Kategori: Läsvärt

Studentekonomi.

Just nu studerar jag heltid och tar fullt studiemedel. Det innebär en inkomst på lite mindre än 9000 kronor i månaden. Jag jobbar inte vid sidan om, för heltidsstudier är faktiskt heltid, och att arbeta kräver en massa tid och energi, inte bara när en är på själva jobbet utan även för att söka jobb, passa ihop arbetstiden med föreläsningsschemat och så vidare. Föreläsningarna är inte schemalagda på samma sätt varje vecka utan detta skiftar. Det är klart att jag skulle kunna jobba, men detta på bekostnad av både studier och fritid. Och fritid är något jag faktiskt tycker att en som student är berättigad.

Min ekonomi går ihop ganska bra. Detta beror på en mängd olika faktorer. Jag varken dricker eller röker, jag äter huvudsakligen veganskt vilket är billigt, jag behöver sällan uppsöka vård, jag har haft turen att kunna köpa min ganska omfattande kurslitteratur begagnat, jag har underbara föräldrar som hjälpt mig med flytt och dessutom köpt mycket av de saker som behövts till den, jag har en av de billigaste hyrorna en kan ha i Uppsala, jag har dessutom en masa sparpengar från innan, vilket beror på att mina föräldrar sparat åt mig och en trygg ekonomisk situation i hemmet där jag inte behövt betala hyra under tiden jag jobbade. Allt detta sammantaget gör att min ekonomi fungerar ganska bra.

En sak som folk sällan har i åtanke när det diskuteras studentekonomi är att en som student också måste få sommaren att gå ihop ekonomiskt. Att använda sina knappa niotusen till att inte bara överleva utan dessutom lägga upp en buffert för att kunna överleva två månader utan inkomst är knepigt om en inte har en jävligt billig hyra.

”Men sommarjobb/sommarkurser då?” kanske någon undrar. Rörande jobb så vill jag bara fnysa. Vet ni hur arbetsmarknaden ser ut? Det är inte som att arbete är något en skaffar sig i en handvändning, speciellt inte ett arbete som en kan vara säker att en får en rimlig inkomst från. Dessutom så är det så att även om en mot förmodan skulle lyckas få ett jobb blir lönen uppskjuten en månad, om inte två som ju gäller vid timanställningar (om jag inte minns fel). Detta gör att det ändå blir jävligt kärvt att få in pengar under sommaren, även om en skulle lyckas få jobb. Vidare så måste jobben börja sökas innan sommaren tar vid, vilket även det tar tid och fokus från studierna. Gällande sommarkurser så är det verkligen inte alla som har möjlighet att läsa kurser som är till hjälp i deras utbildning.

Om jag hade haft möjlighet att hitta sommarjobb så hade jag såklart tagit den, på samma sätt som jag hade tagit sommarkurser om det hade gått några som är till nytta i min examen. Men det känns dumt att ta studiemedel för kurser en inte kommer att ha någon nytta av, bara för att klara livhanken. Som tur är så behöver jag inte göra detta, eftersom min ekonomi fungerar, men det finns många som inte har samma tur som jag.

För många kan nog studentekonomin gå ihop bra i teorin, bara allt går som det ska. Alltså om en inte lägger pengar på diverse nöjen och framförallt om en aldrig blir sjuk eller är med om olyckor. Men folk blir sjuka, och folk är med om olyckor. Många personer hamnar till exempel i situationen att de av olika skäl misslyckas med att ta sina poäng, och sedan blir tvungna att börja jobba eftersom de inte kan få Csn, och därför inte lyckas ta någon examen. En massa studietid kastad i sjön! Detta är såklart en större risk för den som inte har möjlighet att få ekonomiskt stöd hemifrån om det krisar. Som student har en en karenstid på 30 dagar, det vill säga det tar 30 dagar innan anmäld sjukdom tills att en får sjukersättning istället för studiemedel. En hel månad av Csn som går till spillo! Dessutom är det väldigt många studenter som inte känner till att de har rätt att sjukskriva sig, vilket skapar ännu mer problem. Jag vet fan inte en enda student som anmält sig sjuk från och med första dagen. Vidare så går det inte att sjukskriva sig på halvtid som studerande, vilket såklart är ett stort problem för människor som på grund av olika funktionsnedsättningar inte klarar av att studera heltid. Är studier inget för dem?

Under en utbildning som är kanske tre eller fem år lång så är det mycket som kan gå snett. En kan missa att ta några poäng av olika skäl, en kan bli sjuk och så vidare och så vidare. Som ni kanske känner till är det väldigt svårt att gå på till exempel socialbidrag samtidigt som en fixar det sista på sina studier. Det är alltså en stor risk att människor som av olika skäl får förhinder över huvud taget inte lyckas slutföra sina studier, och vad är detta om inte ett enormt jävla slöseri med kompetens? Jag menar, både dessa personer och samhället har ju pumpat in en massa i att utbilda de här människorna, och sedan så kastar en det bara i sjön eftersom det har gått snett någonstans på vägen. Detta är dels ett problem rent praktiskt, men det är också ett problem eftersom det skapar en jävla massa oro hos många studenter, oro över hur de ska få ekonomin att gå ihop. Denna oro tar en massa fokus från det en borde fokusera på som student: studier.

