Tips för att få din kommentar förbisläppt.

Inled inte din jävla kommentar med att skriva att jag är ”förvirrad”, ”bortkommen” eller liknande. Skriv inte heller ”bra post, men du har missat några saker”. Oavsett hur mycket vettigt som står sedan så slutar jag läsa där och slänger fanskapet i papperskorgen direkt. Varför? För att det är ett sjukt otrevligt sätt att inleda en ”diskussion” på och visar med all önskvärd tydlighet att du inte heller är ute efter att diskutera utan mest vill prångla ut din världsbild. Sådant betackar jag mig för.

Om du vill diskutera med mig är det första steget att acceptera mig som en tänkande varelse, inte som något slags barn som du ska uppfostra i ”den rätta läran” eller att ”tänka rätt”. Vissa verkar betrakta mig som ”lovande” men tycker att jag ska tycka lite mer som dem innan jag är färdigutvecklad. Jag är inte ditt jävla projekt, jag är en människa med egna tankar och åsikter, inte någon du ska ”förbättra”.

Det är helt okej att ha meningsskiljaktigheter, men det är inte okej att förminska den en diskuterar med för det. Om en nu ska göra det fattar jag inte varför en kommenterar, då kan en väl lika bra sitta och snacka om hur galen och sinnesförvirrad jag är på flashback, så att jag slipper se fanskapet.

Det sunda förnuftet är patriarkalt.

IMG_20130908_172705Ibland hänvisar människor till så kallat ”sunt förnuft” när de ska leda olika saker i bevis. ”Sunt förnuft” brukar ofta leda till åsikter som att det inte finns något patriarkat eller rasism, att det är schysst om världen fortsätter se ut precis som den gör och liknande konservativa åsikter. Ofta ställs det sunda förnuftet i motsats till att göra saker ”komplicerade” eller ”överanalysera”, som det ju brukar heta när människor typ försöker problematisera något i det här jävla samhället istället för att bara jamsa med.

Det sunda förnuftet är, precis som allt annat i den här världen, patriarkalt, kapitalistiskt och så vidare, och extra mycket så eftersom det bygger på att inte tänka efter. Att acceptera ”sunt förnuft” som någon slags förklaring eller skäl till någonting är för det mesta att rakt av acceptera den rådande världsordningen och ideologin.

När människor bara går på känsla när de ska komma fram till vad som är bra och inte så går det oftast åt helvete, hur vi uppfattar världen är liksom såpass ihopkopplat med hur det rådande samhället ser ut. Utan kritiskt tänkande kommer en ingenstans, och ”sunt förnuft” är väl i princip motsatsen till allt vad kritisk tänkande heter.

Myten om att kvinnor har så lätt att få ligga.

Det finns en myt om att kvinnor har så himla lätt att få ligga. Om att det bara är för oss att gå ut på stan och så kommer möjligheterna att hagla över oss.

Det som för en man kanske framstår som ett regn av möjligheter framstår för många kvinnor snarare som ett anfall. Det som många anser vara harmlöst och kanske till och med smickrande raggande är inte sällan snarare trakasserier. Att bli närmad som ett objekt av en person, att inte bli sedd för den en är utan bara som en kropp som ska användas för njutning, att bli tagen på emot sin vilja och så vidare är inte ”möjligheter till sex” utan snarare ofredande.

Kvinnor i allmänhet kan inte välja och vraka bland män. Bara för att män oftare uttrycker att de vill ha sex med kvinnor betyder inte det att kvinnor har fler möjligheter till sex på sina egna villkor. De flesta män skulle troligen också kunna ha mycket sex om de hade sex med människor de egentligen inte ville ha sex med. Men eftersom det är trevligt att känna lust till den en har sex med så har människor i regel inte sex på de premisserna. Sex är liksom inte ett binärt värde, något en gör eller inte gör, som att uppfylla ett behov, utan något som kan vara mer eller mindre tillfredsställande och ibland till och med riktigt vidrigt. Om valet står mellan dåligt sex och inget sex alls så väljer i alla fall jag inget sex, så viktigt är det inte för mig.

