Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet

Primitivism (familjeliv och moderskap)

Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter och
 förhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religion
och moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.

Överbefolkningen.

IMG_20130905_004543Ibland säger folk att vi helt enkelt är ”för många” på detta jordklot och att de tär det som är orsaken till svält, global uppvärmning och så vidare. De säger att det helt enkelt inte går att producera mat och vatten till alla. Då brukar jag tänka på all den mat som jag hittar i soprum, som utgör ungefär 70 % av min kost. I ljuset av det så blir liksom tanken om att jordklotet inte skulle ”räcka till” så fånig. Jag menar, vi slänger så fruktansvärt mycket mat.

Problemet är inte att det finns för många människor, problemet är att det i et kapitalistiskt samhälle helt enkelt är rimligt för vissa affärer, producenter och så vidare att slänga sin mat istället för att de kommer till användning. Och visst, det är möjligt att det kanske inte skulle fungera även om vi hade en mer effektiv produktion, men jag tycker ändå att vi ska försöka ändra på vårt system innan vi börjar diskutera existensen av människor som det grundläggande problemet.

Ärligt talat så känns den förklaringsmodellen mest som en ursäkt för att slippa göra något. Istället för att ta tag i de saker vi faktiskt skulle kunna förbättra så lägger folk sig på marken och ger upp istället. Vem tjänar på det? Samma människor som tjänar på rådande samhällsordning såklart.

Tips för att få din kommentar förbisläppt.

Inled inte din jävla kommentar med att skriva att jag är ”förvirrad”, ”bortkommen” eller liknande. Skriv inte heller ”bra post, men du har missat några saker”. Oavsett hur mycket vettigt som står sedan så slutar jag läsa där och slänger fanskapet i papperskorgen direkt. Varför? För att det är ett sjukt otrevligt sätt att inleda en ”diskussion” på och visar med all önskvärd tydlighet att du inte heller är ute efter att diskutera utan mest vill prångla ut din världsbild. Sådant betackar jag mig för.

Om du vill diskutera med mig är det första steget att acceptera mig som en tänkande varelse, inte som något slags barn som du ska uppfostra i ”den rätta läran” eller att ”tänka rätt”. Vissa verkar betrakta mig som ”lovande” men tycker att jag ska tycka lite mer som dem innan jag är färdigutvecklad. Jag är inte ditt jävla projekt, jag är en människa med egna tankar och åsikter, inte någon du ska ”förbättra”.

Det är helt okej att ha meningsskiljaktigheter, men det är inte okej att förminska den en diskuterar med för det. Om en nu ska göra det fattar jag inte varför en kommenterar, då kan en väl lika bra sitta och snacka om hur galen och sinnesförvirrad jag är på flashback, så att jag slipper se fanskapet.

Det sunda förnuftet är patriarkalt.

IMG_20130908_172705Ibland hänvisar människor till så kallat ”sunt förnuft” när de ska leda olika saker i bevis. ”Sunt förnuft” brukar ofta leda till åsikter som att det inte finns något patriarkat eller rasism, att det är schysst om världen fortsätter se ut precis som den gör och liknande konservativa åsikter. Ofta ställs det sunda förnuftet i motsats till att göra saker ”komplicerade” eller ”överanalysera”, som det ju brukar heta när människor typ försöker problematisera något i det här jävla samhället istället för att bara jamsa med.

Det sunda förnuftet är, precis som allt annat i den här världen, patriarkalt, kapitalistiskt och så vidare, och extra mycket så eftersom det bygger på att inte tänka efter. Att acceptera ”sunt förnuft” som någon slags förklaring eller skäl till någonting är för det mesta att rakt av acceptera den rådande världsordningen och ideologin.

När människor bara går på känsla när de ska komma fram till vad som är bra och inte så går det oftast åt helvete, hur vi uppfattar världen är liksom såpass ihopkopplat med hur det rådande samhället ser ut. Utan kritiskt tänkande kommer en ingenstans, och ”sunt förnuft” är väl i princip motsatsen till allt vad kritisk tänkande heter.

Myten om att kvinnor har så lätt att få ligga.

Det finns en myt om att kvinnor har så himla lätt att få ligga. Om att det bara är för oss att gå ut på stan och så kommer möjligheterna att hagla över oss.

