Snatta!

IMG_20131207_222529

Här är ett klistermärke jag gillar.

Jag tänker på när Muf drog igång en indignerad kampanj som hette snatta.nu, för att påvisa hur OERHÖRT OMORALISKT det var att planka. Mycket av kampanjens poäng gick dock förlorad när en massa människor tyckte det lät som en jävligt fet idé att snatta och inte alls tyckte att det var oerhört omoraliskt att ta från företag som tjänar en massa pengar på att exploatera arbetare.

Kollektivt snattande/prisreducering är för övrigt en kampmetod som använts lite till och från. Folk har helt enkelt kommit överens om att inte betala fullpris för varor, utan att betala vad de anser att varorna bör kosta. Om det görs kollektivt är det svårt att göra något åt, och det är ett sätt att minska sina levnadskostnader. Samma kan appliceras på till exempel hyror. Inte att förakta.

Att vara lättprovocerad.

En sån där grej som äldre (och män i andra åldrar också, men främst äldre) män ofta säger till mig är att jag är ”lättretad” och därmed får skylla mig själv för att de ”provocerar” mig eftersom det ju är roligt när jag blir arg eller vad vet jag. Samtidigt verkar de tycka att det är ett problem att jag blir arg, eftersom jag ”förstör stämningen”. Jag får hela skulden för en situation som uppstår på grund av att någon väljer att medvetet provocera mig. Min egen far är en jävla expert på att använda sig av denna vidriga argumentation, något som har varit en tydlig del av hans förtryck av mig under min uppväxt och som har givit mig en stor rädsla för att inte nå fram till människor.

Detta är ett argument jag finner fascinerande. Om det nu är så att en vet att en människa tar illa vid sig av ett visst beteende så borde en väl undvika det i så stor grad som det är möjligt? Varför ska en hålla på och provocera bara för sakens skull? Jag tycker det verkar jättemärkligt. Ändå verkar det av många anses helt jävla legitimt att reta upp människor eftersom en finner det underhållande att de blir förbannade, ledsna och frustrerande. Hur kan en försvara detta moraliskt?

Nu kan en såklart invända att även jag provocerar, och att vi därför är lika goda kålsupare. När jag sysslar med någon form av provokation är det inte för att jag tycker att det är ”kul” att se andra människor bli provocerade utan för att jag vill framföra något. Jag går inte omkring och retar upp folk i onödan utan jag gör saker jag kan stå för, hävdar saker som jag innerligt önskar att folk kunde skita i att bli provocerade över eftersom det är insikter som är viktiga för att lägga av med det förtryck som drabbar mig och en massa andra kvinnor. Vissa verkar dock tänka att alla provokationer är likvärdiga, att det är precis samma sak när jag bli uppretad över att någon utsätter mig för förtryck eller när en man bli uppretad över att någon påpekar att han utsätter en för förtryck. Det kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck.

Givetvis blir jag provocerad av att en person förminskar mig och det förtryck jag blivit utsatt för. Jag har blivit utsatt för förtryck på grund av mitt kön under hela mitt liv, och det är givetvis en känslig fråga för mig. Att förvänta sig att jag ska kunna ta det med en jävla klackspark när någon utsätter mig för mer av samma vara är oerhört empatilöst och bygger på en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle.

Jag antar att det kan vara så att de män som säger sådant inte riktigt själv har erfarenhet av att bli förtryckta och rättmätigt provocerade över detta, alternativt att de har glömt bort eller förträngt hur det är. De tänker sig att allting sitter i offrets känslor, inte i hur situationen faktiskt ser ut. Om de istället kunde försöka förstå vad det är som gör att människor blir provocerade av deras beteende så skulle det vara enklare att undvika det och behandla sina medmänniskor med respekt. Men jag antar att vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa.

IMG_20131216_171314

Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb.

