Mer om töntar.

Jag känner att jag behöver förtydliga en grej angående töntarna. Jag riktar mig inte till människor som av olika skäl inte har möjlighet att engagera sig. Detta har jag full förståelse för, det kan finnas många skäl till att en inte kan eller orkar och det måste en såklart respektera. Det jag har något emot är det där självrättfärdiga som finns i att ha Den Rätta Åsikten utan att vara beredd att offra något för den. Jag tycker inte om idealism och individualism, men jag kan såklart inte döma den som inte har orken. Jag har den inte alltid själv.

Sedan tycker jag såklart att det är fett om folk får tummen ur och engagerar sig, och jag tror också att det kan vara en positiv upplevelse för de flesta. Det är ganska fett det där, att liksom känna att en är en del av en rörelse istället för att bara sitta någonstans och ha olika åsikter om saker och ting. Jag rekommenderar det starkt.

Varför töntarna är våra verkliga fiender.

En vän till mig sa en gång ”det är inte liberalerna som är våra verkliga fiender, det är töntarna”. Sedan dess har jag drivit den här agendan, delvis på skämt, delvis på allvar. Nu tänkte jag skriva lite mer om vad jag menar.

Jag tror att något av det mest destruktiva som finns politiskt är idén om den ”goda” och ”upplysta” positionen som något slags egenvärde. Alltså att saker och ting kommer att lösa sig bara folk ”inser” vad som är rätt i olika frågor. Problemet med den här inställningen är att en förnekar den intressekonflikt som är grundläggande i all relevant politik och ersätter det men någon slags idé om det ”sanna” och ”goda”. I mina ögon är detta ett sätt att täcka över vad politik egentligen handlar om.

Om vi tar feminism som exempel. I ett patriarkat är det män som sitter på makten, vilket gör att de också sitter på den så kallade ideologiska makten. Det är de som bestämmer vilka idéer som styr i samhället och så vidare. Att nå politisk förändring genom att typ ”tala män till rätta” och få dem att inte den goda positionen är ett naivt och lönlöst projekt. Om vi gör detta så kommer vi alltid att befinna oss i ett markant underläge eftersom vi befinner oss på männens spelplan, det är vi som ska övertyga dem om att det vi upplever, de behöver aldrig göra detsamma med oss eftersom det är de som sitter på makten. Av detta skäl lägger jag inte särskilt mycket fokus på att ”bevisa” patriarkatet, för jag vet att de män som förnekar det ändå inte kommer att ta insikten till sig, i alla fall inte utan att jag kommer behöva arbete jävligt mycket för det. Då tror jag att det är mer meningsfullt på att försöka få kvinnor att organisera sig och skapa politisk makt så vi kan sätta press på män att förändra sig. ”Töntarna” här är daddys girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället istället för att ta saken i egna händer, organisera sig och göra motstånd. Människor som artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhället ramar, kanske i rädsla för repressalier eller för att stärka sin egen position.

Att vara en tönt kan också vara att inte vara beredd att kämpa utan att sätta större vikt vid att tycka ”rätt” om olika saker och hävda sig intellektuellt i olika ”diskussioner”, den här typen är väldigt vanlig i vänstersammanhang och tar sig ofta formen av Män Som Kan Marx. Att vara en tönt är att tycka att vi ska ”argumentera” emot nazister istället för att blockera deras demonstrationer. Att vara en tönt är att tro att olika företag kommer att agera ”etiskt” och att detta skulle kunna vara en lösning på kapitalismens problem och så vidare.

Du kan ha läst hur många kommunistiska böcker som helst, dra hur många citat som helst eller referera till en massa gubbar som tänkt olika tankar och det kommer ändå inte att spela någon jävla roll när det kommer till krita. Det spelar ingen roll om du har De Goda Åsikterna eller inte, det viktiga är om du tar det politisk handling eller inte. Att sitta hemma och tycka rätt gör inget bättre, att sätta prestige i att ”bemöta nazisterna med argument istället för våld” kommer inte göra en jävel glad, det kommer bara göda ditt eget gigantiska ego.

