Styrka.

626

Jag har fått så himla mycket kärlek de senaste dagarna, och det betyder så mycket. Jag har inte kunnat svara på allt (speciellt inte kommentarerna, de drunknar snabbt, förlåt för det), men ni ska veta att jag läser och att det värmer så himla mycket.

Det är så stort att få läsa era berättelser om förtryck och om frigörelse, det är så fantastiskt att veta att jag kan vara en liten liten del i att hjälpa någon till ett bättre liv. Jag tänker på de kvinnor som betytt något för min egen frigörelse, och sen tänker jag att det känns så fantastiskt att jag kanske är en sådan för någon av er. Det ger mig styrka och insikt om hur viktig feminismen har varit och fortfarande är för mig, det gör att jag gång på gång återupptäcker de där gamla insikterna, får ny styrka i mina övertygelser.

Ni är fantastiska och det finns så mycket styrka i feminismen och systraskapet. Glöm inte det.

Objektifiering banar vägen för våld.

Intressant det här, hur ett inlägg om att kvinnor ständigt utsätt för objektifiering kan urarta i en diskussion kring huruvida kvinnliga politiker är snygga eller ej. Jag har aldrig hävdat att kvinnor inte kan komma någonvart utan att vara snygga, däremot att en som kvinna ständigt utsätts för recensioner av ens utseende, oavsett om de är positiva eller negativa. Poängen är inte att det är synd om fula kvinnor för att de har lägre status utan att alla kvinnor ständigt får lära sig att det är deras utseende som räknas främst och främst och att det leder till sjukt mycket ångest hos alla kvinnor, inte bara ”fula” kvinnor.

Det finns vissa idéer om att män har andra faktorer som de bedöms efter, ofta beskrivna såsom ”makt”. Skillnaden är dels att makt kan uppnås på många olika sätt, inom många olika områden, medan snygghet bara handlar om en grej. Om en manlig politiker intervjuas om sin makt kan en till exempel tänka sig att det faktiskt är relevant i sammanhanget, medan en kvinnlig politikers kläder eller utseende inte riktigt är det. Män får liksom vara bra på sin grej utan att också deras ”makt” ska diskuteras, eftersom makten för det mesta är tätt sammankopplat med vad de är bra på. En kan såklart tänka sig att dessa ideal är negativa för många män, vilket jag också tror, men det är inte en fråga om objektifiering. Mannen finns fortfarande för sin egen skull, bedöms efter vad han gör. I den mån han bedöms efter vad han har, i termer av makt eller pengar, så är detta ett resultat av vad han har åstadkommit (eller beskrivs i alla fall så). Detta är liksom motsatsen till objektifiering, detta är att på ett mycket tydligt vis beskriva någon som ett subjekt.

Vissa snackar om att kvinnor i dejtingsammanhang bryr sig om mäns utseende. Det är ju inte så märkligt, eftersom det faktiskt är en relevant faktor då. Män bryr sig givetvis även om kvinnors utseende i sådana sammanhang vilket är helt rimligt. Däremot uppfattar jag det absolut som att kvinnor oftare lägger fokus på en mans personlighet, det är sällan jag hör kvinnor tala om mäns utseende på samma sätt som jag ofta hör män tala om kvinnors. Jag tycker överlag att det är en bra grej att kvinnor i lägre grad objektifierar män, och vänder mig emot feministiska projekt som går ut på att kvinnor ska objektifiera män mer. Det handlar liksom inte om att nå någon rättvisa utan om att vi ska kunna mötas som människor av kött och blod utan att bli avhumaniserade.

När en talar om en kvinna endast som en kropp så är det att avhumanisera och objektifiera. Detta är i sin tur något som öppnar för olika former av våld, avhumanisering är liksom en grundfaktor i alla våld. Denna typ av objektifiering kan drabba alla, men sättet den drabbar kvinnor på är genomgående i hela samhället och en stark del i vår kultur. Kvinnor porträtteras ständigt som objekt. Detta leder givetvis till att många tycker att kvinnor inte finns till för sin egen skull, utan främst ska tillfredsställa män. Detta är i sin tur en anledning till att kvinnor blir utsatta för såpass mycket våld som handlar om att exploatera dem som kvinnor, det vill säga våldtäkter, sexuella trakasserier och så vidare. Det sker helt enkelt en ständig avhumanisering av kvinnor som skapar ett ideologiskt utrymme för att utöva förtryck och våld. Därför är objektifiering en viktig grej att tala om.

