Sex – Sida 9 – Fanny Åström

Vad sägs om att män börjar ta ansvar för att inte ligga med någon som inte vill?

Idag har jag en debattartikel om samtycke på Nyheter24 som jag tycker ni ska läsa. Den går bland annat såhär:

Att inte vara medveten om den andra personens vilja är också ett val. En kan välja att vara medveten, en kan välja att helt enkelt inte bry sig så mycket. Män hävdar i rättegångar att de ”inte förstod” att kvinnan inte ville, trots att hon kanske sa nej. Till exempel den man som valde att tolka kvinnans nej som att hon initierade dominanssex. Kanske trodde han verkligen det, men om han hade prioriterat att inte tvinga sig på henne sexuellt skulle han såklart ha stannat upp, kollat av med henne om hans tolkning var korrekt. Men det gjorde han inte, han utgick från att han hade rätt och körde på, trots att hon inte ville. Han prioriterade inte hennes vilja tillräckligt högt för att bry sig om att fråga.
I ett samhälle där kvinnor generellt ses som objekt för mäns njutning så är det inte så konstigt att män inte har särskilt stort intresse av att faktiskt bry sig om vad kvinnor vill. En kvinnas vilja spelar helt enkelt inte särskilt stor roll, varken i sexuella sammanhang eller i största allmänhet. Detta är någonting vi lär oss i hur vi förhåller oss till varandra från tidig ålder.

Fick en ”rolig” kommentar på artikeln som förutom lite kränkt mansrättsbabbel innehåll denna godbit:

En nödlösning om man misstänker att den andre helt enkelt inte fattar, kan vara att bita sig i tungan så att det blöder, för den som inte avbryter när den andre är skadad kan inte hävda att denne trodde att det var ok.

Jag tycker mig rent spontant känna igen detta. Till exempel alla de gånger det sagts att om en säger nej klart och tydligt, ja då kommer personen att fatta att en inte vill. Eller om en puttar bort den. Eller om en säger ”nej” lite högre, med ett annat tonläge eller lite fler gånger och så vidare och så vidare. Jag har hört en massa olika förslag på exakt hur en ska gå till väga för att visa att en inte vill, det ena mer absurt än det andra. Det kan låta som att kvinnor borde stå framför spegeln och träna på olika korrekta sätt att säga ”nej” på så att de ska vara riktigt riktigt säkra på att de går fram. En tycker ju att det borde räcka med att inte visa samtycke för att någon ska strunta i att göra något med en.

Det här resonemanget bygger på premissen att mannen faktiskt har ett intresse av vad kvinnan vill och inte vill, och att det bara är upp till henne att tydliggöra detta så att det går in i hans manshjärna, som ju som känt kan vara lite trög ibland. Det är upp till henne att förmedla information, och om den inte går fram är det hennes fel. Men om mannen nu faktiskt hade haft ett intresse i att veta detta då hade det ju liksom inte gått så långt. Om en känner in sin partner så behöver en i regel liksom inte ens komma till stadiet där någon säger ”nej”, för en märker om det finns lust där eller inte. Att en ska skada sig själv för att få någon att sluta göra saker med en mot ens vilja är fullkomligt absurt och i sig ett övergrepp.

Sedan tycker jag också att det är intressant att det finns en syn som bygger på att det viktigaste i en sådan här situation är att undvika att ”sex” äger rum. Ungefär som om det inte var en kränkning i sig att någon gör ovälkomna närmanden. Det är ju inte som att själva ”sexet” (vilket brukar likställas med penetration) är det centrala, det handlar ju om kränkningen av ens integritet. Även om till exempel tjat inte leder till sex för att en ”sätter gränser” så är tjatet i sig en kränkning, ett övergrepp och ett problem på sina egna meriter. Detsamma gäller om en person försöker flera gånger trots att en tydligt visat att en inte vill och så vidare.

Om jag hade varit i en sexuell situation där jag var tvungen att skada mig själv för att den skulle upphöra så hade jag känt mig utsatt för ett övergrepp. Samma sak gäller för de sexuella situationer där jag flertalet gånger behövt säga nej till olika saker. Även om personen i fråga till slut lagt ner så har han överträtt mina gränser. Att uppehålla sig vid idén om ”sex” som det centrala i det hela är ett mystifiera situationen. Det är samma gränsöverskridande beteende som leder till tafsande, som leder till tjat, som leder till att någon penetreras mot sin vilja. Det är olika resultat och det är olika grova handlingar MEN det är ingen skillnad på den grundläggande principen. Någon tar sig friheter, någon annan får ta ansvar för att den personen ska förstå att denne inte vill.

Min radikala lösning på detta problem är att män helt enkelt börjar ta lite ansvar för att inte ha sex med någon som inte vill istället. Vilken grej va!

