Biologin är också politisk.

Vissa har reagerat på mitt inlägg om barnafödande med att tycka att det inte alls är patriarkatets fel att ciskvinnor generellt har möjlighet att föda barn, utan att det handlar om biologi. Detta är såklart sant, och det är inte heller någon som hävdat annorlunda (av vad jag har sett). Vår biologi är som den är, frågan jag diskuterar är vad den leder till och vad vi som samhälle kan göra med den, och åt den.

Jag ser det som en stark kraft hos människan att vi har förmåga att omforma naturen och således även oss själva. Vi kan skapa och använda verktyg som fungerar som förlängningar av våra kroppar, vi kan bota sjukdomar och tillfoga konstgjorda delar till våra kroppar. Detta är en otrolig egenskap som människan har, och som jag tycker att vi ska utnyttja.

Vad som kan konstateras är att det faktum att kvinnor förtrycks har lett till en del konsekvenser för var fokuset ligger i detta omformande av människors kroppar. Till exempel så är medicinen i mångt och mycket patriarkal, i det att den liksom allting annat utgår från cismannen som norm (Zettermark, som studerar till läkare, har skrivit en del om detta). Vidare är det så att vad som forskas på utgår från patriarkala normer, och alltså fokuserar främst på mansproblem. Till exempel saker som pms, mensvärk, magproblem och liknande åkommor som många kvinnor lider av är väldigt underprioriterade.

Idén om att allt som är biologiskt eller naturligt för den sakens skull skulle vara politiskt neutralt är märklig. Det handlar fortfarande om vilka av dessa naturliga tillstånd vi ser som acceptabla och vilka vi är intresserade av att förändra. Det lidande som kvinnor ofta går igenom på grund av sin anatomi ser av något skäl ofta som extra ”naturligt”, alltså något vi inte bör sträva efter att med vetenskapens hjälp förändra. Det är ur detta perspektiv jag ser diskussionen kring automatiserat barnafödande.

För att på djupet kunna problematisera oss själva som socialt konstruerade varelser måste vi även våga sätta detta i relation till vår biologi och hur samhället hanterar den. Biologin är inte opolitisk, utan är precis som allting annat något som politik kan utgå från och kretsa kring, reproducera eller förändra. Det finns ingen naturlig kärna som bara ”är”, utan det är något som vi ständigt omtolkar och omformar. En radikal emancipatorisk politik för kvinnor måste kunna se vår biologi som ett reellt politiskt fält, som både ger upphov till makt men också erbjuder möjligheter till förändring.

Faq.

320Håller på med en Faq här. Tanken är att en ska kunna gå dit för en kort introduktion till både mig som person och det bloggen handlar om. Om ni vill att jag ska beröra något särskilt så får ni gärna skriva det.

Boktips!

IMG_20130807_130333

Nu i sommar har jag läst den här boken, vilket ni kanske har märkt eftersom jag då och då har refererat till den. Den har varit till stor hjälp för mig i att skapa en teoretisk förståelse av patriarkatet.

Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av feministisk teori. Boken utgår från en marxistisk eller historiematerialistisk syn på könsförtrycket, som centrerar kring kvinnors roll i produktionen av liv, och diskuterar även hur patriarkatet historiskt har utvecklats från det feodala samhället in i det borgerliga, en övergång jag tycker är oerhört intressant.

Det finns den del där Jónasdóttir går igenom två av våra stora politiska teoretiker som legat till grund för mycket av agens dominerande politiska teori, nämligen Hobbes och Locke, och diskuterar deras teorier ur ett feministiskt perspektiv. Hen finner att kvinnorna både formellt likställs med männen som argumentationsknep, men att de sedan försvinner från resonemanget när de inte längre behövs för att driva en tes. Det är väldigt intressant eftersom dessa teorier har legat till grund för väldigt mycket av hur den liberala demokratin ser ut, och förklarar mycket hur vi kan leva i ett samhälle med formell och juridisk jämlikhet men där det fortfarande finns en stor ojämlikhet.