Detta tydliggör också att möjligheterna till studier inte är så fritt för alla som många vill påskina, utan fortfarande är en klassfråga i allra högsta grad. Personer som har möjligheter till ekonomisk hjälp hemifrån om något går snett, eller rentav har ett sparkapital att ta från, riskerar inte att hamna i knipa på samma sätt. Dels kan dessa personer fokusera på studierna bättre eftersom de slipper oroa sig över ekonomin eller ta jobb vid sidan av. Även om en kanske missar några poäng så går det att ta igen dem om en har sparade pengar att leva på under tiden. En behöver inte hamna i en situation där en måste plugga 200 %, jobba och plugga samtidigt eller leva på svältgränsen för att kunna ta ut sin examen.

Det finns så jävla mycket som kan gå snett i livet, och detta gäller såklart även för studenter. Alla studenter är inte högfungerande, alla klarar inte av heltid, alla har inte föräldrar som n hjälpa dem ekonomiskt och så vidare. Detta är viktigt att förstå när en talar om studenters ekonomiska situation.

IMG_20130131_135059

Mycket av informationen i detta inlägg är tagen från denna rapport från Saco om studenters ekonomiska villkor. Läs den här!

Om att svara på frågor.

Ganska ofta tycker folk att de ska ”ställa mig till svars” och uppmanar mig till att svara på frågor om den könslösa samhället, om jag vill ha det som i Sovjet eller liknande. Ganska ofta så vägrar jag också svara på dessa frågor. Då kan en få höra att en har ”skygglappar” och vägrar ”stå till svars” för sina ställningstaganden. ”Du måste kunna svara på frågor” kan folk bräka ur sig.

En fråga är aldrig neutral. En fråga innehåller alltid värderingar. Och ibland är det som rent grammatiskt låter som en fråga snarare ett påstående eller en anklagelse.

Jag vägrar av princip svara på frågor som ställs offensivt, där jag ska ”försvara mig”. Dessa frågor ställs alltid utifrån en utgångspunkt om att jag har en plikt att försvara något, utan att det nödvändigtvis framgår vad eller varför. Detta är otroligt vanligt när det kommer till detta att jag kallar mig kommunist. Folk tycker att jag ska försvara mitt ställningstagande, ofta med hänvisning till Sovjet, trots att jag aldrig uttryckt mig positivt om Sovjet!

När jag sedan inte svarar, eller svarar oseriöst på frågan, så heter det att jag vill ”undvika samtalsämnet” och inte är beredd att ”stå för mina åsikter” eller att jag inte kan ”ta kritik” och bla bla bla. Som om att kunna ”ta kritik” eller ”stå för sin åsikt” vore detsamma som att svara på varenda jävla fråga som ställs!

Om någon frågat ”vad menar du med att du är kommunist?/vad innebär kommunism för dig?” eller något liknande hade jag inte haft några problem med att svara (förutsatt att jag har tid såklart). Det hade varit en trevligt ställd fråga, uppenbarligen med syfte att utforska mina åsikter och mitt sätt att tänka. Men när frågan är ställd ”vill du ha det som i Sovjet eller?” är det inte riktigt lika inbjudande. Det är för att den senare frågan knappast är öppensinnad, utan aggressiv och fylld av fördomar om mina ståndpunkter. Visst, alla har fördomar, men vissa försöker faktiskt utforska andra åsikter relativt förutsättningslöst medan andra sätter upp sina fördomar som en självklar premiss för själva diskussionen. Den som ställer en sådan fråga är nog inte särskilt intresserad av en diskussion kring kommunismens idé, utan vill mest bara att jag ska försvara mig inför den personens fördomar, något jag är brutalt ointresserad av.

För att svara på en sådan fråga måste jag dissekera den för att få någon rätsida på vad personen egentligen menar. Jag kan ju inte svara på en fråga som är ställd på grunder jag över huvud taget inte delar. Troligen kommer personen som ställde frågan inte att förstå, eller i alla fall inte erkänna, problemet med formuleringen utan hålla fast vid sin offensiva attityd. Sådant tar otroligt mycket tid och ork att hantera. Därför har jag gjort ett val att inte svara på den typen av frågor.

Den som är på riktigt intresserad av en tankeströmning ställer inte frågor på det viset, utan närmar sig ämnet ödmjukare än så. Att ställa någon till svars är långt ifrån samma sak som att föra en diskussion med någon. När någon ställs till svars hamnar den redan från början i försvarsposition, och detta omöjliggör diskussion på lika villkor. Är det konstigt att en inte vill diskutera på de premisserna?

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.

Den som tycker att det är mer avtändande att fråga än att riskera att ha sex med någon som inte vill borde inte få knulla.

Samtyckeslagen är något som alltid upprör starka känslor i antifeministiska kretsar. Det verkar finnas någon slags utbredd myt om att den skulle innebära omvänd bevisbörda, det vill säga att det är den som står anklagad som måste bevisa att hen inte har begått brottet. Vad denna uppfattning kommer ifrån begriper jag inte, men jag ser absolut inget stöd för misstanken att grundläggande rättsprinciper skulle upphävas i och med denna lag.