Myten om kvinnor som ångrar att de haft sex.

Ibland hör en ju de här historierna om kvinnor som vill ha sex men ”ångrar” sig efteråt och anmäler någon för våldtäkt. Jag tänker att den här myten kommer sig av att män hemskt gärna inbillar sig att kvinnor vill ha sex med dem när de egentligen inte vill. Ofta när en man håller på med diverse påtryckningar är det väldigt svårt att säga nej till honom, en ”ger med sig” och då får han för sig att en vill ha sex, när det i själva verket rör sig om en våldtäkt.

Ofta är det också svårt att i en sådan situation veta vad en själv vill. Allting går så snabbt och den andra personen är så bestämd, kanske tänker en att det är lika bra att ”få det överstökat” för att slippa jobbig stämning. En ”går med på” att ha sex fast en inte vill. Detta är en våldtäkt. Det är att utnyttja den sårbara position kvinnan är i i denna situation för att få sin vilja igenom.

Jag har aldrig ”ångrat mig” efter sex, däremot har det ofta varit så att jag i efterhand insett det jag inte insåg i stunden, nämligen att jag blev utsatt för olika former av press för att ha sex. Därför har det hänt att jag i efterhand börjat se saker som våldtäkter som jag då ”bara” såg som osoft sex. Jag har i efterhand insett att detta att ”ge med sig” för att undvika en jobbig situation är en slags tvång.

Många blir utsatta för detta av någon de är känslomässigt, socialt eller materiellt beroende av, till exempel en partner eller någon kille som de hänger i samma kretsar som. Givetvis är det i en sådan situation svårt att erkänna att det var just en våldtäkt en blev utsatt för. Dessutom är det från första början stigmatiserat att vara offer för en våldtäkt, vilket gör att tröskeln att se saken klart är ganska hög. Därför kan de krävas en del tid och distans för att kunna sätta rätt ord på det som inträffat. Jag har träffat många kvinnor som beskriver solklara övergrepp men inte tar ordet våldtäkt eller övergrepp i sin mun, helt enkelt för att det är sjukt svårt att erkänna att en blivit utsatt för detta.

Så om någon ”ångrat sig” efter att ni haft sex så handlar det troligen om att hon inte tyckte att det var särskilt soft från första början, att du inte lyssnade in henne och hennes gränser ordentligt utan utnyttjade hennes utsatthet och tog dig friheter med henne. Detta är ett övergrepp.

Initiativmakten och varför kvinnor begränsar sin sexualitet.

Skrev en debattartikel om samtycke och det så kallade ”sexuella spelet” som en kan läsa här. Jag skriver bland annat om hur mäns gränsöverskridande beteende är en viktig del av hur kvinnor och män förhåller sig till varandra som könsvarelser:

På dagis blir flickor blir tillsagda att ha överseende med pojkars gränsöverskridande beteende eftersom de ”är sådana”. De kanske rentav ska bli smickrade över uppmärksamheten. Samma mönster fortsätter sedan under resten av livet. Kvinnor ska ta ansvar för mäns agerande genom att till exempel klä sig och bete sig på ett sätt som inte gör att de blir uppkåtade, kvinnor ska inte sända ut ”fel signaler”, kvinnor ska inte ha för många sexuella erfarenheter för det kan få män att tro att det är fritt fram, kvinnor ska lära sig att säga nej ordentligt om de inte vill så att männen verkligen fattar. Samtidigt ska män ta initiativ, något som kvinnor måste vara ständigt beredda på att förhålla sig till.

När det talas om ”kvinnors sexuella makt” så är det ofta den här grejen att det är män som tar initiativ som det handlar om. Kvinnor har sexuell makt eftersom kvinnor kan tacka ja eller nej till mäns närmanden. Män upplever det som att kvinnor har ”makt” eftersom kvinnor kan avvisa deras närmanden, de upplever det som att kvinnor sitter på en begränsad tillgång till sex som de kan distribuera och att männen sedan sinsemellan måste tävla om denna tillgång.

Men om vi granskar den här situationen lite närmre så kan vi ju i själva verket se att män sitter på den sexuella makten genomgående i hela processen utom möjligtvis när kvinnan väljer att tacka nej. Det är nämligen så att kvinnor inte riktigt får ta initiativ till sex. Det är mannen som definierar situationen och lägger fram ett antal färdiga alternativ för kvinnan som han kan ta ställning till, kvinnan har själv ingen rätt att göra detta. Hon kan bara säga ja eller nej till mannen, och ofta är det även så att ett nej inte respekteras.