Det är en ganska teoretisk bok, men den är för den sakens skull inte helt omöjlig att ta sig igenom. Det underlättar om en har lite koll på västerländsk politisk idéhistoria och sådär, men det är ingen nödvändighet.

Att vara sansad.

Ibland lyfts det upp som ideal att vara sansad i olika diskussioner. En ska liksom inte låta sig bli känslomässigt medryckt utan vara lugn. Det finns en del personer som lyfter fram att de personligen inte är berörda i olika frågor men att de bryr sig å andras vägnar eller för att de är förnuftiga eller något i den stilen.

Att vara oberörd är ett privilegium. Att kunna unna sig att hålla sig lugn, inte bli upprörd och förbannad, handlar om att ha sitt på det torra. Det går kanske om en har en relativt stabil livssituation, om ens liv i beror på olika politiska beslut så är det desto svårare.

Att kräva av kvinnor att de ska hålla sig lugna och sansade när de utsätts för sexism, av icke-vita att de ska vara lugna när de utsätts för rasism, av transpersoner att de ska hålla sig lugna när de utsätts för övergrep när de söker vård, är att kräva att de ska ta något som drabbar deras livssituation på djupet på mindre allvar.

Jag blir förbannad över kvinnoförtryck. Jag blir förbannad för att det drabbat och drabbar mig och kvinnorna i min närhet, för att det leder till ett stort lidande och ibland även döden för många kvinnor. För att det berör mig och mina vänner. Jag tycker att det är ganska konstigt att människor förväntar sig att en ska kunna hantera detta med något slags lugn, utan att bli förbannad. Det är fantastiskt att det finns kvinnor som lyckas göra det, men personligen känner jag mig alldeles för illa berörd för att det ska gå. Jag pallar liksom inte vara sansad när det rör något som utgjort en så negativ kraft i mitt liv.

Men ilska är förbjuden i vårt samhälle, de häftiga känslomässiga uttrycken får folk att rygga tillbaka. Istället ska en vara ”konstruktiv”, alltså tala på ett sådant sätt som gör att makten vill lyssna, vilket för det allra mesta är förenligt med att tassa jävligt mycket på tå.

Att tala om att den som protesterar mot ett förtryck som drabbar denne ska vara sansad är en härskarteknik. Det handlar om att från ovan dikterar villkoren för att få delta i debatten, för att bli lyssnad på. Om den inte är sansad blir en inte tagen på allvar, om en faktiskt visar ilska på grund av det förtryck som drabbar en så används detta genast som skäl till att bli struken ur listan över röster värda att lyssna på. Och resultatet blir såklart att endast de bekväma rösterna finns kvar, de rösterna som inte kräver så mycket.

Om du nu ska ha God Ton™ kan du väl hålla fast vid det?

Jag har noterat en vissa tendens hos den mindre trevliga sortens kommentatorer att bli helt till sig när deras kommentar inte syns omedelbart efter att de postat den. Jag kan säga som så, att jag har en modereringskö i vilken alla nya kommentatorer hamnar. När jag släppt igenom ett antal kommentarer så försvinner dock modereringskravet. Detta är för att jag ska ha kontroll över det jag släpper igenom utan att blockera diskussioner i alltför hög grad.

Det fascinerande är dock hur extremt mycket folk taggar till då de tror sig bli censurerade. Då är det liksom ”varför släpper du inte igenom min kommentar din idiot”. Jag kan säga som så att den här typen av reaktioner markant minskar chansen att jag ska släppa igenom något över huvud taget, eftersom det visar på en viss överspändhet, paranoia och vilja att ”sätta dit” mig som jag tycker är ganska obehaglig.

Det visar också tydligt hur det här mer God Ton™ fungerar för många. Det är något en kan hålla till en början, men så fort en inte får som en vill så är det okej att ösa på med förolämpningarna, med förevändningen att en höll God Ton™ i början. Människor förväntar sig att bara för att de typ är ”trevliga” (eller inte direkt otrevliga) så ska de tas emot som några jävla kungar. Om detta inte införlivas så är trevligheten som bortblåst.

