Splittring inom vänstern.

Jag tycker att ni ska läsa den här texten på sverige.pk om hur polisen försöker så split mellan ”onda” och ”goda” krafter inom antirasismen. De ”goda” krafterna är, föga förvånande, de som polisen anser vara bekväma att ha att göra med.

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Detta är något som görs hela tiden mot vänsteraktivister. Statsmakten och borgerligheten försöker dela upp oss i två läger, de ”goda” och de ”onda”. De försöker inbilla oss att om de ”goda” hjälper till borgerligheten med att bekämpa de ”onda” så kommer vi kanske kanske att kunna få inflytande. De försöker inbilla oss att problemet är internt, att det inte ligger hos dem. De försöker ta en utifrånposition och typ ”coacha” oss till revolutionen. De försöker få oss att tro att vi på något sätt delar samma politiska mål, att vi kommer kunna samarbeta, bara vi ”mognar” och gör oss av med bråkmakarna.

Det är viktigt att inte glömma: borgarna är inte på vår sida, och de kommer aldrig att vara det.  Vi kan inte låta dem dela upp oss i grupper, splittra vår kamp och vända oss emot varandra. I så fall kommer vi aldrig att lyckas.

Efter händelser som demonstrationen i Kärrtorp så kan det ofta höras ett segerrop från delar av vänstern, ett som går ut på att det minsann inte alls dök upp några ”extremister”. Jag ber er att lägga av med detta, för det är dessa ”extremister” som har fört kampen medan ni har stått och kollat på i en herrans massa år. Dessa ”extremister” närvarade såklart även idag, men det märktes inte eftersom de inte var tvungna att försvara sig, vilket de har varit många andra tillfällen då ni inte har behagat dyka upp. Att inbilla sig att detta var någon slags ”god” demonstration, till skillnad från andra demonstrationer som ”extremister” sysslar med, är att köpa maktens retorik med hull och hår. Om en börjar snacka om ”kokovänstern” eller ”våldsvänstern” som en reellt existerande och problematisk grupp som en önskar distansera sig ifrån så bidrar en till den här utvecklingen.

I en rörelse kan inte alla hålla med varandra alltid, men det behöver inte innebära att en går omkring och snackar skit om varandra offentligt eller ”tar avstånd” så fort tillfälle bjuds.  Det leder bara till splittring, och det är precis vad borgarna vill.

Kärrtorpsdemon.

Idag var jag på demonstrationen mot rasism och nazism i Kärrtorp som motsvarade alla förväntningar. Jag kände en viss oro över att det skulle bli för mycket ”det är fel med rasism” utan att sätta det hela i en större kontext, men det blev det verkligen inte.

16 000 personer samlades i Kärrtorp, och fler har samlats i andra städer i Sverige och även i andra länder. Det är fler än vad jag vågade hoppas på och det gör mig så jävla glad.

Nu kommer några dagar av borgerligt gnäll över att det uttrycktes vänsteråsikter på demon att följa. Borgare brukar som känt inte göra något själva för att stoppa rasism och nazism, men det är hemskt viktigt för dem att de ska inkluderas när det passar dem själva. Men jag känner väl att det spela mindre roll, för vi behöver inte låta dem sätta agendan. Vi kan kämpa för det vi vet är rätt oavsett vad någon skribent på DN tycker om saken. Och det, det är mäktigt.

Jag ska som vanligt försöka hålla mig så långt bort från borgerlig media som möjligt, för jag har insett att det inte är värt att lägga tid på. De kommer ändå aldrig att bry sig om något annat än att skydda sin egendom, och jag försöker sluta hysa illusioner om att de skulle ställa sig på min sida bara jag tar avstånd från våld eller använder God Ton. Den enda effekten är att de tillåts sätta agendan och tvingar in oss i att diskutera sina meningslösa symbolfrågor istället för att ta tag i reella politiska problem. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Vi behöver inte deras godkännande gör att föra vår kamp.

Myten om idealmänniskan.

1238236_10151644948311840_1386204006_n

Hittade denna bild för ett tag sedan, och den pekar ganska bra på vad jag har för problem med snacket om ”personlighetstyper”.