Idén om kvinnors sexuella makt bygger på idén om att kvinnor generellt har mindre lust att ha sex och att det därför råder en ojämlikhet i tillgång och efterfrågan. Män måste ”tävla” om kvinnors gunst. Snarare är det så att kvinnor historiskt och idag har varit tvungen att begränsa sin sexualitet eftersom män suttit på den ekonomiska och sociala makten, och ”sex” har varit kvinnors handelsvara i patriarkatet. Med ”sex” menar jag inte bara själva sexet, utan allt det som kommer med detta paket i ett patriarkalt samhälle, det vill säga känslomässigt engagemang, reproduktion och så vidare.

Som kvinna i patriarkatet har en inte makt över sin sexualitet, en har inget utrymme att leva ut sin sexualitet på sina egna villkor, utan en måste ständigt använda sin sexualitet för att få olika fördelar gentemot män. Vi tyglar helt enkelt vår sexualitet för att ha något att säga till om i patriarkatet. Vi använder vår sexualitet för att få patriarkal bekräftelse, trygghet och social status. I den utsträckning en kan tala om ”kvinnors sexuella makt” så är det alltså ett direkt resultat av mäns sociala och ekonomiska maktposition i patriarkatet. I själva verket handlar det om mäns makt att definiera oss som sexuella objekt till för deras njutning, och skapa en situation där allt vi har att förhandla med att ”sex”.

Jag vill inte att min sexualitet ska vara en handelsvara, jag vill inte behöva tygla den, men i patriarkatet är det ofta nödvändigt. Dels för att det är en handelsvara, men också för att män ofta tar sig väldigt mycket rättigheter över kvinnor som är eller har varit sexuellt tillgängliga för dem. Till exempel män som behandlar kvinnor de har haft sex med illa efteråt, eller män som tar tillfället i akt att överträda kvinnans sexuella gränser och begå olika former av övergrepp. Vi har dessutom den sociala bestraffning som väntar kvinnor som har ”fel” sexualitet. Givetvis är det i en sådan kontext viktigt att som kvinna kontrollera sitt sexuella beteende, eftersom varje utsvävning kan leda till vidriga konsekvenser i form av att bli utsatt för övergrepp, bli vidrigt behandlad eller socialt bestraffad. Vidare så är det ofta helt enkelt inte särskilt trevligt att ha sex med män som kvinna eftersom många män har dåliga kunskaper om kvinnors njutning, saknar förmåga till inkännande och är gränsöverskridande. De finns helt enkelt mycket goda skäl att som kvinna inte ligga särskilt mycket med män. De män som tycker att kvinnor ska sluta begränsa sin sexualitet kan först och främst börja behandla kvinnor med respekt och kämpa för patriarkatets upphävande.

”Kvinnors sexuella makt”.

Skrev såhär om ”kvinnors sexuella makt” tidigare idag:

Det här begreppet ”kvinnors sexuella makt” handlar ju egentligen om kvinnors rätt att bestämma vem de ska ha sex med och inte, en rätt som dessutom ständigt tas ifrån oss. Egentligen är det ju MÄN som sitter på den sexuella makten, det vill säga makten att objektifiera kvinnor, att begränsa kvinnors sexualitet, att sexuellt trakasseras kvinnor och att ha sex med kvinnor mot deras vilja. När kvinnor gör motstånd mot detta och vill definiera sin egen sexualitet börjar de gnälla om ”kvinnors sexuella makt”.

Nu ska jag berätta min teori om ”kvinnors sexuella makt”: Någon gång så bestämdes det att män, de är minsann helt jävla beroende av att ha sex med kvinnor. De är beroende av att använda kvinnors kroppar för sin egen njutning. Inte bara detta, det är även helt jäva omöjligt för männen att tygla sina begär inför dessa kvinnor som bara ~*lockar*~ dem med sina behag. Eller ja, det bestämdes nog inte direkt, utan vara nog snarare en syn som liksom växte fram på något konstigt sätt. I samband med detta uppkom uttrycket ”kvinnors sexuella makt”.

”Kvinnors sexuella makt” innebär alltså att män inte har något som helst ansvar för sin sexualitet och kvinnor måste ta det istället. Så himla skönt för männen! Inte lika soft för kvinnorna som blev tvungna att ta ansvar inte bara för sig själva utan även för mäns känslor, beteende och övergrepp på deras kroppar.

