Kategori: Människor

Man kan inte peppa sig ur allt.

Jag måste säga att jag tycker Quetzalas kritik av Egoboost är ganska rimlig till och från. Till exempel denna krönika om hennes nya tidning Emoboost är både träffsäker och rolig.

Jag själv kan bli sjukt provocerad av Blondinbella och tycka att hennes eviga peppande kan vara otroligt tröttsamt. Överlag blir jag matt av människor som alltid ska pådyvla en deras positiva tänkande. Dels för att jag inte ser ett samband mellan att vara positiv och att må bra och dels för att jag ser det som ett samhällsproblem att människor tror att allt går om man vill och att man har en massa möjligheter i livet som man kanske inte har.

Jag tycker att det ska finnas en större acceptans för att människor mår dåligt och kanske inte känner värsta inspirationen och peppen att ta sig därifrån. Att människor behöver annan hjälp i sina liv än en självhjälpsbok.

Såhär tänker jag: det finns individuella problem och det finns strukturella problem. Ibland tycker jag att Blondinbella försöker förvandla strukturella problem till individuella problem genom att ständigt hänvisa till den egna viljan att ta sig till en annan situation än den man befinner sig i som den största faktorn för förändring. Vissa problem måste helt enkelt lösas genom att man förändrar samhället.

Jag inget problem i att man försöker få fler personer att känna kraft i att göra sin egen grej. Det behöver inte bara handla om att starta företag, det kan röra sig om det mesta i livet. Jag tror att det är viktigt att folk inser att man faktiskt kan göra saker själv också och att de har en viss makt över sin egen situation. Däremot får man inte blanda ihop att man har möjligheten till att hjälpa sig själv med att samhället borde vara ordnat efter premissen att man är sin egen lyckas smed.

Jag ogillar iden att allt skulle vara möjligt om man vill och kämpar tillräckligt mycket. Vissa människor lyckas helt enkelt inte i livet. Även om det är bra att peppa människor så kan man inte peppa sig ur allt. Samhällsproblem och missförhållanden försvinner liksom inte för att folk går omkring och har jävligt bra självförtroende och tilltro till sina idéer.

Extremrelativism gör det omöjligt att ifrågasätta.

För några dagar sedan var jag involverad i en diskussion på facebook rörande kontaktannonsen under:

Det är alltså en man som söker en lesbisk tjej för ett förhållande. Om detta skrev jag lite sarkastiskt att lesbisk nog betyder ”tjej som inte bangar på att ta med sin heta kompis på en trekant”. Det talades sedan vidare om sexualitet och jag tog upp vissa mäns oförmåga att fatta att kvinnor göra saker för sin egen skull också, inte bara för att tillfredsställa män.

Då kommer det in en person i diskussionen som tycker att diskussionen är fördomsfull eftersom detta lika gärna kunde vara en kille som ville ha en lesbisk kompis eller kanske var en manlig faghag. Jag påpekade att ordet ”förhållande” faktiskt brukar åsyfta kärleksrelationer, speciellt i kontexten kontaktannons.

Visst hade det kunnat vara på ett annat sätt. Det skulle till exempel kunna röra sig om en person som inte kan det svenska språket eller bara om någon relationsanarkist. Det absolut troligaste är emellertid att det rör sig om en man som inte förstår att en lesbisk person faktiskt inte har ett intresse i att ha kärleksrelationer med män. Men med lite god vilja så kan allting tolkas så att det blir okej, och så att den som ifrågasätter är den fördomsfulla.

Det är inte fördomsfullt att utgå från att människor använder språket som de absolut flesta gör, det är bara att dra en rimlig slutsats. På samma sätt är det inte fördomsfullt att utgå från att någon som ser ut som en kvinna har fitta, det stämmer i 99,9 % av fallen och är därmed ett jävligt rimligt antagande.

Det är extremt vanligt idag att människor på detta sätt vrider och vänder på sanningen och argumenten så att det framstår som att den som ifrågasätter strukturer och normer är den som är fördomsfull. Det syns till exempel i debatten om städerskor, där de personer som ifrågasätter de dåliga arbetsvillkoren och lönerna genast är fördomsfulla och föraktfulla eftersom de inte respekterar dessa människors livsval.