Folk har även en massa tankar om hur detta kommer att komplicera sexlivet för människor. Jag har hört en massa dumheter, till exempel att det skulle innebära att en måste fråga innan en inleder samlag, så att en får ett klart och tydligt ”ja”. Detta stämmer inte. Samtyckeslagen handlar kort och gott om att samtycke ska inhämtas. Detta kan ske på en massa olika sätt, men jag tänker att det enklaste är att vara lyhörd inför den andra partens signaler och om nödvändigt fråga. Du kommer inte behöva ha ett uttalat ”ja” om det finns andra indikationer på att samlag är önskat, vilket det förhoppningsvis finns i de flesta fall.

Jag tänker på mitt eget sexliv och tänker att jag brukar vara väldigt tydlig att visa när jag vill ligga, vilka grejer jag uppskattar och så vidare. Jag är även van vid att min partner ger mig utrymme för att visa vad jag tycker, bryr sig om vad jag tycker och frågar om det föreligger oklarheter. Jag tycker för det mesta inte att detta är det minsta konstigt eller pinsamt, och om det skulle vara det anser jag att det är ett värt pris att betala för den reducering av risken för otrevliga sexuella situationer det innebär. På samma sätt så kör jag inte själv på om jag inte fått tydliga indikationer på att det är önskat. Med tydliga indikationer menar jag: gensvar på kyssar, smekningar och så vidare, uppskattande stönanden vid beröring av könsdelar och så vidare. Jag menar inte att personen ligger stilla och bara accepterar det jag gör, utan jag menar att det finns gensvar och tecken på lust och upphetsning. Att vara passiv och inte göra motstånd är inte att ge gensvar, så vida det inte är någon slags sexuell lek ni ägnar er åt som i så fall bör vara uttalad (vilket alltså skulle vara detsamma som att ha inhämtat samtycke fast i ett tidigare skede).

Nå, det är klart att jag begriper att många kan tycka att det är jobbigt att kommunicera under sex. Människor är osäkra och kanske även rädda för att få ett nej och därmed känna sig avvisade. Jag tänker dock att den som bryr sig om att inte ha sex med någon mot dennes vilja borde tycka att tanken på att ligga med någon som faktiskt inte vill är mer avtändande än att fråga om en blir osäker. Sex kan vara pinsamt på en massa olika sätt, det är helt enkelt en risk en får ta om en är intresserad av att ägna sig åt det. Om en inte tycker att det är en risk värd att ta kan en ägna sig åt andra saker i livet som inte är så socialt krävande. Att strunta i sex är faktiskt ett alternativ för den som tycker att det är för jobbigt att ta hänsyn.

Om en är intresserad av konsensuellt sex så borde detta strängt taget inte vara ett problem. Det är helt enkelt inte svårt att försäkra sig om att ens partner vill, och om en är osäker så kan en faktiskt avstå. Bara människor som prioriterar att ha sex över att inte ha sex med någon mot dennes vilja kan tycka att detta är problematiskt. En sådan person har i mina ögon en inställning till sex som borde bekämpas i samhället, och därför tycker jag att denna lagstiftning är bra och relevant. Det handlar helt enkelt om att markera vikten av att inte bara sluta när någon säger nej, utan om att helt enkelt inte börja om en inte är säker på att det är önskat.

Detta handlar ytterst om att vissa prioriterar sin egen lust till sex eller sitt eget behov av att inte råka ställa en pinsam fråga över en annan människas rätt till kroppslig integritet. Vi kan inte ha ett samhälle där vi prioriterar vissa människors rädsla inför detta framför andra människors rätt att få förfoga fritt över sin kropp, att slippa anses tillgänglig tills motsatsen är hävdad.

Jag är trött på att anses vara tillgänglig sexuellt tills jag anger annat. En majoritet av alla personer jag träffar är jag inte intresserad av att ha sex med, och det är detta som måste vara utgångspunkten. Du kan inte utgå från att sex är önskat, du måste såklart försäkra dig om att det är önskat innan du kan börja köra, precis som en alltid ska göra innan en gör saker med andra människor. Rätten till sex eller till att inte ”tappa ansiktet” kan inte stå över rätten till att få bestämma över sig själv.

Dumpa honom. Om att våga använda sin makt.

Jag var på en föreläsning som Zolfagary, grundaren bakom Vita Kränkta Män, höll i Uppsala. I slutet av föreläsningen, under frågestunden, så reste sig en kvinna upp och berättade om sin pojkvän och hens sexism, och frågade vad hen skulle göra. Det var fruktansvärt jobbigt att lyssna på, inte för att det verkade som direkt misshandel eller så, utan för att jag kom att tänka på all den sexism som jag själv och andra kvinnor fått och får utstå dagligen. Moderatorn för samtalet svarade på frågan, och berättade att hen själv hade varit i en relation med en sexistisk man mycket länge och uppmanade helt enkelt frågeställaren till att dumpa sin pojkvän, för det är inte värt det. Frågeställaren började då tala om att hen skulle kunna förändra sin pojkvän till det bättre, att hen egentligen var en ”jättefin kille” och så vidare och så vidare och jag kände verkligen att jag ville skaka om hen och säga ”du är värd så mycket bättre, du ska inte ta den skiten”.