Sedan finns det en massa grejer vi också måste diskutera, olika normer och ideal som är pressande och skadliga. Men objektifiering handlar om mer än så, det handlar om att skapa en grogrund för våld mot olika grupper, och i det här fallet kvinnor.

Twitter 11/8. Den ”sanna” högern finns inte.

Tramsig ledare. Att vara höger har väl alltid handlat om att värna överklassens klassintressen? Tycker det är gulligt med borgare som anklagar högern för att inte vara höger på riktigt. Kan ni inte göra som vanligt folk och demonstrera. Nej, för de bryr sig inte om samhället egentligen utan bara om att de inte ska känna skuld för det…

Orkar inte alla högermänniskor vars främsta protest mot skiten i dagens samhälle är ”detta är en höger på riktigt”. Vem fan bryr sig om det är höger ”på riktigt”???? Samhället faller sönder och allt ni gör är att sitta på era ledarsidor och urskulda er.

Helt seriöst så pass vanligt att liberaler gör detta. Så fort någon gör fel säger det ”det där är inte liberalt”. Jaha? Om er analys av det som går fel i samhället är att det ”inte är liberalt” kommer ni aldrig lyckas bekämpa det. Ni måste begripa att INGEN BRYR SIG om era jävla ideal och idéer kring hur världen ska se ut. I verkligheten är det makt som räknas. Det är så lätt att gå omkring och snacka om vad som är ”liberalt” och inte, desto svårare att faktiskt förstå skälen bakom världsordningen.

Den här idén om den ”sanna” högern eller liberalismen är så falsk. Det finns liksom ingen sådan. Det har alltid handlat om klassmakt. Det finns ingen ”sann” ideologi bortom alla dessa perversioner. Det finns bara kapitalet och kapitalets intressen. Om kapitalet vill ha statligt stöd, ja då kommer högern att fixa det. Så enkelt är det med den saken. Och vill du sätta dig emot detta så föreslår jag att du slutar vara höger istället för att renodla högern från dessa tendenser.

Det funkar liksom inte att gå omkring med någon slags ”idé” om hur världen ska se ut och sedan ba prata om den hela tiden. För förändring krävs att en tar avstamp i hur världen ser ut idag, vad vi har att kämpa emot, inte bara något fjärran ideal. Det är ju så mycket liberalism fungerar, fjärran ideal utan förankring i världen som den ser ut idag, utan väg framåt. Och när de konfronteras med hur världen ser ut låter det bara ”men så vill inte jag att kapitalismen ska vara”. Jamen kämpa emot den då? Våga se världen som den är, med all sin jävlighet, och gör motstånd, istället för att drömma om hur den borde vara.

Men allt som går fel i det här samhället härleds istället till att högern inte är höger på riktigt. Aldrig kapitalismen. Och ja, det är såklart helt i sin ordning, med tanke på högerns uppgift i världen: att bibehålla överklassens klassintresse.

Vikten av generaliseringar.

Jag talar sällan om ”fördomar” eller ”generaliseringar”. Jag talar om sexism, rasism och klasshat istället. Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att problematisera ”fördomar” eftersom de betyder så olika mycket beroende på vem som bär dem och varför. Jag tycker inte heller att det är relevant att problematisera generaliseringar som sådana, eftersom det beror så mycket på syftet med dem och deras relevans. Det finns ett problem i att tala om till exempel ”fördomar” istället för att tala om rasism. Ordet ”fördomar” får det att framstå som om det är något som är jämnt utspritt, som drabbar alla lika mycket, men så är det helt enkelt inte. Rasism däremot skvallrar om den makt som finns inbyggd i det hela, att vissa drabbas betydlig mer av fördomar som rör deras utseende än andra.

