Om det finns något jag är trött på är det folk som beskriver sig antingen som festmänniskor eller ”spontana”. ”Spontana” människor brukar vara otroligt tråkiga enligt min erfarenhet.
Jag undrar varför det är sånt jävla mode på att beskriva sig som nån lättsinning och oeftertänksam person. Världen behöver fan i fler spontana festprissar, världen behöver mer eftertanke.
Det finns så många lustiga gymtyper. Min hattyp är dock denna: spinninganorektikern.
Spinninganorektikern kan sitta på spinningmaskinen sanslöst länge och köra på i sanslöst lågt tempo med sanslöst lågt motstånd.
Det är alltid en kvinna och hon är alltid ca 25 år gammal. Jag antar att anledningen till träningsformen är för att kroppen helt enkelt inte pallar köra i ett högre tempo. Och för att hon lägger all sin lediga tid på gymmet och således kan sitta på den där jävla maskinen tre timmar och bränna i alla fall 600 kcal eller något.
Jag mår bara så dåligt av att se samma person sitta på samma spinningcykel när jag drar som när jag kommer. En annan lustig detalj är att spinninganorektikern aldrig lyssnar på musik eller läser en bok eller något annat, hon bara sitter och stirrar tomt ut i intet medan hon låter benen trampa.
Jag tänker bara: satan vilket fattigt liv hon måste leva. När jag hade ätstörningar så var det förvisso skitjobbigt att inte äta, men jag spenderade i alla fall inte all min vakna tid på dygnet och framförallt inte på en meningslös spinningcykel. Det måste vara det tråkigaste sättet att vara ätstörd på.
Ett sånt jävla ofog som folk brukar ägna sig åt är följande: tre kommatecken på rad. Alltså som ”…” fast med kommatecken istället.
Det är jättevanligt, speciellt på facebook. Och det är så jävla fult och irriterande. Vad ska det ens betyda?
Men det som är det absolut konstigaste i detta är att det endast är vuxna människor som gör det. Varför är det så? Konstiga och nyskapande felaktigheter i språket är ju annars ungdomarnas territorium, inte sant?
Inte ens Kissie, som inte drar sig för att skriva saker som ”..!?” när hon ska avsluta en mening skriver ”,,,”.
Fan vad jag hatar folk som tipsar en om att ”vara sig själv” i olika sammanhang.
Ofta får jag för mig följande: folk blandar ihop att ”vara sig själv” med att vara lite sådär skönt ”spontan” och typ skratta åt allt i tid och otid.
Min bild av vem jag är: bitter och cynisk fitta som bara snackar om ”svåra grejer” såsom ”politik” och lackar ur när folk har ”fel”. Mycket gångbart i alla möjliga sammanhang.
Den här kvinnan alltså. Hertiginnan.
Jag hittade henne för ungefär tre år sedan. Jag trodde att hon var ett troll och tänkte inte mer på det.
Men nu hittade jag hennes blogg igen och hon är fan i mig fortfarande aktiv. Men ungefär tre inlägg om dagen. Om man skrivit aktivt sedan 2006 så kan man ju inte vara ett troll, det finns ingen människa som håller fast vid en fiktiv karaktär så länge. Min slutsats är alltså att denna människa måste finnas på riktigt.
Jag menar. Kolla hennes header (den innehåller slott, flygande grisar, kungakronor och hästar). Och läs vad hon skriver. Det är sinnessjukt.
Det var allt jag hade att säga.
Mogi ställer sig den mycket intressanta frågan om man som läkare skulle hjälpa en person som kommer in på ens mottagning och behöver akut hjälp, även om personen ifråga har våldtagit folk och mördat. Mogi säger att hon nog inte skulle göra det.
Då har jag en följdfråga.
Tänk dig att du jobbar som läkare och det kommer in någon på din mottagning som är akut sjuk, personen ifråga kommer troligen att dö om hen inte får hjälp. Dilemmat är bara att den här personen skattefuskar genom att göra avdrag för sina shoppingturer i Paris och New York eftersom det är så kallade ”tjänsteresor” för bloggen. Den här personen lägger dessutom lika mycket pengar på tunikor på en vecka som det kostar att genomföra operationen. Skulle du hjälpa personen, även om hen har struntat i att betala skatt?
Personligen skulle jag inte ge den personen hjälp eftersom jag tycker att man ska betala skatt om man nu ska kunna förvänta sig hjälp. Dessutom så tycker jag att personen ifråga skulle kunna strunta i en tunika eller två och betala sin egen jävla sjukvård eftersom hen uppenbarligen inte har lust att bidra till andras.
Medelklassungdomar som tror att de slår utifrån någon slags underklassperspektiv. Varvar festbilder från coola klubbar och semesterbilder med ”roliga” parodier på moderaterna i sina facebookalbum. Gjorde vid valet statusupdateringar om att Jimmie Åkesson har illasittande kavajer.
Tycker att white trash är det roligaste i världen att skämta om och värderar ”god smak” högt. Om man hatar underklassen är det bara för att de saknar smak. Shoppar ett surdegsbröd för en hundring och tycker att det är okej för att det är ekologiskt. Hånar folk som hellre äter en hamburgare än en schysst surdegsmacka.
Jag hatar sådana här människor så innerligt mycket. Surdegsvänster.
Satan vad jag stör mig på förkortningen *asg*. Vad ska det ens betyda? Asgarv får man väl anta.
När folk skriver det på facebook (för det är alltid på facebook) blinkar det små röda lampor framför mina ögon. Jag blir helt förblindad av hat. Galen!
Folk som använder stjärnor för att berätta om sitt känsloläge. Och som använder förkortningar. Galenskap.
Detta måste ju ändå vara någon slags lägstanivå i trash. Rickard, som tillsammans med sin flickvän blev tvungen att lämna big brother-huset på grund av en psykos har nu fått kompensation, i form av att tv4 betalar han och hans flickväns förlovningsringar.
En vettig människa hade väl krävt skadestånd eller i alla fall betalda besök hos en jävligt bra psykolog. Men nej, Rickard vill ha förlovningsringar.
Det här tyckte jag var festligt. Karl Lagerfeld, chefsdesigner på Chanel, klagar på att designers har blivit så narcisstiska.
Det roliga är att Karl Lagerfeld är modevärldens rockstjärna. Han har verkligen jobbat på att måla upp en ikonbild av sig själv. Han tar aldrig av sig solglasögonen, han designar tröjor med sitt självporträtt, han gjorde en hel jävla kollektion där alla plagg hade hans initialer. Och det var inget diskret litet tryck, det var över hela jävla plagget.
Och han klagar över att designers är mer intresserade av att synas själva.