Att män oftare uttrycker en vilja till sex är alltså inte ett privilegium för kvinnor snarare är det ytterligare ett sätt att förtrycka. Genom att det är mannen som uttrycker viljan till sex så sker sexet ofta på mannens villkor, om det väl kommer till skott. Kvinnor får sällan en chans att formulera sin egen sexualitet utan har bara att tacka ja eller nej till vad nu mannen kan tänkas hitta på. Makten att ta initiativ och så vidare ligger hos mannen. Detta leder också till att sex ofta helt enkelt är sämre för kvinnor, eftersom det inte är kvinnors behov och preferenser som står i fokus.

Som kvinna kan en också ha problem med att få ligga, det vill säga med att få ligga med personer en är attraherad av och på bra premisser.

Sedan tycker jag att den här idén om att det vore en bra grej om kvinnor låg med män som trakasserat dem är ganska konstig. Jag skulle såklart inte ligga med en man som tagit mig på röven, eftersom han då redan från första början visat hur lite min personliga integritet, och troligen också ett eventuellt nej, betyder för honom. Samma sak gäller för män som närmar sig mig som om jag vore ett objekt och inte en människa, alltså försöker ”köpa” mig med alkoholhaltiga drycker, sysslar med något jävla spel och så vidare. För mig att inte besvara sådana mäns inviter en fråga om självbevarelsedrift. Jag tror helt enkelt inte att sådana män kommer behandla mig med respekt.

Med detta menar jag inte att säga att kvinnor som gör det får skylla sig själv eller liknande, en ska såklart alltid kunna förvänta sig att bli respekterad. Däremot tycker jag att det är konstigt att vissa verkar tycka att kvinnor är typ otacksamma och kräsna för att de inte går hem med varenda man som visar intresse för dem, samtidigt som det finns en utbredd moral om att kvinnor ska akta sig för män och att det är kvinnors fel om de bli våldtagna.

Det kvinnliga sexualiteten är ingen maktfaktor, utan den är extremt kringskuren av samhälleliga normer som säger åt oss hur vi ska vara. En kvinna som använder sin sexualitet på fel sätt kan räkna med omfattande bannor från samhällets sida, inte sällan fysiska straff eller till och med döden. Att det finns människor som tycker att detta är obetydligt eftersom kvinna får fler chanser att ligga, det vill säga oftare blir objektifierade och trakasserade, saknar verkligen perspektiv på vad det innebär att vara kvinna.

Se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål.

En grupp människor jag är mycket skeptisk till är de som lägger all sin politiska energi på att vara emot Sd, snacka skit om Sd och Sd:s väljare och så vidare. Det känns som att det är mer av en ritual än något en gör för att att nå någon verklig politisk förändring. Något en gör för att kunna känna att en gör något, att en bekämpar något, samtidigt som en förpassar detta till något som ligger utanför en själv.

Det känns snarare som någon slags offentlig avbön, en bekännelse en gör för att få tillträde till de ”goda” människorna, till ”antirasisterna”, till de som får ta plats inom parlamentarismen och så vidare. Men grejen är, att de utvisar människor de också, de avhumaniserar människor de också, de där som inte är Sd.

Det är så jävla tramsigt alltsammans, och jag blir så trött. Jag önskar att människor kunde sluta haka upp sig på symboler och istället se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål. Och det är inte bara Sd:s fel.

Överbefolkning och mänskliga rättigheter.

IMG_20130909_220611Jag läser ju en Marxkurs just nu, och hittade följande i de ekonomisk-politiska manuskripten. Marx beskriver hur all mänsklig verksamhet utom arbetet under kapitalismen anses vara lyx, hur arbetaren ständigt uppmanas till återhållsamhet och så vidare. Just den här idén om att vi människor helt enkelt är för många är något en ofta ser människor åt höger anföra. Ungefär som att säga ”det går ändå inte att göra något åt saken”. Det finns en tydlig ton av moralism i det hela, det handlar liksom om att folk helt enkelt ska stilla sig och föda färre barn. Men framförallt så handlar det om att se människorna själva som samhällets stora problem, en syn jag tycker är oerhört sorglig.