Jag generaliserar ofta kring mäns och kvinnors beteende. Detta är relevant eftersom jag skriver mycket om könsmakt, och då måste en se att kön är en viktig faktor för hur personer agerar. Syftet med att skriva om detta är dock inte att befästa dessa normer utan att problematisera dem. Målet är såklart att kön inte ska vara en viktig grund för agerande, utan att vi ska kunna se hur kön idag påverkar oss för att kunna dekonstruera det.

Ett annat sätt en kan generalisera kring kön är att säga ”kvinnor bara är mer känsliga”. Det tycker jag är ett dåligt sätt att generalisera på, eftersom det inte innehåller någon form av problematisering till ursprunget eller någon väg framåt. Personen bara antar att det är så kvinnor är, inte att det har något att göra med de förhållanden under vilka kvinnor lever. Vidare så är det en generalisering som förstärker fördomar som redan finns kring hur kvinnor är och även, kivet att ”känslig” är negativt vilket det oftast är, sparkar på en grupp som redan är förtryckt.

När jag talar om hur män är så gör jag det alltid i en kontext av hur samhället har format män. Jag talar inte om män som sådana, utan om män i det här givna samhället. Många av de idéer som finns om hur män är handlar dock snarare om att män till naturen är mer starka, dugliga och så vidare, och att det därför är lämpligt att de härskar över kvinnor. Det hänvisas friskt till den så kallade biologin, hormoner och liknande. Helt enkelt, det är utsagor om hur män är och hur de måste fortsätta vara. Sådana generaliseringar tycker jag är otroligt negativa.

Vissa människor vill att vi ska sluta med generaliseringar helt, se alla som individer. Den här metoden tror jag inte alls på. De flesta generaliseringar människor gör är nämligen inte medvetna, och därför kan vi inte hysa något hopp om att människor kommer sluta med dessa bara för att vi försöker pränta in i dem hur dåligt det är. Däremot kommer det att beröva oss verktyg att tala om hur grupptillhörighet påverkar en, vilket vore fatalt för möjligheten att kunna förstå och bryta sönder maktstrukturer.

Sedan tycker jag att det är intressant att ingen klagar på att jag generaliserar kring kvinnor utan alltid utgår från att jag tycker att det är något dåligt att göra det. Jag generaliserar kring kvinnor hela tiden, till exempel så anser jag att alla kvinnor är förtryckta. Om en nu ska klaga på generaliseringar bara för sakens skull så borde ju det vara minst lika problematiskt.

Om skillnaden på att inte få ligga och att bli utsatt för ständig objektifiering.

Nu har jag skrivit lite om det här med att kvinnor alltid bedöms utefter sin liggbarhet, och då kommer det såklart inte folk som tycker att det där, det är faktiskt jobbigt för män också. Nå, det är klart att det finns en press även på män att vara liggbara och förlora oskulden och så vidare, men det är på intet sätt på samma nivå som den press kvinnor utsätts för. För kvinnor handlar det nämligen inte bara om själva liggandet, utan om hela jävla livet.

Så fort en kvinna gör något diskuteras hon som sexobjekt, som könslig varelse, som mamma och så vidare. Kvinnliga politiker, kvinnliga artister, kvinnliga debattörer och så vidare får det alltid slängt i ansiktet. Det är frågor om klädpreferenser och smink, det är kommenterar om utseende och så vidare och så vidare. Detta drabbar helt enkelt inte män på samma sätt.

Det är möjligt att en exceptionellt ful man eller en 30-årig manlig oskuld (om det nu var känt) inte skulle kunna göra någon vidare karriär. Men den objektifiering jag talar om drabbar inte bara fula kvinnor och kvinnor som inte fått ligga, utan alla kvinnor. Även kvinnor som är oerhört attraktiva ska människor ha åsikter om, utvärdera och bedöma. Det som signaleras är att oavsett vad du gör och vem du är så är det framförallt din förmåga att behaga män som är grejen, det vi kommer bedöma dig efter. Detta gäller inte män. Att det sedan finns män som är ledsna för att de inte får ligga är något annat.