Senare så twittrade jag om detta och skrev helt enkelt att kvinnor som har samröre med sviniga män bör dumpa dem och inte hoppas på att de kan förändra dem eftersom det faktum att de stannar fast männen beter sig svinigt i sig gör att svinigheterna fortsätter. En del personer blev upprörda på grund av detta och menade att jag lägger skuld på kvinnorna och att det inte alls är så lätt att lämna alla gånger. Andra menade att jag inte ska skylla på männen eftersom det är ”strukturer” och inte deras fel personligen. Så nu ska jag förklara lite hur jag ser på det här.

Detta att män beter sig som svin är ett strukturellt problem, men också ett personligt hos dessa män. De måste helt enkelt förändra sig för att samhället ska kunna förändras. Oavsett om något är en struktur så är det människor som upprätthåller strukturerna och människor som har makt att bryta strukturerna. En människa är aldrig helt utelämnad åt samhällsstrukturerna, utan kan fatta egna beslut. Det finns faktiskt män som inte beter sig som svin.

En annan viktig del av denna struktur är kvinnorna. Även om det inte är kvinnornas fel att männen beter sig illa så bidrar kvinnor som stannar hos män som beter sig som svin till att de ska kunna fortsätta att bete sig som svin. Om en aldrig får negativa konsekvenser för sitt agerande så är det klart som fan att en inte känner sig peppad på att lägga ner.

Om jag ska dra en analogi till samhället i stort så är det inte troligt att de som sitter på makten gör reformer som de som är underordnade vill ha om det inte finns ett bakomliggande hot om revolution. Det finns ingen anledning att tro att den som sitter på makten i en relation kommer att förändra sitt beteende om det inte finns en reell risk för att relationen tar slut annars. Nå, nu är det klart att det kan ske förändringar ändå, men jag tror ändå att för att förändra de övergripande maktstrukturerna i en relation så krävs det att en är beredd att lämna personen om hen inte är beredd att göra detta.

Trots att två personer älskar varandra så är jämställdhet i ett förhållande delvis en kamp mellan olika intressen. Män han generellt något att förlora på äkta jämställdhet; de kommer att behöva göra mer hushållsarbete och mer känslomässigt arbete, de kommer att förlora sitt tolkningsföreträde i relationen och så vidare. De kommer såklart även att vinna något i termer av ett mer känslomässigt givande förhållande, men de kommer att förlora i termer av makt. Om en som kvinna vill skapa en jämställd relation så måste en ha ett bakomliggande hot att kunna ställa dessa krav emot, och detta borde rimligtvis vara att en helt enkelt inte vill vara ihop med någon som inte är intresserad av att skapa sann jämställdhet i förhållandet.

Att kvinnor är förtryckta betyder inte att vi saknar makt. En makt vi har i detta samhälle är att vi kan välja att ingå eller inte ingå i relationer. Denna makt kan vi använda för att tillvarata våra intressen. Vi kan ställa krav på att våra förhållanden ska vara jämställda om vi över huvud taget ska vara intresserade av att ingå i dem. Vi behöver inte gå in i ojämställda relationer och hoppas på att kunna förändra ”inifrån” utan vi kan välja att bara skita i dessa relationer. Jag säger inte att det är enkelt på något sätt, men jag säger att det är möjligt. Det kräver dock kunskap om hur ojämställdhet tar sig uttryck i relationer och det kräver självkänsla nog att vara redo att tacka nej.

De två möjliga reaktionerna en man kan ge på att du ställer honom inför ultimatumet jämställdhet eller uppbrott är att hen väljer att göra slut eller att hen väljer att gå med på jämställdhet. Om hen väljer uppbrott så betyder det egentligen bara att hen inte älskade dig tillräckligt mycket för att vara beredd att kasta sitt privilegium åt sidan. Det kan givetvis vara otroligt smärtsamt med uppbrott, men i längden är det nog för det bästa att slippa bygga en relation med en person som aldrig skulle kunna vara på riktigt jämställd. Uppbrott suger, men vad som suger ännu mer är att spendera år i en relation som dränerar en på känslomässig energi och självkänsla. Det andra alternativet är att hen böjer sig inför ditt krav och strävar efter jämlikhet.

Ultimatum är obehagliga på det sättet att en är tvungen att följa konsekvenserna av den andra personens val. Samtidigt tror jag att det är den enda vägen för att nå en på riktigt jämställd relation: att vara beredd att lämna den man som inte är intresserad av att bygga jämställdhet.