Nå, jag twittrade i alla fall ut citatet och fick detta svar från en Muf:are:

ngnborgare”Det är ingen mänsklig rättighet”, ett otroligt typiskt svar om ofta hörs från borgerligt håll. Ungefär som om det var vad det handlade om. Jag tycker inte heller att barn är en mänsklig rättighet, däremot tycker jag det är en ganska pissig vision för samhället att vi ska föda så få barn som möjligt.

För mig handlar politik inte om vad som är en mänsklig rättighet eller inte utan vilken vision en har för samhället, i vilken riktning en vill att samhället ska röra sig. Detta är ett problem jag ser med retoriken om ”mänskliga rättigheter”, eftersom den delar upp mänskliga behov och begär i olika kategorier, rättigheter och icke-rättigheter och tillåter oss att strunta i icke-rättigheterna. Det handlar liksom om att definiera en lägsta gräns för vilka omständigheter som är ”okej” att leva under, inte om att ha och sträva efter en vision för ett bättre samhälle.

Vad tjänar det till att tala om mänskliga rättigheter om vi inte också talar om var vi vill komma? Då blir det snarare en intellektuell modell en använder för att rättfärdiga samhället såsom det ser ut idag, genom att säga att ”x är inte en mänsklig rättighet” än ett instrument för någon slags förbättring.

Jobbcoacherna.

Jag såg på Svt-dokumentären jobbcoacherna (den finns i åtta dagar till, se den), något som på många vis var en vidrig upplevelse.

Det blir tydligt att jobbcoachning inte handlar om att människor ska få jobb, utan snarare om att hetsa arbetslösa. I princip hela coachningen bygger på att de arbetslösa ska göra om sina personligheter för att bättre passa in i arbetslivet och hitta orsaken till arbetslösheten hos sig själva.

Här pratar en av jobbcoacherna med Tim om hur hen ska komma i kontakt med sin inre glöd.

Kroppsspråket är oerhört viktigt, och du ska ju hela tiden sälja dig. Anledningen till att du kommit på en anställningsintervju är att du fångade arbetsgivarens intresse med ditt CV, nu vill arbetsgivaren se att du är den här personen i verkligheten, som det står på papper. Så nu får ju arbetsgivaren ett kvitto på det du har skrivit. Du har skrivit ”jag har mycket hög social kompetens”, men sitter du som nu, då tänker jag ”men herregud, det här är ju inte Tim”. Du har en glöd inom dig Tim. Nä du blir… när du stängs av, då släcker du den glöden. Jag vill hela tiden att den är vid liv, för jag ser att den finns där. Och ta det lugnt, hetsa inte upp dig utan andas lugnt. Konkurrensen är jättehård där ute nu. Du måste låta glad, du måste sprida den glädjen på plats. Jag kände ingenting, jag tänkte; men herregud, är det där hans glädje. Du måste visa att det är det här du vill och brinner för, för det är där energin finns.

Tim är såklart nedstämd och nervös, vem skulle inte vara det i hans situation. Där här märks såklart, men istället för att låta hen ha de känslorna så ska de till varje pris trängas undan. Jag tycker att det jobbcoachen säger om Tims Cv är extra vidrigt. När en skriver Cv så uppmanas en ju till att hitta ”positiva egenskaper” och att överdriva, och de flesta är liksom inte superbra på att hantera stress, har superhög social kompetens eller liknande. Att först tvingas att ljuga och sedan bli konfronterad med det på det där sättet är så elakt.

De arbetslösa tvingas ständigt bete sig som om ett jobb är deras största mål och mening i livet, annars är de ”negativa”. Det syns i citatet med Tim ovan, där hen tvingas till att ta fram sin ”inre glöd” på en anställningsintervju. Det syns också i den här listan på ”tio vanliga misstag”.

