Kategori: Människor

Teambuilding.

Bredvid där jag bor ligger en jättestor bank där det säkert jobbar tusentals människor. I går morse när jag skulle gå till barnen med bussen, alltså typ vid halv åtta, så kommer typ alla anställda ut på cykel iförda orange tröjor. Ingår detta i deras arbetsuppgifter, undrar jag. Herregud vad synd jag tycker om dem i så fall.

Fan vad svårt jag har för olika typer av ”teambuilding” på arbetsplatsen. Visst att det säkert kan vara jättenyttigt ibland, men detta känns bara perverst. Ut och cykla alltihop tillsammans, iförda jobbtröjor, för att visa upp vilken fantastisk stämning som råden på banken.

Jag behöver inte spexa för att bevisa att jag inte är tråkig.

Läser för närvarande mängder av statusuppdateringar från vänner om nollningar. Jag tycker så otroligt illa om konceptet nollning. Även om det är en schysst nollning så tycker jag så jävla illa om hela grejen.

Jag hatar det här med att spexa på olika sätt. Alltså, jag kan verkligen inte med det. Jag är en bitter jävel som tycker om att vara svinpackad och prata om politik. Att man då ska behöva gå igenom den där processen för att betraktas som en ”kul” person, det kan jag inte med.

Men bara för att jag inte vill klä ut mig i ”roliga” kläder och dansa danser betyder inte det att jag är en tråkig person. Jag behöver faktiskt inte spexa runt för att vara intressant, jag kan vara det alldeles utan.

Så låt mig börja på en skola där man inte ägnar sig åt sådan skit utan beter sig som normala civiliserade individer, och framförallt där nollningen inte är ett krav för att betraktas som värd att vara med.

Hellre dum i hövvöt är ett ignorant arsle med vassa intellektuella armbågar.

Bloggkommentatorerna skrev detta inlägg om hur mycket utseende värderas och att man istället borde värdera intelligens och andra inre kvalitéer. Titeln är ”hellre ful än dum i hövvöt”. Ofta när man diskuterar det utseende ställt mot andra egenskaper så tas just det här med intelligensen upp.

Alltså, personligen värderar jag ju intelligent väldigt högt för att det är min största skill (enligt mig själv då, men det fattar ju alla) men jag kan tycka så himla synd om alla människor som faktiskt är osmarta i ett samhällsklimat där intelligens värderas så högt som det faktiskt gör. För det är viktigt att vara smart om man ska ha något att säga till om, det är det faktiskt. Människor som inte är smarta blir lätt nedvärderade så fort de öppnar käften.

För det första skulle jag vilja ha mer diskussion om vad intelligens faktiskt är. Vissa verkar förknippa det himla mycket med att ha åsikter om precis allt eller att vara kvick och kunna argumentera för sin sak. Där håller jag väl inte riktigt med. Människor som är riktigt intelligenta har en förmåga att lyssna in och ta till sig och inse att man sällan har alla fakta tillgängliga när man skapar sig en åsikt. Men den där typen av bufflig intelligens är oftast den som värderas högst, på bekostnad av det lite mer ödmjuka och inlyssnande.

Jag har absolut inget emot folk som är korkade, däremot har jag något emot folk som tror att de vet allt och saknar förmåga att lyssna på andra. Det finns inget som gör mig så irriterad som människor som kommer och tycker saker rakt ut ur ingenting och som sedan, när man ifrågasätter dem, inte är intresserade av att varken försvara sin åsikt eller tänka över den. Det är något jag tycker finns hos hemskt många personer som betraktas som smarta, den här övertron till sin egen intellektuella kapacitet och undervärderanet av andras. Och det ständiga behovet av att synas och prata om sina idéer istället för att utveckla dem.

Jag vet själv att jag inte är så himla bra på detta men jag försöker faktiskt (tro det eller ej). Och på senare tid har jag skiftat fokus när det gäller förebilder. Innan var det ofta människor som hade starka åsikter och var konsekventa, nu är det desto mer personer som har förmågan att lyssna på vad andra har att säga och som har välunderbyggda argument för sin åsikt när de väl kommer med en. Eller sånadär genuint snälla och varmhjärtade människor som man stöter på ibland, det tycker jag är fantastiskt. Och jag önskar att jag kunde vara lite mer sån själv, istället för nuvarande ignoranta bitch som tycker sig ha rätt om allt.

