Att följa lagen.

Alltså när folk ba ”en måste hålla sig inom lagens ramar” typ när en pratar om hur en får protestera emot rasism och fascism. Fattar inte detta. Vem fan har lagen som sitt moraliska rättesnöre?? Jag blir galen av denna jävla ryggradslöshet, skaffa lite egna värderingar istället för att slicka statsmakten i röven.

Ni kanske inte har märkt det, men just nu har vi ett vedertaget rasistiskt parti i riksdagen och ett gäng partier som tycker att det är en bra grej att utvisa flyktingar. Det är liksom inte som att statsmakten skyddar människor från rasism och fascism, rasismen finns fan INOM den alldeles uppenbart, och jag tycker att det känns ganska givet att även fascismen har sin plats.

Det handlar om människoliv. Det handlar om att vi måste ha ett samhälle där människor får finnas oavsett vilken hudfärg de har, vilket land de kommer ifrån. Och ja, jag värderar dessa människors liv jävligt mycket högre än några ”demokratiska” jävla spelregler. Jag tycker verkligen att det är så jävla sekundärt att någon tycker att det är en ”demokratisk rättighet” att våldsmonopolet ska skydda en samtidigt som en sprider sina vidriga hatiska åsikter, för jag tycker att det är så mycket viktigare att alla människor har rätt till ett jävla liv. Att inte ta ställning emot detta med alla till buds stående medel är direkt omoraliskt. Att låta sig begränsas av lagen i kampen för alla människors rätt till liv är bara så jävla konstigt. Värderar ni en bok som några gubbar skrivit högre än människoliv? Det är ju verkligen bara sjukt.

Stör mig också på när folk ba ”mmm vad bra med civil olydnad, men då måste en TA SITT STRAFF”. Alltså nej? Om jag begår ett brott för att jag tycker att lagen suger så kommer jag såklart göra allt för att slippa få ett straff för det. Varför ska jag ta mitt straff ”rakryggad” om jag inte sympatiserar med lagen. Sedan är det såklart så att en ofta inte har något jävla val, och då är det ju så och inte så mycket att göra åt (gud, vad skulle vi annars ha våldsmonopolet för om inte att tvinga folk att ”ta sitt straff”, men jag tycker att det är så jävla fjompigt att bara ”nu ska jag göra ett statement och bryta mot lagen men fortfarande legitimera hela jävla systemet genom att rakryggad ta mitt straff”. Till vilken nytta?

”Fler vill ha arbete”.

Läste DN:s ledare idag (är hemma hos mamma och pappa, skulle aldrig prenumerera på en borgerlig blaska som Dn). Den handlade om arbetslöshet och att fler minsann är sysselsatta och så vidare. Jag fastnade för detta citat:
IMG_20130914_081300Det ligger viss sanning i det som skrivs; en kan inte avgöra sysselsättningsgraden utifrån arbetslösheten. Arbetslösheten mäts nämligen utifrån de som aktivt söker arbete, inte utifrån de som arbetsföra. Jag tror att det kan vara så att det avgörs utefter hur många som är inskrivna på arbetsförmedlingen, det kan också vara så att en ringer runt till folk för att kolla, jag är inte säker. Detta gör att arbetslösheten ofta ”göms” i statistiken, något som moderaterna anklagade socialdemokraterna mycket för valet 2006.

Frågan är då; varför är det fler som ”vill ha jobb” och är det en bra grej? Jag tror inte att det är så att flera bara känner en stor längtan efter att arbeta. Däremot jobbar alliansen väldigt mycket med utförsäkringar och att tvinga människor att bevisa att de är villiga att arbeta för att de ska kunna få försörjningsstöd och liknande. Om en människa till exempel är sjuk och blir utförsäkrad måste hen få någon annan slags försörjning, och ofta krävs det att en är inskriven på arbetsförmedlingen eller för att få försörjningsstöd. Voilà; fler ”vill ha arbete”. Det betyder inte att de vill eller ens kan arbeta på riktigt, det betyder bara att en är så illa tvungen att stå där för att kunna överleva.

