Fanny Åström – Sida 136 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Skillnader mellan män och kvinnor.

Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.

Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.

Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.

Strategier för att trycka insikter om patriarkatet ifrån sig.

Under den tid jag skrivit om feminism har jag noterat en massa olika ”argumentations”tekniker från folk som inte håller med mig. Det finns ju såklart alla de där härliga hoten, förolämpningarna och så vidare, men nu tänkte jag fokusera på de lite ”mildare” som ofta dyker upp från folk som själva identifierar sig som feminister. Skälet till detta är att jag tycker att det är viktigt att försöka förstå hur även människor som är relativt rimliga fortfarande trycker ifrån sin insikter om patriarkatet.

Mina topp sju strategier är, utan inbördes ordning:

Individualiserande av erfarenheter. Hävda att det jag har varit med om har rört sig om att jag har otur med män. Visst är det så att jag ofta skriver med utgångspunkt i mina personliga erfarenheter, men det betyder såklart inte att det är därifrån jag tar allt. Feminismen är en sjukt bred och gammal rörelse där det finns gott om förklaringsmodeller. Fenomenen jag skriver om är ingenting jag kommit fram till allena utan det är en del av en tanketradition. Dessutom finns det ganska många som delar mina erfarenheter, varje gång jag skriver om sådant så är det ett gäng kvinnor som skriver om liknande händelser. Jag vill också påpeka att jag inte har hängt med några psykopater till män utan att de flesta männen i mitt liv rentav varit sådana som ses som ovanligt jämställda. ÄNDÅ har de visat upp sådana här tendenser. Det betyder såklart inte att alla män gör det, men det är alltför vanligt för att kunna viftas bort som individuella erfarenheter. Fattar inte hur någon tänker sig att en enskild individ kan ha sådan oerhörd otur med så många män.
Fokuserande på det extrema. Att verkligen poängtera hur sjukt/vidrigt/extremt någon specifik grej jag skriver om är. Alltså ja, det sker sjuka saker i patriarkatet men det mesta jag skriver om är helt vardagligt patriarkalt förtryck. Till exempel trakasserier, våldtäkter, empatilösa män är saker som helt vanliga kvinnor blir utsatta för hela tiden. Uppfattar också att många typ helt struntar i alla de berättelser om ”vardagligt” patriarkalt förtryck som florerar men reagerar oerhört starkt när det ”går över gränsen”, alltså när det är något som är ”uppenbart” fel. Det känns som att detta handlar mycket om att uppleva att en ”gör något” utan att behöva ta till sig något som eventuellt kan ha en likhet med ens eget beteende. Alltså att reagera mot det som liksom är på säkert avstånd ifrån en själv.
Patologiserande. Att till exempel skriva ”men den där mannen du berättar om nu verkar ju helt störd”, som om det vore en tillräcklig förklaring till det jag beskriver. Grejen är ju att det finns många män som är störda på samma sätt och det viktiga är att begripa varför. Att bara skjuta det ifrån sig genom att sjukdomsförklara det kommer inte lösa några problem. Vi kan diagnostisera varenda en i det här samhället om vi så vill, det kommer inte att förändra ett skit om vi inte förstår grunden till problemen. Varför vill en så ivrigt hävda just att det är sjukt? Hjälper det till något med förståelse av problemet? Ofta när en konfronterar människor med detta så säger de något i stil med att ”men samhället är ju stört/många män blir störda i det här samhället” vilket ju är en helt korrekt observation, faktum kvarstår att den typen av retorik inledningsvis skapar ett intryck av att det rör sig om extremfall vilket jag tror är negativt.