Tio vanliga misstag. Kan vara ett ovårdat yttre, till exempel orakat. Lamt och slappt handslag, som vi har pratat om. Överdrivet självförtroende och självupptagen attityd. Låg förmåga att formulera sig väl. Visar mest intresse och fokus på pengar, endast intresserad av lönen. Negativ attityd mot tidigare arbetsplatser. Bristande ögonkontakt med intervjuaren. Bristande intresse och entusiasm. Passiv och likgiltig.

Om en har en ”negativ attityd” och mest intresserar sig för lönen gör en fel. Det handlar liksom inte bara om att söka jobb och utföra arbete, utan en måste ha rätt inställning också. De arbetslösa tvingas känna saker de egentligen inte känner eftersom de eventuellt kan leda till jobb, de tvingas anamma en viss inställnings till arbete, till samhället och till sig själva.

De gör någon slags mindfulnessövning för att hitta orsaken till arbetslösheten:

Det handlar om att observera det i sig själv. Att vi vänder de här glasögonen mot oss själva, att vi vänder dem inåt […] Sokrates gjorde detta för 2400 år sedan. Han samtalade med människor, och menade att sanningen kan vi bara hitta inom hos själva.

Deltagarna ska hitta orsaken till arbetslösheten inom sig själva. Att arbetslöshet skapas politiskt är det såklart ingen som bryr sig om. Skulden ligger alltid alltid hos individen.

I slutet av inslaget gör en av de arbetssökande (som sedan bli jobbcoach) ett framsteg:

Nej, men jag vet inte. Jag har varit i en jättetung period, men nu känner jag att nu börjar det rör sig på sig lite igen. Jag vet inte varför, men jag har väl gått omkring och tänkt att det tar sån tid och att det inte händer någonting, men nu har jag kommit ner från det. Men sen så kände jag väl att ”det blir väl inte bättre av att jag tänker så”, utan jag måste liksom tänka framåt och bara borra ner huvudet och fortsätta söka och köra på liksom, och det får ju gå så lång tid det går, jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det liksom. Det får ju bara vara så.

”Det får ju liksom bara vara så” och ”jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det”, det enda en kan göra är att fortsätta ”köra på”. Jag tänker bara på den enorma uppgivenhet dessa människor måste känna, och hur den här uppgivenheten liksom uppmuntras. De uppmuntras till att tänka positivt, men också till att tänka att det inte finns några andra lösningar på deras situation än att de fortsätter i samma invanda spår, även om det inte fungerat hittills. Det finns inga visioner, inget hopp om samhällsförändring, utan den största lyckan en kan tänka sig är att skaffa ett jobb.

Och ja, det är väl det som är meningen, att producera bra arbetare. Människor som är villiga att anpassa hela sitt jag för att få ett jobb, människor som aldrig försöker förändra något annat än sig själv, människor som aldrig är ”negativa”, alltså aldrig klagar på sitt liv, på sin arbetsplats eller något annat.

Bloggutmaning. Ämne tre – onani.

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är onani. Jag tänker att det passar bra nu när vi har skrivit om fittor och penetrationsnormen.

Det finns mycket en kan skriva om onani. Det handlar ju så mycket om att upptäcka sin egen sexualitet, sin egen kropp. Det är också något som människor har väldigt olika förhållningssätt till. Jag själv hade en lång väg till att börja njuta av onani, andra jag pratat med har börjat redan som väldigt små, som ett naturligt steg i att utforska sig själva. För vissa kom det som en överraskning att en ens kan ta på sig själv för att få njutning i vuxen ålder.

Jag kommer nog att skriva om hur det gick till när jag själv började onanera och vilka känslor och tankar jag haft inför det, helt enkelt.

Utmaningen håller som vanligt på till söndag. Den som vill kan twittra under hashtaggen #femsexblogg.

Sökandet efter den sanna liberalismen.

