg eller att djurgården är det bästa laget är typiska helt ofarliga åsikter, att alla muslimer är våldsbejakande extremister är inte en ofarlig åsikt. Vissa åsikter leder till vissa resultat. Vad man röstar på i val får konsekvenser, vilka ord man använder får konsekvenser. Därför tycker jag att det är var och ens skyldighet att revidera sina åsikter då och då, speciellt om man stöter på mycket kritik.

Därför blir jag så jävla irriterad på all bloggare som har sina åsikter som någon slags accessoar. Typ såhär: ”Hej, jag är en ung driftig tjej/kille som inte är rädd för att säga vad jag tycker”. Detta utan att de har någon som helst kapacitet att argumentera för dessa åsikter, utom då möjligtvis argumentet att vi har åsiktsfrihet i det här landet.

Jantelagskrossandets baksidor.

Inom bloggvärlden är ju ”krossa jantelags”-människorna den största rörelsen. Man ska ständigt framhäva sig själv och berätta för hela världen vad man är bra på. Typ som Tyra ska göra här i sitt nya blogglyft:

Jag vill bara vara denna starka inspirerande powerwomen som jag är, inte någon flamsig snygg tjej som är rolig att kolla på. Jag vill även sluta tänka igenom allt jag skriver för att jag är rädd att trampa någon på tårna eller provocera någon.

Jag tycker inte att folk ska gå omkring och vara missnöjda med sig själva men jag kan bli så jävla trött på det här ständiga självförhärligandet, det för nämligen en jävligt oönskad effekt; folk ser sig som perfekta även när det kommer till åsikter och diskussioner.

Nära Tyra säger att hon inte vill tänka på vem hon trampar på tårna, vad menar hon då? Det finns en massa människor som är brutalt lättstötta och jag anser inte heller att man ska förändra sitt innehåll efter det, men många bloggare blandar ihop den här orimliga kritiken med relevant kritik. De låter allt ”rinna av” dem, utan att ägna det en tanke. För de är så vana vid att alltid tänka att de har rätt och att de ”inte ska ta skit”.

Men det finns kritik som man ska ta till sig. När DennisM får kritik för det han skriver om Islam så borde han ta den till sig, när Mogi får kritik för hennes fördomar mot Ullaredsmänniskor eller invandrare borde hon ta den till sig. Och Tyra borde ta till sig när hon får kritik för att hon skriver skit om människor och företag som hon jobbar med.

Jag blir så trött på den här ”ta ingen skit”-grejen som har utvecklats till något slags maraton i självförhärligande och världsfrånvändhet. Om man skriver om sitt liv på nätet måste man ha integritet med man måste också kunna ta kritik, för ens blogg eller twitter är faktiskt en förlängning av sig själv. Man kan inte säga att man ”spelar en roll” som saknar förankring i ens verkliga jag, för det är fortfarande man själv som skriver det man gör. Man har ett ansvar.

Den som fläker ut sina åsikter på nätet får räkna med att folk säger emot. Jag tycker såklart inte att det ska vara lag på det men om man får rimlig kritik så bör man ta den till sig och föra en öppen debatt på bloggen, precis som i verkliga livet. Inte bara vifta bort det. Det är en fråga om intellektuell hederlighet, något som de flesta bloggare tyvärr saknar eftersom de är så upptagna med att framhäva sig själva.

Grattis på treårsdagen bloggen (i efterskott).

Jag suger. Råkade missa bloggens treårsdag med fyra dagar, fast jag tänkt i typ en månad att jag ska fira.

Idag är det i alla fall tre år och fyra dagar sedan jag skrev mitt första blogginlägg (förutom en liten skitblogg jag hade innan och skrev typ 10 inlägg på) här. Såhär löd det:

Jag har, liksom så många andra, försökt blogga ett antal gånger, men ständigt misslyckats. Anledningen till misslyckandena har väl alltid varit ett bristande engegemang. Det har helt enkelt inte gett mig något, eftersom jag inte fått någon feedback. Men jag tror också att det handlar om att jag inte skrivit om saker jag egentligen upplevt som intressanta, utan istället försökt att hålla kvar den självbild jag hade innan. Det är konstigt, för jag tycker mycket mer om den nya Fanny än den gamla Fanny.

Men innan när jag bloggade glömde jag bort vad det egentligen från början handlade om från min sida: att utveckla mitt språk och få perspektiv på mitt beteende och mina åsikter. I slutänden handlade allt bara om att bli uppmärksammad och att skriva något som verkade coolt, som stämde in med den jag ville och trodde mig vara. Det är klart att jag vill bli uppmärksammad. Men framförallt vill jag ha en kanal där jag kan släppa ut mina åsikter för de som är intresserade att höra den och framförallt där jag kan utveckla mitt språk och mina resonemang.

Så nu gör jag ett nytt försök, och hoppas att det går bättre. Och om det inte gör det, så är det ju faktiskt bara att lägga ner projektet. Det är ju faktikst inget jag behöver göra.

Sedan dess har jag fan skrivit flera tusen inlägg. På bara denna blogg har jag skrivit ungefär 1400.

Det är klart att jag har blogghorat lite och skrivit om saker mest för att få besökare, men på det stora hela har jag hållit mig till att skriva om saker jag är intresserad av. Och jag har blivit sjukt mycket bättre, både på att skriva och att tycka saker.

Jag har dessutom fått en egen kategori hos bloggkommentatorerna och blivit omskriven av Hanna Fridén, som var den som en gång i tiden inspirerade att börja blogga. Jag har nästan 100 följare på bloglovin och får en massa uppskattning i era kommentarer. Kan för övrigt meddela ett den som hängt kvar här längst är Sven. Tack för det!

Hur som helst så är jag hemskt glad att det finns folk som läser det jag skriver och kommenterar, annars hade jag aldrig pallat. Puss på er alla fina blawglovers!