Mäns bedrifter.

En grej jag tycker är gullig är när män pratar om mäns så kallade ”bedrifter”. Vilka bedrifter? Kolonialismen? Förintelsen? Det globala förtrycket av kvinnor? Kanske menar de alla ”uppfinningar” som män har skapat som typ… pistolen? Kanonen? Stridsvagnen? Eller kanske all Stor Konst Och Kultur som till exempel… alla bilder på nakna eller lättklädda kvinnor? Olika filmer om män som slåss med jättestora monster och blir ihop med en sexig brud? En låt om hur hemskt det är att inte har en flickvän framförd av en Man Med Gitarr? Gud jag bara gissar här jag har så himla dålig koll på mansfilmer, mansmusik och så vidare.

Tja, det är klart att män har gjort bra saker, men det har ju ofta möjliggjorts av att olika kvinnor passat opp på dem. Jag tvivlar starkt på att män hade kunnat åstadkomma vad de åstadkommit om de dessutom hade behövt ta hand om ett hushåll, sin partner och sina barn.

Överlag tycker jag att det är en mycket märklig tanke att folk kommer på bra saker för att de typ råkar vara smarta. Kunskap, uppfinningar och vetenskapliga framsteg  är inte en fråga om enskilda individers genialitet, det är liksom allting annat en fråga om samhället. Vissa typer av samhällen tillåter viss form av kunskap, vissa uppfinningar och så vidare. Kunskap växer fram mellan en massa människor, inte ur en enskild hjärna. Det går inte att komma på mycket om ens grundbehov inte är uppfyllda, och utöver detta krävs resurser i form av tid, energi och så vidare, något som män ju historiskt har haft jävligt mycket mer av, delvis för att de exploaterat kvinnor. Det krävs också att någon annan tänkt innan en själv, det är ju sällan att någon ba kommer på hur Allting Fungerar genom att sitta och Tänka Tankar på någon kammare.

Sedan är det såklart så att de framsteg som lyfts fram påverkas av den manliga normen, av vad som anses viktigt i manssamhället och så vidare. Det är såklart män som bestämt detta. Det finns nog många saker som kvinnor uppfunnit som varit viktigare än typ… rymdraketer? men som inte ansetts lika viktigt eftersom det inte är lika ”coolt” som att en person (oftast en man) fått möjligheten att kunna åka ut i rymden, eller så har det kanske rentav varit så att män har fått äran för kvinnors verk eftersom vi har en syn på att kvinnor inte kan åstadkomma något. Vad vet jag???

Nå, faktum är att mäns så kallade bedrifter inte är vad som byggt upp denna värld allena. Utan att kvinnor har skött en jävla massa arbete hade män knappast kunna åstadkomma ens en bråkdel av vad de gjort. Jag är dock ganska säker på att kvinnor hade kunnat åstadkomma en hel del mer om inte män envisats med att exploatera och förtrycka dem. Ja tänk, det kanske inte handlar om enskilda individers lämplighet för olika saker utan om så kallade samhällsstrukturer. Men vad vet jag, jag är ju bara en simpel kvinna.

Jakten på en bra man.

IMG_20131122_144315Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Om att inte förstå.

Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv.

En grej jag har noterat är att jag kan ha oerhört stor oförståelse inför mig själv. I stunder då jag inte har ångest kan jag tänka att det ”bara” är att göra det ena eller det andra, saker som blir ogörbara när ångesten kommer. Men det är hemskt lätt att glömma hur svårt det kan vara, för efter att ångesten släppt så är jag lika oförstående inför mig själv igen. Varför gjorde jag inte bara det ena eller det andra? Varför kunde jag inte bara ”skärpa till mig”. Men ju mer tiden gått desto mer har jag insett att det som framstår som en barnlek en stund kan vara helt omöjligt en annan.

Jag tänker på en text om detta skriven av Marielle som innehöll det här stycket:

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Och jag tänker på det här med att tro sig förstå. Att tro sig veta hur det är. Att säga att en begriper hur en annan människa känner. Den inställningen öppnar dessutom ofta upp för banala lösningsförslag i stil med att en ska ”rycka upp sig”, något som personen kanske backar upp med att hen själv minsann också har mått dåligt och då var det bara att göra så, helt utan förståelse för att alla människor har olika förutsättningar.