Jag har innan skrivit om ideologiska fantasier, vilket är ett begrepp som används inom ideologikritik, alltså kritik av det rådande samhällets ideologier. En ideologisk fantasi är i alla fall en idé om att det finns någon slags ren ”kärna”, något en kan komma till bara en rensar bort alla fe. Rasismens ideologiska fantasi är ett harmoniskt land fritt från konflikter, ett land som finns och som vi kan nå bara vi rensar bort alla ”störningar”, det vill säga människor med fel hudfärg. Samma sak kan en ofta se hos frimarknadsliberaler som när någon slags idé om att bara vi rensar bort alla imperfektioner från marknaden så kommer den fungera som ett perfekt urverk, det är därför deras lösning på olika problem alltid är densamma; mindre statlig inblandning.

Problemet med dessa ideologiska fantasier är att de är just fantasier, vi kommer troligen inte att få ett perfekt samhälle bara vi rensar ut alla föroreningar, utan det är systemet är grunden det är fel på. Det finns ingen vacker och perfekt kärna i samhället som vi kan tvätta ren från skit, utan samhällets uppbyggnad är lika pissig inifrån och ut.

Att hålla sig med ideologiska fantasier är bekvämt eftersom det gör att en slipper vara kritisk mot samhället som sådant, själva dess grunduppbyggnad, och istället kan hålla sig med en ytlig kritik av det hela, definiera ett problem och ägna sig åt försöka pricka det så fort de dyker upp, härleda allt till det. En kritik som går ut på att peta i detaljerna, att utföra ett ständigt sisyfosarbete för att tvätta rent samhället från alla skavanker, istället för att se den stora bilden, istället för att försöka angripa systemet som sådant.

Vissa människor som kallar sig liberaler men tar avstånd från i princip allting som den nutida liberalismen står för. De brukar tala om vem som är en ”riktig liberal” och inte istället för att prata om faktisk politik. Till exempel: folkpartiet gör någonting dumt, då säger den här personen ”men folkpartiet är inte liberala/det där är inte liberalt”, ungefär som om det var det som var kärnan och inte att det förs dålig politik. Det känns som att det handlar mer om att de vill hålla sin ideologi och därmed sig själva fria från skuld än att de faktiskt vill förändra något.

Det hänvisas också friskt tillbaks till historien när liberalismen var en progressiv kraft, till exempel under franska revolutionen, eller helt enkelt under framväxten av det borgerliga samhället. Det sägs att då var det minsann den sanna liberalismen som gällde, och inte den förstörda varianten som vi har idag.

Jag tänker mig att de också har en ideologisk fantasi, fantasin om den ursprungliga, sanna och ”goda” liberalismen, fantasin om en vacker liberal kärna som vi kan återvända till och i och med det komma ifrån det här samhällets problem. Idén om den rena liberalismen som har solkats ner, och att det vi borde göra är att försöka skrubba bort föroreningarna från liberalismens yta så att den återigen kan skina lika klart som den gjorde när den skapades.

Det viktiga är att försöka avslöja och rensa ut de falska liberalerna, inte att jobba politiskt för ett bättre samhälle. Istället för att göra något åt ett samhällsproblem så börjar debatten istället handla om huruvida det är en effekt av liberalismen eller inte, huruvida det skulle ha inträffat i ett verkligt liberalt samhälle, som om det vore det minsta relevant.

Jag undrar vad de här människorna tror finns där bakom, vad de tror kommer hända när vi har hittat den sanna liberalismen. Om de tror att vi kommer att gå in i något slags liberalt paradis där ingen någonsin kränker någon annans rättigheter, där inget företag någonsin är korrumperat och där marknaden aldrig någonsin beter sig som något annat än ett effektivt urverk. Om vi bara tar bort alla irrationella lagar, om vi bara få bort alla fejkliberala politiker, så kommer vi att komma dit. Den sanna liberalismens sol hägrar ständigt över alla dessa små små steg framåt, alla dessa små små slag som utkämpas emot regleringarna, irrationaliteten och fejkliberalerna.