Det är en sorts extremrelativism vars resultat blir att det blir omöjligt att ifrågasätta människors levnadsvillkor, åsikter eller fördomar. Var landar vi med dessa resonemang? I ett samhällsklimat där fördomar, strukturer och så vidare kommer att fortsätta existera och troligen också förstärkas. För vem är jag att säga att kvinnor inte gillar att bli tagna på rumpan på krogen, att det inte är varje städerskas högsta dröm att städa toaletter för en hundring i timmen hela livet eller att sjuksköterskor ska ha högre lön när de trots allt valt att utbilda sig till det trots att de kände till lönerna?

Människor är inte robotar som alltid fattar rationella beslut.

Under Lady Dahmers inlägg om socialbidrag så hittade jag följande kommentar:

Nu förstår jag inte alls, för det första nöjen och cigg??, är det meningen att skattepengar ska gå till biobesök och tobak?? herregud man får väl sluta röka om man vill ha mer pengar. man får hitta gratisnöjen.

Jag tycker inte heller att man ska leva något slags lyxliv som socialbidragstagare utan att pengarna ska räcka till det nödvändigaste. Olika människor definierar dock det ”nödvändigaste” på olika sätt. Jag tycker att man ska kunna köpa en ny tröja någon gång i månaden eller kanske ta en fika ibland. Andra personer tycker att det ”nödvändigaste” är att kunna äta gröt gjord på blåvitts egna havregryn tre gånger om dagen och eventuellt köpa en tvål om man verkligen planerar ekonomin ordentligt. Observera att inget av alternativen är något jävla lyxliv.

Synen på rökning i kommentaren är också så extremt vanligt när man diskuterar socialbidrag. Cigg ses som någon slags lyxprodukt som ”staten inte ska betala” och man bortser helt ifrån att personen som röker troligen är beroende. Det är inte ”bara att sluta” för alla, tyvärr. Dessutom blir cigg lätt en tröst när man inte har något annat att ägna sig åt. Man kan tycka att det är fel och förkastligt men faktum är att människor med beroenden helt enkelt inte fungerar som så att de bara kan ”sluta” hux flux. Det skulle vara himla fint om folk fick in det i sina hjärnor, det där med att människor inte fungerar rationellt utan är lite dumma i huvudet och gör saker som skadar dem.

Kan denna syn på människor som känslolösa robotar snälla upphöra! Det säger ju sig självt att om man alltid har möjligheten att välja så skulle det inte finnas några problem i samhället av den här karaktären. Folk skulle aldrig dricka, aldrig röka, aldrig skolka eller äta godis utan bara leva skitnyttigt hela jävla tiden.

Jag ska berätta en sak: människor funkar inte så! Människor har svagheter, beroenden och gör orimliga prioriteringar. Människor orkar inte ägna hela sina liv åt att vända på varenda krona, människor orkar inte äta gröt till vartenda jävla mål eller vara tvungna att alltid alltid säga nej så fort någon ska göra något så simpelt som att fika. Kanske skulle vi kunna spara några miljoner på att förvägra alla socialbidragstagare någonting utöver gröt, men vi skulle förlora så mycket mer i värdighet.

Vad som är fel med världen.

Hittade denna på facebook idag.

Nu ska jag berätta vad som är fel med världen: att alla ”intellektuella” har ett sådant fruktansvärt behov av att trycka ner folk som inte är det!

Såhär känner jag: ”okej, jag fattar att du tycker att det är ett bättre helgnöje att kolla på Kosmos (mannen på bilden heter Carl Sagan och gjorde en tvserie om rymden som heter så) än att kolla på Jersey Shore men för helvete… Get over it!

Jag är ledsen att behöva säga det men det gör dig inte till en bättre människa att du är mer intresserad av rymden än av ungdomar som super sig fulla och knullar eftersom du tydligen har detta behov av att köra upp det i folks ansikten.

Jag tänker att den som är intresserad av att människor ska ägna sig åt t.ex. rymden och andra ”viktiga” saker skulle kunna ta och försöka få folk att bli intresserade av detta istället för att sitta på sina höga hästar. Herregud, vilken mycket bättre plats världen hade kunnat vara då.

Att jag ogillar en sak betyder inte att jag tycker den ska förbjudas.