Ibland talas det om så kallad internkritik bland feminister och hur himla viktigt och bra det är. Det är såklart sant, alla rörelser behöver någon form av internkritik och desto mer så en rörelse som i någon mån säger sig företräda kvinnor som grupp eller i alla fall kvinnors intressen. Jag kan dock ofta uppleva att det finns feminister som sätter prestige i att ”kritisera” andra feminister. Dessa personer brukar också tala om att det är viktigt att andra feminister ska ”ta till sig” av deras kritik.

Det är viktigt att kunna ta kritik, men all kritik är inte legitim. Mycket av den kritik jag stöter på är saker som jag inte har någon lust att ta hänsyn till av det enkla skäl att jag tycker att den saknar legitimitet. Det kan vara kritik som går ut på att feminister inte håller god ton, att vi exkluderar män och så vidare. Såsom jag ser på den här typen av kritik är det ingenting som hjälper feminismen som rörelse framåt, utan det handlar om att avväpna feminismen. Jag har givetvis inte något som helst intresse av att ”ta till mig” av kritik som jag uppfattar som illegitim eller rentav skadlig för det feministiska projektet.

Internkritik i mina ögon är kritik som utgår från att det finns ett gemensamt projekt, i feminismens fall att störta patriarkatet, och att försöka hitta vägar för att nå fram till detta mål. Att kritisera de grundläggande utgångspunkterna för projektet, alltså typ att diskutera om det verkligen är så himla viktigt att störta patriarkatet eller om patriarkatet verkligen finns, är INTE internkritik, även om personen som gör det kallar sig feminist. Internkritik är alltså inte en fråga bara om varifrån något kommer utan också karaktären på det som sägs.

Oerhört mycket internkritik är väldigt väldigt viktig för feminismen. Jag tänker främst på kritik som kommit från trans*personer, från rasifierade feminister och feminister med arbetarklassbakgrund, som mycket handlat om hur många feminister med sin normativa syn på världen inte har förmått ha en analys som inkluderar deras verklighet. Denna kritik är väldigt viktig för feminismen som rörelse, ty om vi utgår från en normativ kvinna i våra analyser så kommer vi inte att komma hela vägen fram i vårt projekt.

Om ditt problem med feminismen är att feminister pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta eller liknande så kanske det inte är internkritik du sysslar med, det rör sig snarare om att de generellt ställer dig emot feminism. Det kan en såklart göra, men då har en inte riktigt samma position att kräva att ens kritik ska tas på allvar som feministisk internkritik, utan då är en snarare en ideologisk motståndare till feministiska idéer. Är en det så kan en såklart inte förvänta sig att feminister ska tacka och ta emot när de möts av din kritik.

Ibland känns det som att det i detta debattsamhälle är någon slags helig position att kritisera någonting. Om en kritiserar så är en liksom onåbar, och vi som blir kritiserade kan bara sitta och tacka och ta emot och ta till oss av det som sägs utan att kunna tycka att det faktiskt är jävligt orimligt. Det spelar ingen roll hur kritiken ser ut, det viktiga är att det är kritik och att folk måste kunna ”ta kritik”.

Det känns också som att det i mångt och mycket är patriarkala ideal som styr vilken feministisk internkritik som anses viktig att ta på allvar. När antifeminister börjar snacka om att feminister måste kunna ta kritik från andra feminister, och bara lyfter fram de feminister som driver saker som gynnar deras egen agenda, då borde en kanske fundera på vad det är som är i görningen. Vill dessa personer ha en livskraftig feminism? Har de som mål att störta patriarkatet? Skulle inte tro det. Snarare är de ute efter att försvaga feminismen som rörelse. Frågan kokar ner till vem feminismen är till för. Ska det vara för dessa personer som ständigt sätter igång nya ”debatter” om våra ideologiska utgångspunkter, eller ska det vara för dem som faktiskt vill störta patriarkatet men inte känner sig hemma i den feministiska analys som på flera håll varit dominerande. Vilken kritik är det vi ska lyssna på?