Problemet är att kvinnor alltid anses vara allmän egendom, alltid anses vara fria att bedöma och recensera. Inte att vissa kvinnor inte får ligga med de män de vill eller liknande. Allvarligt talat; jag kunde inte bry mig mindre om vilka personer som får och inte få ligga med varandra. Jag vill bara att en som kvinnan ska kunna göra saker utan att ens liggbarhet diskuteras.

Kvinnors kultur.

Jag har på senare tiden gjort ett aktivt val att strunta i att läsa eller kolla på till exempel Twilight eller 50shades, eller överlag kultur som många kvinnor konsumerar och som det blir ”debatt” kring. Jag tycker det är problematiskt när det kommer kultur för kvinnor som precis varenda jävel ska ha en åsikt om, är det feministisk eller kvinnoförtryckande eller vad?

Kvinnors kultur, kvinnors leksaker och beteenden ska ständigt problematiseras. Det ska ständigt diskuteras huruvida den där boken, den där filmen, är feministisk eller inte. Vem fan bryr sig egentligen, kan jag känna?

Måste allting som kvinnor rör vid verkligen placeras in i kategorierna feministiskt/antifeministiskt? Det är extremt problematiskt. Ofta när olika kultur debatteras så brukar det låta typ ”detta är antifeministisk eftersom kvinnan är stereotyp på det här sättet” och sedan så ska det komma någon annan som ba ”nejmen det är visst feministiskt eftersom det faktiskt är kvinnans fria val att göra så”. Båda positionerna här är problematiska. Att något är ett ”val” är egentligen ganska irrelevant, en massa kvinnor gör dagligen val som kastar dem djupare ner i förtryck. Samtidigt är det faktiskt något positivt att kvinnor framställs som agenter i olika situationer, istället för att bara vara passiva.

Men framförallt; som kvinna måste en kunna konsumera den kultur, se ut hur en vill och så vidare utan att detta ska problematiseras från feministisk håll. Det är liksom inte som att kvinnor idag saknar press på att vara på olika sätt, vi behöver inte press från ännu ett håll.

Kan vi inte börja diskutera mäns kultur någon gång? Hur väldigt mycket av den till exempel är extremt våldsam och innehåller stora mängder sexism. Vad gör detta med männen? Men nej, det är såklart alltid kvinnor som ska stå i skottgluggen och genomföra en massa förändringar av sig själva för att vara goda feminister, för det vet vi ju att om kvinnor slutade läsa Twilight så skulle kvinnoförtrycket upphöra…

Jag vill inte konsumera denna kultur. Dels för att jag inte är intresserad rent så, men också för att jag inte pallar vara ännu en av dem i raden som ska ha en jävla åsikt om det. Jag skiter väl i om tonåringar läser Twilight eller om medelålders kvinnor läser 50shades, det är för fan inte det kvinnoförtryck handlar om. Och jag är så trött på dessa ständiga jävla ”debatter” som alltid lyckas landa i att kvinnor minsann måste sluta konsumera viss kultur om de vill sluta bli förtryckta eller vara goda feminister. Jag känner bara: vem fan bryr sig?

Att se mäns förtryck är inte att hata män.

Ibland, eller ganska ofta, blir jag anklagad för att ägna mig åt manshat. Tydligen är det manshat att påtala hur män är strukturellt överordnade kvinnor och att män förtrycker kvinnor. Det r konstigt, jag tycker till exempel inte att det är hat mot vita att påtala att vita sitter på toppen i och återskapar en rasistisk struktur.

Jag hatar såklart inte män i sig, men jag hatar den struktur som socialt konstruerar den manlighet som gör män till strukturellt överordnande. Väldigt mycket av detta syns i individuella män, så länge de inte aktivt kämpar emot det. Män som inte är feminister tenderar att vara förtryckare, helt enkelt för att de skapats till att förtrycka. Detta gör att jag generellt är skeptisk mot män, helt enkelt för att de negativa erfarenheterna är stora. Det gör såklart inte att jag typ attackerar män på stan, men däremot att jag i högre grad söker samvaro med kvinnor och är mer på min vakt när jag umgås med män, eftersom de i högre grad uttrycker sexism och så vidare. Jag lyckas ändå ha flertalet meningsfulla relationer med män, men premissen för dessa är just att de kan se och motarbeta sitt eget förtryck.