Det är en hårfin linje mellan att påpeka att någon har kraft att förändra och att skuldbelägga någon. Jag tycker på intet sätt att felat ligger hos kvinnor som lever i ojämställda relationer. Däremot så vill jag påpeka att det är hos dessa kvinnor som det finns en potential till förändring. Alternativet, att inte påpeka detta, skulle vara att förneka den makt som kvinnor faktiskt har. Jag tror att det är viktigt att förstå att en faktiskt har makt att förändra och inte är helt utelämnad åt strukturerna, annars ser jag inte hur någon slags förändring skulle kunna ske över huvud taget.

Det finns en massa strukturer i detta samhälle och de styr oss. Det är inte ditt fel att det är så, det är inte du som bär skulden för det förtryck du blir utsatt för. Däremot har du, mitt i ditt förtryck, också en möjlighet att slå dig fri. Detta kräver att du dekonstruerar dina känslor, dina relationer och så vidare. Det kräver att du synar och omvärderar stora delar av ditt liv och din person. Det kräver att du är redo att lämna det som åter och åter igen drar ner dig i detta förtryck. Denna process kan vara smärtsam och jobbig, men den kommer att leda till frihet. Och tro mig, det är värt det.

Mens.

Jag tänker på min lillasyster som snart kommer att kastas in i det kaos av hormoner, kroppsvätskor, kroppsförändringar och personlighetsutveckling som är puberteten. Jag tänker på kroppshår som ändrar färg och form, på värkande bröst, på gråtattacker över allt och inget, på kärlek och ångest, på finnar och svett som börjar lukta fränt. Och så tänker jag på mens. Mensen är liksom kronan på verket i hela jävla puberteten. Det är läskigt och laddat. Dels för att det är blod, och blod har hittills betytt skada, men nu betyder det plötsligt inte bara det utan också något helt normalt, en del av livet. Blodets ändrade betydelse markerar något större: inträdet i vuxenheten. När en fått mens kan en skaffa barn, rent fysiskt alltså.

Jag tänker på hur otroligt mycket nervositet som var förknippat med det där jävla blodet. Hur det diskuterades vem som fått det och inte fått det. Hur vi lärde oss hur en använder tamponger och bindor i skolan och hur mycket det fnissades under dessa lektioner. Hur alla kollade nervöst på klasskompisarna och undrade vem som hade fått det, vem som var tidig och vem som var sen. Hur det skvallrades om att någon hade sett en binda i papperskorgen.

Jag tänker på första gången jag upptäckte blodet i mina egna trosor och hur jag högröd i ansiktet gick till mamma som hade tjejmiddag och viskade i hennes öra, och hur hon och hennes väninnor fnissade och hur otroligt pinsam hela situationen var. Obehaget jag kände inför att någon kanske skulle kunna märka vad som hade hänt. Även om alla vuxna kvinnor i min omgivning förklarade för mig att det inte var något konstigt, inget att skämmas över, så skämdes jag likförbannat. Säkert mycket för att det var nytt och ovant, såklart, så var det ju med allt som rörde kroppen då.

Och så tänker jag på hur all denna oro och skam över kroppen och dess utveckling liksom bara förvärras och fördjupas av detta satans kvinnoideal: vi ska vara hårlösa och luktfria, vi ska ha slät och len hy, vi ska vara känslomässigt ”balanserade”, vi ska hålla ”låg profil” med våra kroppsfunktioner, däribland mensen. Jag tänker att som 12-15 år gammal mötas av denna kultur i vilken det din kropp avsöndrar, som du inte kan göra något åt, ses som äckligt och beläggs med skam. Där allt det jobbiga som är förknippat med vuxenblivandet späs på av ett samhälle som säger att det där nya är något du till varje pris måste dölja och skämmas inför. Där en får lära sig att det är av yttersta vikt att mensskyddet lindas in i många många lager papper innan den slängs i toaletten, utan att det förklaras varför det är så jävla viktigt.

Jag blir ledsen när jag tänker på att min syster också kommer att få gå igenom denna skit, och att allt vad jag kan säga henne om att mens inte är äckligt eller farligt kommer väga otroligt lätt i förhållande till de normer i samhället som säger att det är något som måste döljas till varje pris. Detta stärker mig i min övertygelse om att vi behöver ta våra kroppar tillbaka. Vi behöver sluta bidra till definitioner av våra kroppar som äckliga och avdramatisera dem. Vi måste låta kvinnokroppen ta plats för vad den verkligen är, inte bara den slätstrukna och redigerade bilden av den. Vi måste låta våra kroppar vara just kroppar, inte bara för vår egen skull utan för alla dessa barn på väg in i vuxenheten som just nu inte bara behöver bära bördan av att allting förändras, utan också bördan av att det du förändras till betraktas som äckligt och fult, som något som måste täckas över och tämjas. Det handlar om att skona framtida generationers kvinnor från i alla fall en del av smärtan det innebär att växa upp.

Att anpassa feminismen efter mäns intressen går emot feminismens idé.