Det som för en man kanske framstår som ett regn av möjligheter framstår för många kvinnor snarare som ett anfall. Det som många anser vara harmlöst och kanske till och med smickrande raggande är inte sällan snarare trakasserier. Att bli närmad som ett objekt av en person, att inte bli sedd för den en är utan bara som en kropp som ska användas för njutning, att bli tagen på emot sin vilja och så vidare är inte ”möjligheter till sex” utan snarare ofredande.

Kvinnor i allmänhet kan inte välja och vraka bland män. Bara för att män oftare uttrycker att de vill ha sex med kvinnor betyder inte det att kvinnor har fler möjligheter till sex på sina egna villkor. De flesta män skulle troligen också kunna ha mycket sex om de hade sex med människor de egentligen inte ville ha sex med. Men eftersom det är trevligt att känna lust till den en har sex med så har människor i regel inte sex på de premisserna. Sex är liksom inte ett binärt värde, något en gör eller inte gör, som att uppfylla ett behov, utan något som kan vara mer eller mindre tillfredsställande och ibland till och med riktigt vidrigt. Om valet står mellan dåligt sex och inget sex alls så väljer i alla fall jag inget sex, så viktigt är det inte för mig.

Att män oftare uttrycker en vilja till sex är alltså inte ett privilegium för kvinnor snarare är det ytterligare ett sätt att förtrycka. Genom att det är mannen som uttrycker viljan till sex så sker sexet ofta på mannens villkor, om det väl kommer till skott. Kvinnor får sällan en chans att formulera sin egen sexualitet utan har bara att tacka ja eller nej till vad nu mannen kan tänkas hitta på. Makten att ta initiativ och så vidare ligger hos mannen. Detta leder också till att sex ofta helt enkelt är sämre för kvinnor, eftersom det inte är kvinnors behov och preferenser som står i fokus.

Som kvinna kan en också ha problem med att få ligga, det vill säga med att få ligga med personer en är attraherad av och på bra premisser.

Sedan tycker jag att den här idén om att det vore en bra grej om kvinnor låg med män som trakasserat dem är ganska konstig. Jag skulle såklart inte ligga med en man som tagit mig på röven, eftersom han då redan från första början visat hur lite min personliga integritet, och troligen också ett eventuellt nej, betyder för honom. Samma sak gäller för män som närmar sig mig som om jag vore ett objekt och inte en människa, alltså försöker ”köpa” mig med alkoholhaltiga drycker, sysslar med något jävla spel och så vidare. För mig att inte besvara sådana mäns inviter en fråga om självbevarelsedrift. Jag tror helt enkelt inte att sådana män kommer behandla mig med respekt.

Med detta menar jag inte att säga att kvinnor som gör det får skylla sig själv eller liknande, en ska såklart alltid kunna förvänta sig att bli respekterad. Däremot tycker jag att det är konstigt att vissa verkar tycka att kvinnor är typ otacksamma och kräsna för att de inte går hem med varenda man som visar intresse för dem, samtidigt som det finns en utbredd moral om att kvinnor ska akta sig för män och att det är kvinnors fel om de bli våldtagna.

Det kvinnliga sexualiteten är ingen maktfaktor, utan den är extremt kringskuren av samhälleliga normer som säger åt oss hur vi ska vara. En kvinna som använder sin sexualitet på fel sätt kan räkna med omfattande bannor från samhällets sida, inte sällan fysiska straff eller till och med döden. Att det finns människor som tycker att detta är obetydligt eftersom kvinna får fler chanser att ligga, det vill säga oftare blir objektifierade och trakasserade, saknar verkligen perspektiv på vad det innebär att vara kvinna.

Se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål.

En grupp människor jag är mycket skeptisk till är de som lägger all sin politiska energi på att vara emot Sd, snacka skit om Sd och Sd:s väljare och så vidare. Det känns som att det är mer av en ritual än något en gör för att att nå någon verklig politisk förändring. Något en gör för att kunna känna att en gör något, att en bekämpar något, samtidigt som en förpassar detta till något som ligger utanför en själv.

Det känns snarare som någon slags offentlig avbön, en bekännelse en gör för att få tillträde till de ”goda” människorna, till ”antirasisterna”, till de som får ta plats inom parlamentarismen och så vidare. Men grejen är, att de utvisar människor de också, de avhumaniserar människor de också, de där som inte är Sd.

