Sex – Sida 10 – Fanny Åström

Ask.fm om att rättfärdiga sexuella praktiker.

Fick denna fråga på ask.fm.

Kan man någonsin EGENTLIGEN rättfärdiga att tända på våld/att göra andra illa/icke-samtycke, och utföra dessa preferenser, om alla parterna i sanning(!) är med på det? (Om det ens går att i sanning vara med på det?). Oerhört tacksam för svar.

Frågan är ju, precis som du är inne på, vad det innebär att ”i sanning” vara med på något. För mig blir det meningslöst att tala om fri vilja i patriarkatet, speciellt när det kommer till olika sexuella praktiker. Jag tror att våra begär är såpass konstruerade av patriarkatet att det är väldigt svårt att avgöra vad som kommer därifrån och inte.

Med detta sagt: för mig finns det inget behov av att döma enskilda personer som håller på med vissa sexuella praktiker, heterosexualitet, monogami, bdsm eller vad det nu kan rör sig om. Jag sysslar själv med sådana praktiker. Däremot tycker jag att det är intressant att dekonstruera dessa praktiker för att bättre förstå dem, sig själv och sin plats i patriarkatet. För mig handlar det inte om att bedöma vad som är ”rätt” och ”fel” utan snarare om att förstå olika fenomen.

Så frågan om vad som går att ”rättfärdiga” blir i mitt perspektiv ointressant. Jag är inte intresserad av att varken rättfärdiga eller fördöma någonting, jag är intresserad av att förstå det för att i förlängningen kunna förstå hur vi som kollektiv ska kunna bedriva politisk kamp. I det projektet tror jag att det är viktigt att förstå sina sexuella praktiker som en produkt av och något som upprätthåller ett visst system. Jag tycker sedan inte att en ska förändra sina praktiker för någon annans skull, däremot tror jag att de flesta personligen skulle tjäna en jävla massa på att göra det. Till exempel kvinnor som lever i heteromonogama relationer mår ju ofta dåligt av det och blir exploaterade på kärlekskraft.

Jag tror inte heller att det finns något ”sant” begär bortom patriarkatet som vi kan hitta bara vi ”tar bort” de patriarkala normerna, däremot tror jag att patriarkatet erbjuder former för samlevnad och intimitet som inte är optimala. Det handlar inte om att ”ta bort” något utan snarare om att skapa nytt, om att skapa nya normer för samlevnad och intimitet. Jag tänker mig att dessa i högre grad skulle kunna bygga på att en känner in varandras gränser, att en inte försöker definiera relationer eller rangordna dem på det sätt vi gör idag.

Mäns behov av sex och mitt behov av att vara en hel människa.

Ibland säger folk att ”sex är ett naturligt behov” för att försvara olika mäns sexuella övergrepp och övrigt gränsöverskridande beteende. Till exempel när en påpekar att det inte är en särskilt soft grej att gå omkring och ”ragga” på olika kvinnor genom att ge dem diverse komplimanger, ta på dem utan att kolla att det är okej innan och så vidare.

Ett behov som jag har i mitt liv är att kunna röra mig på olika platser utan att ständigt vara beredd på att olika män ska närma sig mig sexuellt på olika vis. Jag vill inte behöva gå in i ett rum och förhålla mig till hur olika män ser på mig, om det är någon som försöker göra något slags närmande och så vidare. Jag vill inte behöva till exempel vara avvisande mot en man jag talar med bara för att han inte ska tro att jag hyser något sexuellt eller romantiskt intresse.

Idag behöver jag ofta vara det, för många män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik, snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det tycker jag inte om. Många män börjar förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade” eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker. Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.

Mitt behov att ses som en hel människa är också viktigt, viktigare än mäns behov av att ha sex. När män ger utlopp för sitt behov av att etablera sexuella kontakter blir jag obekväm, mitt handlingsutrymme begränsas, oavsett om det riktar sig emot mig eller någon annan. Att prioritera sitt eget ”behov av sex” framför andras behov av att kunna röra sig fritt och delta i olika sammanhang som människor och inte som könsvarelser är jävligt egoistiskt. Varför är det egentligen mäns behov av sex som anses stå högst i kurs, vara mest naturligt, och inte mitt och andra kvinnors behov av integritet och att slippa bli objektifierade.