Vi måste börja respektera blyghet.

Det här är ett otroligt bra inlägg om att få vara blyg.

Jag har själv aldrig varit blyg, utan alltid varit en person som pratar mycket. Men jag kan verkligen förstå hur jobbigt det kan vara att vara blyg och dessutom ständigt bli utsatt för det här kravet att synas och höras som finns i samhället nu.

Jag relaterar detta till den här grejen jag har skrivit om, att människor trycker ner andra för att de har dåligt självförtroende. Blyghet kan lätt förväxlas med dåligt självförtroende och vi har verkligen en kultur idag där allt handlar om att ta plats, att synas och höras, och de som inte tar den här platsen är det ingen som tar hänsyn till.

Vi måste börja respektera människors ovilja att tala och ta plats i alla sammanhang och kanske uppvärdera den där förmågan att stå ett steg tillbaka, att inte behöva sätta sig själv i centrum precis hela tiden. För nu har det som innan handlade om självförtroende och att peppa folk börjat handla om att trycka ner dem som inte armbågar sig fram.

Facebookbeteenden.

Ett facebookbeteende som jag tycker är otroligt störigt är folk som ska hålla på och skriva kryptiska och ofta lite ledsna statusuppdateringar. Sedan när någon frågar så skriver de typ: ”tar det sedan gumman, hänt en del saker som gör mig lite småirriterad”. Seriöst, varför gör man så?

Samma sak med folk som är kryptiska i sina bloggar. Fattar väl grejen när de har olika ”projekt” på g men när man skriver att det är lite strul ”privat”… jag fattar det inte? Om jag har strul i mitt liv så skriver jag om det eller så skriver jag inget alls. Det värsta är ju när relativt stora bloggare skriver så kryptiskt och blir sura när deras läsare undrar. Men herregud, gissa varför?

Men det absolut mest störiga facebookbeteendet är när folk skriver ungefär såhär: ”hatar alla falska människor”. Seriöst, varför? Sen är det alltid en massa ”men guud gumman du menar väl ey mey?” under. Herregud. Vad driver människor till detta egentligen?

Hujedamej. Jävla skönt att slippa umgås med alla dessa personer.

Hjälp mig hitta det där klippet där Marcus Birro blir dissad!

Jag har hart det ryktas att det ska finnas ett klipp där Magnus Betnér dissar Marcus Birro. Vet någon var det kan finnas, för jag känner att jag måste se det.

Det finns få saker jag gillar så mycket som dissar mot Marcus Birro. Han är så himla tacksam att driva med, inte bara för att han blir så förbannat kränkt utan också för att han själv inte är en person som i mina ögon förtjänar sympati. Det är ovanligt, måste jag säga.

Jag tycker att de flesta förtjänar sympati. Jag tycker ofta synd om folk som blir förlöjligade. När det gäller Kissie blir jag illa berörd för det mesta, till exempel. Men Marcus Birro är bara så sanslöst uppblåst och osympatisk att jag verkligen inte kan ha sympati för honom.

Finns det någon sådan person för er? Som ni verkligen inte kan sympatisera med över huvud taget. Och nu menar jag inte typ Hitler (kan för övrigt sympatisera mer med honom är Birro) utan någon lite mer jordnära karaktär.

Att vara singel borde inte behöva betyda att man är ensam.

Fick en kommentar angående allt det här om giftermål och tvåsamhet(har lagt till prickar för å, ä och ö för läsbarhetens skull):

sen är det ju såhär ocksa, att generellt sett vill människor inte vara ensamma. några vill, men folk flest vill vill leva med någon annan. visst finns det perioder i livet när man vill vara singel, särskilt när man ar ung och ens vänner är som en andra familj. men jag tror vi har en impuls att söka närhet och sex, och när man är nära någon och har sex över en tid blir man ofta kär, och när man blir kär vill man oftast ha den här personen för sig själv.

Jag tänker såhär, att det är himla tråkigt att man är ensam för att man är singel. Det är i det som jag tycker så illa om med tvåsamhetsnormen, att trygghet och gemenskap nödvändigtvis måste komma från tvåsamheten.