Såhär: vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor. Att ”passa in” i ett sådant samhälle är en utopi. Ingen passar in helt och fullt, ingen får lov att vara hela sig själv, utan vi måste alltid göras till varor, anpassas och så vidare. Vissa har lättar för detta, andra svårare, men det är garanterat inte någon smärtfri process för någon. Privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning.

Det finns ingen människa som är så produktiv, frisk, oberoende och rationell som idealmänniskan är. Det är en myt rakt av, och jag tycker att vi ska akta oss för att gå på den när vi beskriver det utanförskap som vissa människor drabbas av hårdare än andra.

Därför har jag sjukt svårt för när det målas upp någon slags klyfta mellan dessa människor som samhället sägs vara anpassade för och till exempel ”antisociala”. Det är klart att en kan ha mer eller mindre svårt för vissa grejer, men idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann.

Bilden ovan är i mina ögon snarare elitistisk. Den målar ut ett de, de ”vanliga” människorna som sysslar med en massa dumheter, och ställer dem mot de ”antisociala” som typ vet att prioritera rätt. Det tycker jag är tråkigt, och har svårt att se det som en väg framåt för att skapa ett bättre samhälle. Jag skulle hellre se en diskussion där vi diskuterade det allmänna föraktet för att folk är mänskliga, alltså svaga, beroende av andra och så vidare.

Myten om utanförskapet.

UnderbaraClara har skrivit ett inlägg om hur dåligt hen tycker att det är med politik som utgår ifrån plånboken. Hen skriver:

Jag röstar inte på det jag tror är bäst bara för mig. Villaägare med bil som driver företag – det är inte ett representativt utsnitt av befolkningen. Som tänkande varelse måste jag ju kunna se på samhället utifrån och försöka se vad som är bäst för andra människor? Människor som kanske inte är nog många för att själva kunna påverka politiken med sina röster. Men som kan vara värda att ta hänsyn till ändå. Man kan rösta i solidaritet med fattiga och utförsäkrade.

Och det är ju fint och så, att inte bara tänka på sig själv.

Men, när en skriver såhär som UnderbaraClara gör, så bygger en på klyftan mellan vi och dem. En klyfta som moderaterna bygger stora delar av sin reklam på. Vi som är inne i värmen, i innanförskapet, som tjänar på den borgerliga politiken. Och så dem, de fattiga, invandrarna, de utförsäkrade, de som förlorar på borgarnas politik.

Sanningen är att även UnderbaraClara förlorar på borgarnas politik. Även hen förlorar på att välfärden rustas ned, för risken att hen kommer behöva den är mycket stor. Få människor har ekonomiska resurser för att själva kunna ersätta den välfärd som vi förlorar i och med den borgerliga politiken. På sikt kommer de extra hundralapparna i plånboken inte att betyda någonting, eftersom den typen av skattepolitik moderaterna för minskar löneutvecklingen. Resultatet: lika mycket, eller mindre, i plånboken och sämre välfärd.

Den här fina fina altruismen som så många trycker på har en bitter eftersmak, för den bygger på en idé om politiken som värlgörenhet. Om att en ska bry sig om andra för att en är snäll, inte för att ens eget öde är tätt förknippat med deras. Det är spklart fint att folk bryr sig om andra, men det är inte det som kommer övertyga folk om att börja rösta för progressiv välfärdspolitik. De allra flesta röstar på det alternativ de upplever sig tjäna på, och Alliansen har gjort ett oerhört bra jobb med att få många att uppleva att de ingår i den grupp som sägs tjäna på moderaternas politik, alltså de som får extra i plånboken. De har marknadsfört ”utanförskapet” som det stora problemet i samhället, som en grupp människor som är på förhand definierade och inte en grupp de allra flesta riskerar att hamna i om det vill sig illa.

UnderbaraClara spär på myten om att det finns en ”medelklass”, en ganska stor grupp människor som faktiskt tjänar på moderaternas politik, genom att mena att hen själv ingår i den. Och ja, så är kanske fallet nu, men moderaternas politik leder till att även UnderbaraClara tvingas in i en svår balansgång, ty den leder till att det inte finns lika mycket som kan fånga upp hen om hen faller. Även i UnderbaraClaras liv kommer det komma dagar då hen behöver nyttja det vi byggt upp tillsammans, och då handlar det inte längre om de som har det sämre än hen själv.