Medömkan. Folk som ska hålla på och uttrycka sin sympati inför att jag har varit med om ”så jobbiga grejer”. Alltså det är lugnt som fan, det jag behöver bearbeta tar jag upp med min kurator eller med mina vänner. Jag skriver inte den här bloggen för att jag behöver typ ”prata om” det som hänt mig utan för att jag tycker att det är viktigt att förstå hur erfarenheter hänger ihop politiskt och tror att jag kan bidra med detta för många. Jag vill påpeka att medömkan och solidaritet är två helt olika grejer, medömkan är något en ägnar sig åt ur ett ovanifrånperspektiv som välgörenhet, solidaritet är att utgå från gemensamma erfarenheter och stötta varandra i det. Det senare är såklart hemskt välkommet.
”Jag har minsann inte”. Uppfattar ofta att människor håller på och ”plockar” de erfarenheter de själva delar för att sedan förkasta andra, typ säga att ”jag håller med dig i det mesta men detta har jag inte varit med om”. Förstår ej syftet med detta. Jag delar såklart inte alla erfarenheter av patriarkalt förtryck, det tar sig olika uttryck beroende på en massa olika saker. Det betyder inte att jag misstror den som säger att patriarkalt förtryck har tagit given form i deras liv. Jag behöver liksom inte skriva ”jag har aldrig varit med om det där” när en kvinna delar en erfarenhet. Givetvis har vi alla olika erfarenheter och därför är det viktigt att lyssna på andras när en ska försöka förstå patriarkatets olika ansikten. Jättekul för dig att du aldrig blivit våldtagen eller whatever men det är kanske inte det som är viktigt att klämma fram när någon berättar om sina erfarenheter?
”Men det har ju blivit bättre”. Detta påstående kan en i och för sig diskutera sanningshalten i, har det verkligen blivit så mycket bättre? Snarare har väl förtrycket bytt form. Det är alltid enklare att se förtryck i dåtida samhällen. Men mitt främsta problem med det hela är att en helt ignorerar anledningen till att saker och ting har blivit bättre, det har ju liksom inte bara skett, utan det är ett resultat av hård feministisk kamp. Även om vi på många sätt har fått det bättre betyder inte det att vi ska sluta kämpa, för kvinnoförtrycket finns kvar och om en nöjer sig så kommer det fortsätta göra det.
”Jag vill bara veta hur vi ska lösa det här”. Jag får ofta denna grej! Folk som frågar hur vi ska komma till bukt med en given grej (ofta lönefrågan) men inte vill ha med allt annat jox. Ledsen, men det fungerar inte så. Jag kan inte svar på hur vi ska lösa endast lönefrågan eftersom jag inte anser att det finns någon ”lönefråga” som är isolerad från resten av det patriarkala förtrycket. Du kan inte plocka ut de bitar du tycker är viktiga själv, utan du måste ha en helhetsförståelse för vad som händer i patriarkatet för att kunna förstå ett enskilt problem. I mina ögon är detta ett sätt att isolera olika feministiska frågor från varandra och rangordna dem för att slippa ta tag i bitar i ens eget liv som är problematiska. Helt enkelt placera det Riktiga Kvinnoförtrycket någon annanstans och lugnt tuffa på utan att se problemen i ens eget liv. Bekvämt som fan såklart, men inte särskilt effektivt. Så nej, jag kommer inte att ge dig någon manual i hur du ska lösa någon enskild fråga du råkar tycka är viktig, den enda lösningen är att störta patriarkatet, oavsett vilken fråga det rör sig om.