En grej som jag tycker är sinnessjukt störig är människor som precis hela tiden ska hänvisa till diverse rättigheter helt ur kontext. Idag så var jag med om det när jag skrev att jag inte tycker att man ska uttala sig tvärsäkert om saker (i detta fall feminism) om man inte har koll. Då fick jag responsen att det var ett ”svagt argument” och att yttrandefriheten inte kan begränsas på grund av bristande kunskap.

Det tycker ju då inte jag heller, men grejen är att jag inte hade skrivit att yttrandefriheten skulle begränsas. Yttrandefriheten begränsas absolut inte för att jag personligen uttrycker att en person inte ska uttala sig i en viss fråga på grund av bristande kunskap. En begränsning av yttrandefriheten hade varit om det förbjöds.

Sedan kan man för all del diskutera debattklimat, men det är absolut inte samma sak som yttrandefrihet. Så snälla, lär er skilja på vad som rör sig om våra grundlagsstiftade rättigheter och vad som handlar om min åsikt om vad som är ett vettigt sätt att diskutera på.

Uppväxten formar oss alla, så varför måste det ständigt påpekas?

En sak som förundrar mig är när människor vill förklara olika sexuella böjelser med att man har varit med om diverse saker under sin uppväxt. För mig är det inget konstigt med att uppväxten formar ens sexualitet, jag ser det som en självklarhet. Uppväxten formar dock precis allt i våra personer så jag förstår inte varför det är så viktigt att påpeka.

Dessutom: om det nu är så att människor är till exempel homosexuella för att de varit med om något jobbigt i barndomen, vad är problemet? Det gör ju inte läggningen i sig mindre legitim eller ”naturlig” för den som har den. Väldigt ofta övergår sökandet efter förklaringar till att bli ett slags sjukdomsförklarande. Man tänker att folk inte har den läggningen ”på riktigt” eftersom hen inte hade varit så om det inte var för vissa omständigheter.

Ingen hade varit de personer de är om det inte var för deras uppväxt, så varför är det så viktigt att påpeka när det kommer till sexuella avvikelser? Jag ska börja säga till folk som är hetero att de inte hade varit hetero om det inte var för att de växte upp i kärnfamiljer.

Positiva fördomar är också fördomar.

När man pratar om fördomar brukar man nästan alltid fokusera på de negativa fördomarna. Att vissa tror att mörkhyade är mer benägna till brott, eller att tjocka är ohälsosamma. Det är inte konstigt att fokus hamnar där eftersom de flesta reagerar starkare på att någon tror illa om en än att någon tror bra om en. Men det finns även en massa positiva fördomar som jag tror kan vara mint lika problematiska för den som blir utsatt.

En grupp som blir utsatt för extremt mycket fördomar är bögar. Både fördomar som har en negativ innebörd för den som har dem, som till exempel att bögar vill bli ihop med precis varenda kille i hela världen. Men också positiva fördomar, som att bögar är så himla härliga och trevliga killar som man kan mysa med. Den senare fördomen tycker jag är extremt vanlig bland personer (framförallt kvinnor) som gör en stor grej av att vara öppna och fördomsfria och därför liksom överdriver för att verkligen markera hur otroligt okej man tycker att det är med homosexuella. Det är även väldigt vanligt att dessa personer gör en stor grej av att ha en ”bögkompis”.

Det är såklart bättre att folk har dessa fördomar än att de till exempel tror att alla bögar kidnappar och våldtar barn. Men det handlar fortfarande om att man ser förbi individen och definierar hela personen som ”bög” rakt av, utan att försöka lära känna honom först. Jag tänker mig att det kanske blir lättare att komma ut om det finns många människor omkring en som har positiva fördomar om bögar men jag tror också att det upplevs som begränsande för hur man sedan uttrycker sin personlighet. Att man förväntas ha en massa personlighetsdrag man kanske inte har och att det därmed blir något man måste leva upp till.

Den som vill vara fördomsfri kan inte bara rannsaka sina negativa fördomar om olika grupper, utan måste ta tag i de positiva också. För de flesta människor vill inte ses enbart som bögar, flator eller blattar utan som hela människor med en massa olika egenskaper. På samma sätt som heterosexualitet eller vithet inte definierar hela ens personlighet så ska inte heller homosexualitet eller mörk hy göra det, oavsett om det skulle leda till positiva fördomar eller ej. Att vara fördomsfri är inte att höja upp grupper som andra ser ner på, att vara fördomsfri är att se bortom kön, sexualitet och hudfärg och se människan.

