Twitter 24/10. Män Med Känslor.

Den här idiotiska idén om att män inte får ha/visa känslor MEN DET FÅR MINSANN KVINNOR!!!! Lustigt men det har jag inte märkt av. När jag har visat känslor inför män så har det alltid varit att jag är hysterisk, irrationell och liknande. Extremt sällan tas det på allvar. De sällsynta tillfällen män är ärliga med sina känslor så kommer det alltid en jävla arsenal av förstående kvinnor.

Män Med Känslor är ju fan det vackraste en kvinna kan vara med om i detta samhälle verkar det som. Mmmmm vilket jävla PRIVILEGIUM det är för en kvinna att badda någon jävla snubbes känslomässiga sår. När män visar sig ”svaga” så förväntar de sig alltid omedelbar förståelse för att det är ju så himla jobbigt för dem. Alltså gråt mig en jävla flod för jag har fan ALDRIG blivit tagen på allvar av en man förrän jag spelat ut hela jävla känsloregistret. Hur män tvingar kvinnor till att bli hysteriska eftersom det är vad som måste till för att de ska ta en på allvar är så vidrigt.

Det värsta är ju män som ”ger en” rätt bara för att en bråkar så mycket och inte för att de faktiskt lyssnar och förstår. Så visst det är säkert jobbigt för dig att prata feelings men inte fan handlar det om att du inte får förståelse. Kvinnor känner ju en massa saker lite från och till och utan anledning MEN OM EN MAN KÄNNER EN KÄNSLA DÅ ÄR DET FAN ALLVAR.

Okomplicerade män.

Ofta stöter jag på så kallade ”okomplicerade” män. Män som bara vill ha det soft och chilla och inte tycker att en behöver starta en massa konflikter om saker och sådär. Sådana män har ofta en självbild av att de är så himla härliga och sköna att hänga med, just eftersom de inte startar en massa konflikter om saker och ting utan bara ”är” i all sin softhet. Alla män är såklart inte såhär, men jag skulle säga att de flesta åtminstone har något drag av denna självbild.

Såhär: i alla relationer uppstår problem, speciellt om det är nära relationer. Problemen som uppstår har oftast inte bara med en part att göra utan är en fråga om relationsdynamik. Att vilja att saker och ting ska vara ”okomplicerade” betyder ofta att en inte vill ta tag i konflikter som uppstår. Det som sker när en barn vägrar ta tag i och erkänna konflikter är i regel att ansvaret och skulden för konflikter hamnar hos den andra parten.

Eftersom män har tolkningsföreträde i det här samhället så blir det i regel kvinnan som får stå med skulden, och detta förvärras om mannen vägrar erkänna att det över huvud taget finns ett problem eller en konflikt.

När jag har haft umgänge med så kallat okomplicerade män har det i regel fungerat som så att jag har burit ansvaret för de dåliga känslor jag känner i våra relationer. Alltså om jag blir ledsen för att en man behandlar mig illa så är det mitt fel, jag har bara mig själv att skylla för att jag reagerar så ”komplicerat” på hans enligt sin egen uppfattning okomplicerade person. Det är jag som är bråkig, skrikig, irrationell och ha bara står där som en vägg av logik.

IMG_20131025_092102Många män är också väldigt måna om att ha så kallad rak kommunikation, men jag har faktiskt aldrig upplevt att jag har haft rak kommunikation med en man utan att jag har behövt kämpa mig till det. Jag upplever ofta att det finns väldigt mycket outtalat, och i synnerhet hos dessa ”okomplicerade” män. Det är som att de själv inte vill erkänna att de har ett känsloliv och därför gör det upp till omgivningen att hantera deras känslor, eftersom det såklart är omöjligt att själv hantera vad en inte ens erkänner. Det är omöjligt att ha rak kommunikation om en håller en massa delar av sitt känsloliv i det dunkla.

Att kräva saker som ärlighet, respekt och ömsesidighet i sina relationer betraktas ofta som något som gör livet mer komplicerat. Personligen kan jag önska att folk kunde agera lite mer så i relationer med andra, alltså vara ärliga i vad de vill ha ut av relationen och sina känslor inför olika saker som händer istället för att samla en massa irritation på hög som en lever ut när det blir för mycket.