Har ni snappat upp några fler?

Psykisk ohälsa.

Jag har ju som ni kanske snappat upp gått och blivit utbränd på grund av livet i det här samhället. Jag har tänkt mycket på det här med psykisk ohälsa innan och jag tycker att det är intressant hur otroligt stigmatiserat det är att prata om det. Psykisk ohälsa är ju något som i hög grad används emot människor, speciellt kvinnor som anses vara ”hysteriska” och liknande. Det tar väl också emot att erkänna att en är en av ”dem” för många, även om det ju faktiskt är otroligt många människor som mår dåligt på olika sätt.

Jag tänker lite som med feminism att eftersom det personliga är politiskt är det oerhört viktigt att börja just i det personliga och diskutera det. Varför mår vi egentligen så dåligt i det här samhället och vad kan vi göra åt det? Alltså politisera våra psyken.

Jag tror att en stor anledning till ångest är den ständiga osäkerheten och den falska valfriheten. Att inta ha någon fast punkt i tillvaron tär otroligt, och eftersom arbets- och bostadsmarknaden blir mer och mer osäker samtidigt som välfärden monteras ner så är just osäkerhet något väldigt reellt kännbart för många. Det kan liksom vara så otroligt lite som skiljer ett helt okej liv från att kräla på samhällets botten, typ en opassande graviditet, en sjukdomsperiod, att en får sparken.

Jag tror att den falska valfriheten som vi tutas in med spär på detta ännu mer, de flesta har liksom inte så många alternativ i praktiken men eftersom vi inbillas att vi har det så anses det alltid vara vårt eget fel om något går snett. Den falska valfriheten gör också att människor får det svårt att organisera sig politiskt kring sin situation, eftersom allt handlar om ”dåliga val” och inte ett kefft samhällsbygge.

Twitter 24/10. Manlig vänskap på bekostnad av kvinnor.

Alltså jättefint att killar är kompisar och sådär men varför kan det aldrig talas om manlig vänskap utan att kvinnor ska nedvärderas? Till exempel detta ”bros before hoes”. Varför måste du nedvärdera kvinnor för att kunna värdera din vänskap med män? Eller att tala om hur dåliga kvinnor är på att umgås ”fler än två” och snacka om att så gör minsann inte killar. Varför kan ni inte bara ha det bra med varandra utan att syssla med sexism? Är det det enda som binder er samman?

Så jävla trött på män som hypar sin vänskap med andra män på bekostnad av kvinnor. Känns som att män inte är någonting utan en kvinna att nedvärdera. Manlig vänskap ingenting utan kvinnlig vänskap att kontrastera emot. Tycker alla män borde gå självkänslokurser och ba stå framför spegeln och säga ”jag är värdefull även om jag slutar förtrycka kvinnor”.

Om livsval och feministisk kamp.

Barnafödande väcker alltid starka reaktioner. Till exempel så blir vissa kvinnor, ofta de som själva har barn, upprörda över att jag dikterar vad de ska göra med sina liv, något jag såklart kan förstå eftersom det är ett stort och viktigt livsval som de upplever att jag kritiserar. Mitt syfte är verkligen inte att diktera om någon ska skaffa barn eller inte, däremot vill jag redogöra för mitt eget beslut och mina skäl till det samt försöka bidra till en diskussion om barnafödande, familjebildning och så vidare.

Givetvis är inte Problemet i patriarkatet att kvinnor föder barn, lika lite som att de rakar benen eller inte är med i/röstar på F!. Problemet i patriarkatet är såklart, precis som alltid, mäns förtryck av kvinnor. Ingen kvinna förtjänar att bli utsatt för förtryck, oavsett om hon föder barn eller ej. Däremot så är det i praktiken så i detta samhälle att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck, och detta vill jag slippa undan, på samma sätt som jag vill undvika förtryckande relationer även om det inte är mitt eget om jag hamnar i en. Det är en strategi.

Jag instämmer i att det inte är kvinnors livsval som är det egentliga problemet här, däremot så tror jag tyvärr att det är där den meningsfulla feministiska kampen kommer att kunna drivas. Visst är det männen som borde förändra sig och sluta förtrycka, men detta kommer inte ske om kvinnor inte kämpar. Jag säger inte att det är rätt att det är så, men det är så det är och det är den verkligheten jag utgår från när jag själv bedriver feministiskt arbete. Givetvis tycker jag inte att det ska behöva finnas till exempel kvinnojourer eftersom män inte alls borde slå kvinnor, men nu är det inte så och det är den verkligheten en måste utgå från. I detta ingår att göra livsval, och i mitt intresse ligger att göra de livsval som jag tror gynnar den feministiska kampen bäst och som gör mig mest fri från patriarkalt förtryck. Att inte föda barn är ett av dessa val.