Om det är något jag lärt mig av att själv ha ångestproblematik och att ha vänner med ångestproblematik är det att det finns saker som en inte förstår. Om jag till och med har problem med att förstå mig själv, hur ska jag då kunna förstå någon annan? Efter att ha möt en massa oförstående människor som gett mig olika ”tips” på hur jag ska göra med det ena och det andra så har jag förstått vilket osympatiskt bemötande det är, och undviker det därför själv.

Att erkänna för sig själv och andra att en inte förstår tror jag är väldigt viktigt för att kunna bemöta människor med ångestproblematik på ett bra sätt. För i den stunden så känner en sig ofta så himla himla ensam, och ensamheten känns betydligt mycket värre om en är omgiven av människor som tror att de kan erbjuda en lösning fast de i själva verket inte har en aning.

Jag tror inte att det hjälper någon att få moralkakor om vad en borde göra och hur en borde tänka, det som hjälper är snarare förståelse, och en grundsten för detta är att kunna lyssna och ta till sig utan förutfattade meningar om hur en annan borde känna, tycka och tänka.

Mer om ekologisk mat.

Rörande det här med att handla ekologiskt. Det är många som har tankar och idéer om vad en borde och inte borde prioritera/prioritera bort. Vissa prata om att de minsann handlar ekologiskt trots att de lever på si och så lite pengar och så vidare. Inför detta känner jag väldigt mycket ”kul för dig”. Jag tycker att det är orimligt att kräva att andra människor ska göra prioriteringen att lägga sina sista slantar på ekologisk mat istället för att göra något kul.

Det är samma sak med politiskt arbete. Det finns en massa människor som har heltidsjobb, familj och ÄNDÅ tar sig tid för att syssla med olika former av aktivism. Detta är såklart jättebra men det är ingenting en kan förvänta sig av alla. Och ja, jag ser på feministiska livsstilsval på samma vis. Att till exempel välja bort sin heteromonogama relation, vänner eller familj på grund av sina värderingar är något som många gör, men ingenting en kan förvänta sig av alla.

Alla kan och kommer inte att prioritera ekologisk mat, och det är faktiskt helt okej. Lösningen ligger inte på individnivå utan på samhällsnivå.

Politisk förändring kommer sig inte av att enskilda individer anstränger sig mer, utan av att det skapas möjligheter för att leva på ett annat sätt. I klimatfrågan måste det skapas möjligheter för att leva hållbart. Det är i första hand en politisk fråga, alltså en samhällsfråga. Det handlar inte om att enskilda individer ska välja eller inte välja ekologiskt.

Jag ser den moralism som finns kring frågan om ekologisk mat som oerhört kontraproduktiv. Jag ser det som ett sätt att individualisera en politisk fråga och få människor som är engagerade i en väldigt viktig fråga att fokusera på sin personliga livsstil snarare än det samhälle de lever i. Jag tror helt enkelt inte att det är en lösning på någonting att enskilda börjar välja ekologisk mat, och därför ser jag det som något väldigt negativt när typ miljöorganisationer lyfter fram det som om det vore någon slags lösning, något som alla människor bör och kan engagera sig i.

Jag har inget emot att vissa handlar ekologisk mat, men jag tycker inte att de är några jävla miljöhjältar för den sakens skull. Jag tror att till exempel antikapitalistiskt engagemang är bra mycket viktigare för miljön på lång sikt, och jag väljer hellre att lägga min tid, min kraft, mina pengar på sådant än på att köpa rätt slags mjölk eller vad det nu kan röra sig om.

Jag skulle önska att miljöorganisationer kunde lägga mer fokus vid hur vi kan och bör förändra samhället i stort istället för enskilda individers livsval. För det är ju faktiskt på produktionen vi borde kolla istället för på vad som landar i matkorgen. Vem är det som tjänar på miljöförstöringen, vilka intressen är det som driver den framåt? Jag tror att en ökad medvetenhet kring detta skulle göra mer för miljön är uppfordrande listor om att alla har råd att prioritera ekologiskt.

Ask.fm om välgörenhet.

Varför ogillar du välgörenhet? Pga attityden kring det, hur många inte anser sig ha ngt ansvar över orättvisor osv för ”vi ger ju t välgörenhet”?

Det är främst på grund av den självrättfärdiga attityd som finns kring det. Jag tycker att det är vidrigt när människor gottar sig i att de minsann ger till välgörenhet fast de inte engagerar sig politiskt i övrigt. Många människor kämpar verkligen politiskt utan att ha möjlighet att ge pengar till välgörenhet, och jag tror i regel att dessa gör en större insats än någon hundralapp till typ Amnesty.