Jag tänker att om människor började bygga trygghet och gemenskap utifrån fler olika grejer, och hade rikare liv med vänner och släkt, så skulle man inte behöva vara ensam bara för att man är singel. Och det är det som är problemet med den extremt starka tvåsamhetsnorm vi har idag: den som inte delar sitt liv med någon i en romantisk relation har i regel inte så himla många att umgås med, i alla fall inte när man blir äldre. Visste finns det undantag men gamla människor som är singlar och inte har barn tenderar att vara väldigt ensamma, eftersom alla är så upptagna med att umgås med sina familjer.

Bara för att healing funkar för Cissi Wallin så omvärderar inte jag min syn på det.

Cissi Wallin skrev såhär på twitter apropå att hon gått på healing och fått hjälp med sitt öga, som tydligen ska ha blivit bättre:

Folk måste lära sig skilja på verkligt humbugflum och alternativmedicin som funkar. Som ger verkliga resultat som kan mätas.

Alltså. Grejen med alternativmedicin är jun just att den inte har kunnat bevisas fungera i en vetenskaplig studie. Såhär säger wikipedia om saken:

Väl att märka är detta ett exkluderande begrepp då allt från metoder som ännu inte prövats med vetenskaplig metodik till rena bedrägerier räknas som alternativmedicin.

Sen finns det säkert alternativmedicin som funkar men som bara inte testats ordentligt än. Faktum är dock att inget som i vetenskapliga studier kan beläggas funka räknas som alternativmedicin. I så fall går det över till att bli skolmedicin. Observera att ”beläggas funka” inte innebär att man i en liten studie kan se ett visst korrelation, för att något ska ses som belagt vetenskapligt krävs i regel mer än så. Så att tio personer anser sig må bättre av en viss behandling är inget ”bevis”, det kan lika gärna vara en lycklig slump eller placebo.

Sen kan man kritisera sjukvården för att vara för dålig på att ge plats åt nya metoder. Men jag tycker absolut inte att en grej som healing, som faktiskt inte har bevisad effekt, ska ses på på samma sätt som annan medicin. Det kanske inte är vad Cissi Wallin tycker heller, men jag anar det i hennes meddelande.

Frågan är ju hur ”folk” ska avgöra vad som är humbug och vad som faktiskt ger resultat. Ett sätt kan ju vara att genomföra en studie på det, men då brukar det också leda till att de saker som ger mätbara resultat blir uppvärderade. Annars är det helt omöjligt att dra några slutsatser från enskilda fall. Det finns ju folk som upplever resultat av att få stenar lagda på kroppen eller av homeopati. Placebo kan ge extremt starka effekter.

Sen är det väl skitbra att Cissi Wallin upplever sig hjälpt av det här, och hon får gärna lägga sina pengar på det om det får henne att må bättre. Jag skulle dock avråda från att ta enbart den behandlingen vid ett allvarligt sjukdomstillstånd, som cancer. Men bara för att det funkar för henne av de anledningar de nu gör det så tänker inte jag omvärdera min syn på healing. I mina ögon är det fortfarande humbugflum, för jag har inte sett ett enda bevis för att det skulle vara annorlunda. Och i det här fallet ligger faktiskt bevisbördan hos de som tror på det.

Att vara självsäker är att kunna se sina dåliga sidor, ta dem med lugn och förändra dem.

På sista tiden har jag skrivit väldigt mycket om självförtroende och nu tänker jag skriva lite mer om självförtroende.

En grej man ofta hör är att man ska låta kritik rinna av en. Att den som tar åt sig har dåligt självförtroende eftersom personen ifråga inte känner sig tillräckligt säker i sig själv för att inte ta åt sig av kritik.

Alltså. Om man är säker i sig själv så måste man kunna ta åt sig av kritik och förändra sig själv. Man måste kunna förstå när man beter sig illa eller gör fel. Självsäkerhet är inte att vara en uppblåst pajas. Självsäkerhet är att inte tycka att det är hela världen om man får ett dåligt resultat på ett prov och istället försöka bättre nästa gång. Självsäkerhet är att inse att man har ett värde utöver sina prestationer. Självsäkerhet är att kunna acceptera sina svagheter och jobba på det man kan förändra.

För personer som aldrig presterar och aldrig förmår erkänna sina fel och brister är i regel inte självsäkra. De är desto oftare så rädda för att misslyckas att de inte ens försöker, och det är ju inte så självsäkert.

Jag skulle gärna vilja se ett mer konstruktivt samtal kring självkänsla än dagens ”erkänn inga brister, älska dig själv no matter what”-klimat.