Det manliga idealet om att vara okänslosam, okomplicerad, rationell och så vidare är tyvärr väldigt svårapplicerat, speciellt i mellanmänskliga relationer. Att upprätthålla idén om sig själv som okomplicerad blir i praktiken ett sätt att lassa över det känslomässiga ansvaret och skulden för allt som går fel på någon annan, för det mesta en kvinna. Detta är en viktig grundanledning till att kvinnor utför så mycket mer känslomässigt arbete i relationer med män.

Twitter 24/10. Kvinnor får alltid ta ansvar för mäns känslomässiga omognad.

Det här snacket om att flickor mognar ”två år snabbare” än pojkar alltså vad fan är det för trams? Denna myt om att män skulle vara några slags hjälplösa jävla offer för sin egen idioti som kvinnor bara ska ha överseende med. Ställ lite krav på männen för fan. Vifta inte bort deras beteende med att de ”mognar senare”.

Det blir liksom alltid kvinnors ansvar att hantera mäns tillkortakommanden. Det är vi som ska åtgärda att män är omogna. Och såhär fortsätter det ju livet igenom. Kvinnor ska ta ansvar för att män inte kan hantera sina känslor hela jävla tiden.

Och som lön för allt detta känslomässiga arbete får vi endast bedyrandet om att det minsann är vi som sitter på mognaden. Vem bryr sig? Att bli betraktad som mer mogen är en usel jävla kompensation för att ta hand om mäns känslomässiga skit ett helt liv. Om omognad innebär makt i det här samhället så vill jag hemskt gärna vara lite mer omogen nu tack.

Så trött på att få den där ”du är bättre för du är kvinna”-klappen på axeln istället för att folk upprörs över förtrycket en utsätts för. Det handlar inte om att kvinnor ”är” bättre, det handlar om att vi fostras till att ständigt ta ansvar för män. Detta är inte ”vackert”. Så trött på att uppmanas till att vara stolt över att jag är kvinna. Vad ska jag vara stolt över? Att jag är förtryckt?

Att jag tagit ansvar för mäns känslor hela livet är inget jag är stolt över, det är förtryck jag blivit utsatt för. Jag är förbannad. Stolt blir jag när jag använder denna förmåga till något bra och konstruktivt, som att ta hand om mina systrar. De som förtjänar det. Kvinnor måste ta sina känslomässiga förmågor och göra något vettigare av dem än att curla män.

Det är helt okej att påverkas av strukturer.

Ibland när en diskuterar det här med benrakning så drar kvinnor till med att de tycker att det är så ”himla skönt” med den där nyrakade känslan som om det var enda anledningen till att de rakade benen. Alltså sorry, men jag köper det inte. Jag köper inte att den känslan som en har i typ… max ett dygn? kompenserar för all den tid, de pengar och det obehag som kommer med att raka benen (stubb, skärsår, inåtväxta hårstrån).

Det är såklart helt okej om en väljer att raka benen, men jag tycker det är mycket märkligt att förneka att det skulle ha något med patriarkala strukturer att göra, alltså till exempel att enda skälet skulle vara den sköna nyrakade känslan. Hur kommer det sig att en uppskattar den känslan? Troligen är det inte bara för att det rent fysiskt är skönt utan för att det är känslan av att en typ har ”tagit hand om sin kropp/sitt utseende”, vara ”fräsch” etcetera. Detta är ju saker och ting som sanktioneras i patriarkatet så det är inte konstigt att det känns tillfredsställande att göra det.

Om en sedan väljer att göra detta, absolut, men kom inte och inbilla dig att du är opåverkad av strukturer, för det är du inte. Och det är faktiskt helt jävla okej att påverkas av strukturer, det är bara mänskligt.

IMG_20130302_172516

 

Ask.fm om liberalfeminism.

Fick denna fråga på Ask.fm som jag tänkte att jag kunde svara på här också.