Det är så jävla tramsigt alltsammans, och jag blir så trött. Jag önskar att människor kunde sluta haka upp sig på symboler och istället se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål. Och det är inte bara Sd:s fel.

Överbefolkning och mänskliga rättigheter.

IMG_20130909_220611Jag läser ju en Marxkurs just nu, och hittade följande i de ekonomisk-politiska manuskripten. Marx beskriver hur all mänsklig verksamhet utom arbetet under kapitalismen anses vara lyx, hur arbetaren ständigt uppmanas till återhållsamhet och så vidare. Just den här idén om att vi människor helt enkelt är för många är något en ofta ser människor åt höger anföra. Ungefär som att säga ”det går ändå inte att göra något åt saken”. Det finns en tydlig ton av moralism i det hela, det handlar liksom om att folk helt enkelt ska stilla sig och föda färre barn. Men framförallt så handlar det om att se människorna själva som samhällets stora problem, en syn jag tycker är oerhört sorglig.

Nå, jag twittrade i alla fall ut citatet och fick detta svar från en Muf:are:

ngnborgare”Det är ingen mänsklig rättighet”, ett otroligt typiskt svar om ofta hörs från borgerligt håll. Ungefär som om det var vad det handlade om. Jag tycker inte heller att barn är en mänsklig rättighet, däremot tycker jag det är en ganska pissig vision för samhället att vi ska föda så få barn som möjligt.

För mig handlar politik inte om vad som är en mänsklig rättighet eller inte utan vilken vision en har för samhället, i vilken riktning en vill att samhället ska röra sig. Detta är ett problem jag ser med retoriken om ”mänskliga rättigheter”, eftersom den delar upp mänskliga behov och begär i olika kategorier, rättigheter och icke-rättigheter och tillåter oss att strunta i icke-rättigheterna. Det handlar liksom om att definiera en lägsta gräns för vilka omständigheter som är ”okej” att leva under, inte om att ha och sträva efter en vision för ett bättre samhälle.

Vad tjänar det till att tala om mänskliga rättigheter om vi inte också talar om var vi vill komma? Då blir det snarare en intellektuell modell en använder för att rättfärdiga samhället såsom det ser ut idag, genom att säga att ”x är inte en mänsklig rättighet” än ett instrument för någon slags förbättring.

Jobbcoacherna.

Jag såg på Svt-dokumentären jobbcoacherna (den finns i åtta dagar till, se den), något som på många vis var en vidrig upplevelse.

Det blir tydligt att jobbcoachning inte handlar om att människor ska få jobb, utan snarare om att hetsa arbetslösa. I princip hela coachningen bygger på att de arbetslösa ska göra om sina personligheter för att bättre passa in i arbetslivet och hitta orsaken till arbetslösheten hos sig själva.

Här pratar en av jobbcoacherna med Tim om hur hen ska komma i kontakt med sin inre glöd.

Kroppsspråket är oerhört viktigt, och du ska ju hela tiden sälja dig. Anledningen till att du kommit på en anställningsintervju är att du fångade arbetsgivarens intresse med ditt CV, nu vill arbetsgivaren se att du är den här personen i verkligheten, som det står på papper. Så nu får ju arbetsgivaren ett kvitto på det du har skrivit. Du har skrivit ”jag har mycket hög social kompetens”, men sitter du som nu, då tänker jag ”men herregud, det här är ju inte Tim”. Du har en glöd inom dig Tim. Nä du blir… när du stängs av, då släcker du den glöden. Jag vill hela tiden att den är vid liv, för jag ser att den finns där. Och ta det lugnt, hetsa inte upp dig utan andas lugnt. Konkurrensen är jättehård där ute nu. Du måste låta glad, du måste sprida den glädjen på plats. Jag kände ingenting, jag tänkte; men herregud, är det där hans glädje. Du måste visa att det är det här du vill och brinner för, för det är där energin finns.

Tim är såklart nedstämd och nervös, vem skulle inte vara det i hans situation. Där här märks såklart, men istället för att låta hen ha de känslorna så ska de till varje pris trängas undan. Jag tycker att det jobbcoachen säger om Tims Cv är extra vidrigt. När en skriver Cv så uppmanas en ju till att hitta ”positiva egenskaper” och att överdriva, och de flesta är liksom inte superbra på att hantera stress, har superhög social kompetens eller liknande. Att först tvingas att ljuga och sedan bli konfronterad med det på det där sättet är så elakt.