Det är klart som fan att fler människor vill skaffa jobb om det är den enda möjligheten att överleva, frågan är vilken typ av samhälle vi är ute efter. Vill du ha ett samhälle där människor som tvingas ut i arbete trots att de egentligen är sjuka? Eller, som det snarare brukar ligga till, ett samhälle där folk tvingas in i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder för att visa att de är ”villiga att arbeta”, åtgärder som troligen inte kommer leda till jobb eftersom de är för sjuka för att jobba.

Det är det här som kallas ”arbetslinjen”. Den handlar mer om att tvinga in folk under arbetets logik än om att faktiskt skapa jobb. Glöm inte det.

Det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

Jag fick den här frågan i min frågestund, men jag kände dels att jag vill svara på den direkt, dels att den förtjänar ett eget inlägg.

Hur ska man göra gällande rädslan för att gå hem ensam sent en kväll?
Kan jag ha på mig precis vad jag vill eller är det större risk att något händer om jag visar mycket hud?
Jag vill mer än något annat kunna känna mig fri. Men det gör jag inte nu, alls. Jag är rädd väldigt ofta för sånt här, och jag vet inte om min rädsla är ”rätt” eller om jag bara inbillar mig, skrämmer upp mig själv?

Hur ska man göra med sådana här tankar, hur gör du?
För jag håller på att drunkna.

Jag vill börja med att säga att våldtäkter inte handlar om att visa hud, det handlar om att vi lever i ett patriarkat. Det handlar om att i det här samhället så anser vissa män att de har rätt till kvinnor, att använda kvinnor som objekt.

Jag tycker att rädslan du skriver om är svår. Å ena sidan tycker jag inte att en ska låta sitt liv begränsas av rädsla, samtidigt kan man inte säga att det är riskfritt att vara kvinna i dagens samhälle. Jag kan inte säga att det säkert inte kommer att bli utsatt för något, för jag kan inte lova det, hur mycket jag än skulle vilja att det var sant. Även om det är mycket ovanligt att en blir utsatt för övergrepp av främmande män, det mesta sker i hemmet. På det sättet är det delvis ett sätt att göra kvinnor mer toleranta inför förtrycket från män som står en nära, att istället få dem att vara rädda för något slags abstrakt stort hot. Genom att måla upp en bild av det riktigt farliga kvinnoförtrycket så kan många män förtrycka kvinnor i fred. Genom att måla upp en bild av de verkligt farliga männen så bli kvinnor tacksamma för att de finns män som inte är sådana. Genom att måla upp en bild av att kvinnor är försvarslösa och rättslösa offer så skapas också bilden av att de behöver beskydd, och det här beskyddet kommer såklart ofta från en man. Rädslan gör kvinnor beroende av och toleranta mot män. Kvinnoförtrycket finns överallt, inte bara hos män som begår övergrepp på främmande kvinnor. Rädslan, som ofta prackas på kvinnor i form av ”omtanke”, är en del av förtrycket. Alla män tjänar på att kvinnor är rädda för de få män som begår övergrepp på främmande kvinnor.

Många kvinnor är rädda för att bli våldtagna. Patriarkatet ägnar sig mycket åt att få kvinnor att vara rädda. Det är för att patriarkatet tjänar på rädsla. Patriarkatet tjänar på att du anpassar dig efter dessa spelregler. Jag tror att rädslan måste ses som ett maktmedel på samma sätt som själva övergreppen i sig. Rädslan måste också dekonstrueras och förstås som en praktik som patriarkatet framtvingar och tjänar på. Det handlar inte om att du skrämmer upp sig själv eller inbillar dig, det handlar om att många människor har lärt dig att du ska vara rädd, att du måste vara rädd, att du måste akta dig. Det handlar om att hotet om att bli utsatt för övergrepp finns där som en våt matta som lägger sig över en, tynger ner en. Det handlar om att kvinnor tipsar varandra om att de ska bära med sig foträta skor för att kunna springa snabbt snabbt, om att människor pratar om olika fantasifulla sätt att straffa våldtäktsmän, om att människor säger att en kvinnas liv förstörs om hon skulle bli utsatt för ett övergrepp. Det handlar om att den här rädslan ständigt byggs på, förs vidare. Det är inte ditt fel att du är rädd.