Jag respekterar inte dessa töntar mer än jag respekterar liberaler. Om en inte är beredd att kämpa för sina åsikter så kan en lika gärna skita i det helt och hållet. Om ens intresse i ”politik” endast sträcker sig till att stoltsera med att en tycker rätt så är en inte ett dugg bättre än typ… Norberg. Det kan snarare ge motsatt effekt genom att alienera människor från att aktivera sig politiskt eftersom det förvandlas till en tyckartävling istället för att handla om att förändra människors liv. Sådana fega egoprojekt betackar jag mig för, och därför säger jag: bort med töntarna.

Borgerlig skolpolitik.

Det har ju visat sig att Sverige ligger sämre och sämre till när det kommer till skolresultat. Jag tänker kommentera det hela i korthet:

  1. Ett försvar som har florerat är att det tar lång tid innan skolreformer ger resultat och liknande. Jag undrar hur lång tid en tänker sig att det ska ta. Jag menar, det är ingen som har tänkt sig att vi ska ha ett blomstrande kunskapssamhälle nu, däremot att de personer som går i skolan inte ska få direkt försämrade resultat.
  2. Det skylls en massa på den så kallade ”sosseskolan” som en förklaring till resultatet. Jag undrar hur lång tid en tänker sig att de negativa effekterna av denna ska hänga kvar. Kanske behöver hela befolkningen bytas ut innan? Det verkar nästan lite så, som det pratas om saken. Om det nu är så jävla svårt att fixa till saker efter socialdemokraternas korståg mot borgerlig ”vett och sans” så kanske borgarna bara borde ge upp och typ… flytta till något land som inte har haft en massa välfärd och så?
  3. Jag fascineras av alla dessa människor som vägrar erkänna att pengar behövs för att kunna bedriva bra verksamhet. En lärare kan vara hur bra som helst, men är en ensam på 30 elever så blir det svårt. Det är också väldigt märkligt att förvänta sig att alla lärare ska bli några slags superlärare. Lärare är, tro det eller ej, helt vanliga människor. De flesta är inte oerhört begåvade pedagoger, utan det är ett yrke som vilket som helst. Jag blir så matt på det här oerhört individualiserade sättet att se på saken. Kan vi bara släppa idén om att superlärarna ska komma och rädda projektet eller? Kan vi bara inse det här att det spelar roll om det är en eller två pedagoger i ett klassrum, om klassen består av 20 eller 30 elever och så vidare.

Nå, det är inte som att jag förväntar mig att borgerligheten ska lyssna på argument eller liknande. Det ligger såklart i deras intresse att det store flertalet inte vet något om samhället, sina rättigheter och så vidare, för då slipper de bry sig. Grattis!

Grejer män gör.

Satt och tänkte lite på det här igår att det är helt absurt vad många män beter sig illa.

Grejer män/killar/pojkar gör:

  1. Tar på kvinnor, ofta främlingar, utan att fråga. Alltså vad är grejen med detta? Varför gör ni det? Det är ett jättekonstigt beteenden och det är verkligen inte respektfullt eller trevligt. Det är nästan som att ni utövar makt genom att ta er rätt över kvinnors kroppar.
  2. Kommenterar kvinnors utseende i tid och otid (mest otid). Typ en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ”söt tjej”. Vem kommer ens på tanken att göra sådär? Om någon jag känner är ledsen brukar jag inte blanda in den personens utseende det första jag gör. Det är nästan som att ni vill få kvinnor att tro att de behöver bli godkända av er för att vara värda någonting.
  3. Har sex med kvinnor utan att veta att de vill eller, ännu värre, trots att de sagt nej. Hur kan en få för sig att en ska ha sex under dessa omständigheter? Det är nästan som att ni utövar makt genom att aktivt sätta er egen vilja framför er partners. Men så elaka kan ni väl ändå inte vara? Eller?
  4. Är tysta eller förneka sina känslor istället för att berätta vad de tänker och känner. Detta är så himla opraktiskt och försvårar verkligen mänsklig samvaro. Kan inte killar bara sluta med det? Jag lovar, ni kommer att vara älskade även om ni tar ansvar för era känslor. Det är nästan som att ni förnekar att ni har känslomässiga behov för att upprätthålla någon slags fasad eller maktförhållande.
  5. Pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Vad får ni ens ut av detta? Om ni nu tror att ni är så mycket bättre så kan ni väl visa det genom att ha en respektfull attityd mot era medmänniskor (kvinnor). Det är nästan så att en kan tro att ni försöker glömma era egna ruttna jag genom att snacka skit om kvinnor men så kan det väl inte vara? Eller?