Vad är din åsikt om liberalfeminism? Hur skiljer den sig från tex radikalfeminismen, marxist feminism osv? Förlåt för dum fråga men jag hittar bara avancerade grejer på nätet och jag är något av en nybörjare

Min uppfattning om liberalfeminism är att den ofta går ut på att kvinnor ska vara juridiskt jämställda med män, men i ett samhälle där det är uppnått har liberalfeminismen inga tydliga politiska visioner. Men eftersom könsmaktsordningen uppenbarligen finns kvar så finns det också liberalfeminister som generellt brukar ha ett ganska förvirrat synsätt på hur det här med strukturer fungerar. Liberalfeminism handlar mycket om att kvinnor ska anpassa sig mer efter manliga normer, ta mer plats och så vidare, göra ”rätt” val och på det stora hela ta ansvar för sin egen personliga underordning. Helt enkelt sätta mannen som norm och säga åt kvinnor att göra så som män gör för att kunna ta den plats i samhället som män tar. Att beteenden uppfattas annorlunda beroende på om en man eller kvinna står för det verkar liberalfeministen inte tänka på.

Jag tycker det är en ganska dålig idé, dels eftersom jag inte tror att det fungerar för att utjämna könsmaktsordningen men också för att jag skulle tycka det var sjukt ofett med ett samhälle där kvinnor var mer som män. Mitt syfte med feminism är inte framförallt att alla ska ha det lika utan att vi ska få det bättre, och jag tror att maskulinitet är någonting oerhört destruktivt. Därför vill jag inte uppmuntra kvinnor till att vara mer som män.

Ett annat problem med liberalfeminism är också att den sällan tar hänsyn till andra strukturer som jag anser relevanta, som till exempel klass. Detta kan leda till att kvinnorna som hamnar i fokus i det liberalfeministiska hamnar på privilegierade, alltså typ kvinnliga chefer eller liknande. En typiskt liberalfeministisk reform är till exempel RUT-avdraget som gör att privilegierade kvinnor kan köpa sig fria från visst hemarbete, men som inte ruckar arbetsfördelningen i samhället i stort eftersom det ofta är lågavlönade kvinnor som får göra jobbet istället. Samma sak gäller för vinstdrivande företag i välfärden som ofta försvaras med att kvinnor i högre grad driver sådana (om det stämmer eller inte har jag ingen aning om) och att kvinnor också ska ha rätt att göra vinster och så vidare och så vidare.

Jag tycker att liberalfeminism generellt är ganska ologisk och ovisionär och det är inga jag ser som mina politiska allierade.

Manlig problemlösning.

En ganska märklig grej när en diskuterar kvinnors och mäns sätt att hantera känslomässiga problem är när människor tycker att män är mer ”lösningsorienterade” och det är därför de inte är så bra på att visa medlidande, vara inkännande och så vidare. Detta kanske stämmer, jag vet inte hur män tänker, men jag undrar verkligen hur en kan komma fram till en så dålig problemlösningsmetod om en nu är så jävla lösningsfokuserad. Jag tycker inte att det är en vettig problemlösningsmetod att ignorera någon som gråter, att skuldbelägga denne och så vidare, och har väldigt svårt att se hur en kan tycka det.

IMG_20131004_113421

Jag har aldrig varit med om att den typiskt manliga så kallade problemlösningsmetoden fungerat särskilt väl, det enda den har lett till för mig är att jag känt en massa skuld och skam för att jag mår dåligt och sedan mått ännu sämre. Det har aldrig hjälpt mig att komma ur någonting. Vad som har hjälpt mig att komma ur känslomässiga problem är att få tid och förståelse, någon som lyssnar och tar mig på allvar, och de personer som erbjudit mig detta har i en stor majoritet av fallen varit kvinnor. Det är absolut inte alla kvinnor som är duktiga på detta, men de kvinnor jag har haft nära relationer med har varit det. Hur kommer det sig att män som sagt att de älskar mig och bryr sig om mig ofta gett mig sämre stöd än någon ytligt bekant kvinna?

När en löser ett problem är det jävligt viktigt att först förstå det, och för att förstå ett känslomässigt problem så måste en faktiskt prata om just känslor. Skulle du försöka laga en bil utan att förstå vad som är trasigt? Det går liksom inte att skita i hela den här biten. Det går inte att säga ”tänk positivt” eller liknande och hoppas att det bara ska lösa sig.