Det är viktigt att vara ödmjuk för att hur medelklass en än är, så är en inte oberoende av samhället. Jag tror att det är viktigt att inse att även om det går bra nu, så är risken att det kommer en dag då det inte gör det längre stor. En dag då du kommer att behöva andra. En dag då du kommer att behöva ett fungerande sjukförsäkringssystem där du slipper utsättas för förnedring, en vård där du får hjälp och så vidare.

Att älska och att hata sin kropp är två sidor av samma mynt.

Jag tänker på det här med att ”älska sin kropp” som vi kvinnor så ofta blir uppmanade till att göra.

Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag vagudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.

Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.

Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.

Själv har jag ett projekt som bygger på att jag ska ha en mer neutral inställning till min kropps utseende. Jag undviker speglar, jag fokuserar på att använda kroppen och hur den känns snarare än hur den ser ut, jag försöker att inte värdera så jävla mycket hela tiden. Det tror jag är bra, det gör att jag kan få ett mer balanserat synsätt på min kropp. Den behöver inte vara fantastisk, den behöver bara vara, det duger gott för mig.

Folk som går omkring och ”älskar” sig själv, höjer sig själv till skyarna och så vidare, verkar ofta mycket osäkra i mina ögon. Jag tänker att om en accepterar sig själv så är det helt okej att inte vara fantastisk hela tiden, och framförallt behöver en kanske inte höja upp sig själv på det viset.

Sedan är det såklart okej att ha dåligt självförtroende och hantera det på det viset, jag har själv gjort samma många gånger. Det jag vänder mig emot är när det lyfts fram som ett ideal kring hur alla (kvinnor) ska förhålla sig till sin kropp. Att du går omkring och älska ditt utseende gör inte att du har ett sunt förhållningssätt till den, inte alls. Snarare bygger det på samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula. Att älska sin kropp och hata den är två sidor av samma mynt: objektifiering. Det är viktigt att komma ihåg det.

Att passa ihop.

När en skriver om problem som uppstår i heterorelationer så är det vanligt att en får svaret ”människor som inte passar ihop kanske inte borde vara tillsammans”.

Detta må vara sant, grejen är att de problem jag beskriver inte handlar om huruvida folk ”passar ihop” utan om saker som sker systematiskt i relationer mellan män och kvinnor. Saker som att män tar mindre ansvar för relationen, utövar tolkningsföreträde och så vidare har ingenting att göra med ”personlighet” utan om hur manlig och kvinnligt konstrueras i heterorelationer. Jag talar liksom inte om att människor har typ ”olika intressen” (kunde inte bry mig mindre) utan om speciella former av maktutövande som sker specifikt i den här typen av relationer.

Även personer som passar ihop har relationsproblem. Det finns inget sådant som ”den rätta” som en bara träffar och sedan flyter allt på helt utan problem. Det uppstår problem i alla relationer och dessa måste hanteras.

Idén om att relationsproblem uppstår främst för att folk inte ”passar ihop” och inte på grund av hur vi konsturerar våra relationer är ett utmärkt exempel på hur romantikens tänkande har fått ta plats i hur vi talar om relationer. Heteromonogami antas vara det rätta sättet att göra, det handlar bara om att hitta rätt person att göra det med.

Huruvida en relation fungerar eller inte handlar inte bara om vilka människor som ingår i den, utan om omständigheterna kring den, hur relationen konstrueras. Vissa sätt att konstuera relationer leder till vissa problem, och det är dessa problem jag försöker diskutera. Sedan kan det såklart uppstå andra problem som har med ”personlighet” att göra, men jag tycker ärligt talat inte att det är så jävla intressant vilka enskilda individer som ingår i relationer med varandra. Jag är intresserad av hur vi konstuerar relationer på en samhälleligt nivå och vad det leder till.