Ja det är verkligen en gåta hur män beter sig till och från! Är det någon som har någon intressant förklaringsmodell så får ni gärna leverera den för jag är fan clueless inför detta beteende. Det verkar typ som att män har någon slags konstig… makt? över kvinnor som gör att de tycker att de kan bete sig lite hur som helst och dessutom kommer undan med det. Men så kan det väl ändå inte vara? Eller?

Meningsfullt arbete och meningsfull fritid.

Ibland när en pratar om det här med arbete, vilket arbete som är nödvändigt och så vidare så kan folk förfasa sig över att vissa som idag tjänar pengar på att göra nån grej de tycker är kul (typ reklam) kanske inte kommer att kunna göra det i framtiden! Åh nej vilken oerhörd misär att vissa människor kanske inte längre kommer att ha sin stora hobby som yrke, vi måste givetvis prioritera dessa över alla de som arbetar sig fördärvade, svälter ihjäl och så vidare i kapitalismens stora maskineri.

Jag tycker att det är alla människors rättighet att ha ett meningsfullt liv, ägna sig åt saker de tycker är njutningsfulla och så vidare. Däremot tycker jag inte att det är alla människors rättighet att kunna tjäna pengar på att göra det de tycker är roligt. Om vi ser till hur samhället ser ut idag så är det dessutom inte så det fungerar för det stora flertalet, en stor majoritet av alla människor har ingen möjlighet att tjäna pengar på det de tycker är roligt och de flesta som gör det njuter nog mindre av att utföra dessa sysslor än de hade gjort om de hade kunnat göra det utan press. Att skapa olika yrken utifrån människors hobbys är inte ett särskilt bra sätt att låta människor utföra dem. En massa människor har varken jobb de trivs med eller möjligheter till en meningsfull fritid.

Jag är en person som skriver väldigt mycket, ändå känner jag inte att jag liksom måste kunna försörja mig på detta. Jag är helt okej med att jag troligen inte kommer kunna försörja mig på skrivandet. Jag kan rentav känna att det är skönt att kunna skriva som jag vill, på mina villkor, för att det är kul och inte för att jag vill tillfredsställa någon ”marknad” ur vilken jag sedan ska kunna pressa ur mitt uppehälle.

Idén om att en ska kunna, jag att det rentav ska vara en rättighet, att tjäna pengar på att göra saker som andra gör som hobby är ganska märklig. Vi ska liksom ha speciella människor som jobbar med att skapa ”kultur”, ”konst”, ”musik” och så vidare, och resten ska arbeta och passivt konsumera dessa människors skapelser. Varför ska vi ha det så? Är det någon som på allvar tror att skapandet av en speciell konstnärsklass kommer att leda till typ bättre konst eller liknande? Att det kommer ge människor i allmänhet ett rikt liv? Tror någon att människor behöver ekonomiska ”incitament” för att skapa konst?

Jag tänker mig istället ett samhälle där vi delar på de jobb som faktiskt behöver utföras och framförallt som inte kommer att utföras spontant.  Jag tänker inte ge någon fullständig lista eftersom detta är något som måste beslutas demokratiskt men jag tänker att bygga upp infrastruktur, köra kollektivtrafik, vårda människor och så vidare är saker som skulle kunna ingå i detta. Alltså saker som folk kanske inte skulle göra på sin fritid. Om vi gör detta så kommer de flesta att ha betydligt mycket mer tid över än idag, tid som vi kan spendera på att skapa konst eller vad annars en kan vilja ta sig för. Jag kan nästan garantera att människor kommer att göra detta. Voilá: vi har ett system där de allra flesta människor får mer kontroll över sitt liv. Vissa människor som idag är privilegierade kommer kanske behöva ägna mer tid åt att göra saker de inte helst av alla skulle vilja göra, men de allra flesta skulle få mer kontroll över vad de spenderar sin tid på. Detta anser jag, i linje med min uppfattning att alla har rätt till ett meningsfullt liv, vara mycket eftersträvansvärt.

