Kategori: Människor

Varför göra en grej av att man har IG i livet?

En grej jag tycker är lite störig är stureplansbrudar som gör en grej av att de är så himla dåliga på att laga mat, så fort de står i köket bara flippar de och bränner vid precis allt. Förutom aspekten att det alltid underförstått i sådana påståenden finns det illa dolda skrytet om att man alltid haft råd med restaurangmat så tycker jag bara att det är så jävla fånigt att typ skryta om att man inte kan ta hand om sig själv.

Nejmen grattis! Kul för dig att du inte ens har inuitiv förmåga nog att kunna röra ihop en tomatsås eller köttbullar. Kul för dig att du inte ens kan googla fram ett recept och följa enkla anvisningar, jag tror för övrigt att det var ett krav för att få g i ”livet” i trean att man kunde följa en enkel instruktion. Om inte annat har väl varenda jävel haft hemkunskap där man i alla falllärde sig att koka makaroner.

Det ha rsäkert att göra med att de vill framstå som lite skönt grabbiga också. Typ ge intrycket av att de bara äter pizza och dricker öl och ändå är sjukt smala och snygga, fast de inte bryr sig. Gu va bra!

Det är fan inte svårt att laga mat. Alla som inbillar sig det har uppenbarligen inte prövat eller har för höga pretentioner. Vilket mähä som helst kan svänga ihop en enkel pasta så det är väl bara att ställa sig vid spisen och köra.

Upprörande okunskap hos föreskolelärare.

Den här nyheten får mig att bli väldigt illa berörd och får mig att tänka på ett inlägg jag läste hos Candy för några dagar sedan som handlar om hennes brorsdotter som inte får ha klänning på sig i förskolan eftersom de andra barnen blir avundsjuka och mobbar henne då. Enligt läraren.

Nyheten handlar om en sexårig pojke som blivit knivstucken (visserligen med en vanlig matkniv och utan skador, så det är inte så brutalt som rubriken anger) för att han ofta bär rosa kläder. Men det värsta är att personalen på hans skola inte bryr sig, de tycker rent av att det är pojken som ska ändra på sig eftersom man får räkna med att bli mobbad om man är annorlunda.

Jag är ingen anti mobbing-människa. Jag kan förstår varför barn mobbar varandra och att det delvis är ett naturligt steg i deras utveckling. Inte så att det skulle vara bra på något sätt, men det är inget man kan ha en nolltolerans emot. Men när det börjar övergå i fysiskt våld är det helt klart för mycket.

När små barn mobbas så är det sällan relaterat till någon faktisk detalj, som barnets klädsel, utan till att det alltid måste finnas en hackkyckling. När man blir större är det enligt min erfarenhet annorlunda, alla människor som blev mobbade i min närhet från högstadiet var faktiskt ganska odrägliga.

Så är det inte lite konstigt att en person som ju borde vara utbildad pedagog tycker att barnet ska anpassa denna detalj istället för att inse att det alltid kommer att finnas en hackkycklig om man hanterar det så. Man tycker ju att en utbildad lärare borde ha mer kunskap i gruppdynamik än så.

Den här typen av beteende från en lärare är vad jag skulle kalla för ett grovt tjänstefel och borde leda till uppsägning. Läraryrket handlar, speciellt i den åldersgruppen, inte bara om att lära ut utan också mycket om att ”uppfostra” barnen och se till att klassen fungerar socialt. Egentligen borde skolan få jävligt hård tillsyn och eventuellt läggas ner med tanke på hur dem har agerat.

Alltså. Jag fattar inte hur man kan jobba med barn och fortfarande vara så otroligt insiktslös som den här människan uppenbarligen är. Det är genant och otroligt upprörande. FY!

Fräsch nyhetsrapportering om läget i Egypten.

Älskar denna rubrik ”svenskar tvingades flyga ner”. Artikeln handlar om att turisterna ”tvingades” flyga ner till Egypten om de inte ville förlora sina pengar. Med andra ord: flygbolaget gav ingen ersättning om man valde att inte åka.

Man ba: ursäkta? Det är fan inbördeskrig! Revolution! Och folk är sura för att de inte får pengar tillbaka på sina biljetter.