Den delen av manligheten som förtrycker hatar jag, och det tycker jag är helt rimligt. Det är ju den delen av manligheten som förtrycker mig och miljontals andra kvinnor. Jag är inte intresserad av att utsätta mig för den mer än nödvändigt. Män som är självkritiska, som försöker jobba emot sig egen sexism, tycker jag om. Men jag förstår inte varför jag ska gilla den som gladeligen förtrycker mig. Att säga att det är att hata män att hata förtrycket är att säga att förtrycket är något som är medfött, inte en social struktur som kan ändras. Det om något är väl manshatiskt? Jag tror att män är kapabla att bryta sig fria från sin förtryckande position.

Vissa säger att hat inte leder någonstans, att det inte är de här enskilda männens fel att de ingår i en förtryckande struktur. Det må vara sant (det tror jag förvisso inte, men ändå), men det handlar inte om att uppfostra män till att bli bättre människor, det handlar om att skydda sig själv. Genom att känna till det faktum att män är uppfostrade i en roll som handlar om att förtrycka kvinnor blir det enklare att möta världen, enklare att skydda sig mot förtrycket. Och det är jävligt viktigt för att jag ska palla.

Jag står redan ut med en massa sexism i och med att jag skriver om feminism. Jag tänker inte dessutom utsätta mig för sexism i min vardag genom att umgås med män som inte är självkritiska. Det är inte min uppgift att gå omkring och dalta med män, umgås med dem och utöva något slags ”positivt inflytande”. För mig handlar feminism om en strävan efter kvinnors frigörelse, inte om att kvinnor ska finnas till för att män ska bli bättre människor, även om jag såklart tror att det är en oundviklig effekt av kvinnofrigörelsen.

Ni hindrar en människa från att kunna leva utan ångest och självhat.

Jag har lidit av ätstörningar i många år. Det har tagit sig många olika uttryck, både självsvält och hetsätning, många gångers desperat uppkräkande av mat jag tröstätit, många tidiga mornar för att hinna gå till gymmet, många sömnlösa nätter och oroliga drömmar eftersom hunger gör det svårt att slappna av.

Just nu är jag uppe i en process av att hitta en bra balans mellan att äta nyttigt och ta hand om min kropp utan att hemfalla i ätstörningar. Det är riktigt svårt att upprätthålla den balansen. Det är först nu jag ens har börjat våga tänka på att börja äta lite nyttigare, eftersom alla andra sådana projekt innan direkt lett till att jag varit tillbaks, tillbaks i de sömlösa nätterna, i magproblemen, i självhatet.

Jag försöker liksom tänka att det inte är så viktigt hur jag ser ut, att det viktiga är det som finns inne i huvudet och att min kropps fungerar som den ska. Och det är ju så det borde vara. Men av någon anledning så känner sig fleratlet människor tvungna att berätta för mig hur ful jag är, att jag är tjock och att jag har hängbröst och gud vet allt. Som om jag inte själv hade tänkt på detta, haft komplex över detta, skämts över detta. Som om jag behövde någon som berättade för mig att jag inte passar in i hur en ska se ut.

Jag tvekar inför att lägga upp bilder på mig själv som jag egentligen tycker är fina, för att jag är rädd att folk ska kommentera dem negativt. För det gör så jävla ont när det händer. Kommentarerna kastar mig tillbaks i den där jävla spiralen av självhat som gjorde att jag slutade äta, började spy upp min mat och så vidare. Det självhat som kostat mig så mycket tid, som orsakat så mycket lidande.

Varför kan jag inte bara få vara utan att ni ska kommentera hur jag ser ut? Varför kan jag inte bara får vara obrydd, fokusera på sådant jag tycker är viktigt i livet, istället för att ständigt påminnas om alla skäl som finns till att jag ska hata mig själv? Varför får jag inte skriva texter om det jag tycker är viktigt utan att någon ska komma och kommentera mitt utseende? Det borde väl ändå vara jävligt irrelevant.