Rädslan handlar också om skuld. Kvinnor får lära sig att om de blir utsatta för övergrepp är det deras eget fel. De får lära sig att det handlar om hud, inte om att vi lever i ett patriarkat där män tror sig har rätt till kvinnors kroppar. Rädslan är inte bara en rädsla för ett faktiskt övergrepp utan en rädsla för att vara den sortens kvinna som blir utsatt för övergrepp. En rädsla för att vara den sortens kvinna som inte tagit till sig alla dessa råd om hur en ska göra för att bli respekterad som människa. Men; det finns ingen speciellt sorts kvinna som blir utsatt för övergrepp. Det kan aldrig aldrig vara ditt fel att någon inte har respekterat dig, respekterat din vilja. Det är alltid förövarens fel.

Det kanske inte låter uppmuntrande i stunden, men jag vill ändå säga det för att jag tror att det är en nyckel till förändring; det finns inget du kan göra för att gå säker. Det finns inget du kan göra på individuell nivå för att män ska sluta tro sig ha rätt till din kropp. Det du kan göra är att inse; skulden är inte min. Att inse att om något skulle hända, då skulle det inte vara ditt fel, det skulle vara den mannens fel, det skulle vara patriarkatets fel. Att leva, och speciellt att leva som kvinna i ett patriarkat, är aldrig riskfritt. Men genom att släppa skulden, genom att lägga den där en hör hemma, så kan det bli enklare att hantera detta. Genom att förstå varifrån rädslan kommer och vad den fyller för funktion kan det bli lättare att möta den. Och nej, det kommer aldrig att vara enkelt, men det kan bli enklare.

Och glöm aldrig; det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

Frågestund.

089Har ju fått en del nya läsare (så himla kul att så många hittat hit) så tänkte att det kunde vara kul med frågestund. Fråga gärna privata frågor, jag svarar såklart inte på allt men jag tror ni själva fattar var gränsen går. Fråga gärna politiska frågor också. Jag glömmer/hinner inte svara på vanliga kommentarer ganska ofta, så passa gärna på om det är något ni undrar.

Pröva att göra något för någon annan istället.

Fick en kränkt kommentar från en man som undrade varför det är så accepterat att läsa SCUM-manifestet (1. det är det inte 2. i de kretsar det är det beror det på att det är en fet bok som har mycket att säga om hur världen är beskaffad) och undrade varför det är okej att ha en teori om att män förtrycker men inte om att judar förtrycker. Tja, varför är det ”okej” att säga att homosexuella förtrycks men inte att heterosexuella gör det, att ickevita förtrycks men inte att vita gör det, att kapitalister exploaterar arbetare men inte att arbetare exploaterar kapitalister och så vidare? Jo, för att ett av alternativen är en korrekt beskrivning av verkligheten och för att det andra endast hjälper till att återskapa fördomar och förtryck av en redan förtryckt grupp.

Den här tendensen att helt frikoppla teorin och politiken från verkligheten och istället ”jämföra” olika uttalanden med varandra och fråga sig ”hade det varit okej om vi sagt judar istället för män”, utan att tänka på att judar och män faktiskt är två olika (delvis överlappande) grupper som en inte kan säga samma saker om, helt enkelt eftersom de inte har samma villkor. Det är helt meningslöst att göra den typen av jämförelser för Det. Är. Inte. Jämförbart. Jag blir så irriterad på människor som ba ägnar sig åt den typen av trams istället för att försöka förstå världen. Istället för att ta till sig och fundera på en beskrivning av verkligheten så väljer de att hitta på en massa konstiga ursäkter för att inte ta det till sig.

Samma tendens kan jag ibland se hos män som typ känner sig förorättade för att de inte erbjuds någon ”väg ut” när jag skriver mina texter, alltså att jag anser att de förtrycker kvinnor enbart i egenskap av att de är födda till män. De tycker liksom att det är ”orättvist” av mig att inte ge dem något val. Ungefär som om jag skulle gå till en fysiker och ba ”det är så orättvist att jag påverkas av gravitationen”. Jag menar, det är ju inte som att jag kan ”välja” att inte bli förtryckt som kvinna, så jag förstå inte varför män skulle kunna ”välja” bort sin del i strukturen. Och om du nu tycker det är så jävla orättvist kan du väl typ… bekämpa patriarkatet istället? Det är ju trots allt det som tvingar in dig i den här strukturen, inte jag.