Vi måste ha ett öppet internt debattklimat, men det innebär inte att vi ska göra oss till måltavla för precis all kritik som levereras mot oss. Det finns inget egenvärde i att lyssna på alla röster som har åsikter om oss, och det finns också en stor risk i att vi, om vi gör det, kommer att lyssna mer på de röster som inte delar våra slutmål. För att viss kritik ska kunna tas på allvar och införlivas i den feministiska rörelsen så måste annan kritik stryka på foten. Syftet med internkritik är inte att ha någon debatt för sakens skull, det är att kunna skapa en bättre rörelse. Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb, någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter om oss. Ingen, förutom patriarkatet, tjänar på detta.

Om stolthet och val.

Ibland tänker jag på det här med att vara stolt över sig själv. Det finns så många olika sätt en kan vara stolt på. En kan vara stolt över sina prestationer eller vad en ”är”. För mig är det här ett sätt att vara stolt på som lätt blir elitistiskt för andra men också problematiskt för en själv. För mig känns det konstigt att vara stolt över olika förmågor jag har, det handlar ju liksom sällan om mig utan om vad jag har haft möjligheter till. Jag är bra på att skriva för att jag har haft möjligheten att utveckla den förmågan.

Jag tänker att jag framförallt är stolt över de val jag har gjort. Jag har valt att, efter bästa förmåga, engagera mig politiskt i frågor jag tycker är viktiga. Jag har valt att offra en rad bekvämligheter för att kunna stå för mina ideal. Jag har valt att sätta mig själv i obekväma situationer, att stå upp för mig själv och andra.

Det är klart att många av dessa val också handlar om just möjligheter en får, men det är ändå något jag känner är delvis min egen förtjänst. Det handlar om vad en väljer att göra utifrån en given position. Valmöjligheterna för mig ser annorlunda ut än för många andra. Jag har en relativ privilegierad position vilket gör att jag har möjlighet att lägga mer tid på politiskt engagemang än många andra. Men jag hade fortfarande kunnat välja att inte göra det, eller att engagera mig på sätt som är betydligt mer fördelaktiga för mig personligen men mindre effektiva. Att göra saker mer i samklang med de ideal som råder i samhället.

Det går inte att sätta upp någon norm för hur alla ska agera, däremot går det att tala om riktningar. Att använda den makt och det utrymme en faktiskt har på ett sätt som en kan stå för moraliskt, inte inta någon bekväm position där en kompromissar med de ideal en säger sig ha för att kunna nå fördelar, där en offrar andra för att själv få en mer upphöjd plats i det samhälle vi lever i. Det är klart att jag gör det ibland, men generellt kan jag verkligen stå för mina handlingar, ställningstaganden och så vidare. Tidigare ville jag sällan kännas vid konsekvenserna av mitt politiska handlande, utan det var mer viktigt för mig att kunna dra till snygga argument och ”vinna” diskussioner. Idag är det inte så viktigt för mig längre, utan det är mer viktigt att kämpa för de ideal jag står för. Att ”vinna” diskussioner för sakens skull blev ointressant när jag faktiskt började bry mig om saker som spelade roll på riktigt.

Jag känner mig stolt över att kunna säga att jag är en människa som gör motstånd mot fascism, kapitalism och mot patriarkala strukturer. Jag är stolt över att kunna säga att jag är en av de som kämpar emot det våld som dagligen pågår i detta samhälle. Jag kan inte göra det hela tiden, men jag gör det så ofta jag orkar och det är viktigt för mig att veta. Det är något som gör att jag känner att jag kan vara stolt över mig själv, och i förhållande till det är det mesta sekundärt. Vem jag är, vad jag kan och så vidare är ingenting i förhållande till vad jag väljer att göra med de resurser jag har.

”Du har inte upplevt riktig kärlek”.

Ibland sägs det till mig att jag inte har upplevt riktig kärlek. Jag undrar i mitt stilla sinne: vad är riktig kärlek, och var hittar en den?