Konsten att bli lesbisk och lust.

Läste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.

Kvinnlig sexualitet och objektifiering.

Som ni kanske märkt har jag tänkt väldigt mycket på det här med sexualitet och samtycke på sista tiden. Det är någonting jag burit inom mig länge men som jag låtit blomma ut mer ordentligt efter att mittJag har börjat omvärdera en stor del av mina sexuella erfarenheter och ”preferenser”, och börjat se hur lite av de sexuella erfarenheter som faktiskt är positiva sådana. I majoriteten av fallen har jag haft sex fast jag inte velat, för att jag känt mig pressad till det, eller så har jag velat ha sex men inte under de omständigheter som varit.

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Troligen är jag inte ensam om denna erfarenhet, jag vet många kvinnor som uttryckt att de känner igen sig i den här synen på sex. Det är inte så konstigt, för så som sexualitet konstrueras i patriarkatet handlar det i hög grad om objektifiering av kvinnor. Det handlar om att kvinnan passivt ska ta emot det mannen erbjuder, och genom att han tar för sig av henne så får hon värde genom den manliga blicken. Hon är ingenting i sig själv, har ingen sexualitet i sig själv, utan är dömd att svara på mannens initiativ.

Nu upplever jag i högre grad att jag håller på att upptäcka mig själv som sexuell varelse, men det handlar inte om att jag har mer sex utan snarare om att jag har mindre. Jag utforskar intimitet på andra sätt, försöker förstå vad jag tycker om. Hur jag vill bli berörd, hur jag vill röra andra och så vidare. Att låta saker och ting ta tid och inte ha sex bara för att få det överstökat, för att det är något en ”ska” ha.

Jag kan ofta känna att jag skulle ha väntat längre innan jag började vara sexuellt aktiv, så att jag hade kunnat tänka igenom det här mer ordentligt, men tyvärr är det något många, inklusive jag själv, hastar sig igenom. Det handlar nog om att sex är så oerhört symboliskt laddat i patriarkatet, det ses som den ultimata formen av närhet. Just därför blir det ofta, ironiskt nog, ”en mycket ensam upplevelse”.

Varför hade jag sex?

En gång hade jag sex med en man som var väldigt dålig på att ta det försiktigt med mig, trots att jag upprepade gånger uttryckligen bad honom att ta det lugnt så fortsatte han att stressa mig. Så varför hade jag ändå sex med den här mannen, trots detta? Jag har funderat på saken och kommit fram till fyra grejer som jag tror var avgörande.

Jag bedömde det som enklare att fortsätta än att behöva säga åt honom att sluta. Att säga nej skulle medföra ett gäng övriga konsekvenser. Till exempel skulle jag inte kunna sova i samma säng som honom eftersom han då troligen skulle göra nya närmanden, och då skulle det innebära en jävla massa besvär såväl logistiskt som socialt.
Jag ville inte uppfattas som besvärlig. Jag ville inte att han skulle tycka att jag var kinkig eller tramsig. Jag ville helt enkelt bli omtyckt, godkänd och accepterad av den här mannen, och det skulle jag inte bli om jag hade värnat mina gränser och sagt nej.
Jag vill ändå, på något sätt, ha sex med honom. Jag var attraherad av honom, men jag ville inte ha sex på de premisserna som erbjöds. Det vill säga; jag ville inte att han skulle stressa mig in i det. Men det var svårt att i det läget se skillnaden mellan att ha sex med någon en är attraherad av och att ha sex på ett sätt en känner sig bekväm med. Vidare: att ha ”sex” är i det här samhället något som hänger tätt ihop med att vara ”lyckad” socialt, det vill säga att en är åtråvärd och så vidare. Det är något en ”lyckas” med, och därför blir det symboliskt viktigt att ha sex även om sexet i sig inte är njutbart. Jag tror helt enkelt att jag hade känt mig misslyckad om jag inte hade genomfört det hela.
Om jag sagt nej skulle jag riskera att han fortsatte ändå, och då hade det varit en ”riktig” våldtäkt. En ”riktig” våldtäkt uppfattas som betydligt mycket mer förnedrande, tänker jag mig.