Och om en nu känner att en behöver få pengar för att göra något så kanske en inte älskar att göra det så jävla mycket ändå, så då kanske det är helt okej att göra något annat efter arbetsdagens slut. Typ spela tv-spel eller något, vad vet jag. Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket vad folk fyller sin fritid med, det relevanta är att alla bidrar till samhället efter förmåga och att vi gemensamt beslutar vad vi ska göra istället för att den så kallade ”marknaden” (alltså rika människor och krafter vi inte kan styra över) ska styra allting. För mig är det viktigare än att någon jeppe ska kunna tjäna pengar på att göra något hen råkar tycka är kul.

Att förhålla sig till män.

En sak jag verkligen önskar att fler män förstod är att kvinnor ständigt förhåller sig till dem. Som kvinna blir en lärd två saker om det här med män:

  1. Män är farliga. Inte att alla män är farliga eller så, men att det finns en överhängande risk för att bi utsatt för saker av (främmande) män. Vi får lära oss hur vi ska skydda oss mot våldtäkter, vi får lära oss hur vi ska bete oss för att slippa sexuella trakasserier, vi får lära oss vilka män vi ska akta oss för för att slippa bli slagna och så vidare och så vidare. Kulturen fullkomligt svämmar över av berättelser om kvinnor som blir utsatta för fruktansvärda brott av just män. En skulle ju nästan kunna tro att kvinnokroppar konsekvent används som rekvisita i spännande berättelser eller något.
  2. Ansvaret ligger på kvinnor. Vi får också lära oss att vi ska skydda oss. Hela tiden skydda oss. Män får inte lära sig ens i närheten så mycket om hur de ska skydda sig från slagsmål. Vad signalerar detta? Jo, om du kan skydda dig och vet det så innebär det att det är ditt fel om någonting går snett. Om en kvinna blir utsatt för något brott så är det hennes fel, för det är hon som inte tagit till sig alla välmenande tips om hur hon kan skydda sig tillräckligt mycket. Nevermind att dessa tips kräver sjukt mycket arbete att följa, saknar verklighetsförankring (till exempel: våldtäkter sker mest i hemmet, inte bara ”farliga” män slår och så vidare) och dessutom ofta är motsägelsefulla.

Detta gör att många kvinnor går omkring med en rädsla inte bara för att bli utsatta för något utan också för att det ska vara deras eget fel om det händer. Kvinnor tillåts inte bara vara lyckligt ovetandes om alla hemskheter som kan hända oss, utan vi måste ständigt tänka på dessa hemskheter och hur vi ska göra för att undvika dem.

Kvinnor har också lärt sig att tillfredsställa män först och främst, dels för att få bekräftelse från män och bli accepterade av män men också för att vi lärt oss att vara rädda för konsekvenserna av att göra en man upprörd. Att tillfredsställa män är en överlevnadsinstinkt för kvinnor. Därför kan män inte förvänta sig att kvinnor alltid säger rakt ut vad de tänker och känner.

Ofta pratar män om att de ”vill väl” och liknande. Detta är säkert sant, problemet är att det inte räcker med att vilja väl nu när vi lever i ett patriarkat. Som man har en makt oavsett om en vill det eller inte, som man så kommer kvinnor att förhålla sig till en och anstränga sig för att tillfredsställa en.

När män närmar sig kvinnor så måste de tänka på det här med att kvinnor ständigt förhåller sig till män. Det funkar inte att typ förvänta sig att någon ska säga nej när hon känner sig obekväm, det funkar inte att förvänta sig att kvinnor ska sätta upp sina egna gränser. Kvinnor har lärt sig att vi inte får ha gränser, speciellt inte gentemot män, så om en förväntar sig att kvinnan ska sätta upp gränser är risken stor att det inte sker och hon bli obekväm.

En grej jag kan tycka att vissa män gör som är problematiskt är att vara ”ärliga” på ett sätt jag tycker är obekvämt. Typ prata om att de känner sig attraherade av mig eller liknande. Det som kan uppfattas som charmig rättframhet av vissa uppfattas av mig snarare som ett övertramp på min personliga sfär. Jag behöver inte veta vad olika män tycker om mitt utseende, att de känner sig attraherade av mig och så vidare. När jag får i denna information så behöver jag förhålla mig till den, och det är jävligt jobbigt. Jag måste avvisa intresset på ett sätt som är tydligt men som inte gör mannen ledsen eller arg, alternativt stå ut med en massa sårade eller arga känslor. Båda är påfrestande.