Om en tar sig en titt på patriarkatets stolta historia och även nutiden så kan en se att en stor del av allt patriarkalt förtryck handlar just om att begränsa ”kvinnors sexuella makt”:

Sexuellt våld. Kvinnor utsätts i stor utsträckning för för sexuellt våld och hot om sexuellt våld.
Könsstympning. Kvinnors kön stympas på olika sätt för att det ska vara mer smärtsamt för dem att ha sex och så vidare.
Objektifiering. Kvinnor reduceras till objekt för mäns njutning. Tar sig till exempel uttryck genom att kvinnor som inte tillfredsställer den manliga blicken utsätts för trakasserier eller uteslutning.
Skuld- och skambeläggning. Kvinnor som har ”fel” sexuellt beteende, till exempel för utlevande, blir socialt bestraffade för detta.
Prostitution. Män har ekonomisk makt vilken gör att de kan köpa sig kontroll över kvinnor och således även deras kroppar och sexualitet. Sker både ”formellt”, alltså genom ett ”rent” utbyte av sex mot pengar och på andra vis till exempel genom äktenskap.
Manligt initiativ. Eftersom kvinnor inte får vara för sexuellt utlevande så leder det till att män sitter på makten att ta initiativ sexuellt, vilket leder till att hela det sexuella ”spelet” sker på mäns villkor.
Socialt erkännande. Eftersom män sitter på den sociala makten i patriarkatet så måste kvinnor ingå i sexuella och/eller romantiska relationer med män där deras kropp är en handelsvara för att få samhälleligt erkännande.

Så jag tänker att även om det nu ligger någonting i att kvinnor har sexuell makt (vilket jag inte tror) så är det jävligt tydligt att patriarkatet har legat i som fan för att begränsa denna så kallade ”makt”. Kvinnor har idag inte ens makt över sina egna kroppar och sin sexualitet, så att tala om kvinnor sexuella makt är i sammanhanget ganska skevt. Allt detta motiveras och ursäktas med snacket om att kvinnor har någon slags sexuell makt som det då är ”ansvarsfullt” att kringskära. I själva verket handlar det om mäns oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att det verkar liiiite överdrivet att ha hela den här enorma förtrycksapparaten bara för att män kanske har känt att det var jobbigt att inte få ligga med kvinnor precis när och hur de vill. Jag kan på något sätt känna att det är rimligt att var och en har makten att själv bestämma på vilka villkor hen vill ingå i sexuella relationer, och att andra har en skyldighet att respektera det. Kalla det ”sexuell makt” eller vad du vill, i själva verket rör det sig om den självklara rätten att få bestämma över sig själv.

Här är en spännande idé: vad sägs om att alla själva får bestämma över sin sexualitet och att alla tar ansvar för sitt eget sexuella beteende. Det vill säga: män skiter i att lägga över ansvaret för sina sexuella handlingar på kvinnor, och försöker hantera sin bristande förmåga att hantera sina sexuella drifter på andra sätt än att tvinga kvinnor till att ha sex eller till att inte ”locka” dem att förgripa sig på dem. Troligen skulle de flesta märka att det inte är så jävla svårt egentligen.

I patriarkatet handlar sex om makt.

Apropå inlägget jag skrev om att ”pumpa och dumpa” så kan en ju fundera lite på hur det kommer sig att män väljer att ha sex med kvinnor som de föraktar så till den milda grad att de behandlar dem som skit efter att de ”pumpat” dem.

Det finns en idé i patriarkatet om att sex och kärlek är sammanlänkade, att sex är något vackert och kärleksfullt som en gör med någon en tycker mycket om och att sex i sig liksom är ett bevis på att en tycker om någon. På detta sätt förhåller det sig såklart ibland; sex kan, precis som andra former av intimitet, vara någonting väldigt kärleksfullt. Men sex kan också, och är tyvärr ofta, snarare ett sätt att skapa och upprätthålla makt och kontroll.

När män väljer att ha sex med kvinnor som de sedan behandlar illa är detta ingenting annat än en patriarkal maktdemonstration. Det handlar om att visa för sig själv och andra att en kan ha tillgång till kvinnors kroppar och göra lite som en önskar. Sex i den här kontexten är inte ett socialt utbyte mellan de personer som har sex, utan ett maktspel som får mening i en större samhällelig och patriarkal kontext. Relationen i sig, utbytet mellan människorna som ingår i den, betyder ingenting, det som betyder något är den mening symbolen ”sex” har i det här samhället och betydelsen av att som man upprätthålla makt och kontroll över kvinnor.

Ändå vidmakthåller vissa personer att sex och kärlek på något vis hänger ihop, trots att sex i många fall är en av de mest förnedrande och okärleksfulla grejerna en kan bli utsatt för. Och det är väl just att sex i detta samhälle kopplas ihop med kärlek som gör okärleksfullt sex så oerhört kränkande, för det handlar om att i en situation där en förväntar sig att en ska få kärlek istället får förtryck. Det handlar om att det är förnedrande att bli lurad in i en situation på vissa premisser, för att sedan få något helt annat. Det handlar om att det är smärtsamt med krossade förväntningar och att känna skam för att en varit naiv nog att tro att en skulle kunna få någon slags respekt.