En sak jag har noterat bland mina medfeminister är att det verkar vara närmast kutym att säga något om vad män får ut av feminismen. Så fort en diskuterar ett feministiskt område så ska det sägas att män minsann också får ut något av jämställdhet, som ett argument för att de faktiskt också ska engagera sig. Jag ser det som ganska uppenbart att en som man förlorar något på feminism, nämligen makt. Det säger ju sig självt alldeles utmärkt: vi har idag en snedfördelning av makt till mäns fördel, det är detta som kallas patriarkatet eller könsmaktsordningen och som utgör en grundläggande pelare inom allt feministisk idébygge. Om denna snedfördelning upphör så kommer det såklart leda till att män får mindre makt. Ur det perspektivet så förlorar män helt klart på feminismen.

Det finns en massa skäl att sälla sig till en politisk rörelse. En kan göra det för att det tjänar ens intressen, en kan göra det för att en tycker att rörelsen har en med sanningen överensstämmande verklighetsbeskrivning och ett mål för samhället en uppfattar som eftersträvansvärt, en kan göra det för att en kortsiktigt ”tjänar” på det och så vidare. Personligen så är jag till exempel antirasist för att jag tror att ett samhälle fritt från rasism vore ett bättre samhälle på det stora hela, även om jag personligen kanske inte tjänar på det utan snarare förlorar eftersom det kräver att jag bryter min egen överordning som vit. Även om jag förlorar i termer av makt så tänker jag mig dock att jag skull må bättre av att leva i ett mer egalitärt samhälle. På samma sätt tror jag att män som är feministiska får ut något av det på ett känslomässigt plan, jag tror till exempel att mellanmänskliga relationer generellt blir bättre om en försöker motarbeta uttryck för könsmaktsordningen inom dem. Jag ser det dock som märkligt att välja ideologi utefter vad en tjänar på, utan tycker såklart en ska välja utifrån vad en tror leder till det bästa samhället.

Ibland tycker människor att feminismen borde vara mer ”öppen” för män, vilket för det mesta betyder att den ska vara bättre på att se till mäns behov. Detta motiveras med att vi behöver ”locka män” in i den feministiska rörelsen. Jag är helt med på att det är bra om så många som möjligt engagerar sig, men om sättet detta uppnås på är att radera ut det subversiva innehållet i feminismen och bara göra det till ett ord som en kan iklä sig så är ingenting vunnet, även om så alla skulle börja kalla sig feminister. Det har helt enkelt ingen mening om det inte utgör någon slags motkraft till rådande samhällsordning, och det skulle feminismen inte göra om den anpassade sitt innehåll så att det skulle anses acceptabel inom rådande samhällsordning. En subversiv rörelse kan per definition inte vara bekväm om omtyckt av alla, speciellt inte dem den försöker ta ner från sin privilegierade position.

Även om jag tror att merparten av alla människor skulle må bättre i ett samhälle fritt från förtryck så tycker jag att det är väldigt viktigt att feminismen inte anpassar sitt innehåll för att vinna över män till ”sin sida”. Feminismen är ändå främst en kamp emot kvinnoförtryck, därför utgår den också från kvinnors upplevelser och behov. De män som är intresserade av feminism får gärna vara med för min del, men jag tänker inte ändra min definition av feminism för att locka in män i den. Det vore ju att anpassa mig till manssamhället, och i egenskap av feminism är jag såklart emot ett sådant förfarande.

Det finns någon slags idé om att feminismen som rörelse på något sätt skulle behöva medhåll och godkännande från manligt håll för att kunna ge resultat. För de som tror det så ber jag er överväga det faktum att hälften av jorden befolkning består av kvinnor, att det är kvinnor och endast kvinnor som kan föda barn, att kvinnor utför en merpart av hemarbetet och det omvårdande arbetet. Till exempel skapandet av nya människor är helt och hållet beroende av att det finns kvinnor som är intresserade av att föda och fostra barn. Kvinnor är helt enkelt en mycket stor och nödvändig grupp i samhället, rentav helt avgörande för att något ska fungera över huvud taget. Att vi behövs betyder också att vi har makt. Anledningen till att kvinnor har de rättigheter de har idag är inte att män har varit ”snälla” utan resultatet av en, av kvinnor för, lång och idog kamp för våra rättigheter.

Så om du börjar vrida och vända på feminismen för att hitta hur män ska platsa in, var mäns intressen kommer in, fundera också på om det behövs. Visst kan det finnas ett värde i att diskutera vad män kan få ut av feminism, på samma sätt som det finns ett värde i att diskutera alla sätt jorden kan göras till en bättre plats på. Däremot så är det inte det som är eller ska vara grunden eller fokuset i den feministiska rörelsen. Feminismen är framförallt en kamp för kvinnors rättigheter, emot den samhällsordning som kallas patriarkatet. Mäns perspektiv kan absolut inkluderas och vara en del av en feministiska analysen när det lämpar sig, men det får aldrig aldrig bli så att feminismen förändrar sig för att släppa in män. Det kommer i längden bara att vara skadligt för feminismen, eftersom det vore att låta män styra och ställa även inom den politiska ideologi som ska föreställa stå i opposition mot den samhällsordningen.

Att låta förtryckarna omstöpa en ideologi emot förtryck för att de ska ”få ut” något av den faller ju på sin egen orimlighet, det går ju emot hela det grundläggande konceptet med feminism och gör det till något annat. Vi får aldrig släppa in det manliga tolkningsföreträdet inom feminismen, ty då kommer det inte längre vara feminism. Vi får aldrig försvaga vår analys, göra innehållet tandlöst, för att tillfredsställa den makt som det är meningen att vi ska kämpa emot.