Många män slänger ur sig ”komplimanger” och visar intresse för att sedan förvänta sig att kvinnor ska reagera på det här på olika sätt, för det mesta vill de att kvinnor ska bli glada för uppmärksamheten. När kvinnor inte lever upp till förväntningarna på hur de ska reagera så bli dessa män inte sällan sårade eller arga. Det finns säkert män som inte bli det, men vetskapen om att många män blir det är nog för att en som kvinna ska känna sig obekväm när sådant kommer på tal.

Innan du som man tar kontakt med en kvinna kan du kosta på dig att tänka lite på detta. Tänk på det här med mäns makt och kvinnors underläge, tänk på att kvinnor lär sig att vara rädda för och tillfredsställa män. Sedan kan du tänka på hur du kan ta kontakt, om du ens ska ta kontakt. I många fall är det bästa sättet att visa vänlighet och omtanke att inte ta kontakt alls, kanske rentav att markera att en inte planerar att göra det. Jag vet till exempel att vissa män går över på andra sidan gatan om de går bakom en kvinna på vägen hem sent på natten, eftersom de vet att hon kan komma att känna sig hotad av det. Detta är nog en bra mycket bättre strategi än att försöka visa att en är vänligt inställd genom att hälsa.

När en förslår detta blir vissa män upprörda. De vill minsann inte straffas för att andra män inte beter sig bra mot kvinnor. Denna gråtfest ger jag inte mycket för: om en verkligen har kvinnors intresse i åtanke och inte sitt eget behov av att framstå/känna sig som en ”bra kille” så borde detta inte vara ett problem. Då borde det gå att bara strunta i hur en uppfattas och helt enkelt bara fokusera på att en kvinna ska slippa förhålla sig till en mer än vad som är nödvändigt, och detta görs bäst genom att inte agera på ett sätt som kan uppfattas som att en vill ha ut något av situationen.

Den patriarkala dansen.

Här är talet jag höll på Tjejjouren Mejas manifestation för samtyckeslagstiftning i Eskilstuna. Det är första gången jag läser upp en text offentligt och jag är väldigt nöjd. Tack till Tjejjouren Meja för att jag fick komma!

BafirrEIcAArVqaBildkälla.

Idag tänkte jag berätta för er om en dans, en dans ni alla kan. Ni har alla era unika stilar, era egna rörelser, men grundstegen är desamma. Det är en dans ni alla har lärt er, utan att ha något att säga till om. Dansen jag tänkte tala om är den patriarkala dansen.

Redan innan vi visat våra skrikande ansikten inför världen kommer frågorna; vad hoppas du på, flicka eller pojke? Någon kanske vill ha en pojke för att flickor har så svårt att hålla sams, någon kanske vill ha en flicka för att det är så fint med rosa och blommigt. Redan här görs åtskillnaden mellan män och kvinnor, redan här uttalas värderingar kring dessa tu. Redan här förbereds den patriarkala dansen.

Den patriarkala dansen fortsätter efter födseln. Bebisar som uppfattas som pojkar får en mycket mer oöm behandling, de förväntas tåla mer, de får krypa iväg längre innan de blir stoppade. Bebisar som uppfattas som flickor får mer ömhet, blir oftare hindrade i sitt utforskande av världen. Det är här vi görs till kvinnor och män, det är här vi förbereds för den patriarkala dansen.

Flickor lär sig tidigt att ta ansvar för pojkar. När flickor blir trakasserade av pojkar ska flickor bli glada för, eller ha överseende med, uppmärksamheten. Detta ansvar följer med kvinnor under resten av livet. Kvinnor som blir utsatta för mäns trakasserier får höra att de ska klä sig annorlunda, bete sig annorlunda, reagera annorlunda.

Precis som i många andra danser för män, och kvinnor följer. Männen står för initiativen i den patriarkala dansen, kvinnor reagerar på de initiativ som män tar. Kvinnan kan bara förhålla sig till den spelplan mannen har satt upp.

Ibland sägs det att en våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Fram till dess att det magiska ordet utstöts så har mannen rätt att göra vad han vill med kvinnan. Återigen får kvinnan axla ansvaret för mannens beteende, det är hon som måste sätta stopp när han passerar hennes gränser, inte han som själv måste undersöka var hennes gränser går.

