Kategori: Människor

Min Jantelag för bloggare!

Igår så käkade jag middag med mina föräldrar och deras vänner. Plötsligt säger en av dem följande: ”men ni, den där jantelagen, är inte den jävligt underskattad?”. Jag är den första att hålla med. Eller, egentligen gillar jag inte jantelagen, men jag hatar folk som måste hålla på och snacka om hur kass den är. För det första tycker jag att det är ganska rimligt att ha utgångspunkten att man inte är förmer än andra, för det andra så brukar jantelagsmotstånd snarare vara något slags ursäkt för att få fortsätta vara en vidrig skrythals.

Tydligen så har det lagts fram en motion på att lagstifta bort jantelagen genom att låta eventuellt jantelagsförtryck ingå under diskrimineringslagstiftningen. Lite gamla nyheter, förvisso, men det gör mig helt jävla galen, det här tjatet om den så kallade jantelagen.

Min generation har fått det itutat i sig att de alltid är värda precis allting, att de aldrig gör fel och att alla motgångar som drabbar dem bara är ett resultat av att omgivningen inte begriper dem, antingen på grund av den så förhatliga jantelagen, kvinnoförtryck, avundsjuka eller nån annan skit. För vi är alltid alltid de finaste, smartaste, snyggaste och bästa och ingen kritik riktad mot oss kan vara berättigad. Detta märks fruktansvärt tydligt på bloggar.

  1. Ganska ofta händer det att någon bloggare uttrycker en kontroversiell åsikt för att ”provocera”. Sen vill man ju såklart att den personen ska försvara sin åsikt, för åsikter ska väl inte vara någon gullig liten accessoar man har, det ska ju vara något grundat i verkligheten och på vettiga resonemang, som man ska kunna försvara. Men icke! Personen tycker då att ”vi faktiskt har åsiktsfrihet” och ”då får man tycka som man vill” vilket jag ”inte borde ifrågasätta” för hen har faktiskt ”rätt till sin åsikt”. Förvisso, men det gör dig också till en idiot!
  2. Någon tycker att Kissie är en ytlig idiot. Då handlar det om att folk är avundsjuka för att hon är snygg och har pengar. Kissie hamnar i blåsväder på grund av jantelagen! Stackars Kissie. Dessutom tar Lars Ohly Kissies pengar! Kissie tycker att skatt är stöld och att vänstern inte kan skilja på mitt och ditt. Man undrar hur många skattpengar som slösats på Kissies uppenbarligen helt misslyckade skolgång.
  3. Folk tycker inte att Bella&Tyra show var den bästa webb-tv:n. Då blir Tyra arg och måste ta en bloggpaus för att hennes läsare är illojala. Inte kan det ha varit så att de helt enkelt röstade på det program de tyckte var bäst, väl?
  4. Tyra skriver ett idiotiskt inlägg om att man kanske borde inför åldersgräns på att skaffa barn. Folk blir arga. Tyra tycker att hennes läsare borde skaffa sig ett ligg och att de är dumma i huvudet som inte fattade att hon skämtade. Kul skämt Tyra! Skitkul! Jag fattar inte varför folk inte bara kan tänka en liten aning innan de snackar istället för att slänga ur sig en massa halvfärdiga åsikter som man inte kan försvara när det kommer till kritan.

Kissie, Tyra och Blondinbella, jag har nyheter åt er! Jag tycker era liv verkar roliga, ni har vällästa bloggar, tjänar mycket pengar, får en massa uppmärksamhet, shoppar jättemycket och är totalt distanserade från vad er konsumtion eller era röster i valet har för konsekvenser för någon annan än er själva. Jag avundas er, ni verkar ha det så jävla skönt i era små livsstilsbubblor. Så ja, jag är avundsjuk.

Men när jag kritiserar er så är det inte på grund av min avundsjuka, det är för att jag tycker att ni verkar vara brutalt inskränkta och jobbiga personer med helt onyanserade världsbilder och en total avsaknad av känsla för kollektivt ansvar. När jag kritiserar era åsikter är det inte för att jag försöker inskränka er yttrandefrihet, utan för att jag tycker att ni borde tänka till en aning. Och för att jag tänker mig att folk kanske är intresserade av att ha underlag för det man tycker. Ja, jag utgår faktiskt från att folk har anledningar till att tycka som dem gör, inte bara har åsikter för sakens skull.

Så jag skulle vilja formulera en modern jantelag, speciellt anpassad för bloggare.