Det är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ”den rätta”, och att jag bara inte funnit hen. Detta verkar dock gälla ganska många. De allra flesta par separerar, många kvinnor delar mina erfarenheter av manligt agerande. Det verkar alltså vara ganska ovanligt att en upplever vad dessa personer menar vara ”sann kärlek”, många går genom hela livet utan att hitta den och ödslar under siden oändligt mycket tid på olika män i tron att de hittat den eller förhoppningen om att den ska gå att finna där.

Men grejen är, att ”sann kärlek” framställs inte som en kul grej som händer ett fåtal, det framställs som en obligatorisk grej som måste hända för alla. Kvinnor lär sig att längta efter den sanna kärleken med varje fiber i sin kropp, och sträva mot den på alla möjliga vis, att offra en massa olika saker för att kanske kanske kunna uppleva den sanna kärleken en dag.

Poängen är att jag inte är intresserad av att gå omkring hela livet och vänta på ”den rätta”. Jag är inte intresserad av att anstränga mig till det yttersta i relationer med en massa olika män för att han kanske kanske kan vara den rätta för mig. Jag är inte intresserad av att gå omkring och nära illusionen om den sanna kärleken för mig själv, för jag vet hur mycket jag redan lidit av den och jag vill inte lida mer. Jag vill fokusera på annat i livet, saker och ting jag vet att jag kommer att kunna få, istället för att förlita mig på slumpen. För de är ju det ”den rätta” handlar om: slumpen, en slump en ska arbeta jävligt hårt för att sätta upp gynnsamma förutsättningar för, precis som Charlotte i SATC alltid gör. Hon går omkring som på nålar i den ständiga förhoppningen att just han där på gatan ska vara den som hon ska kunna spendera sitt liv tillsammans med. Och kanske träffar hon honom en dag, men frågan är om det är värt mödan.

Jag har lättare att stå ut med tanken på att den rätta kanske kan finnas, men att jag inte kommer anstränga mig för att hitta hen, än att jag kanske kommer anstränga mig till max för att hitta någon som inte finns. I det tidigare scenariot kanske jag går miste om något, men jag kommer får möjligheten att göra en massa feta grejer istället, i det senare scenariot så kommer jag att ha offrat oerhört mycket för en utopi.

Och jag tror genuint att den sanna kärleken är en utopi. Jag tror inte att den rätta finns, utan jag tror att det uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer, problem som jag helst lever utan. Vissa kanske tycker det är värt det, andra inte. Jag har bestämt mig för att jag inte tycker att det är det. Jag tror aldrig att kärleken kommer vara så fantastisk att den är värd allt som en förväntas offra för den.

Just nu lever jag i en relation med en man,  men jag inbillar mig inte att det handlar om att han är ”den rätta” för mig. Vi har råkat möta varandra i rätt skede i livet och omständigheterna har fört oss samman. Vi delar mycket, men han kan inte vara allt för mig, och jag tror inte heller att det finns någon annan som kan vara det. Jag behöver en massa olika människor i mitt liv, en massa olika sätt att fylla det med mening på. Detta är egentligen självklarheter, men sorgligt nog så inbillas kvinnor ofta att kärleken står över andra mål en kan ha i livet, eftersom kärleken beskrivs som så oerhört fantastisk. I själva verket är kärlek som de flesta andra softa grejer; kul, men verkligen inte oproblematiskt eller Det Enda. En av livets aspekter som en kan välja, men som en också kan välja bort.

Menskopp.

IMG_20131212_153158

Jag har fått lite frågor om menskopp och eftersom det var länge sedan jag skrev om det så tänkte jag att jag skulle göra det igen. Menskopp är en fantastisk uppfinning, det är en kopp av silikon som en kör upp i fittan när en har mens. Istället för att mensblodet absorberas någonstans så samlas det i koppen och så tar en ut den och tömmer den.

Menskopp fungerar väldigt bra för mig. Jag känner mig inte uttorkad i och med mensen som jag ofta gjorde innan när jag använde tampong, det luktar inte lika mycket och så vidare.