Om kvinnans gränser överträds så är det hennes fel. Varför hånglade du med honom? Varför gick du hem med honom? Varför sa du inte nej tydligt nog? Kvinnan får ansvaret för att avbryta den patriarkala dansen.
Vi måste sluta dansa den patriarkala dansen, ty det är den som leder till att kvinnors gränser överträds. Det går inte att välja att den ska dansas ibland, ibland inte. Män och kvinnor lär sig att närma sig varandra genom den patriarkala dansen, hur ska vi plötsligt kunna kasta den åt sidan när den inte passar längre? Dansen måste sluta dansas helt och hållet.

En samtyckeslag är såklart inte allt, men det innebär att vi som samhälle slutar acceptera den patriarkala dansen. Det innebär att en del av det ansvar som nu ligger på kvinnan istället skulle läggas på mannen. Mannen skulle bli tvungen att inte bara sluta vid ett nej, utan istället försäkra sig om att det finns ett ja. Det skulle innebära att vi gav tillbaks kvinnor lite av rätten till sina kroppar, men det skulle inte göra att den patriarkala dansen upphörde.

För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte ens sopar dansbanan. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte säger åt flickor att ha överseende med pojkars övergrepp och istället börjar ställa krav på att pojkar ska sluta begå dem. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi slutar ursäkta mäns beteende med att de ”är sådana” och istället ger dem ansvaret över sina egna handlingar. Vi måste lära oss att dansa en ny dans, en dans där vi möts som människor, som jämlikar. Och det är det som är feminism; kampen för att den patriarkala dansen ska upphöra, kampen för att människor ska slippa vara kvinnor eller män, kampen för att vi ska slippa lära oss den patriarkala dansen, och istället bli människor fria att välja våra egna danssteg.

Skeptiker raljerar kring bortträngda minnen.

Läser en raljant text på Skepchick om Quick och mer specifikt idén om att en kan återuppväcka eller framkalla bortträngda minnen av övergrepp genom psykoanalys. Idén om att den som blivit utsatt för sexuella övergrepp, speciellt i barndomen, faktiskt kan komma att förtränga detta men att det ger utslag på ens beteende framställs som typ pseudovetenskap.

Jag har oerhört svårt att begripa syftet med detta. Visst att hela historien kring Quick är uppseendeväckande (dock att det ju främst är hur hen anklagats för brott som är problemet och inte att folk trott att hen utsatts för sexuella övergrepp) men att för den sakens skull skriva en oerhört raljant text om idén om bortträngda minnen som sådan är oerhört märkligt.

Som om detta inte vore nog så raljeras det över… feminister?

Vissa skulle också hävda att psykoterapi bör baseras på vetenskap, och att ovanstående är en sedelärande historisk erfarenhet om att man riskerar att göra människor illa om man utgår från ogrundade teorier, men det är ju uppenbart att det bara är ett uttryck för patriarkalt förtryck.

Jag tycker det är oerhört märkligt att på det här viset avfärda den feministiska kritik av vetenskap som finns. Varför ens? Att vetenskapen präglas av patriarkala normer borde väl inte komma som en överraskning för någon, den är ju för helvete skapad av MÄN, i ett patriarkat.

Att människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon. Att en sedan kan vara i en period i livet som gör att en kan minnas borde inte heller vara någon större grej. De flesta har nog blivit utsatta för obehagliga saker som en i perioder inte orkar minnas eller tänka på, men som en i andra perioder blir påmind om.

Sedan kan det såklart gå illa också, minnet är inte perfekt och det är klart att en kan skapa minnen som inte har något med verkliga händelser att göra, speciellt om någon fiskar efter det. Det Quick har blivit utsatt för verkar vara väldigt manipulativt, fyllt av en massa avsikter. Men att för den sakens skull framställa hela idén om att en kan framkalla bortträngda minnen som typ humbug verkar knappast särskilt vetenskapligt.

Jag ser gärna en diskussion om vilka metoder som är lämpliga att använda i sammanhang där det finns goda skäl att tro att någon blivit utsatt för övergrepp, och jag utgår från att en sådan diskussion finns inom psykologin som ju faktiskt är en vetenskap. Det finns garanterat bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv, men att avvisa hela idén som humbug är oerhört märkligt.