Till labilitetens försvar.

Mycket i detta samhälle handlar om att en ska vara stabil. Både på ett personligt plan men också på ett politiskt. Att pendla snabbt mellan olika sinnesstämningar, vara oberäknelig och så vidare definieras alltsom oftast som ett problem (och dessutom ofta som ett kvinnligt kodat sådant).

Jag hade min första kontakt med detta problem då jag var 16 år gammal och började äta minipiller. Från att ständigt ha pendlat mellan glädje, ilska, sorg och andra sinnesstämningar så gick mitt liv in i en mer eller mindre grå dimma. Jag orkade inte göra så mycket, inte träffa lika mycket folk och så vidare. Det sjuka är att jag definierade detta som något positivt. Detta på grund av två saker:

  1. Det var bekvämt. Även om jag överlag mådde sämre så visste jag hur jag skull känna. Jag fick inte några oregerliga utbrott eller gråtattacker, jag blev inte plötsligt sjukt rastlös och så vidare.
  2. Den andra och viktigaste aspekten var sorgligt nog hur andra människor upplevde mig. Jag inbillade mig att folk i regel tyckte jag var en jobbig person att att de skulle gillar mig mer om jag var lite ”nedtonad” (det vill säga lätt deprimerad). Alltså, vissa tyckte nog jag var jobbig men de personer som jag umgicks med och som värderade mig tyckte ju om mig för den jag var och gillade mig såklart inte mer för att jag blev en blek kopia av detta jag.

Jag noterade alltså att min sinnesstämning blev förändrad av tabletterna och misstänkte också att det var till det sämre, men valde ändå att fortsätta på grund av att jag värderade att vara stabil framför att må bra. Det kändes viktigare för mig att min omgivning skulle tycka att jag var lätt att ha att göra med. Jag ville hellre behaga den breda massan än att bibehålla de drag som visserligen kunde uppfattas som jobbiga men som också var och fortfarande är en del av min charm. Så jag fortsatte med tabletterna.

Sedan kanske ett halvår senare så slutade jag med dem av andra skäl, som jag inte minns. Jag kommer ihåg hur jag hade någon lång och indignerad utläggning om nåt i skolan och hur en av mina klasskamrater (som jag innan diskuteras just pillerna med) sa ”har du slutat med p-pillerna eller?”. Och då förstod jag att den där lusten för att diskutera och delta och energin som pumpade i mina ådror var det som var vinningen i instabiliteten. Även om den gör mig oberäknelig och säkert också jobbig i vissa personers ögon så är det en väldigt stor del av vem jag är och det är också de starka sinnesstämningarna som driver mig till mycket.

En stor del av att bli vuxen handlar om att en ska lära sig att på olika sätt hantera sin känslor. Som barn och som tonåring får en vara utåtagerande, arg och ledsen. Det förväntas av en. Som vuxen ska en dölja dessa känslor och hålla dem i det privata. En förväntas även tona ner på sitt samhällsengagemang, även om detta förväntas ske något senare. Jag skulle såklart inte vilja leva i samma känslomässiga kaos som när jag var tonåring men jag vänder mig samtidigt emot detta att en ska ta avstånd från olika yttringar av känslor en faktiskt känner. Det är skillnad på att faktiskt nå en ökad känslomässig stabilitet och bli bättre på att hantera sina känslor och på att hålla dem inom sig.

Som vuxen förväntas en alltid kunna lägga band på sina känslor. Framförallt negativa känslor som ilska och sorg. Istället för att ge uttryck för sina känslor direkt så gör många det indirekt genom att distrahera sig från dem genom konsumtion, droger eller liknande. Nu menar jag inte att alla sådana praktiker fungerar såhär, men jag är helt övertygad om att de fyller en stor funktion när det kommer till att undertrycka känslor och skapa stabilitet.

Jag tänker att någon slags grundläggande förändring av ens liv eller person per definition måste vara instabil eftersom det handlar om att röja undan vissa fundament i ens liv och ersätta dem med nya. Att till exempel frigöra sig från olika typer av heteronormativa och patriarkala strukturer handlar om att ta bort en stor del av det man definierar sig själv utifrån, eftersom det är såpass inlärt i oss. Detta är en omvälvande process för var och en som ger sig in i den och det är klart som fan att en inte kommer kunna gå igenom den ”stabilt”. Det är uppslitande och jobbigt, helt enkelt.

En kan även dra paralleller mellan detta och kravet på stabilitet inom politiken. Det är något som har blivit väldigt centralt i den politiska debatten de senaste åren, detta att en vill ha stabilitet (främst ekonomisk sådan) och inte för stora förändringar. Ett bra exempel är att socialdemokraterna har motsatt sig att ta bort en massa omstridda skattereformer regeringen infört med det enda argumentet att människor ”inrättat sin privatekonomi efter detta”. Stabiliteten blir alltså viktigare än att ha någon slags linje om vilken riktning en vill att samhället ska röra sig i, och i slutänden handlar det också om att en prioriterar stabilitet framför progressivitet.