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Allt går så snabbt i den typen av situationer, och det är väldigt svårt att veta vad en ska säga och när och hur. Det viktigaste är att båda partnerna tar det försiktigt, så att människor slipper göra saker sexuellt som de inte vill, under omständigheter de inte vill. För det vill ni ju inte, eller hur?

Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.

Heterosexuella djur och mänskliga tolkningsramar.

Det är ganska vanligt att människor försöker driva i bevis att heterosexualitet är naturligt genom att göra antagandet att djur är heterosexuella. Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så uppvisar djur inte alltid heterosexuellt beteende.

När vi studerar djur så gör vi det inte med någon objektiv blick, utan de slutsatser vi drar utifrån observationerna färgas såklart av våra övriga antaganden. Människor förutsätter helt enkelt att djur är heterosexuella, eftersom det finns en föreställning om att heterosexualitet är just det naturliga. Genusvetenskapen har upptäckt att forskare ofta gör antaganden om att djur är heterosexuella utan att egentligen veta.

Det finns också en föreställning att djur inte har några sociala konstruktioner, något som inte alls behöver stämma. Det beror såklart på vad en menar med en ”social konstruktion”, men för mig som ser det som en väldigt grundläggande grej så känns det ganska givet att även djur kan ha sådana. Läs till exempel detta inlägg om hur apors beteende formas av sin miljö mer än sina gener, något som jag ser som ett typiskt exempel på en social konstruktion.

Men framförallt så undrar jag om en ens kan prata om djur som hetero- eller homosexuella. Jag tänker att fenomenet att definiera sig som varandes en sexualitet är en väldigt mänsklig företeelse, i sig en slags social konstruktion. Att säga att en ”är” hetero- eller homosexuell blir meningsfullt först i en kontext där en organiserar sitt liv utefter vem en har sex med, alltså i en kontext där en lever tvåsamt tillsammans med någon en också har en kärleksrelation med. Människor har ju inte heller alltid definierat sig utefter sin sexualitet, det är ett relativt modernt fenomen, innan fokuserades det betydligt mycket mer på handlingar, inte någon slags inneboende identitet.

Möjligtvis kan en prata om att djur uppvisar homo- eller heterosexuellt beteende, något som då såklart enbart handlar om i vilket fack vi placerar in deras handlingar. Vi försöker tolka djurens beteende utifrån mänskliga tolkningsramar. Frågan är vad det egentligen fyller för syfte att göra detta, vad är det för slags kunskap vi skapar? Är den verkligen relevant för att förstå djurs sexuella beteende? Jag tvivlar på detta. Snarare måste vi förstå vår tolkning av sexualitet som någonting väldigt kontextberoende och föränderligt, och inte försöka applicera mänskliga normer på djur.

Sedan kan en också fråga sig om en över huvud taget kan prata om att en människa ”är” hetero- eller homosexuell. Är det inte också i detta fall mest en fråga om handlingar? Handlingar som ges mening i ett socialt system, men som inte nödvändigtvis behöver betyda något i sig själv mer än att just den handlingen utförs.

Sexnegativa, förena er!

Titt som tätt titulerar jag mig själv som sexnegativ. Främst handlar detta som att positionera mig mot så kallat ”sexpositiva” eller ”sexliberaler” som tycker att (verkar det som i alla fall) sex generellt är en bra och trevlig grej. Dessa personer brukar ofta prata om hur viktigt det är med konsensus, men det finns en idé om att så länge ”konsensus” råder så är sex någonting bra och frigörande (vissa tycker ju att det råder konsensus vid prostitution så det säger väl en del). Och ja, det är väl en förhållandevis rimlig hållning i jämförelse till måna andra (folk tycker ju helt knäppa saker om sex), men den är väldigt ytlig. Det finns ingen djupare analys eller kritik av sexualitet så som den tar sig uttryck, snarare nöjer en sig med att definiera några situationer som inte är okej (generellt ickekonsensuella) och låter allting annat bero. Jag tycker dock att det är viktigt att göra en radikal analys av sexualiteten i detta samhälle.