Det är också viktigt att möta människor där de faktiskt befinner sig, i de känslor de bär omkring på, och ta det på allvar innan en börjar diskutera så kallade lösningar. Människor som mår dåligt behöver i regel först och främst känna sig trygga och förstådda innan en kan börja snacka om hur en ska ta sig ur situationen. Om en skiter i att skapa den här tryggheten är risken mycket stor för att personen en ska hjälpa mest bara känner sig ifrågasatt och tillplattad och det är sällan till någon större hjälp när en mår dåligt.

Extra viktigt blir det såklart när det är till exempel relationsproblem som är på tapeten. Det går liksom inte att säga att alla problem i en relation är en persons fel eftersom det alltid finns en dynamik. En ska också vara uppmärksam på när det är kvinnan som får bära skulden, eftersom det ofta är patriarkala strukturer som gör att vi tolkar kvinnors beteende som mer problematiskt.

Jag misstänker att mäns så kallade problemlösning väldigt ofta går ut på att definiera problemet utanför sig själv (t.ex. i kvinnans känslor) och sedan helt enkelt tycka att någon annan (kvinnan) ska lösa det. Det är i alla fall såhär jag uppfattat mäns problemlösning när jag blivit utsatt för den. Det är väl säkert soft för dem kan jag tänka mig men det löser ju inte problemet på något sätt, det bara förflyttar ansvaret bort från mannen. Han kan säkert uppleva det som att problemet är löst då men det betyder inte att det faktiskt är det. Jag tänker mig att detta kan vara en viktig pusselbit i varför män anses vara så bra problemlösare, eftersom de är så bra på att skjuta ifrån sig ansvaret för problemet och därmed uppleva att de löst ”sin” del i det hela, samtidigt som brudar bara mår dålig och ältar (gud så tröttsamt men tjejer som bara grinar hela tiden kan de inte bara skärpa sig).

Men egentligen; är det konstigt att vi mår dåligt och har svårt att lösa problem när det alltid är vi och vårt agerande som definieras som Problemet i olika kontexter? Är det konstigt att det blir svårt att ta tag i något när en är helt konsumerad av skuld och skam över att vara kvinna och bete sig ”kvinnligt”? Jag tycker inte att det borde vara någon större överraskning för någon.

Om att göra sig förstådd.

Jag fick lite kommenterar angående att tala med bönder på bönders vis, och jag tänkte utveckla hur jag tänker lite.

Politik är ingen diskussionsklubb, jag sysslar med politik för att jag vill nå fram till människor. Jag tycker att det är jätteviktigt att inte alienera människor som står på mina sida med att droppa en massa böcker/teoretiker, använda svåra ord eller vara allmänt högfärdig i diskussioner. Jag har innan varit väldigt mycket av en diskussionsklubbsmänniska så detta är något jag jobbat väldigt mycket med hos mig själv, även om det såklart slinker förbi ibland. Jag försöker verkligen att tänka på att inte verka svårtillgänglig både när jag skriver och när jag diskuterar med folk.

Däremot tycker jag att människor ofta anspelar på det här med bildningsförakt för att underminera feminister. Till exempel när folk tycker att vi använder så mycket ”svåra ord”, som till exempel könsmaktsordning, och vill att alla ord vi använder ska vara helt kända av dem från början. Visst kan det vara viktigt att anpassa sitt språk efter mottagaren men det är faktiskt så att vissa ord behövs när en diskuterar vissa ämnesområden, och för den som är villig att försöka tillgodogöra sig kunskap om den feministiska terminologin så behöver detta inte vara ett problem. Enskilda ”svåra ord” är sällan problemet när förståelse saknas, det går alldeles utmärkt att förklara vissa nyckelbegrepp i en diskussion så länge en håller sig på en lagom nivå med resten av språket och teorin.

Det viktiga för mig är inte att använda ett enkelt språk och liknande utan snarare att inte agera som om mina kunskap är självklar kunskap som alla borde sitta på. Om någon kommer till mig och är genuint intresserad av att veta mer så svarar jag nästan alltid. Däremot har jag inget intresse av att försöka lära upp personer som inte gör den minsta ansträngning för att själva begripa, främst för att jag ser det som en otroligt tidsödande process och då lägger jag hellre min energi på att kämpa feministiskt på andra sätt.