Jag kommer tyvärr inte att sluta prata om de val jag gör i livet för att någon uppfattar det som dömande, jag tror inte att det vore konstruktivt att censurera mig själv på det viset och jag tycker att det är ganska märkligt att folk blir så upprörda över att jag argumenterar för de skäl jag har för att välja som jag har valt. Det betyder inte att de val du har gjort är fel, det betyder bara att jag har gjort andra prioriteringar i mitt liv och jag har full förståelse för den som inte gör det.

Den som vill skaffa barn ska såklart göra det, men jag tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser barnafödande ofta har inom ramen för detta samhälle. Barnafödandet är upphöjt i ett romantiskt skimmer, och jag tycker att det är viktigt att dra ner det på jorden igen och påvisa att det faktiskt är extremt mycket förtryck som sker i samband med detta. Även om en sedan väljer att skaffa barn så är detta något en kan vara medveten om, precis som det kan vara nyttigt att vara medveten om att heterorelationer är förtryckande även om en väljer att ingå i en.

Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.

Ask.fm om vad kärlek är.

Fick denna intressanta och svåra fråga på ask.fm. Tänkte att jag skulle posta svaret här också.

Du skriver att du är kär i Isak. Vad är kärlek för dig?

Kärlek för mig är något som en kan känna inför många människor, familj, vänner och partner. För mig är kärlek att känna respekt och tillit för en person och att vara villig att lägga ner tid och energi på den personens och relationens utveckling. Jag tänker att att ”vara kär” är då en hyser romantiska känslor inför en person, men det är knappast okomplicerat. Romantik och romantisk kärlek är ju något som i hög grad har definierats av patriarkatet, och innehåller en massa komponenter som inte går ihop med min uppfattning om vad kärlek i allmänhet är och borde vara, fast som jag ändå likförbannat underkastar mig för att det är så svårt att inte göra det.

Jag tror att det som jag anser vara speciellt med den romantiska kärleken är att jag och Isak i viss mån möts som man och kvinna i vår relation. Detta har ett antal olika effekter på hur vi relaterar till varandra. En effekt är att jag känner sexuell attraktion till honom, en annan är att jag vill bygga upp mitt liv tillsammans med/kring honom och att jag i viss utsträckning ser vår relation som ett ”projekt” med målet att hålla så länge som möjligt.

Jag tror att det i hög grad är så att romantisk kärlek mellan en kvinna och en man inom en heteromonogam relation är en av de få starka känslor som subventioneras av patriarkatet. Det finns en kärleksmyt i samhället som bygger på just den här idén om den romantiska kärleken som en av de starkaste känslor en kan känna samt att de beskrivs som något väldigt viktigt i en människas liv, och detta gör att romantisk kärlek får en väldigt stark laddning. En blir mer rädd för att förlora sin partner, en står ut med saker som en aldrig skulle ha accepterat i vänskapsrelationer och så vidare, och detta präglar såklart även mitt och Isaks förhållande.

Det finns en tydlig uppdelning mellan ”kärlek” och ”vänskap” i det här samhället som jag menar är patriarkal. Den romantiska kärleken har liksom en speciell och upphöjd position och antas vara den viktigaste relationen i en människas liv, medan vänskapsrelationer inte alls värderas lika högt. Jag tror att människor i regel är beredda att lägga betydligt mycket mer energi i att vårda sina romantiska relationer än sina vänskapsrelationer.

Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi att betrakta kärlek på ett ganska annorlunda sätt än vad vi gör idag. Jag tror att det kommer vara mer accepterat att känna starka känslor för vänner än vad det är idag och att hänge sig mer åt sina vänskapsrelationer, och jag tror att gränsen mellan ”kärlek” och ”vänskap” kommer att vara betydligt mycket mer diffus än vad den är idag och jag tror att kravet på exklusivitet i romantiska relationer kommer att vara betydligt mycket mindre.

Nätaktivism behöver inte vara slacktivism.

Jag sysslar med flera olika former av politisk aktivism. Jag engagerar mig i tjej- och kvinnojoursrörelsen, jag säger ifrån mot rasism och sexism, jag ställer jobbiga frågor på lektioner, jag går på demonstrationer. Men den viktigaste politiska aktivismen jag sysslar med är enligt mig själv den här bloggen.