För mig har det varit viktigt att förstå att många av de gångerna jag har haft sex så har det handlat om makt och kontroll snarare än ömsesidigt utbyte, det har inte handlat om att aktiviteten som sådan är njutbar eller givande utan om att den bär extremt mycket mening i ett patriarkalt system. Det har varit smärtsamt att se att det jag då tolkat som kärleksfulla handlingar egentligen varit ganska vidriga handlingar i vilka jag kontrollerats eller förnedrats, men det har också fått mig att inse hur oerhört korrumperad min sexualitet är och att det är nödvändigt för mig att försöka lära om mina sexuella mönster och begär.

”Pumpa och dumpa” och hora/madonna-dikotomin.

Igår twittrade @sandradenise_ om uttrycket ”pumpa och dumpa” som vissa män använder om kvinnor de ligger med för att sedan behandla som en hög mes skräp:

Uttrycket ”pumpa och dumpa” E vidrigt. Inte pga det skulle vara ngt fel att ba ligga o sen inte ses mer, utan för att det låter som att en snackar om en jävla uppblåsbar docka. Ba ett verktyg liksom. Det är respektlöst o avhumaniserande. Så, killar: det är DÄRFÖR tjejer blir förbannade när ni säger ”pumpa o dumpa”. INTE för att vi ”ville ha ett förhållande o blev arga” LOL […] Ligg runt hur jävla mycket ni vill, men referera till era ligg som MÄNNISKOR, inte som något en ”pumpar o dumpar”.

Detta är ett beteende som många män sysslar med. De ”drar över” kvinnor som de sedan behandlar illa så att dessa kvinnor inte ska ”tro att det kan bli något”.

Det hela är ett utslag av hora/madonna-dikotomin som många män upprätthåller. Denna går ut på att det finns två olika slags kvinnor, horor och madonnor. Madonnan är den ärbara kvinnan, det så kallade flickvänsmaterialet, kvinnan en kan tänka sig att visa upp för sin familj. Madonnan är också ens mamma, ens syster och så vidare. Sedan finns det horor, kvinnor som en kan leva ut sina perversioner på. En kvinna måste vara antingen hora eller madonna, antingen ställs hon på piedestal och ska vara ”ärbar” och begränsad i det, eller så är hon en slasktratt på vilken mannen kan leva ut sina fantasier. I båda fallen är hon ett objekt till för mannens njutning.

Det män gör när de inte behandlar kvinnor de ligger med med respekt är att degraderas dem till horor. Eftersom de inte vill inleda någon relation med kvinnan de ligger med så anser de inte att de behöver respektera henne över huvud taget, de kan göra lite som de vill. De vill inte att kvinnan ska ”få för sig” att han kan tänka sig att erkänna henne status som madonna, han måste visa att hon är hora genom att behandla henne som skit.

Att män får för sig att de måste behandla kvinnor de inte har intresse i illa handlar såklart om deras oförmåga att de kvinnor som människor. Endast de kvinnor de vill dela sitt liv med, alltså äga, kan de tänka sig att behandla med ”respekt”, resten av alla kvinnor beter de sig illa mot eftersom de helt enkelt inte ser kvinnor som människor.

När en sedan blir upprörd över detta beteende så får mannen panik, han tror att en är sur för att han inte vill gör en till madonna, alltså till sin partner eller ägodel. Att bli objektifierad och utnyttjad är en smärtsam upplevelse även om en inte har ett romantiskt intresse i personen som gör det. Det rimliga att göra i en situation där en har legat med någon en inte har något intresse i vore såklart att på ett respektfullt sätt klargöra detta och kolla av med den andra hur den känner, och om en inte är kapabel till att göra detta så kan en faktiskt skita i att ha tillfälliga sexuella förbindelser, eller sexuella förbindelser över huvud taget. Att behandla människor som objekt är

Fundera lite på hur du behandlar andra människor i din omgivning. Om någon visar ett intresse för att till exempel bli din vän och du inte har samma intresse så behandlar du väl inte personen illa? En kan ju vara vänlig och fortfarande hålla distans. Om det hela blir för påfrestande kan en förklara hur en känner. Folk går i regel inte omkring och beter sig som kräk mot andra bara för att de inte vill bli vänner med dem, men av någon anledning gör män detta mot kvinnor de har varit intima med.

Det går faktiskt att behandla kvinnor som människor TROTS att en har haft sex med dem och inte vill ha en romantisk relation med dem. Det går att bara vara lite ärlig och snäll.

Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

För ett tag sedan skrev jag en del texter om det här med att bli lämnad av någon som gång på gång lovat att den inte ska lämna en. I samband med detta fick jag en del kommentarer om att det minsann är mitt eget fel att jag varit så naiv och trott på den typen av löften, att det är ”sånt en säger” och att ”känslor kan förändras” och så vidare. Att jag vägrade acceptera detta provocerade många, eftersom det är en sådan sak en helt enkelt bara sväljer som kvinna. En sväljer att män lovar saker de inte kan hålla.

Jag tycker det här är mycket intressant, för som kvinna så avkrävs en både total naivitet och samtidigt en förmåga att ”acceptera verkligheten” utan att göra ett för stort väsen av det. En måste ”tro” på romantikens löften, om en inte gör det blir en övertalad till det, samtidigt blir en anklagad för att vara naiv om en faktiskt behandlar dessa löften som verkliga löften. Då får en höra att ”alla vet” att det inte rör sig om någonting verklighetsförankrat. Detta är mycket riktigt något som ”alla vet”, alla känner på ett intellektuellt plan till att ”tills döden skiljer oss åt” ofta slutar i skilsmässa, och desto mer när det kommer till tvåsamma relationer utan äktenskap. Ändå så fortsätter vi yttra dessa löften.

Men såklart så kan den här typen av löften inte vara sanna, en kan aldrig lova att en ska känna på ett visst sätt inför en människa. En kan lova att en ska försöka får en relation att fungera, men en kan aldrig lova vad en ska känna i framtiden. Så varför fortsätter vi lova varandra det? Vad är egentligen syftet? Vad är meningen med ett löfte som ”alla vet” är falskt? Det fyller dels en funktion som ritual, som ett sätt att förklara sig kärlek i stunden genom att lova bort sin framtid. Men givetvis är det meningen att vi delvis ska ta detta löfte på allvar, annars hade vi formulerat oss annorlunda.

Jag tänker på den här mannen som kom in i mitt liv och som gång på gång lämnade den här typen av löften. Det var ingenting jag avkrävde honom, bad om eller ens lade upp för, det bara kom ändå. Jag var såklart skeptisk till de här löftena och uttryckte det men de framhärdades gång på gång. Vad gjorde detta med mig och mina känslor inför honom? Givetvis så började jag tro på dessa löften till slut, de var liksom för välsmakande för att jag skulle kunna motstå dem. Även om jag på ett sätt ”visste” att de var falska så behandlade jag dem som sanna på ett känslomässigt plan, och det är ju det känslomässiga som avgör hur en agerar i en relation. Hur mycket jag än ”visste” att det var lögn så blev det sanning.

I patriarkatet är kvinnor mer eller mindre beroende av män för att få erkännande i samhället. Detta innebär att när en man ger den här typen av löften till en kvinna så betyder det någonting mer än när de ges omvänt. Kvinnan är betydligt mycket mer beroende av mannen. Om kvinnan av något skäl får för sig att relationen är ”värd att satsa på” så kommer hon troligen också att satsa på relationen, ty hon är beroende av den. Om en man älskar en kvinna för alltid så innebär detta inte bara att kvinnan får vara med just den mannen för alltid, utan också att hon för alltid kommer att ha en trygg plats i patriarkatet i egenskap av en mans egendom. Därför kan en också tänka sig att utstå betydligt mycket mer i en relation där en har fått detta löfte. Även om en mår dåligt i relationen så har en i alla fall legitimitet i patriarkatet, en är någon för en man och således också för samhället i stort.

Såhär i efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag ens ingick i vissa relationer från första början. Relationer jag liksom inte fått ut så mycket av eller varit särskilt lycklig i. Och jag tänker att det handlar just om detta, det romantiska löftet har gjort att jag har valt tryggheten framför att ha givande relationer. Det romantiska löftet var ett sätt att få mig att ingå i relationer jag inte hade ingått i om det inte var för denna falska trygghet, den känsla av värde som det ingav mig. Därför var det också så smärtsamt att bryta upp, eftersom relationerna egentligen inte varit utvecklande för mig då jag bara ingått i dem av rädsla för den otrygghet som patriarkatet erbjuder den kvinna som inte är knuten på någon man och inte för att jag faktiskt velat. Istället för att känna mig befriad från det helvete relationen innebar så kände jag mig bitter för att jag över huvud taget underkastat mig den.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är kvinnor helt och hållet utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Som kvinna förväntas en både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Mitt brott var att jag faktiskt tog dessa ord på allvar, inte bara till en början utan även när uppbrottet var ett faktum. Jag blev ”hysterisk” och ”besvärlig”, för jag ansåg att det var ett svek och att det var oförlåtligt. Jag kände mig lurad att ingå i en relation på falska premisser, och jag vägrade acceptera idén om att det skulle vara mitt fel att jag varit ”naiv” snarare än hans fel att han gång på gång försökte få mig att bli just det. Jag vägrade acceptera att skulden låg på mig. Såhär i efterhand är jag glad för det, jag är glad att jag faktiskt vågade, att jag inte skämdes för att jag var ”naiv” utan att jag vågade påvisa det absurda i att först bli övertygad att ingå i en relation på vissa premisser för att vid relationens slut bara förväntas ”acceptera” att en av de grundläggande premisserna var lögn.