Det roliga är att folk uppenbarligen har valt att åka ner eftersom de är så rädda för att förlora sina pengar. Konstig prioritering, kan jag tycka. Jag skulle kanske åkt ner för att få vara med och skydda kulturarvet.

Folk är så jävla världsfrånvända. Hur orkar man vara en så självupptagen i-landsmänniska att det man bryr sig i en sån här situation är huruvida man får åka på solsemester eller ej? Klart det är trist att inte få vad man betalat för men att vika ut sig i pressen och ba: ”kolla så synd det är om lilla mig” känns en aning osmakligt och ignorant.

Jag skulle vilja ha lite mer perspektiv i debatten. Och kanske lite mindre fokus på svenskar på solsemester i Egypten och en aning mer på konflikten om sådan.

Platons fucking idé om humor.

Herre. Jävla. Gud.

Detta är bara för roligt. Jag skrattar så jag gråter.

Marcus Birro hade ju för några dagar sedan ett relativt uppmärksammat utspel där han skrev en krönika om att han kände sig hotad av en flicka som satt i rullstol och bad om hjälp (här skrev jag om det).

Traumatiskt nog för Birro var hon inte rullstolsbunden utan fejkade bara =(. Dessutom hade hon konstiga öststatsmän bredvid sig. Marcus Birro förlorade sin tro på mänskligheten i allmänhet och öststatsmän i synnerhet. Mer idiotisk krönika får man leta efter.

Nu har det kommit fram att Marcus Birro hamnade rakt i inspelningen av ett TV-program som heter ”varning för barn”. Arrangemanget var ett dolda kameran-inslag. Tydligen var de som var med flickan produktionsteamet, vilket bestod av två killar och två tjejer. Satan vad jag vill veta deras nationalitet! Bara för att få reda på om det var några öststasmän eller om Birro helt enkelt blev förledd av sina fördomar om att allt som är obehagligt är från öststaterna.

Den mannen alltså. Vilket jävla allvar han tar sig själv på. Det är för mycket för att jag ska kunna hantera det. Jag tänker på hans nästa krönika. Jag tänker mig att den kommer handla om hur media utnyttjar stackars människor på gatan och använder dem som försökskaniner i elaka sociala experiment, bara för att tjäna pengar. Säkert kommer han åberopa lagar och ”ansvar” för att få bukt med detta.

Herregud vad jag kommer skratta gott då.

Rädslan för att bli lurad.

DennisM har skrivit en Egyptenguide som är så tragisk på så många olika sätt. Bland annat säger han att man ska boka all inklusive så att man inte ska behöva äta maten utanför hotellet. Rolig ide om hur man ska uppleva en kultur, liksom. Men en sak jag tycker är så otroligt intressant med folk som turistar är detta.

Låt er inte luras! Handla helst ingenting de första dagarna innan ni har fått en uppfattning om vad saker och ting ska kosta. Säger någon 100 pund så säg 20, och sen kanske ni enas om 40. Förhandla, förhandla, förhandla och skäms aldrig för att pruta!

Man kan väl betala det man är villig att betala?

Jag förstår verkligen inte folks fixering vid att inte betala ett överpris enligt det gällande landets standard. Är det så himla jobbigt att man kanske kanske hade kunnat få grejen till ett mindre pris, när allt ändå är så svinigt billigt som jag har förstått att det är i Egypten.

Jag antar att det handlar om att man inte vill känna sig som en dum turist, men allvarligt talat så känns det ganska fånigt att lägga så stor värdering vid det. Om man nu åker till ett land så ska man väl försöka inta kulturen på andra sätt än att bara pressa ner priserna på allting, men ständigt är det detta prutande som tas upp. Det är typ det som är folks ide om att beblanda sig med lokalbefolkningen och känna in kulturen: att ge människor mindre pengar.

Facebook är vår tids videovåld.

Satan vad trött jag är på folk som jämför facebook/bloggar och dylikt med övervakningssamhället. Folk som kommer och moraliserar över att jag minsann inte kan komma här och snacka om övervakningssamhället eftersom jag faktiskt skriver om mitt liv på bloggen.