Det råder ett slags sextvång i samhället. Vi lär oss att sex är någonting viktigt som en ska ägna sig åt, att ”sex” är en alldeles speciell typ av intimitet som en inte kan gå miste om och så vidare och så vidare. Ett bra exempel på detta är dessa jävla F!-tröjor där det står ”Feminister har bättre sex”. Som om alla feminister har sex eller vill ha sex, som om ”bättre sex” var något slags mål med saker och ting och så vidare. Tänk er en tröja där det stod ”feminister har inte sex”, det skulle troligen uppfattas som oerhört moraliserande. Varför anses det inte vara det när en gör samma generaliserande åt andra hållet? (läs grymt inlägg om detta här)

Jag är sexnegativ på flera sätt. Dels så är jag av uppfattningen att den absoluta majoriteten av allt sex som äger rum inte är ömsesidigt. Jag menar att patriarkatet har satt sina klor så djupt om sexualiteten att det är väldigt svårt att frigöra ”sex” från patriarkala strukturer. Det finns alltid en stor risk för gränsöverskridande beteende i sexuella sammanhang, helt enkelt för att det är så vår sexualitet är socialt konstruerad. Därför tycker jag inte att sex är något en ska syssla med om en inte är väldigt säker på vad en gör. Det är viktigt att lära sig att känna in sina egna och andras sexuella gränser innan en börjar ha den formen av intimitet, men detta är något som det extremt sällan ges utrymme till eftersom hela konceptet ”sex” är omgärdat med en oerhört stor stress.

Jag tror inte heller att det finns något reellt behov av att titulera sig som ”sexpositiv” i ett samhälle som är såpass sexfixerat som idag. Det vilar på en slags idé om den förtryckts sexualiteten. Jag tror förvisso också att sexualiteten är förtryckt, men inte förtryckt som i nertryckt utan förtryckt som i formad. Jag tror att vår sexualitet är formad efter patriarkala normer. Detta är viktigt att prata om, men det görs inte genom att bara vitt och brett prata om och avdramatisera alla former av sexuella praktiker och vara ”sexpositiv” i största allmänhet. Istället bör vi prata om hur vår sexualitet har formats av patriarkatet, både ”positivt” och ”negativt”, alltså vilka delar har tryckts bort och vilka har skapats i dessa ställe? Jag tänker bland annat på hur den obligatoriska heterosexualiteten gör att en som kvinna inte ser den erotiska potentialen i relationer med andra kvinnor, eftersom en är så inställd på att få bekräftelse och kärlek från män.

Sedan vänder jag mig också emot idén om att ”sex” liksom ”är” någonting eget. Jag tror att det är en patriarkal grej att dela in olika former av intimitet i ”sex” och annat, och såklart även rangordna dessa (sex står överst). ”Sex” ska vara en av de mest intima grejerna en kan syssla med, men jag uppfattar ofta ”sex” som ”en mycket ensam upplevelse”, mycket mer alienerad och inåtvänd än att till exempel kramas, hångla och så vidare. Det finns en föreställning om att olika typer av intimitet liksom ska leda fram till slutmålet, ”sex”, och denna idé tror jag är ett resultat av denna uppdelning och rangordning. Jag tror att den här idén gör det väldigt mycket svårare för människor att ha olika typer av intimitet med varandra och njuta av den, eftersom idén om ”sex” lägger på en massa press hela tiden. Själv har jag ofta upplevt detta, att närhet blir problematiskt eftersom jag eller min partner har en förväntan om att det ska leda till mer, att det blir en väldigt stor press i det som gör det svårt att slappna av eller njuta av det som är eftersom det liksom alltid bara är ett steg till det här ”sex” som är så himla bra och viktigt.