Ofta pratar högermänniskor om hur jävla vackert det är med välgörenhet eller gör en stor poäng av att de minsann inte är egoister för de ger faktiskt pengar till välgörenhet. Välgörenhet är alla liberalers våta jävla dröm eftersom en då kan urholka det sociala skyddsnätet och så kan rika människor/företag rentvå sitt samvete genom att ge bort pengar istället. Det är klart det är härligt för rika människor att kunna ge bort pengar till olika behjärtansvärda ändamål istället och både ha full jävla kontroll över situationen, det vill säga välja ner de ska ge och inte ge, var pengarna ska gå och så vidare, samtidigt som de får en massa cred för att de är så himla goda människor som ger bort pengar helt frivilligt. Vissa verkar tycka att denna ”frivillighet” är något slags egenvärde, men jag känner väl personligen att jag hellre ser ett samhälle med ett stabilt socialt skyddsnät.

Jag tycker inte heller om idén om att människors behov ska bli tillgodosedda på grund av andra människors välvilja. Visst, det är jättebra att det finns matkassar och soppkök och så vidare när det behövs MEN det kan aldrig aldrig ersätta ett ordentligt socialt skyddsnät. Människor som höjer välgörenhet till skyarna brukar för det mesta se det som just en möjlig ersättare till ett socialt skyddsnät och detta är verkligen helt galet. Samhället kan inte gå runt på att olika människor känner för att vara snälla.

Mycket välgörenhet har även drag av ”white savior-complex”, det vill säga att ”vi” ska hjälpa ”dem”, ofta i något annat land. Någon rika vit människa kan åka till typ ”Afrika” för att hjälpa människor där i ett halvår och få en oförglömlig upplevelse på kuppen och sedan åka tillbaks och ta del av välståndet som byggts av århundraden av exploatering av samma kontinent. Det utgör ett slags dubbelt utnyttjande, vi utnyttjar dem inte bara materiellt utan även ideologiskt i vårt uppbyggande av vår självbild av att vi är bra människor. GUD VAD BRA!!!!

Mycket ”välgörenhet” är dock snarare politisk aktivism. Detta gäller för till exempel Soppkök Stockholm (finns i en massa andra städer också jag vet) som i hög grad driver politiskt arbete kring verksamheten. Det tycker jag är jättebra! Till exempel tjej- och kvinnojoursarbete innehåller ju också viss välgörenhet. En skulle kunna säga att välgörenhet är avpolitiserad aktivism, alltså där en bara ägnar sig åt att göra enskilda ”goda handlingar” utan att fundera på systemet i vilket en verkar.

Jag tänker att målet för varje politisk organisation borde vara att avskaffa sig själv. Så resonerar jag kring mitt arbete i tjejjouren, målet är inte att hjälpa varje enskild kvinna i sig utan snarare att göra mitt för att avskaffa det samhällssystem som gör att en tjejjour ens är nödvändig. Det handlar alltså inte om enskilda ”goda handlingar” utan det sätts i en större samhällskontext. Det är detta som jag anser är en stora skillnaden på välgörenhet och politisk aktivism, och jag tycker att denna är väldigt central.

Alla kan inte handla ekologiskt.

Läste lite om det här med ekologisk mat på Naturskyddsföreningens hemsida. Såhär tycker de att en ska bemöta en person som tycker ekologisk mat är för dyr:

Det är den andra maten som är för billig.  Tänk om kemikaliejordbruket skulle stå för kostnaderna för vattenrening, utarmning av biologisk mångfald, hälsoskador, övergödning… Då skulle vi få veta vad maten egentligen kostar – den är svindyr.

Dessutom har vi i Sverige aldrig lagt så lite pengar på mat som nu. Istället prioriterar vi prylar, boende och resor.  Vi slänger en tredjedel av maten – samtidigt säger vi att vi inte har råd med ekologiskt. Vi lägger 40 procent av matutgifterna på kakor, läsk och andra tomma kalorier – samtidigt säger vi att vi inte har råd med ekologiskt. Och vi köper så mycket kött att det har blivit både ett folkhälsoproblem och ett massivt miljöproblem. Om vi istället skulle stuva om våra matkassar – med mindre kött, halvfabrikat, snask och mer grönsaker och ekologiskt – så skulle det inte märkas i våra plånböcker.