Om ni vill ha hjälp att analysera och matcha personligheter så föreslår jag att ni kontaktar ett dejtingföretag eller liknande, jag har hört att de ska vara bra på sånt. Men inbilla er inte att er relation kommer vara fri från problem, från patriarkala strukturer och från maktutövande bara för att ni är ihop med någon som ni personlighetsmässigt fungerar med. Det är nämligen två väldigt olika saker, era respektive personligheter och vilka maktstrukturer som finns inbyggda i den typ av relation som ni väljer att ingå i.

Klarar du inte av pinsamheter kanske inte sex är din grej.

Det är mycket här i världen som kan leda till så kallad pinsam stämning, speciellt om en sysslar med kärlek och sånt. Det kan kännas pinsamt att kolla läget innan sex, det kan kännas pinsamt att ta på sig kondom, det kan kännas pinsamt att prata om relationer och så vidare.

Hur pinsamt en än tycker att allt detta är så är det situationer som uppkommer om en envisas med att ha relationer eller att ligga med folk. På ett eller annat sätt måste en lära sig hantera dessa situationer, annars kommer en att skada de människor en utför dessa aktiviteter med. Om en vägrar prata om relationsproblem för att det är pinsamt eller jobbigt kommer människan som en har en relation med att få mer ansvar för att få det att funka, eller så kommer relationen inte att fungera. Samma sak gäller samtycke vid sex: antingen tar du ansvar för att inte ligga med någon som inte vill eller så hamnar allt ansvar på denne, och då är risken stor att du har sex med någon mot dennes vilja, och det vill du väl inte?

När män vägrar göra saker på grund av att det kan bli pinsamt så sätter de sina egna behov av att slippa bli känslomässigt besvärade framför kvinnan behov av att slippa göra saker mot sin vilja eller slippa utföra arbete för två. Kvinnan får ansvaret för att ta hand om alla pinsamheter i relationen, inleda alla relationssnack och så vidare. Mannen har privilegiet att låtsas som om det inte vore nödvändigt.

Om en inte kan hantera pinsamheter borde en hålla sig borta från situationer där det är nödvändigt att göra det för att inte skada andra, till exempel sex och relationer. Det är faktiskt ingen katastrof att inte få ligga, och om en inte förmår prioritera kvinnors rätt att inte bli utsatta för sex mot sin vilja framför sitt eget behov av ickepinsamhet så borde en kanske inte göra det helt enkelt. Jag tycker inte att det är så konstigt alls.

Det är klart att en kan ställa krav på människor som är sexuellt aktiva att de ska kunna ta ansvar för sånt här.

Vad arbeteslinjen lovade oss.

Jag tänker ofta på den här svadan en får höra om hur OERHÖRT BORTSKÄMD min generation är. Vi vill bara arbeta med ”roliga” jobb och så vidare.

Förutom att detta såklart är skitsnack så tycker jag att det är spännande att folk inte funderar en smula på varför vissa ungdomar kan känna besvikelse inför arbetslivet.

Såhär: hela mitt liv har jag blivit överöst med arbetspropaganda. Arbete ska vara så oerhört fantastiskt, roligt, självförverkligande och så vidare och så vidare. Jag har blivit lärd att lägga hela min själ i arbete. Ingen har talat med mig om att skapa en meningsfull fritid eller något i den stilen, utan det har varit arbete som har varit grejen.

Syftet med detta är ju såklart att få folk att offra mer för arbetet. Om människor förväntar sig att de ska kunna få vad de vill ha i arbetslivet så ställer de såklart inte krav på en meningsfull fritid på samma sätt. Violá: mer energi och tid kvar åt att arbeta! Hmm, undrar just vilka intressen som tjänar på detta???

Men jag tänker ändå att den som klagar på att ungdomar är lata borde fundera lite på det här. Fundera på vad vi blev lovade och vad vi fick. Vi blev lovade en mening med livet genom arbetet, trygghet, en säker inkomst, men det vi fick var en osäker arbetsmarknad som ger ångest. Vi har blivit förvägrade andra möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, eftersom arbetet omsluter allt. Är det någon som tycker att det är rimligt att förvänta sig att en ska vara nöjd med denna situation?

Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.

Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.

Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.

När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.

Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.

Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”.  Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.

När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.

Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.