Ibland talas det om nätaktivism i termer av ”slacktivism”. Det är såklart så att det finns en massa meningslöst gillande av facebookgrupper och liknande där termen passar alldeles utmärkt, men all politisk aktivitet på nätet är inte slacktivism.

Jag ser att mina texter gör skillnad. Jag får kommentarer och mejl från kvinnor som säger att jag har hjälpt dem att de förtrycket i deras relationer, från män som säger att jag har hjälpt dem att förstå och problematisera sin maskulinitet. Jag märker också att kommentarsfältet här sprudlar av erfarenhetsdelande och systraskap. I mina ögon är det otroligt stort och viktigt. Jag tror att mina texter gör väldigt mycket mer nytta i den feministiska kampen än den andra aktivism jag sysslar med.

Jag kan tycka att det är tråkigt när människor är nedlåtande emot den politiska aktivitet som sker på bloggar och twitter. Ofta är det människor som redan har tillgång till etablerade plattformar som kan kosta på sig att ha en nedlåtande ton. För många är dessa kanaler det enda sättet att göra sig hörd. En kanske inte har resurser nog för att kunna börja skriva för någon etablerad vänstertidning, en kanske inte har tid och ork för något annat, en kanske har något funktionshinder som gör att det blir svårt att röra sig ute eller befinnas sig i sammanhang med många människor. Vad som är meningsfull politisk aktivism definieras alltför mycket efter normer kring funktionalitet, klass och så vidare.

Dessutom måste en se att politisk aktivism inte alltid behöver ”nå ut” till någon stor massa eller liknande, minst lika viktigt är att stärka den egna gruppen och hitta allianser. Att bygga upp nätverk i vilka en kan ta hand om varandra och stötta varandra är otroligt viktigt och en plattform för politisk kamp. För vissa är det svårt att hitta det här nätverket i etablerade politiska organisationer, ofta som ett resultat av att de är exkluderande på rasistiska eller sexistiska grunden, då måste en istället leta på till exempel twitter. Det är oerhört viktigt att hitta de här sammanhangen för att orka, och där fyller internet en väldigt viktig funktion för många, mig själv inräknad.

Sedan tycker jag såklart också att det krävs handling, men ärligt talat så har jag svårt att se till exempel små gulliga och fredliga demonstrationer som särskilt mycket mer samhällsomstörtande än att blogga eller twittra radikalt. Bara för att du befinner dig på en fysisk plats tillsammans med andra som tycker likadant så gör inte det protesten mer betydelsefull, bara för att det kräver mer av dig personligen att stå där än att gilla en facebookgrupp så betyder inte det att det är mer framgångsrikt. Ibland känns det som att folk tycker att bara en anstränger sig så är aktivismen automatiskt meningsfull, för att en gör ett uppoffring eller något. Jag tycker i alla fall att det är viktigare att se till resultaten.

Jag tror att många hade gjort ganska mycket större nytta om de istället för att gå på en massa meningslösa demonstrationer emot rasism och sexism istället gick hem och läste lite bloggar och rannsakade sig själva och kanske sedan försökte sprida ordet vidare, försökte se sin egen del i strukturerna helt enkelt. Att bara ”ta ställning” spelar ingen jävla roll oavsett om en gör det på internet eller utanför, oavsett om en trycker på en knapp eller står på ett torg. Det är lika meningslöst oavsett.

Twitter 24/10. Män Med Känslor.

Den här idiotiska idén om att män inte får ha/visa känslor MEN DET FÅR MINSANN KVINNOR!!!! Lustigt men det har jag inte märkt av. När jag har visat känslor inför män så har det alltid varit att jag är hysterisk, irrationell och liknande. Extremt sällan tas det på allvar. De sällsynta tillfällen män är ärliga med sina känslor så kommer det alltid en jävla arsenal av förstående kvinnor.