Jag undrar, vilka är dessa ”vi” som det skrivs om i den här texten? Jag tvivlar på att alla ingår i dessa ”vi”, som har dessa levnadsvanor. Det är verkligen inte alla som har råd att köpa en massa prylar eller resa. Att vi som samhälle spenderar en massa pengar på till exempel snask betyder inte att alla individer som ingår i det gör det. Många lever på marginalerna och har varken råd med godis eller ekologiskt.

Vidare; det går inte att plötsligt sluta lägga pengar på ”prylar”, boende och så vidare. Vissa prylar kan en absolut prioritera bort, men till exempel mobiltelefon och dator är ett måste för många. Samma sak med nya kläder, hygienartiklar och så vidare. Det är helt enkelt inte socialt accepterat att gå omkring med ofräscha kläder, otvättat hår eller vad det nu kan röra sig om. Vi lever i ett samhälle där väldigt mycket konsumtion är en direkt social nödvändighet, det funkar inte att hänvisa till hur en levde för typ 50 år sedan och säga att vi borde prioritera likadant som dem. Det går inte att som enskild individ fatta det beslutet, om en inte kan och vill plöja ner extremt mycket engagemang i att föra någon slags ”alternativ livsstil”.

Att säga att maten är ”för billig” är ett jävla hån mot människor som inte har råd med mat. Och ja, sådana finns. Det finns till och med gott om dem. Att vissa inte har några problem med att få budgeten att gå ihop är såklart jättekul för dem, men det är verkligen ingenting som kan generaliseras till alla i detta samhälle.

Jag äter i princip veganskt och lagar all min mat från grunden, ändå har jag inte råd att köpa ekologisk mat. Det skulle vara oerhört mycket dyrare än den Ica Basic + utreade varor-diet jag går på just nu. Visst, jag skulle kunna ”prioritera” bort saker såsom tidningar, böcker, besök hos min kurator och så vidare, men jag vill faktiskt hemskt gärna ha råd med andra saker än min direkta överlevnad. Det kan en såklart ha åsikter om, men jag tror att de flesta vill kunna göra annat än att äta och ha tak över huvudet.

Att ”köpa mindre halvfabrikat”, det vill säga laga mer mat från grunden, är dessutom något som kräver tid och engagemang, något som många människor inte har.

Faktum är att ekologiskt kräver mycket av individen. Det kräver pengar, engagemang, tid och ork att ”prioritera rätt”, navigera mellan olika miljömärkningar och så vidare. Alla människor har inte dessa resurser, och det är väldigt viktigt att begripa innan en börjar snacka om vad alla kan och borde göra.

Tänk om vi snälla skulle kunna ta oss en närmare titt på det här kapitalistiska systemet där profit går före allt, såväl människor som miljö, istället för att snacka om vad människor borde göra för personliga livsstilsval. Jag har en känsla av att det skulle kunna lösa ganska mycket mer.

Bakom snacket om romantik döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

När en skriver om det här med arbete i relationer så finns det de som bli upprörda. De tycker kanske att jag inte ska vara så cynisk och prata om arbete när det kommer till kärlek, utan kärlek ska vara något fint och vackert där en offrar sig för varandra utan att tänka på egenintresse och så vidare och så vidare.

Den här idén om att en ska vara självuppoffrande är en mycket central del i hela kärleksideologin och romantiken. Bland det mesta romantiska en kan göra är att ge allt för sin partner. Det anses mycket fult att vara ”egoistisk” i relationer och så vidare. Att vara ”egoistisk” kan till exempel vara att inte vilja göra allt känslomässigt arbete själv.

Vissa talar om att det är fint och bra med så kallat ”givande och tagande” i relationer. Det här givandet och tagandet är inte jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar. Det borde inte komma som någon större överraskning att kvinnor lär sig att vara betydligt mycket mer självuppoffrande i relationer än vad män är. Kvinnor lär sig att de ska ta hand om män, att de ska se till att relationen fungerar och så vidare. Vad män lär sig vet jag inte riktigt, men det verkar i alla fall inte vara att ta hand om relationer.