Många människor som är ”kritiska” mot feminismen liksom söker upp en och kräver att en ska ”förklara” men gör ingenting för att förstå ens perspektiv. De kräver att en ska anpassa sig efter deras språk, använda deras termer och så vidare, men försöker inte att förstå mitt språk och varför jag använder det. Sedan blir det liksom helt upp till mig att ansvara för deras förståelse av saker inte ting, om de inte begriper vad jag menar så är det mitt fel för att jag inte lyckats förklara ordentligt och inte deras fel för att de inte lyckas förstå. Det är alltid jag som måste göra eftergifterna. Detta är enligt mig ett väldigt tydligt exempel på hur tolkningsföreträde fungerar, att det en part säger är sant tills motsatsen är bevisad och att den som sitter på sanningen inte gör något för att hjälpa till.

För förståelse krävs att båda parter anstränger sig, det kan inte bara vara jag som står för anpassningen. Därför går jag inte in i diskussioner med människor som jag inte upplever är beredda att anstränga sig för att förstå mitt perspektiv. Jag upplever ofta att folk försöker skämma mig för detta, försöker hävda att problemet är att jag inte vill förstå andra och liknande. Jag ser ingen mening med att låtsas att vi försöker förstå varandra, för jag vet att det inte är sant. Det är slöseri med tid och ork och det är inget jag har lust med.

Twitter 22/10. Att bete sig feministiskt.

Tycker hela den där idén om att kvinnor ska bete sig ”feministiskt” är så jävla fånig. Vad ska det ens innebära? Att inte bli förtryckt? Alla kvinnor har sina egna strategier för att hantera patriarkalt förtryck och det måste vi respektera. Vissa kvinnor kan inte gå emot patriarkatet, de kan sakna såväl materiella som känslomässiga resurser. Viktigt att förstå. Som feminist står jag upp för ALLA kvinnors rättighet att bli behandlade som människor, inte bara ”feministiska” kvinnors. Tycker inte att det finns något en kvinna kan göra som gör att hon förtjänar patriarkalt förtryck. Det finns inget som berättigar det. Feminister kan fan inte hålla på och gå omkring och diktera hur kvinnor ska agera för att slippa förtryck.

Alla de feministiska val jag gör i mitt liv är kampmetoder, min kropp är ett vapen i den feministiska kampen, men lösningen ligger inte där. Lösningen ligger inte i att sluta raka benen eller whatever, lösningen ligger i att tvinga män till att sluta förtrycka kvinnor. Om du gör val som bidrar till kampen mot det patriarkala förtrycket, bra. Det betyder inte att det är där lösningen ligger.

Att göra val som går emot patriarkatet kräver extremt mycket av en som person, det är inget vi kan förvänta oss av alla kvinnor. Det är ju därför feminism ens finns, för att det inte handlar om personliga livsval utan om politisk kamp. Allt jag skriver om hur en kan agera feministiskt ska läsas som kampmetoder, aldrig som genvägar till det postpatriarkala samhället.

Som feminist är det extra viktigt att omfamna de kvinnor som saknar styrka att gå emot patriarkatet och ge dem den styrkan. Många kvinnor får trygghet och sammanhang av att böja sig under patriarkatet, därför måste feminister ge dem den tryggheten istället. Det är det som är meningen med systraskap, att ge kvinnor resurser för att kunna styra sitt eget liv utan att böja sig under normerna. Men det är svårt som fan, och patriarkatet är en mäktig fiende. Ignorans för detta kan aldrig vara konstruktivt.

Som feminist måste en minnas detta: aldrig döma den som inte kommit dit du har kommit, inte brutit lika många normer som du. Det är lätt att bli frustrerad när en ser andra gå i samma fällor en själv trampat i, men det är endast så en når insikter. Frigörelse måste vara en process som sker i ens egen takt, på ens egna villkor. Inte en mall som bara kan placeras på en. Frigörelse ser heller inte lika ut för alla. För vissa är kanske utseende en skitstor grej, för andra relationer eller yrkesval. Grejer som varit skitviktiga i din egen frigörelse behöver inte vara det för andra. Patriarkatet drabbar oss alla olika.