Det känns som om många tror att jag typ har uppfunnit patriarkatet. Tro mig, om jag hade makten att bestämma så skulle jag bestämma att vi inte ska ha något patriarkat, men nu är det inte jag som bestämmer utan jag beskriver en verklighet jag observerar. Om du sedan har en annan åsikt kan du väl ha det, men att motivera den med att det är ”orättvist” eftersom du inte har ”valt” något känns väl inte helt hundra.

Världen är inte rättvis. Vissa blir förtryckta, andra förtrycker. Var glad att du tillhör den senare gruppen istället för den förra, för det gör dig sjukt mycket mindre begränsad och ger dig mycket mer makt. Att gå omkring och vara kränkt över att någon konstaterar att du ingår i denna grupp är däremot inte särskilt smakfullt eller konstruktivt. Pröva att göra något för någon annan istället för att lägga all din intellektuella energi på att komma bort från skuld.

Män Som Kan Marx.

Som ni kanske vet så sysslar jag en del med att läsa Marx nu. Jag har både en kapitalet-cirkel med en vän och läser en kurs i marxistisk filosofi på högskolan. Det är roligt och jag upplever att det ökar min förståelse mycket för världen omkring mig, det hjälper mig att förstå kapitalismen och så vidare. Marx är på många sätt en fantastisk filosof och författare och det kan vara väldigt underhållande att läsa honom.

Däremot finns det ett fenomen som överskuggar denna glädje, nämligen Män Som Kan Marx. Detta är en så jävla vanlig och störig grej och det förtar så jävla mycket av det roliga i att försöka sätta sig in i marxistisk filosofi.

Män Som Kan Marx kan till exempel vara så att de tycker att det är HELT OMÖJLIGT att verkligen förstå Marx om en inte har läst [sätt in lång radda texter som väldigt få människor känner till, helst sådana som bara finns tillgängliga på originalspråk] för då så vet en minsann inte vad Marx egentligen menade med alltsammans. Jag känner bara; vem fan bryr sig? Är det verkligen relevant att tvista om vad Marx egentligen menade, det intressanta är ju hur vi kan använda hens texter för att förstå världen vi lever i idag och hur vi ska förändra den.

Jag upplever faktiskt att jag får ut något av att läsa kapitalet trots att jag inte läst Grundrisse (Grunddragen på svenska, det vill säga Marx anteckningar till kapitalet) och Marx brevväxlingar med någon annan gubbe. Nej, jag begriper kanske inte varenda detalj, men det gör en väl fan aldrig när en läser en bok första gången? Det är väl inte så jävla viktigt att en förstår precis allt, det viktiga är ju att en får ut något av läsningen, att en blir lite klokare än vad en var innan. Det är liksom ingen katastrof om en råkar tolka någon jävla fotnot fel.

Detta ger så jävla mycket prestationsångest så fort en ska ge sig i kast med läsningen av Marx, och det gör nog tyvärr att många bangar. Det är inte en bra grej att måla upp något som OERHÖRT SVÅRT om en faktiskt är intresserad av att folk ska läsa och ta till sig, vilket jag verkligen hoppas att Män Som Kan Marx är. Det stinker så jävla mycket elitism om det hela. Det känns som om en behöver dedikera hela sitt jävla liv åt att läsa Marx om en ska ha någon slags rätt att uttala sig kring de ämnen han berör. Hur är det konstruktivt? Hur är det inkluderande? Det blir bara ytterligare en åsiktsklubb bestående av herrar, som om det vore det vi behövde.

Vad är egentligen det viktiga här? Att vi gör Den Rätta Marxtolkningen eller att vi försöker förändra världen? För ingen jävel tjänar på att olika män sitter och berättar för varandra vad de tycker att Marx egentligen menade. Eller jo, borgerligheten gör såklart det, för det är jävligt praktiskt när ens politiska fiender är upptagna med att ta tolkningsföreträde och utesluta inom den egna gruppen istället för att försöka sprida idéerna på ett lättillgängligt sätt. Ba kliv ner från era höga jävla hästar istället för att tramsa runt med Den Rätta Marxtolkningen.

Om den patriarkala masken och sökandet efter genuin kommunikation.