Det upprör vissa män när kvinnor diskuterar arbetsfördelningen i relationer, speciellt fördelningen av känslomässigt arbete. Det är jävligt lätt att som man komma och snacka om att kvinnor borde sluta se på relationer på det här cyniska sättet och istället vara mer altruistiska, för som man tjänar en på just denna ”altruism”, eftersom det inte främst är en själv som behöver stå för den. Det är lätt att predika hur kärlek inte borde handla om arbete när det inte är en själv som förlorar på den ojämna fördelningen av arbete i relationer.

Jag har också stött på män som menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs. De flesta kvinnor är smärtsamt medvetna om att kärleksrelationer kräver arbete, för det är i regel vi som får utföra detta arbete. Som man är det enklare att ignorera detta faktum, ty det är ingenting en erfar i sin vardag på samma sätt. Arbetet utförs utan att en behöver tänka på det.

Jag förstår verkligen att en som man vill att det ska fortsätta vara just så, att saker bara ”flyter på”, det vill säga att någon annan gör jobbet utan att en behöver veta om det. Jag kan tänka mig att det är hemskt skönt att saker och ting bara händer utan att behöva tänka på hur och varför. Det är klart att en gärna upprätthåller den här illusionen om en är i den positionen. För mig är det dock väldigt angeläget att spräcka denna myt, då det är den som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade.

Denna romantiska idé om den konflikt- och arbetsfria kärleksrelationen, den som bara ”flyter på” utan att någon måste anstränga sig åt antingen det ena eller det andra hållet, är en grundsten i den patriarkala kärleksideologin, den som är en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor. Vi lär oss att det är varje individuell relation som är problematisk, inte att det ojämna utbytet är en grundsten i alla kärleksrelationer. Vi uppmuntras till att sträva efter en relation som ”flyter på”, något som såklart kräver ännu mer arbete till en början eftersom en då måste upprätta den typen av strukturer, och som dessutom är ett dödsdömt projekt eftersom relationer inte bara flyter på av sig själv.

Vi måste se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer för att kunna nå någon verklig jämställdhet. Så länge vi accepterar idéer om att en ska var självuppoffrande, oegoistisk och så vidare så kommer kvinnor att dra det kortaste strået. Bakom allt snack om altruism och romantik så döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

Ask.fm om karriärshets och framtidsångest.

Jag känner så jävla ångest inför jobb och allas jävla tjat sen en var typ 2 år. ”Vad ska du bli när du blir stor?” Känner mest som Pippi att jag ej vill det haha nä men hur tänker du kring all jävla hets i samhället och om att lyckas i karriären? Själv vill jag typ dö nu.

Jag tycker också att det här är oerhört jobbigt och har regelbundet väldigt mycket ångest över min framtid, mitt yrkesliv och så vidare. Är jätterädd för att hamna i bemanningsträsket och bli sönderstressad eftersom det ger mig sjukt mycket ångest som jag inte vet om jag kommer klara av att hantera. Var bemanningsanställd ett tag innan och det var verkligen asvidrigt, men då bodde jag ändå hemma så jag slapp känna stress över ekonomin.

Jag är också rädd att behöva göra något skittråkigt och bara gör mig less åtta timmar om dagen i resten av mitt liv. Har dock inte jättemycket ångest över att inte få en ”bra” karriär eller liknande, för mig skulle det duga bra med att göra något halvsoft bara det var en trygg anställning, men det är ju också en jävla utopi såsom läget ser ut idag ärligt talat.

Jag tänker att den här karriärshetsen handlar om att människor ska pressas till att anstränga sig till det yttersta, eftersom kapitalet tjänar på det. Alltså att vi med löften av bra jobb göra en jävla massa extraarbete, arbetar gratis och så vidare och så vidare. Skrev om detta i ett reportage om psykisk ohälsa för ett tag sedan:

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Jag tror helt enkelt att drömmen om ”karriär” etablerar en viss arbetsmoral som bygger på att hårt slit lönar sig, och denna arbetsmoral är mycket lönsam för kapitalet eftersom människor anstränger sig till det yttersta utan att de behöver betala för det. Jag tror att väldigt många unga människor går med på väldigt dåliga arbetsvillkor och även gratisarbete just för att de tänker sig att det ska ge dem en bra karriär, men också att detta är vad som krävs för att ens sätta sin första fot på en arbetsplats.

Sedan handlar det såklart också om ihopkopplingen mellan person och arbete som finns i vårt samhälle. Om du inte har ett bra jobb så är du ingenting, helt enkelt.