Menskoppen har också lärt mig att få kontakt med min egen fitta på ett annat sätt. Om en vill kan en se hur mensen ser ut och känna hur den luktar på ett annat vis än om en har tampong/binda, något som jag tycker är positivt eftersom jag då kan upptäcka lättare om något inte är som det brukar. Jag får också en betydligt bättre uppfattning om hur mycket jag blöder. Vissa kan tycka det är äckligt att ha så nära kontakt med sina fitta som en har om en använder menskopp, men jag tycker det är en fördel. Det har gjort att jag har kunnat förstå mer hur till exempel min muskulatur där fungerar, eftersom jag använder fittmusklerna när jag trycker ut menskoppen och så vidare.

En annan fördel är att jag kan ha i menskoppen under hela mensen. När jag använde tampong så var det jävligt oskönt att ha den de sista dagarna när jag bara blödde väldigt lite, men med menskoppen så känns det bättre eftersom den inte torkar ut underlivet.

Det finns såklart folk som har haft problem. Jag har bland annat hört att den skaver för vissa och att den inte sluter tätt. Jag tycker ändå att det är värt att pröva, för det har varit en fantastisk grej för mig och för många andra. en menskopp kostar ungefär 300 och går att köpa på vissa apotek, på hälsokostaffärer och på internet. Jag har hört att en helst ska köpa en genomskinlig eftersom färgämnen är osoft för fittan. En genomskinlig menskopp blir snabbt lite lätt gul/orange, men det är ingen fara.

Det kan krävas en period av invänjning för att märka hur den känns, hur ofta en måste byta och så vidare. Första gången jag prövade så var jag hemma stora delar av dagen, sedan så hade jag den tillsammans med binda för att vara på den säkra sidan. Det kan ta ett tag innan en får till vikningen och fattar hur det ska kännas när den sitter rätt, men det är ju egentligen inte konstigare än första gången en använder andra mensskydd.

Jag har för övrigt en vikningsguide här för den som vill.

Organiserat tiggeri.

Ibland talas det om så kallat ”organiserat tiggeri”. Den här termen för tankarna till olika kriminella ”ligor”, kanske rentav sådana som hänsynslöst utnyttjar personerna som sitter och tigger genom att ta deras pengar. Organiserat tiggeri är, får vi lära oss, mycket värre än individuella personer som tigger. Organiserat tiggeri känns liksom som att bli lurad, som att det finns något ”nätverk” som tjänar jättejättemycket pengar på att vi är så naiva som tror att de där kronorna faktiskt går till någon som behöver dem.

Jag tänker att att vara organiserad kan vara väldigt många olika saker. Det kan finnas människor som saknar möjligheter till försörjning som åker till rikare länder för att tigga. Om detta sker så är det ganska naturligt att det sker just organiserat. Varför? Jo, för att fattigdom inte drabbar enskilda individer, det drabbar familjer och byar.

Tänk dig själv att sitta i en situation där din bästa möjlighet till försörjning är att åka till ett annat land och tigga? Skulle du vilja göra det själv? Hitta ett eget boende som troligen skulle vara mycket dyrare än om ni delar, vara helt ensam i ett land som du kanske aldrig varit i förut? Troligen inte. Det är ganska naturligt att människor som känner varandra och är i samma situation gör den här typen av saker tillsammans.

I den individualistiska världsbilden så ingår synen på fattigdom. Fattigdom är något som drabbar enskilda individer som har hamnat på glid, inte ett samhälleligt fenomen. Därför måste fattiga också vara ensamma, annars anses det vara fejk. Så fort det är fler än en så föds misstankarna; de kanske har planerat det här.

Människor får nämligen inte planera kring sitt tiggeri. De enda omständigheter under vilka det är legitimt att tigga är när en plötsligt vaknar en morgon och upptäcker att kylen är tom och att en inte har en krona kvar på kontot, det får liksom inte ligga någon organisation eller planering bakom det. Detta visar på en väldigt märklig bild av vad fattigdom är, som om det vore något som slog till slumpvis och inte ett tillstånd som människor lever i, inte sällan under ett helt liv.