Jag tror att stabilitetskravet i grunden är något som hindrar utveckling och upprätthåller status quo, både på det personliga planet och det politiska (i den grad de nu kan åtskiljas). Jag tänker inte längre eftersträva stabilitet i min person eller mina känslolägen utan vill känna ge mig hän åt de känslostämningar jag har.

Postpolitik.

Jag vet inte om ni känner till begreppet postpolitik, men det används en del i vissa kretsar och jag tror att det kan vara en viktig nyckel till förståelse för alternativa sätt att betrakta samtiden på.

Postpolitik betecknar ett tillstånd när politiken tömts på sin innebörd och verkligt samhällsförändrande kraft men fortfarande lever kvar i kulturen som symboler. Politiken förvandlas från att beröra verkligheten, verkliga människors levnadsvillkor och så vidare i grunden till att bara utgöra ett teatralt skådespel där man skaffar sig en politisk åsikt på samma sätt som man shoppar en ny tröja: en ikläder sig de politiska symboler, språk och så vidare som passar en bäst för tillfället, utan att förankra detta i något slags verkligt krav eller kamp för förändring. Politisk karriärism är något som är sammankopplat till detta: att ”satsa på politiken” är inte att satsa på en dröm om ett annat samhälle utan att satsa på sin personliga position inom den politiska sfären.

I mina ögon så har postpolitiken helt tagit över den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte att det finns någon verklig potential till samhällsförändring inom partipolitiken. Vi har en situation där de två största partierna i princip vill samma saker, framträder på samma sätt och så vidare, medan de mindre partierna blir alltmer marginaliserade. Miljöpartiet aspirerar ju på att bli en av de största spelarna inom svensk politik och för att uppnå detta så närmar de sig mittenfåran i högre och högre grad, istället för att erbjuda något slags alternativ. Detta skapar i sig ett utrymme för populism. Människor anammar ett politikerförakt, med all rätta då politikerna faktiskt inte förefaller göra något för dem. Svaret på detta politikerförakt blir att, delvis i protest, rösta på ett parti som försöker tala till ”folket”, till exempel Sd.

Ingenstans inom partipolitiken finns diskussionen om vilket samhälle vi vill ha, vad vi strävar efter. Allting handlar om att tillfälligt hantera diverse kriser utan att förändra systemet som föranlett krisen eller att göra diverse utspel och ”ställningstaganden” som Borgs bankbråk eller, nu senast, Lööfs initiativ att ”bjuda in till diskussion” om kvinnors representation i bolagsstyrelser istället för att utnyttja den makt hen faktiskt sitter på. Det viktiga är att ”visa känslor” och ”ta ställning”, inte att faktiskt uträtta något.

Det är dock inte bara regeringen som gör sig skyldiga till detta. Tänk till exempel på alla socialdemokrater som på senaste tiden uttalat sig för såväl rut-,  rot- och jobbskatteavdrag samt vinster i välfärden med argumentet att människor nu ”vant sig” vid detta. Som om människan inte vänjer sig vid all möjlig skit precis hela tiden. Det värsta är emellertid att detta fungerar, för i ett tillstånd av ständigt osäkerhet och kris så vill människor inte ta några risker, och det upplevs alltid som en risk med något om är alltför subversivt.

När parlamentarismen urvattnas så måste politiken finna nya vägar, det är därför utomparlamentarism är så viktigt. Det är därför det är så viktigt att inte bara acceptera allt som sker inom det rådande systemet regler utan faktiskt protestera även emot det som är demokratiskt framtaget. Vi lever i ett samhälle där den parlamentariska modellen är otillräckligt för att tillvarata folks intressen, vilket en tydligt kan se i framväxten av politikerförakt och populism. Få människor verkar tro att partipolitiken ska erbjuda dem vad de vill ha, men en går ändå och röstar för att det är så en ska göra, det är en slags demokratisk ritual snarare än en något en tror ska leda till verklig förändring.

Det är viktigt att inte bara ifrågasätta enskilda partier och förslag utan också själva formen för politiskt engagemang, för den dikterar väldigt mycket. En måste se att även själva formen i sig är politisk, och också borde vara utsatt för politisk diskussion istället för att lojt accepteras som någon slags naturlag.

Detta ska inte läsas som att jag på något vis är ”emot” demokrati, men däremot ser jag att den nuvarande formen för hur demokratin äger rum har stor brister och i viss mån passiviserar den som söker sig till den med ett äkta engagemang, i hopp om att få utlopp för sina drömmar om ett bättre samhälle. De demokratiska rättigheter som vi idag skattar högt har inte kommit fram genom en på förhand given demokratisk process, utan har kommit fram genom kamp som har gått utanför vad som är tillåtet eller påbjudet inom det rådande systemet. Vi kan på intet sätt tänka att vi är ”klara” med de ramverk vi har nu, utan det måste ständigt ifrågasättas och omarbetas, och för detta måste vi finna andra metoder än de som påbjuds.