Jag fascineras ofta av vilken otroligt dålig kommunikation människor verkar ha i sina kärleksrelationer. Att den relation som ska vara den absolut mest betydelsefulla, mest nära och öppna ofta är den som präglas av mest falskhet och spel. Istället för att känna tillit och öppenhet med sin partner verkar många snarare jobba med att försöka spela ut varandra.

Jag tänker att när män och kvinnor träffas gör vi det primärt som könsvarelser, i andra hand som människor. Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan (vet inte hur det är med mäns inbördes relationer, har aldrig erfarit dem), men detta inte sagt att masken inte kan förekomma där också. Jag upplever att det är mycket lättare att få en omedelbart genuin kommunikation med en kvinna än med en man.

För mig handlar feminism mycket om att kunna ta av den här masken, om att kunna möta alla som människor. För att kunna möta folk som människor så behöver jag en analys av hur patriarkatet fungerar och hur det influerar relationer. Sedan jag fick lära mig mer om kvinnoförtryck i relationer så har jag haft mycket lättare att konfrontera min partner med mina känslor, eftersom jag inte längre upplever det som något skamfullt och som jag måste dölja. Jag försöker idén om att jag måste visa upp en kvinnlig fasad, bära en könad mask. Det är inte alltid att det går, speciellt i början av en relation är det sjukt lätt att fastna i den där falskheten, eftersom det är så mycket osäkerhet som florerar, så mycket förväntningar som ska levas upp till och så vidare.

Jag tänker att det är så det blir när en skapar så mycket normer och förväntningar kring tvåsamhet och hävdar det som något av det finaste vi har. Det finns så mycket idéer om att det ska vara på ett visst sätt, om att människorna som ingår i det ska vara på ett visst sätt (som ”riktiga” män och kvinnor). Kärleken, som borde vara det område där vi kan släppa krav och prestation blir istället ett av livets mest inrutade och laddade.

Genom medvetenhet om könsroller och makt i relationer så kan en komma bakom masken, men det kräver att en först ser masken för vad den är; en patriarkal konstruktion. Det kräver att vi accepterar att det är svårt att mötas som människor och försöker se vad i vårt samspel som beror på detta. För att kunna komma bortom patriarkatet måste vi först och främst erkänna oss som produkter av det, annars kommer vi aldrig att kunna mötas på riktigt.

Medborgarlön.

1044135_10151296403047465_928644998_nJag tänker mig att de festa känner till konceptet medborgarlön. Det är i alla fall en fråga det har börjat väckas mer och mer debatt kring. Som en kontrast till talet om arbetslinjen och det helt absurda politiska målet att skapa mer arbete så ställer människor istället fritidslinjen och medborgarlönen. Det finns många argument, ett vanligt är att det skulle underlätta för kulturskapare, att det skulle göra att människor fick mer fritid, slapp oroa sig över jobb, slapp förnedra sig i meningslösa ”arbetslivsåtgärder” för att få pengar och så vidare.

Jag tänker att de stora vinsterna med medborgarlön inte främst är att folk skulle kunna strunta i att lönearbeta och göra vettigare saker, utan snarare att det skulle ge en bättre grund i olika former av facklig kamp om en inte stod helt utan försörjning för att en förlorade jobbet. Framförallt för den grupp människor som idag utgör det så kallade prekariatet, alltså människor som jobbar på bemanningsföretag, som timanställda och så vidare utan utsikter till att kunna få en fast anställning, så skulle medborgarlön vara et viktig reform för att kunna ställa krav på sin arbetsplats.

Det är väl också just denna aspekt som är problemet; det ligger inte i kapitalets intresse att vi ska införa medborgarlön. En sådan reform skulle helt enkelt ge arbetare för mycket makt. Såsom jag ser på medborgarlön är det ett steg mot ett kommunistiskt samhälle, inte något slutmål. Jag tror att det är omöjligt att diskutera medborgarlön utan att samtidigt diskutera kapitalismen och egendomsfrågan på ett bredare plan.