Det handlar bara om att håna och trycka ner, om att säga att jag inte duger som jag är och att jag därför inte förtjänar att synas, att finnas till. Om att det jag säger och gör inte spelar någon roll så länge jag inte ser ut som ni vill att jag ska. .

Jag vill kunna vara obrydd. Jag vill kunna finnas till utan att skämmas, lägga upp vilka bilder som helst utan att vara rädd för responsen, bada utan att behöva dölja kroppen. Det är en kam jag för varje dag, och den här kampen sätter ni hinder för. Ni hindrar effektivt en människa från att kunna leva utan ångest och självhat. Och det, det är verkligen en riktigt vidrig sak att göra.

En kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Det är fascinerande i vilken grad det spekuleras kring mitt sex- och kärleksliv. Hur många jag fått ha sex med, vilka jag har sex med och så vidare. Jag har till och med fått frågor om huruvida min partner är en ”riktig man” (dvs en person som definierar sig som man och hade kuk vid födseln, alternativ någon som beter som som en ”riktig man” ska göra). Det insinueras även att skälet till att jag skriver om min förra relation är för att jag blev så sårad och har ett hämndbegär, eller för att jag måste rationalisera det hela. Tja, jag är helt ärlig med att det var han som dumpade mig och att jag vid tillfället var helt hjärtekrossad, det är liksom ingen hemlighet. Jag försöker inte hålla upp någon ”fasad” av att det var jag som dumpade honom för att vi inte hade det jämställt eller av att jag inte var ledsen. Jag har heller inte hymlat med att jag tyckte det var jobbigt att inte få manlig bekräftelse i Bryssel. Däremot är jag idag glad att det tog slut och att jag efter det inte hittade någon ny direkt, utan fick frigöra mig ordentligt själv istället. Det har nämligen gjort mig till en mycket friare individ, och det har gjort att jag har haft kraft att kräva jämställdhet i mitt nuvarande förhållande. Detta är något jag skriver mycket om, så en borde inte behöva spekulera i saken. Ändå görs det. Varför?

En kvinna kan såklart inte bedömas självständigt, utan hon måste ses i relation till männen i hennes liv. En kvinna kan inte själv komma fram till något utan det måste alltid vara ett direkt resultat av olika relationer hon haft med män, eller avsaknaden av sådana. Att jag är feminist handlar således om att jag inte får tillräckligt mycket manlig bekräftelse (eller kuk som det också brukar kallas av dessa idioter).

Att jag kritiserar heterorelationer bara måste handla om att jag själv inte kunnat bli tillfreds i en heterorelation som andra tjejer blir. Nå, det stämmer såklart att jag inte varit tillfreds i tidigare relationer, men det är ju liksom något som jag lyckats komma i alla fall en bit på vägen att lösa genom feminism. Feminism är inte en försvarsmekanism, det är ett sätt att lösa problem, i det här fallet förtrycket av kvinnor.

Det verkar som om en som feminist liksom måste höja tvåsamheten och mannen till skyarna för att det ska vara okej. Feminism ska bara handla om typ lönefrågan och våldtäkter, aldrig om hur män och kvinnor lever tillsammans. Där ska en vara extremt traditionell. För att om en inte är det, då är det plötsligt ens egen bitterhet som är orsaken till att en kritiserar könsmaktsordningen. Om en inte är som en kvinna ska vara, alltså bunden i ett lyckligt tvåsamt förhållandet med en man, så faller kritiken plötsligt platt. Då handlar det plötsligt om att en är bitter för att en inte får den så omtalade, magiska, manliga bekräftelsen.

Hur detta är patriarkalt är ju inte särskilt svårt att räkna ut. Att kvinnor alltid först måste ingå i det patriarkala systemet, fylla upp alla dess normer, innan de kan börja kritisera det. Att en först och främst måste vara liggbar innan en kan göra något annat som kvinna är såklart en patriarkal norm. Män behöver inte gå igenom de steget, de får ha åsikter även om de är oskulder och fruktansvärt fula. Det kan såklart vara tråkigt av andra skäl, men det är inte en lika stor begränsning av deras övriga liv som det är att som kvinna inte anses vara liggbar. För en kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.