Människor kommer hit och tigger för att det är det enda sättet för dem att förbättra sina livschanser. Detta är i sig en tragedi. Vissa vill förvärra situationen för detta människor genom att misstänkliggöra deras bevekelsegrunder och kriminalisera den gemenskap som vissa ändå lyckas upprätthålla under dessa vidriga omständigheter.

Jag antar att det är så att människor i svåra situationer som har gemenskap med varandra skrämmer. Det skrämmer för att det vittnar om en spricka i den individualistiska världsbilden. De flesta hamnar inte i sådana situationer som individer ”på glid”, utan det är en samhällelig process som drabbar grupper av människor. Men jag tror också att det handlar om rädslan för att det ska börja tisslas och tasslas i dessa grupper, rädslan för att den organisering som kanske först handlade om överlevnad sedan kan komma att börja handla om kamp. Människor som utifrån gemensamma livsvillkor organiserar sig i gemensam kamp för att förbättra dessa, det är något som är i sanning samhällsomstörtande, och därför finns det alltid ett intresse hos borgerligheten att splittra dessa gemenskaper så fort de börjar dyka upp.

Att vara onyanserad, ogenomtänkt eller ha ett svartvitt tänkande.

Ibland kallas jag ”ogenomtänkt”/”onyanserad” eller anklagas för att ha ett ”svartvitt” tänkande. Nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på detta.

Det finns en slags idé om att en måste ta in ”alla sidor” om en ska föra en debatt eller driva ett resonemang. Problemet är att se sidor som ingår i ”alla sidor” för det mesta är de som tar mest plats i samhället. Om en till exempel ska diskutera invandring så måste en ta med den rasistiska sidan, eftersom detta samhälle är rasistiskt. Det ställs inte på samma sätt krav på att de som förespråkar den rasistiska sidan ska vara ”nyanserade” och ta hänsyn till den antirasistiska sidan. Det är vi som står i underläge som måste ta hänsyn till rasismens hegemoniska position i det här samhället.

När jag skriver om feminism så anses jag vara ansvarig för att vara ”nyanserad” och inte ”svartvit” i mitt tänkande. Att vara ”nyanserad” i det här fallet handlar inte om att jag ska väga in olika aspekter eller liknande, utan det handlar om att jag ska ha åsikter som står nära hegemonin. Alltså: jag ska inte skriva att alla män förtrycker alla kvinnor, utan att vissa män kanske förtrycker kvinnor litegrann men att män också kan bli förtryckta faktiskt. Om jag skriver så anses jag vara ”nyanserad”. Det har ingenting att göra med hur väl jag underbygger mina argument eller liknande, det har att göra med att jag ska ha åsikter som accepteras i patriarkatet.

Det finns också ett krav på någon slags ödmjukhet, som ska uppnås genom att ”erkänna att en kan ha fel”. Jag ser det som en självklarhet att jag kan ha fel, men jag jag inga skäl till att hävda att jag kan ha fel hela tiden. Människor med makt avkrävs sällan sådana bekännelser, utan det är något en avkrävs när en har perspektiv som ligger långt ifrån vad som anses ”rätt” i detta samhälle. Jag är bara en helt vanlig person, jag har haft fel många gånger och kommer ha det många gånger igen. Jag har flertalet gånger erkänt mina fel. Jag känner inte att jag behöver säga det hela tiden.

Ett argument blir inte bättre för att en lägger in en massa ”men jag kan ju ha fel” eller ”en kan se saker från det här perspektivet också” i det. Det blir bara slafsigt och jobbigt att läsa. Dessutom så tycker jag inte att det är min skyldighet att redogöra för några andra åsikter än mina egna, jag tycker rentav att det kan vara ganska konstigt och omoraliskt att göra det. Varför ge en massa legitimitet till saker en inte står för?