För mig är det viktigt att alla människor får utforska sin egen sexualitet, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ha sex. Snarare kan motsatsen råda, alltså att om en har mycket sex som inte är på ens egna villkor så kan det bli svårare att hitta sin ”egen” sexualitet. ”Sexualitet” för mig handlar inte bara om typ ”vad en tänder på”, utan snarare var ens gränser går, vad en är bekväm med för slags beröring och så vidare. Detta gäller inte bara vid ”sex” utan vid alla former av intimitet och sociala samvaro med andra. Detta skulle jag vilja att vi pratade mer om, istället för det tal som ofta finns bland sexliberaler där allt sex liksom ses som frigörande om det råder ”konsensus” och en inte i grunden ifrågasätter några sexuella normer utan mest bryr sig om att folk inte ska ”moralisera” (som det brukar kallas när folk ifrågasätter normer). Jag vet inte hur de som kallar sig ”sexpositiva” generellt ser på detta, men detta är skälet till att jag tycker att det är ett väldigt problematiskt begrepp.

Samtycke och att bli uppkåtad.

Jag har tänkt en del på det här med sex om samtycke på sista tiden. Jag har kommit att omvärdera vissa sexuella relationer jag har haft med män och kommit fram till att det inte funnits så mycket samtycke som jag innan har inbillat mig.

Jag har haft så kallat ”bra sex” med män, alltså sex där jag har varit upphetsad, där jag har fått orgasm och så vidare, men jag har kommit fram till att detta inte nödvändigtvis innebär att det har funnits samtycke.

Till exempel; en man som hade för vana att kåta upp mig trots att jag innan sagt att jag inte ville ha sex då, som gjort upprepade närmanden trots att jag från början tackat nej. Eftersom han visste hur han skulle göra för att jag skulle bli kåt så ville jag ju till slut ha sex, och det var ju skönt och så, men det var fortfarande något som kom sig av att han överträdde mina gränser.

Jag tänker att kåthet är en fysisk reaktion. Om en tvingar fram denna reaktion hos en person som sagt att hen inte vill ha sex så är det ett sätt att få sex mot någons vilja. Det kan finnas andra skäl till att en inte vill ha sex än att en inte har lust, typ att en behöver fokusera på annat eller att en inte är i fysisk form för att ha sex (problem med slemhinnorna eller något). Om en i sådana situationer blir uppkåtad av någon annan så kan det vara så att lusten tar överhanden, trots att en egentligen inte vill. Att i en sådan situation kåta upp en annan människa är att medvetet få denna att ändra uppfattning i frågan till något en själv råkar tycka är bättre.

Mannen som gjorde såhär mot mig tycker sig säkert inte ha gått över några sexuella gränser, det tyckte inte jag heller när det hände, eftersom jag ändå uppskattade att ha sex med honom. Men när jag ser på det i efterhand så är det tydligt att han överträdde mina gränser. Jag sa tydligt nej, även om jag inte sa nej under själva sexet. Jag ville inte ha sex från första början, men han fick mig medvetet att vilja ha sex.

Jag har också varit med om att män har kåtat upp mig när jag har sovit, och att vi sedan har haft sex när jag har varit vaken. Även om jag i de situationerna har velat ha sex, eftersom jag varit uppkåtad, så har detta varit ett beteende som jag på en generell nivå har avbett mig eftersom det suger att få sin nattsömn förstörd. Jag har varit med om att män bett om ursäkt för detta men ändå fortsatt upprepa beteendet. Jag såg det dock aldrig som övergrepp eftersom jag ville ha sex när själva sexet ägde rum, men premisserna för sexet var ju ändå något jag hade sagt nej till innan.

Det detta beteende handlar om i mina ögon är att män har vetat hur de ska få mig att vilja göra vissa saker med dem, och utnyttjat detta trots att jag sagt nej. De har vetat hur de ska göra för att få mig att bli upphetsad och vilja ha sex med dem trots att det varit på premisser jag har tackat nej till. Men av många anses detta inte röra sig om något övergrepp, eftersom jag inte sade nej under själva akten. Är inte det egentligen ett ganska konstigt sätt att se på samtycke? Jag tänker att det som borde räknas är alla mina ”önskemål” om hur sex ska gå till, alltså även de jag klargör innan om premisserna kring när och hur sex borde äga rum. Det är inte bara min vilja när jag blivit uppkåtad som räknas, utan även det jag uttryckt innan om när det är okej att få mig att bli upphetsad.

Skulle gärna vilja veta om någon annan har liknande erfarenheter och hur ni ser på det här resonemanget kring samtycke!