Sökandet efter den sanna liberalismen kan möjligtvis vara intressant som en intellektuell övning, men politiskt relevant är det inte. Hur många böcker som än skrivs om vad liberalismen är och borde vara, hur många facebookstatusuppdateringar som än görs som att Folkpartiet inte är några riktiga liberaler, så kommer detta (liberala) samhälles problem att bestå. För problemet är inte att vi någonstans på vägen har försvunnit bort från den rena kärnan från den riktiga liberalismen, utan problemet är att vårt samhälles grundvalar bygger på orättvisa, på exploatering och på utnyttjande. Och det kan ingen liberalism, hur ren den än är, råda bot på.

Tiggarna som sanitetsproblem.

Jag läser denna debattartikel om att Stockholm rensades på hemlösa under Obamas besök. Jag kan inte säga att jag är det minsta förvånad över detta tilltag, det går helt i linje med den övriga politik och retoriken som bedrivs mot de mest utsatta grupperna i samhället. Samtidigt som tiggeriet ökar så ökar människors föraktfulla attityder gentemot de människor som tigger.

Det är tydligt i debatten kring hemlösa, tiggare och så vidare att det som anses vara problemet från många håll inte främst är att människor befinner sig i en sådan situation att de tvingas till att sova på gatan eller tigga, utan snarare att det utgör ett problem för resten av invånarna i staden, de som anses ha rätt att vara där. Så länge människor slipper se eländet så bryr de sig inte om det.

Jag tänker på alla de människor jag hört utbyta ”strategier” för hur en bäst undviker de känslor av skuld som dyker upp då en tiggare kommer fram. Jag tänker på alla ursäkter jag hört för att inte ge dem pengar, alltifrån att det skulle röra sig om någon slags organiserad brottslighet till att de borde skaffa sig ett jobb eller att de ändå bara kommer köpa något som personen ifråga tycker är olämpligt för pengarna.

För mig är det viktigt att inte delta i den här avhumaniseringen, hur frestande det än kan vara. Därför skänker jag i princip alltid pengar om jag har några på mig, och om jag inte har det så brukar jag i alla fall inte undvika personens blick. I mina ögon är det avhumaniserandet som är det värsta, på ett samhällsplan. Att människor väljer att inte ge pengar är en sak, alla kanske inte har råd att avvara. Att en däremot försöker hitta ursäkter för att berättiga det som handlar om tiggarnas karaktär, deras liv eller liknande tycker jag är vidrigt. Det finns inga ursäkter till att vi, som samhälle, låter dessa människor sitta där. Ingen människa kan begå ett brott stort nog som gör att hen förtjänar ett sådant öde.

Det är alltid lättare att avhumanisera än att se situationen som den är, med all sin tragik. Det är alltid lättare att inte försöka förstå att det faktiskt är en människa som sitter där. Och jag tänker mig att det är därför de flesta inte ger pengar till tiggare, för att göra det skulle vara att erkänna att de är människor. Det handlar nog inte om pengarna, inte för de flesta, utan snarare om att det är enklare att helt och hållet skjuta situationen ifrån sig, att hitta förklaringar och ursäkter. Det är enklare att träna sig i att vara känslokall, att ignorera tiggarna utan att tycka att det är jobbigt, än att på riktigt försöka ta in situationen.

Och jag tänker att något av det mest tragiska i det här samhället är att det i mångt och mycket tvingar fram det här hos människor. Att så många inte orkar konfronteras med verkligheten utan istället utbyter tips om hur en ska göra för att ignorera det. Det handlar om hur vi lär oss att se på andra människor, och få har rum för någon medmänsklighet. Och resultatet blir att vi inte ser de här människorna, deras situation, utan att vi istället ser dem som ett sanitetsproblem som ska lösas för att resten av samhället ska kunna vara ostört. Det är bara så jävla vidrigt att det är där vi som samhälle befinner oss nu.