De arbetslösa tvingas ständigt bete sig som om ett jobb är deras största mål och mening i livet, annars är de ”negativa”. Det syns i citatet med Tim ovan, där hen tvingas till att ta fram sin ”inre glöd” på en anställningsintervju. Det syns också i den här listan på ”tio vanliga misstag”.

Tio vanliga misstag. Kan vara ett ovårdat yttre, till exempel orakat. Lamt och slappt handslag, som vi har pratat om. Överdrivet självförtroende och självupptagen attityd. Låg förmåga att formulera sig väl. Visar mest intresse och fokus på pengar, endast intresserad av lönen. Negativ attityd mot tidigare arbetsplatser. Bristande ögonkontakt med intervjuaren. Bristande intresse och entusiasm. Passiv och likgiltig.

Om en har en ”negativ attityd” och mest intresserar sig för lönen gör en fel. Det handlar liksom inte bara om att söka jobb och utföra arbete, utan en måste ha rätt inställning också. De arbetslösa tvingas känna saker de egentligen inte känner eftersom de eventuellt kan leda till jobb, de tvingas anamma en viss inställnings till arbete, till samhället och till sig själva.

De gör någon slags mindfulnessövning för att hitta orsaken till arbetslösheten:

Det handlar om att observera det i sig själv. Att vi vänder de här glasögonen mot oss själva, att vi vänder dem inåt […] Sokrates gjorde detta för 2400 år sedan. Han samtalade med människor, och menade att sanningen kan vi bara hitta inom hos själva.

Deltagarna ska hitta orsaken till arbetslösheten inom sig själva. Att arbetslöshet skapas politiskt är det såklart ingen som bryr sig om. Skulden ligger alltid alltid hos individen.

I slutet av inslaget gör en av de arbetssökande (som sedan bli jobbcoach) ett framsteg:

Nej, men jag vet inte. Jag har varit i en jättetung period, men nu känner jag att nu börjar det rör sig på sig lite igen. Jag vet inte varför, men jag har väl gått omkring och tänkt att det tar sån tid och att det inte händer någonting, men nu har jag kommit ner från det. Men sen så kände jag väl att ”det blir väl inte bättre av att jag tänker så”, utan jag måste liksom tänka framåt och bara borra ner huvudet och fortsätta söka och köra på liksom, och det får ju gå så lång tid det går, jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det liksom. Det får ju bara vara så.

”Det får ju liksom bara vara så” och ”jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det”, det enda en kan göra är att fortsätta ”köra på”. Jag tänker bara på den enorma uppgivenhet dessa människor måste känna, och hur den här uppgivenheten liksom uppmuntras. De uppmuntras till att tänka positivt, men också till att tänka att det inte finns några andra lösningar på deras situation än att de fortsätter i samma invanda spår, även om det inte fungerat hittills. Det finns inga visioner, inget hopp om samhällsförändring, utan den största lyckan en kan tänka sig är att skaffa ett jobb.

Och ja, det är väl det som är meningen, att producera bra arbetare. Människor som är villiga att anpassa hela sitt jag för att få ett jobb, människor som aldrig försöker förändra något annat än sig själv, människor som aldrig är ”negativa”, alltså aldrig klagar på sitt liv, på sin arbetsplats eller något annat.

Bloggutmaning. Ämne tre – onani.

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är onani. Jag tänker att det passar bra nu när vi har skrivit om fittor och penetrationsnormen.

Det finns mycket en kan skriva om onani. Det handlar ju så mycket om att upptäcka sin egen sexualitet, sin egen kropp. Det är också något som människor har väldigt olika förhållningssätt till. Jag själv hade en lång väg till att börja njuta av onani, andra jag pratat med har börjat redan som väldigt små, som ett naturligt steg i att utforska sig själva. För vissa kom det som en överraskning att en ens kan ta på sig själv för att få njutning i vuxen ålder.

Jag kommer nog att skriva om hur det gick till när jag själv började onanera och vilka känslor och tankar jag haft inför det, helt enkelt.

Utmaningen håller som vanligt på till söndag. Den som vill kan twittra under hashtaggen #femsexblogg.