Män Med Känslor är ju fan det vackraste en kvinna kan vara med om i detta samhälle verkar det som. Mmmmm vilket jävla PRIVILEGIUM det är för en kvinna att badda någon jävla snubbes känslomässiga sår. När män visar sig ”svaga” så förväntar de sig alltid omedelbar förståelse för att det är ju så himla jobbigt för dem. Alltså gråt mig en jävla flod för jag har fan ALDRIG blivit tagen på allvar av en man förrän jag spelat ut hela jävla känsloregistret. Hur män tvingar kvinnor till att bli hysteriska eftersom det är vad som måste till för att de ska ta en på allvar är så vidrigt.

Det värsta är ju män som ”ger en” rätt bara för att en bråkar så mycket och inte för att de faktiskt lyssnar och förstår. Så visst det är säkert jobbigt för dig att prata feelings men inte fan handlar det om att du inte får förståelse. Kvinnor känner ju en massa saker lite från och till och utan anledning MEN OM EN MAN KÄNNER EN KÄNSLA DÅ ÄR DET FAN ALLVAR.

Okomplicerade män.

Ofta stöter jag på så kallade ”okomplicerade” män. Män som bara vill ha det soft och chilla och inte tycker att en behöver starta en massa konflikter om saker och sådär. Sådana män har ofta en självbild av att de är så himla härliga och sköna att hänga med, just eftersom de inte startar en massa konflikter om saker och ting utan bara ”är” i all sin softhet. Alla män är såklart inte såhär, men jag skulle säga att de flesta åtminstone har något drag av denna självbild.

Såhär: i alla relationer uppstår problem, speciellt om det är nära relationer. Problemen som uppstår har oftast inte bara med en part att göra utan är en fråga om relationsdynamik. Att vilja att saker och ting ska vara ”okomplicerade” betyder ofta att en inte vill ta tag i konflikter som uppstår. Det som sker när en barn vägrar ta tag i och erkänna konflikter är i regel att ansvaret och skulden för konflikter hamnar hos den andra parten.

Eftersom män har tolkningsföreträde i det här samhället så blir det i regel kvinnan som får stå med skulden, och detta förvärras om mannen vägrar erkänna att det över huvud taget finns ett problem eller en konflikt.

När jag har haft umgänge med så kallat okomplicerade män har det i regel fungerat som så att jag har burit ansvaret för de dåliga känslor jag känner i våra relationer. Alltså om jag blir ledsen för att en man behandlar mig illa så är det mitt fel, jag har bara mig själv att skylla för att jag reagerar så ”komplicerat” på hans enligt sin egen uppfattning okomplicerade person. Det är jag som är bråkig, skrikig, irrationell och ha bara står där som en vägg av logik.

Många män är också väldigt måna om att ha så kallad rak kommunikation, men jag har faktiskt aldrig upplevt att jag har haft rak kommunikation med en man utan att jag har behövt kämpa mig till det. Jag upplever ofta att det finns väldigt mycket outtalat, och i synnerhet hos dessa ”okomplicerade” män. Det är som att de själv inte vill erkänna att de har ett känsloliv och därför gör det upp till omgivningen att hantera deras känslor, eftersom det såklart är omöjligt att själv hantera vad en inte ens erkänner. Det är omöjligt att ha rak kommunikation om en håller en massa delar av sitt känsloliv i det dunkla.

Att kräva saker som ärlighet, respekt och ömsesidighet i sina relationer betraktas ofta som något som gör livet mer komplicerat. Personligen kan jag önska att folk kunde agera lite mer så i relationer med andra, alltså vara ärliga i vad de vill ha ut av relationen och sina känslor inför olika saker som händer istället för att samla en massa irritation på hög som en lever ut när det blir för mycket.

Det manliga idealet om att vara okänslosam, okomplicerad, rationell och så vidare är tyvärr väldigt svårapplicerat, speciellt i mellanmänskliga relationer. Att upprätthålla idén om sig själv som okomplicerad blir i praktiken ett sätt att lassa över det känslomässiga ansvaret och skulden för allt som går fel på någon annan, för det mesta en kvinna. Detta är en viktig grundanledning till att kvinnor utför så mycket mer känslomässigt arbete i relationer med män.