Sveket låg inte i uppbrottet i sig, ty det var i situationen det enda rimliga, sveket låg i att jag hade blivit lockad in i relationen på falska premisser. Även om jag visste att dessa ord inte kunde vara sanna så gjorde de något med mig, de väckte ett hopp inne i mig, och utan det så hade jag troligen inte ingått i relationen från första början eller i alla fall inte på samma sätt hängett mig åt den som jag gjorde när denna förhoppning hade väckts hos mig. Jag vägrar skämmas över att jag var ”naiv”, för det var inte jag som valde det utan jag övertalades till det. Jag kommer troligen inte gå i samma fälla igen, det vill säga befinna mig i en relation där jag inte utvecklas för att jag vill ha trygghet, men jag tänker inte heller skuldbelägga mig själv för det som skedde. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv för att jag tog romantikens löften på allvar, för att jag avkrävde av honom att han skulle leva upp till det han sa.

Var finns alla dessa Riktiga Män?

Eftersom det är oerhört viktigt för antifeminister att driva sin tes ”feminister har fått för lite kuk” i bevis så kan de ibland tycka att det är väldigt provocerande att en feminist får ligga. De måste på något vis förklara att detta oerhörda har kunnat inträffa, och den förklaringsmodell som burkar ligga närmast till hands är att den här mannen helt enkelt inte var någon Riktig Man. Själva ingår de såklart i gruppen Riktiga Män och de skulle aaaaldrig får för sig att ligga med en kvinna som till exempel hade håriga ben.

En Riktig Man är alltså en man som tycker att det är så äckligt med kroppsbehåring på kvinnor att det får honom att banga på sex, eller någon som tycker att kvinnor ska vara ”kvinnliga”, alltså bete sig undergivet och tillgjort för att tillfredsställa dem.

Men jag kan väl känna lite att det ju faktiskt är helt okej, att så kallade Riktiga Män inte vill ligga med mig. Det hela är mycket ömsesidigt. Jag är glad över att det finns män som har en någorlunda rimlig relation till kvinnor och sex och som till exempel inte tycker att det är deras sak att ha åsikter om sin partners kroppsbehåring.

Men jag är ändå nyfiken. Vilka är egentligen dessa Riktiga Män som absolut inte skulle kunna tänka sig att ligga med en feminist och var finns dem? Hur känner en igen dem? Svara någon!

Kom igen nu antifeminister! Berätta allt.

Sluta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser.

Fick invändningen angående det här med vad våldtäkt är och inte är att det ju kan vara problematiskt att definiera våldtäkt på ett visst vis eftersom det kan finnas människor som inte förstår att den de har sex med inte vill ha sex med dem innan de säger nej. Detta är ett argument som återkommer i en mängd olika sammanhang och former när en skriver om mäns gränsöverskridande beteende. Det är till exempel inte ovanligt att en får höra att olika former av sociala begränsningar ursäktar att män tar sig rätt till kvinnors kroppar. Ett exempel jag ofta hör är blyghet, ungefär som om det skulle göra det okej att ha sex med någon mot dennes vilja. Det pratas om att vissa män helt enkelt inte vet hur de ska göra för att få kontakt med kvinnor som de inte får ägna sig åt gränsöverskridande beteende, som om kontakt med kvinnor var någon slags mänsklig rättighet som gick för kvinnors rätt till integritet.

Detta synsätt baserar sig på idén att män har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Den man som lider av någon form av begränsning har fortfarande rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, och det är upp till kvinnorna att ”sätta gränser” om de inte har intresse. Män anses fortfarande ha rätt att göra olika former av närmanden, överskrida gränser och så vidare tills kvinnan sätter stopp. Det åligger dessutom kvinnan att mannen ska förstå att detta nej faktiskt betyder nej, vilket i praktiken skapar en situation där män bekvämt kan ignorera väldigt många signaler utan att de anses ha något ansvar.