Det må vara hänt, men givetvis skulle jag aldrig sprida information som jag inte ville att nån skulle få veta. Om staten skulle samla in allt, alla twitteruppdateringar, facebookstatusar och blogginlägg så skulle systemet fullständigt slå bakut. Det finns fan inget system som skulle kunna hantera den mängden information och få ut något vettigt av det och svenska säkerhetspolisen är dessutom ett jävla skämt.

Facebook är ju fan vår tids videovåld. Alla som inte fattar måste prompt komma och moralisera (fast de använder det i smyg). Vad är det de vill egentligen? Att vi ska gå tillbaks till något slags urstadie där man bara snackar med varandra om man står öga mot öga? Där man inte skryter om sina bedrifter på internet? Där man bara är en ren och vacker och oförstörd människa? Där inget är lätt och snabb stimulans utan där man minsann måste kämpa för sin bekräftelse?

Vad är egentligen en ”duktig flicka”.

Hanna Friden har skrivit bra och intressant om ”duktig flicka”-syndromet och definierar, helt korrekt, vad en duktig flicka är.

En tjej som lider av det, hon gör inget för sin egen skull, enkom för andras skull. Hon får perfekta betyg – Men hon skryter inte om det, för det är fult. En duktig flicka tar inte plats. Den duktiga flickan gör också ett bra jobb i karriären, men hon tar inte credd för det. Varför skulle hon? En duktig flicka tar inte plats. En duktig flicka är söt och ser bra ut, men aldrig någonsin säger hon det, för då är man dryg. En duktig flicka är inte dryg. En duktig flicka har också alla rätt åsikter, men hon uttalar dem inte. För en duktig flicka höjer inte rösten. En duktig flicka super inte. En duktig flicka röker inte. En duktig flicka är aldrig vulgär. En duktig flicka är uppoffrande och lägger allas behov framför sina egna.

Jag tror att de flesta kan skriva under på att det är det här som menas med ”duktig flicka”. Självuppoffring.

Blondinbella är ju en vanlig person folk refererar till när man talar om ”duktiga flickor”. Varför är man en ”duktig flicka” för att man prioriterar karriären för att man vill det? Klart som fan man offrar något då, men det gör ju män också. Man offrar alltid något oavsett vilka prioriteringar man gör men det handlar om varför man gör det. Om man gör det för att man vill eller om man gör det för att leva upp till omgivningens förväntningar.

Blondinbella är liksom inget offer för samhällets krav på flickor. Blondinbella är en viljestark entreprenör som är fullt medveten om vilka prioriteringar hon gör i livet. Men ändå så ska det framställas som att hon väljer bort mer än hon väljer till. Varför framställs det inte så med, låt säga, Anton Abele. Han har ju, förutom att ägna massa tid åt sig kamp mot gatuvåldet, också blivit ett stående skämt för alla i Sverige under 25. Det om något är väl ett offer att göra?

Det fattar väl jag att det har att göra med omoderna värderingar om att man som kvinna ska prioritera barn, relationer och hälsa medan man som man ska göra karriär så att man kan försörja sin familj. Mannen väljer alltså inte bort något, han går den utstakade vägen. Uppdaterat och fräscht och framförallt tråkigt för både män och kvinnor att dessa värderingar lever kvar.

Så istället för att lägga en massa energi på dessa falska ”duktiga flickor” som egentligen bara gör vad de vill och gör det bra så kan man väl snacka om dem som faktiskt går in under definitionen. De som får högsta betyg i varje ämne men sedan ändå jobbar på dagis hela sitt liv (inte för att det är dåligt att jobba på dagis, men jag tror ni fattar var jag vill komma), de som galet inreder rum åt sina ofödda bebisar som ändå inte kommer förstå att uppskatta det fören de fyllt nåt år (vilket spädbarn sover i eget rum, egentligen?), allt för att passa in i samhällets krav på dem som mödrar, karriärkvinnor eller whatever.

Ung och bortskämd.

Idag såg jag på SVT:s nya satsning ung och bortskämd. Jag har tre reflektioner.