Det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.

Jag är inte en så jävla positiv person. Det är inte så att jag går omkring och hatar allt, men jag brukar inte hålla på och ”peppa upp” mig inför saker och ting. Jag tar det mesta med jämnmod, spelar inte optimistisk inför saker jag faktiskt inte känner så mycket inför.

Jag kan bli så himla trött på folk som ålägger en med det här kravet att man ska vara så jävla sprudlande glad hela tiden, eller att man ska vara positiv inför saker men inte vill göra. Jag kan göra det mesta, men jag tänker inte låtsas att jag gillar det.

Vissa människor kan verkligen inte hantera att det kommer in kritiska personer och ifrågasätter deras perfekta världsbild. Personer som helt enkelt inte är sådär överdrivet optimistiska eller ”pepp”. Jag får höra det ganska ofta, att jag borde ”gaska upp mig” och ”sluta vara så negativ”.

Men allvarligt talat. Jag behöver inte intala mig själv att jag lever ett bra liv dag ut och dag in. För det första vet jag att mitt liv är helt okej, utan att behöva ägna mig åt självbedrägeri. För det andra är jag helt okej med att livet inte är en perfekt sprudlande rosa värld hela tiden. Jag är okej med att jag inte alltid är jättelycklig. Jag vet att det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.

Man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om att behöva försvara och förklara sin utsaga att man lider av psykiska besvär. Jag håller med om att det är otroligt jobbigt när folk ska hålla på och ifrågasätta folk som berättar att de lider av olika psykiska besvär.

Samtidigt kan jag tycka att det är otroligt störande med personer som diagnostiserar sig själva hela tiden. Problemet för mig är inte att de anser att de mår dåligt eller har psykiska besvär, utan att man genom att kalla det för en vissa sjukdom riskerar att urlaka diagnosen. Typ som att man säger att man är ”deprimerad” när man snarare är lite deppig eller ledsen, eller kanske försöker komma över en sorg. Eller att man säger att man har en ”fobi” när det egentligen bara handlar om att man är rädd eller ovan vid något. En diagnos ska definiera något abnormalt, inte bara lite allmän psykisk skröplighet som vi nog alla lider av på något plan. Det är inte som att jag skulle gå omkring och säga att jag har ADHD på grund av att jag ibland har koncentrationssvårigheter.

Jag tror att anledningen till detta är den generellt diagnosiver vi har i samhället. Så fort man har ett besvär ska det sättas namn på det, det ska placeras in i ett fack. Man kan inte längre bara ha lite allmän och odefinierad problematik utan det måste vara klart definierat för att det ska bli taget på allvar.

Det är tråkigt att folk måste säga att de har en speciell sjukdom för att få legitimitet till sina besvär, för så fort man börjar prata om sjukdom är det något som kan definieras. Då kan man mäta symptomen och jämföra dem mot en mall och sedan säga jag eller nej. Och om man då inte är sjuk, då tas man inte på allvar. Det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få samma legitimitet till sina besvär även om det inte gick att sätta en klinisk diagnos på dem. Om det hade kunnat räcka med att vara ”ledsen” eller ”rädd” för att folk skulle vilja lyssna och ta hänsyn.

För diagnoser är klart definierade och det kan faktiskt vara så att du är sjuk eller inte är sjuk. Det handlar inte bara om hur du upplever det, det handlar om hur väl du uppfyller kraven också. Men man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Det skulle bli så otroligt mycket enklare om man kunde få vara lite deppig, lite socialt inkompetent eller lite rädd utan att det nödvändigtvis ska diagnostiseras. Om man kunde få respekt och gehör för det också. För människor är olika och har problem med olika saker i livet, det betyder inte att man är sjuk. Lika lite som man är sjuk om man har svårare att springa snabbt än andra. Och även det som är är en sjukdom kan vara en belastning, något man måste prata om eller få respekt för.

Jag vill förtydliga att jag inte misstror Lady Dahmer när hon säger att hon lider av panikångest, detta är mer mina tankar generellt kring ämnet diagnoser och psykisk besvär.

Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?

Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.

Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.

Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.

Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.

Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.

Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.