  1. Du skall inte tro att du är den vackraste, klokaste, snyggaste, sexigaste, smartaste, mest avundsvärda människan på hela jordklotet.
  2. Du skall inte tro att du är klokare än de som ifrågasätter vad du tycker och tänker på goda grunder.
  3. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än/vet mer än/är förmer än alla dina läsare.
  4. Du skall inte tro att du är bra på något som vissa utbildat sig i flera år för att göra bara för att du har en blogg som många läser.
  5. Du skall inte skratta åt eller förakta dina läsare som grupp.
  6. Du skall inte tro att hela Sverige ständigt följer vartenda steg du tar.
  7. Du skall inte tro att du har något slags åsiktsmonopol och att du ska kunna basunera ut dina åsikter utan att försvara dem utan att bli ifrågasatt.
  8. Du ska inte avfärda alla ”elaka” kommentarer som strunt eller avundsjuka, utan ibland tänka över om det kanske kan ligga något i dem.

Hur kan man hitta vidrigare typer än Anna Anka.

Kollar för närvarande på Svenska New Yorkfruar och är helt fascinerad över att de har lyckats skrapa fram två människor som är vidrigare än självaste Anna Anka.

1. Åsa, som snackar om hur mycket hon hatar ”sossar”. Hennes hundar hatar också ”sossar”, hon har lärt dem skälla när de hör ordet ”sosse”. I avsnitt två blingar hon fitty med scharkowskikristaller och tjejen som fixar det berättar om att det finns kvinnor som har könshår ända ut på benen (!) och Åsa ba: ”herregud, såna borde spärras in”. Idiot.

2. Gunilla, som kämpar för att hennes ”otroligt talangfulla” dotter ska bli den nya stora barnstjärnan. Inget ont om dottern, men fan vad vidrigt det är med föräldrar som pushar sina barn och dessutom klagar på alla andra barn och föräldrar för att de inte är lika talangfulla. Så fort nån inte dyker upp på Gunillas dotters kalas så handlar det om att det är avundsjuka för att hon är ett sånt geni. Det är jobbigt att se hur generad dottern blir över Gunillas ständiga intygelser över vilket geni hon är. Jag förstår inte hur tv3 kan tillåta att man gör ett barn till offentligt åtlöje på det här viset.

Klassförakt i konsumtionskritiken.

Det roliga med hela den här ”Pernilla Wahlgren sågar Ullared”-grejen är ju framförallt att människor överhuvudtaget lägger så stor vikt vid konsumtion som en del av deras identitet. En sån inställning som Pernilla och Mogi har kan ju bara frammanas av en inställning till konsumtion som en del av ens identitet. Du är inte bara de produkter du köper, utan även det sammanhang du köper dem i.

Det är kanske lite efterblivet av mig att försöka leverera någon slags konsumtionskritik med tanke på att jag konsumerar en hel del och dessutom skriver om det, jag vet inte. Men jag blir så trött på att folk försöker rättfärdiga sin egen (ofta hejdlösa) konsumtion med att de ”åtminstone inte” shoppar på Ullared, som verkar allt det dåliga med konsumtion enligt många. Jag undrar bara: varför kritiseras inte de i Svenska Hollywoodfruar för att överkonsumera eller konsumera ansvarslöst, när de uppenbarligen gör det? Varför är det bara white trash-konsumtion som är oansvarig överkonsumtion? Jag anar ett visst klassförakt här.

En tickande porrbomb?

En sak jag tänkte på när jag läste detta är en gammal Cosmopolitan-tidning jag har där det finns ett reportage med rubriken ”hans dator – en tickande porrbomb”. Visst är det en fin och dramatisk rubrik? Hemskt kul tycker jag, det där med porrpanik.

Jag förstår förvisso varför vissa tycker att det är jobbigt att ha en partner som kollar på porr även om jag verkligen inte bryr mig, men att folk blir förvånade när de upptäcker att deras partners gör det är fan fantastiskt. Herregud, folk kollar ju på porr, speciellt killar har en tendens att göra det (tror det är typ 2/3-3/4 av alla snubbar som har en relation som gör det), så hur kan man förvänta sig något annat?

Måste leta upp tidningen och visa. Det var så fint.

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet.  Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Bra jobbat Dennis!

Gick in på DennisM:s blogg nu och såg detta inlägg. Jag ba: fan vad fint. Fan vad fint att snubben som startade ett bråk med Hanna Fridén när han sade att hon var för tjock och att hon var snyggare när hon var ätstörd, som kallade sina kompisar för ”size zero-Zana” och ”plus size-Åsa”, som stolt deklamerade att han bara käkat äpplen i en vecka äntligen skriver om det här ordentligt, äntligen skriver om att han var ätstörd och hur värdelöst det är.

Bra Dennis! Det är fint att du går ut med det här, det är både modigt och inspirerande och dessutom ack så sant. För det finns få saker som är så värdelösa som självsvält, att spy upp sin mat eller liknande trams. Man blir bara ledsen, trött och ful.