Jag ser även en risk med att medborgarlön kan komma att bli en reform som snarare stärker kapitalismen. Det skulle dels kunna komma att bli ett argument för sänkt välfärd, eftersom en ”ändå” får pengar från staten. Det skulle också kunna komma att börja ersätta A-kassa och liknande, vilket är väldigt problematiskt eftersom det är viktigt för stora grupper av arbetare att ha en inkomst betydligt högre än vad en eventuell medborgarlön skulle kunna ligga på.

Nå, jag tycker i alla fall att det överlag är bra att frågan diskuteras, just eftersom det ger ett realistiskt alternativ till arbetslinjen och eftersom det ställer frågor om hur samhället ska vara. Den som vill kan läsa mer här, det kommer även vara en del aktioner kring detta runt om i landet på Lördag som du kan läsa mer om här (kommer inte delta själv eftersom jag ska demonstrera mot nazister då, skriver mer om detta imorgon).

Skriv gärna era egna tankar kring basinkomst/medborgarlön!

Om den sanna liberalismen och att ”kasta sten i glashus”.

Tja, jag märker att det råden en viss förvirring kring mitt inlägg om sökandet efter den sanna liberalismen. Med ”förvirring” menar jag såklart olika högermänniskor som skriver ”ameh durå” på olika sätt. Argumentet lyder som följer ”kommunister sysslar faktiskt också med detta för det finns kommunister som säger att Sovjet/Kuba/Kina inte var/är äkta kommunism”. Detta är såklart sant, och det tycker jag också att en kan tycka. Dessa samhällen ligger/låg i alla fall mycket långt borta vad jag anser att kommunism är, speciellt Kina som snarare är statskapitalistiskt.

När jag tänker på till exempel Sovjet så tänker jag inte ”det hade kunnat vara bra om det inte var för x, y, z och så vidare och så vidare”. Jag tänker snarare; Sovjet var dåligt för att de försökte bygga kommunismen på fel grund. Med detta menar jag bland annat makten över produktionen som inte låg hos arbetarna, att revolutionen skedde i en tid där produktionsmedlen inte var såpass utvecklade som de kanske egentligen hade behövt vara (enligt Marx så är ju kapitalismen ett nödvändigt steg innan kommunismen eftersom kapitalismen leder till effektiviseringar i produktionen som är nödvändiga för att bygga ett kommunistiskt samhälle), att det en försökte var att införa kommunism i ett land och så vidare. Detta är inte en fråga om detaljer, det är en fråga om ett grundläggande samhällsbygge.

Alltså; jag tror inte att det fanns en ren och vacker kommunism under eller bakom alla ”föroreningar” utan jag tror att det var mer grundläggande saker som hade gått åt helvete. Det jag har kritiserat är inte att folk kan tycka att något i samhället är fel eller att även en liberal kan tycka att vårt liberala samhälle är helt åt helvete, det jag kritiserar är att en håller sig med en illusion och någonting rent och sant som finns bortom en mängd föroreningar, och att det en bör göra är att tvätta bort alla dessa föroreningar. De eventuella kommunister som tror så, det är en grupp människor jag själv inte har haft äran att träffa, skulle jag ha sagt samma sak till. Jag anser dock inte att det är något utbrett fenomen bland kommunister på samma sätt som bland liberaler, ty liberaler talar fan stup i kvarten om att saker och ting ”inte är liberala” ungefär som om det hade någon som helst betydelse.

När jag tänker mig kommunismen tänker jag mig inte något i stil med Sovjet, utan jag tänker mig någonting väldigt annorlunda (mer om detta en annan gång, blir förhoppningsvis med kommunism här på bloggen). Mitt intryck av nutida kommunistiska filosofer är att de tagit kommunismens misslyckanden på stort allvar och försökt reda ut frågan och fundera på hur vi kan göra nästa gång, och det är sällan fråga om att ändra detaljer utan det är fråga om hur en bygger det grundläggande systemet. Den här typen av ideologisk diskussion tycker jag är vettig och meningsfull. Sedan kan en väl haka upp sig på ord om en tycker det är kul (gud, vem bryr sig om vad en kallar det politiska systemet i Sovjet, grundpoängen är att vi inte vill tillbaks dit), men jag är personligen ganska ointresserad av en sådan diskussion. Jag bryr mig om hur vi ska kunna komma till ett bättre samhälle, inte om vilka ord en använder om olika länders politiska system.