När människor som Micha, en ung mamma som har en välläst blogg där hon skriver mycket om hur dåligt hon mår osv, diskuteras så tas det här med integritet ofta upp. Om hur dåligt man mår av att blotta sig själv på det sätt hon gör.
Jag skulle vilja vrida fram klockan tio år och låta henne se sig själv nu. Hon kommer att ångra sig. När man blottar sig så mycket som hon gör så har man inte mycket integritet kvar tillslut. Integriteten är som en sköld som skyddar en. Hon har ingen, utan gör sig sårbar hela tiden. Jag tror att det är viktigt att spara på saker och hålla dem för sig själv.
Men varför mår man dåligt av det här blottandet? Det är klart att det finns människor som avslöjar saker de kanske egentligen inte vill för att deras liv i stor utsträckning kretsar kring att göra diverse avslöjanden och ge inblickar i ens privatliv. Men jag skulle också hävda att en stor anledning till att man mår dåligt av blottande är för att blottandet i sig är så tabubelagt. Man antas hålla sig inom sitt skal, både för att inte besvära andra men också för att inte gå över sina egna gränser, som folk gör något slags antagande var de sitter (oftast baserat på sig själva).
Alla har olika gränser för vad som är privat och inte, men det verkar råda någon slags konsensus om att man till exempel inte ska berätta om att man mår dåligt eller att man besökt psykologen. När en person som Micha berättar tragiska historier om hur hon känner så är det inte helt ovanligt att själva berättandet hamnar i fokus, och inte vad hon berättar om. Folk bryr sig mer om att hon är utlämnande än vad hon utlämnar. Och det anses vara lite fult att göra det.
En person som lämnar ut sig själv och sedan får skit kan ibland anses förtjäna det. Varför berättar hen om att hen ska till bup när hen vet hur mycket folk kommer smutskasta henom för det? Känns inte detta igen från en annan debatt? Varför har man utmanande kläder när man vet att risken för att bli utsatt för övergrepp och framförallt ogiltigförklarad i rätten ökar då?
Integriteten skyddar absolut, men det finns olika typer av integritet. För mig handlar integritet inte främst om vad jag ska säga om mitt jag till andra utan om att inte vika sig. Min integritet går förlorad när jag blir förminskad och inte förmår hävda mig själv. Gränserna mellan privat och offentligt är kanske inte så starka som man tror, ärligt talat så tror jag att det är något som beror mer på samhällets normer än på vad vi egentligen känner att vi inte kan berätta. Och vem tjänar egentligen på tabut mot att berätta om sig själv? Hade det inte varit trevligt med ett lite mer avslappnat samhällsklimat rörande detta, där man kan respektera att alla människor har olika gränser för vad man kan säga och inte.
Jag skulle önska att man slutade dubbelt skuldbelägga Micha, i första varvet för hennes tillkortakommanden som mor och människa och i andra varvet för hennes oförmåga att hålla det för sig själv. Hon berättar ju uppenbarligen om allt det här av en anledning och jag tror inte att det är för att hon gillar att få en säck med bajs i sitt kommentarsfält varje dag.