Faktum är att argumentet ”han förstod inte” används även i situationer där kvinnor faktiskt har sagt nej. Till exempel den här rättegången med en kvinna som sagt nej vilket mannen tagit som att hon ville ha dominanssex. Eller alla gånger män tagit ett nej som att de typ ska ”sakta ner” eller något liknande och inte brytt sig om att kolla utan bara chansat lite. Att mannen ”inte förstod” är helt enkelt en ursäkt som används även i de fall där det av vissa sägs att det ska vara ”uppenbart”. Problemet här är inte att gränsen dras på fel ställe, problemet är den grundläggande synen på att kvinnor bör ta ansvar för mäns beteende om de inte vill att deras integritet ska kränkas. Kvinnor ska gå omkring med en stor jävla stoppskylt som de ska hålla upp så fort en man gör något mot dem som känns obehagligt, kvinnor ska ständigt vara på sin vakt när de umgås med män så att de kan se till att de inte gör något obehagligt och så vidare och så vidare.

Hur kommer det sig egentligen att det finns så himla många män som bara inte förstår när kvinnor inte vill. Det handlar ju såklart om vad som avkrävs män socialt. Män förväntas inte känna in kvinnors gränser och de blir inte heller straffade när de inte lyckas med detta. För män är det ett tillval om en är intresserad av att lära sig att förstå den typen av sociala koder, det är ingenting de avkrävs ansvar för. En man är typ ”snäll” om han faktiskt intresserar sig för att lära sig sociala koder.

Om en har en social begränsning så är det ett eget problem som en behöver lösa. Människor som har sådana problem kan behöva hjälp och de ska de få, men det innebär inte att gränsöverskridande beteende ska accepteras. Sedan kan en såklart ha förståelse för varför någon agerar på ett visst sätt utan att acceptera själva beteendet som sådant, det gör vi hela tiden inom till exempel barnuppfostran. Att en barn råkar göra något fel innebär inte att hen typ är en dålig människa eller liknande, men det gör inte att vi tycker att det är okej att beteendet fortsätter. Alla gör fel ibland och det är okej, problemet är när en stor grupp människor konsekvent skiter i att ta ansvar för grejer de utsätter en annan grupp människor för, och framförallt att de liksom aldrig bli bättre. Av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) så är det just mäns gränsöverskridande beteende som gång på gång accepteras för att ”män är sådana”.

Lösningen på detta problem är inte att kvinnor fortsätter ta ansvar för mäns beteende utan att män börjar avkrävas ansvar för sitt beteende. Vi kan inte fortsätta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser, för då kommer de fortsätta med beteendet. Det är viktigt att visa att vissa grejer inte är acceptabla oavsett hur det kommer sig att en beter så. Om en har svårigheter får en helt enkelt försöka lösa dem på andra sätt, inte genom att bara fortsätta bete sig på ett sätt som är integritetskränkande.

Vad är våldtäkt?

Våldtäkt enligt lagen är att med våld eller hot om våld tvinga någon till en sexuell handling. Det har också lagts till att våldtäkt kan föreligga om personen ifråga är i en extra utsatt position.

Så vad är våld, och vad är hot om våld? I patriarkatet så har män generellt en våldspotential som kvinnor inte har. Män lär sig att de an använda våld som en lösning på olika problem. Kvinnor lär sig i sin tur att förhålla sig till denna våldspotential. En kan alltså säga att det föreligger ett generellt implicit hot om våld i interaktionen mellan män och kvinnor.

Att vara kvinna i patriarkatet skulle också kunna beskrivas som en utsatt position, speciellt om en är intim med en man.

Om en som man inte aktivt förhåller sig till och motverkar sin våldspotential i sexuella sammanhang är risken att en begår en våldtäkt mycket stor. Risken är alltså stor att en använder sin våldspotential, alltså ett underliggande hot om våld, för att få någon att ha sex med en mot sin vilja. Min erfarenhet är att män gör detta i en mycket hög utsträckning. En stor del av de sexuella erfarenheter jag har kan jag utan problem placera in i det här facket, där mannen inte har tagit hänsyn till sitt maktövertag utan bara ”kört på” och gjort lite som han önskar med mig.

Att i sexuella sammanhang inte ta hänsyn till den maktdynamik som finns mellan de inblandade ökar markant risken för att någon har sex under omständigheter hen egentligen inte samtycker till. Hur tar en hänsyn till denna maktobalans? Det viktigaste är att känna in den andras gränser, att vara lyhörd, att under inga omständigheter agera som om personen en är intim med är skyldig en något eller att hen är besvärlig om hen vill sluta eller sakta ner tempot.

Det är viktigt att i alla sociala sammanhang aktivt reflektera kring sin maktposition, och speciellt i intima sammanhang. Om en inte gör detta riskerar en helt enkelt att hamna i en situation där människor en är i dessa sammanhang med gör saker och ting de egentligen inte vill. Att bara rakt av ignorera detta och ”köra på” i hopp om att andra ska kunna säga stopp när en går över en gräns är något som markant ökar risken för att en faktisk går över en gräns.