  1. Det är fantastiskt att intresset för stroppiga och bortskämda människor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Vad handlar det om egentligen, vad gör det spännande? Jag menar inte att kritisera dem som gillar det för jag tycker också att det är brutalt roligt, men jag fattar inte vad det är som gör att jag dras till det.
  2. Varför sysslar SVT med detta egentligen? Jag tycker inte att det känns som en relevant verksamhet att mata oss med sämre versioner av det vi redan får från diverse reklamkanaler. Här kan man snacka länge och väl om vad SVT ska vara till för, men inte fan är det detta?
  3. Tack tack tack mor och far för att jag fick börja laga mat hemma när jag var 11 och för att jag alltid fått städa efter mig själv både i mitt rum och i resten av huset. Jag skulle inte orka med att vara sådär handikappad i ”verkliga livet”.

Bullbak är inte duktigt, det är en hobby.

Min familj är en såndär duktig familj. Vi bakar surdegsbröd, kokar sylt av våra egna plommon, gör äppelmos av våra egna äpplen, bakar bullar stup i kvarten, lagar all mat från grunden (färdiga köttbullar, blodpudding eller liknande finns liksom inte i vårt hem). Det är alltid rent och fint hemma, mamma stickar och syr dockkläder själv och så vidare. Ni vet, allt det där som folk får ångest över att dem inte gör.

Detta leder till ett stort mindrevärdeskomplex hos vissa delar av vår släkt. Så fort det är släktmiddag så kommer de och ursäktar sig över att köttbullarna inte var hemgjorda och att sylten var köpt. De har inte haft tid att syssla med sånt, att göra sin egen sylt. Då säger mamma och pappa alltid: ”men snälla ni, vi gör detta för att vi tycker det är kul, inte för att vi känner att vi behöver. Om ni prioriterar annat i livet så visst! Ni behöver inte koka er egen jävla sylt, ni behöver inte baka era egna bullar!”. Och då kommer alltid det där: ”jamen det är klart, men jag tycker ju att det är så roligt men vi hinner ju aldrig”.

Faktum är att man alltid hinner om man tycker det är roligt, om det är något man prioriterar. Jag tycker verkligen att det är roligt att laga mat och baka, så jag tar mig tid att göra det och låter annat stryka på foten. För mig är det en avslappnande aktivitet och inget jag gör för att vara duktig. Varför folk nödvändigtvis ska tvinga sig att ägna sig åt dessa fullkomligt onödiga aktiviteter kan jag faktiskt inte begripa. Jag tror inte att era barn kommer bli olyckliga för att ni köpte lussebullarna istället för att baka dem själva, jag tror era barn kommer bli olyckliga om ni ägnar era liv åt att leva upp till någon slags ”perfekt mamma”-roll istället för att bara chilla.

Hemligheten med att orka ställa sig och baka bullar direkt efter förlossningen är att man tycker det är roligt. Om man gör det fast man egentligen inte vill så kan man faktiskt lika bra skita i det, för det finns banne mig inget egenvärde i att vara ”duktig” och man inte njuter av det.

Bilder tagen härifrån (underbaraClara).

Därför har jag svårt att begripa denna hets som går kring den här duktighetsgrejen. Som när folk snackar om att underbaraClara är så himla duktig och bra som gör allt själv, och att dem själva mår så dåligt över att dem inte hinner. Jamen strunta i det då? Förhoppningsvis ägnar sig Clara åt detta för att hon vill. Etter värre blir det när folk ska komma och tala om att Clara borde strunta i sina tant-fasoner och ägna sig åt saker som vanliga ungdomar gör. Jamen vad fan, hon vill ju leve sådär, låt henne. Jag tror inte att det handlar om att hon känner någon slags press över att baka perfekta bullar, jag tror att hon gör det för att hon vill.

Om alla bara insåg att graden av ”duktighet” handlar om man hyser intresse för det eller ej så skulle folk kanske slippa ha ångest över att de inte vara duktiga nog och klaga på alla tjejer som hypar bullbak, pyssel och syjunta. Man gör det man tycker om att göra, helt enkelt, och ingetdera är mer ”duktigt” än något annat.