Jag tycker att det är oerhört oansvarigt att typ snacka om att rasister/jämställdister/liberaler eller whatever har ”poänger” för att framstå som ”nyanserad”. Det en gör när en gör så är att stärka det samhällssystem vi lever i idag. Om en ger till exempel rasism en uns av legitimitet genom att erkänna att det finns ”poänger” i rasistiskt tänkande så stödjer en en rasistisk världsordning. Det har jag ingen lust att syssla med.

Jag ser inga skäl till att vara ”nyanserad” om det innebär att jag ska gå omkring och erkänna legitimiteten i perspektiv som jag genuint tror skadar andra människor. Jag skulle tycka att det var väldigt oansvarigt och det är ett beteende jag inte kan försvara moraliskt. För mig är det viktigt att jag företräder de åsikter jag tror på och inte något annat blaj bara för att en ”ska” göra det för att anses ”nyanserad”. Jag företräder åsikter för att jag står för dem och kan försvara dem, inte för att jag är någon slags kanal för en massa olika ståndpunkter en kan inneha. Jag har ingen skyldighet att företräda någon annan än mig själv och lägga fram något annat perspektiv än mitt eget. ”Nyanserna” kan ju inte härbärgeras av en enda person, utan det är något som uppstår när människor med olika åsikter diskuterar med varandra. Det ska till en person med jävligt mycket hybris för att tro att hen ska kunna företräda hela spektrat av åsikter en kan ha i en fråga.

Jag har givetvis övervägt de flesta av de ståndpunkter som jag idag vänder mig emot. Det har till och med varit ståndpunkter jag argumenterat varmt för. För mig har det varit en lång process att komma till de ståndpunkter jag har idag, och det är långt ifrån ”ogenomtänkt”. Sedan kan en såklart tycka annorlunda än vad jag gör, men det innebär inte att jag har tänkt för lite på något, bara att vi tänker annorlunda. Jag kommer inte att redogöra för hela den process jag tagit mig igenom för att komma fram till en ståndpunkt så fort jag skriver om den, jag har svårt att se något syfte med det. För det mesta så har jag tänkt igenom de invändningar och perspektiv personen ”bidrar” med, men jag har av olika skäl kommit fram till att jag inte instämmer eller att jag uppfattar dem som irrelevanta. Det är oerhört ovanligt att en person som inleder såhär kommer med ett perspektiv som faktiskt är nytt för mig, utan det brukar vara samma svada som jag fått upptryckt i fejset under flera års tid. Ganska ofta är det också så att personen skriver att det finns andra perspektiv men inte riktigt redogör för vilka dessa skulle vara, utan mest bara talar om för mig att jag har fel.

När en människa kallar mig ”onyanserad”, ”svartvit” eller ”ogenomtänkt” så gör hen anspråk på att sitta inne på Sanningen om hur det ligger till med saker och ting. Anledningen till att vi tycker olika är enligt den här människan att jag har kommit mindre långt i min process, tänkt på färre olika infallsvinklar och så vidare. I mina ögon är detta ett sätt att ta tolkningsföreträde och recensera mina åsikter och min tankeprocess snarare än att argumentera emot dem. Om du inte håller med mig får du gärna skriva varför och argumentera, men att komma med något generellt omdöme om att jag är ”ogenomtänkt” eller ”onyanserad” är en härskarteknik som jag uppfattar som oerhört osympatisk.

Att visa intellektuell respekt för andra människor handlar om att ta deras intellektuella förmåga på allvar. Detta görs inte genom att antyda att de bara inte tänkt tillräckligt länge på något, utan det görs genom att bemöta argument. Jag har full förståelse för att en inte vill syssla med detta utan bara tycker jag är dum i huvudet, så känner jag inför väldigt många personer. Men låtsas då för guds skull inte att det handlar om något annat än just det. Det är helt okej att bara säga vad en menar; du har fel.