Det är så jävla falskt, och så jävla mycket på deras villkor. Om du nu är intresserad av att vara trevlig, ha God Ton™ etcetera, håll då fast vid det utan att direkt ändra dig efter minsta lilla indikation på att någon inte gör som du vill. Det är nämligen jävligt genomskinligt och faktiskt ganska pinsamt.

Om tvång och könstillhörighet.

Dn levererar en jävligt vidrig ledare om att transpersoner minsann inte alls blir tvingande till steriliseringar.

Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.

Såhär: när en är transperson så är det inte ”frivilligt” att gå igenom en korrigering, det är en nödvändighet. Det handlar om att det är outhärdligt att leva i fel kropp. Jag förstår att de på Dn:s ledarsida inte begriper det, och jag kan själv inte begripa hur det känns eftersom jag alltid känt att min fysiska uppenbarelse passar bra ihop med min könsidentitet. Vad jag däremot begriper som Dn inte verkar greppa är att jag inte är någon expert på området och att världen inte ser ut som mitt känsloliv.

Och faktiskt så var det så, att under den rashygieniska tvångssteriliseringens gyllene dagar så var det faktisk förbjudet att medelst fysiskt tvång sterilisera människor. Detta skedde såklart ändå, i cirka 10% av fallen. Vanligare var att folk pressades till det eller att de var tvungna att sterilisera sig som ett villkor för att kunna få annan vård, till exempel abort. Detta är ju faktiskt ganska likt det som vi idag kallar tvångssteriliseringar! Tänka sig! Det kanske inte alls rörde sig om något tvång? Med Dn:s logik så var det endast 10% av de rashygieniska steriliseringarna som faktiskt var tvångssteriliseringar, och de verkade ju vara något av en miss snarare än något som gjordes med statens tillåtelse. Jag tycker Dn i konsekvensens namn ska gå ut med en ledare om denna historierevisionism och kräva upprättelse för svenska staten, det förekom ju inte alls något tvång!

Inti Chavez Perez hävdar att han har lagen på sin sida. Att det enligt Europakonventionen är olagligt att ställa krav på sterilisering för att ge transsexuella ”tillgång till sjukvård”. Men är en könskorrigering verkligen att betrakta som sjukvård? Är det inte snarare hälsovård?

Dn spekulerar vidare. Är detta verkligen sjukvård? Frågan implicerar att det nog egentligen inte är så allvarligt att det är något som behövs, och att staten därför ska kunna sätta upp riktlinjer i stil med att personen ska tas ifrån sina reproduktiva förmågor. En kan ju tycka att de skulle kunna fråga någon som vet vad hen snackar om istället för att bara retoriskt spekulera. Kanske fråga en transperson om hur det känns att inte få tillgång till vård. Så skulle de slippa gissa liksom. Jag tänker mig att det kan vara himla praktiskt om en ska sitta och spy ut sina spekulationer i en av Sveriges mest lästa ledarsidor.

Chavez Perez har både rätt och fel när han hävdar att ”transpersoner måste respekteras som individer med en mångfald av könsuttryck och behandlingen måste rätta sig därefter”. Visst måste individen ges frihet att bara välja en del av behandlingen, till exempel hormoner, men avstå annan, som kirurgi. Men friheten att välja vad man vill avstå från, som kastrering, motsvaras inte av någon ”rätt” att själv välja ”tillval”. Detta val måste göras av professionen, utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik. Precis som vid all annan vård.

Dn framställer det som att kravet på sterilisering är ett professionellt val som läkare gör. Så är det inte. För det första så krävs detta oavsett om personen faktiskt genomgår en operation eller inte. Transpersoner måste steriliseras även om de endast vill korrigera sin juridiska könstillhörighet, och detta kan omöjligt ses som någon medicinsk angelägenhet. Vidare så måste transpersoner även förstöra eventuella ägg och spermier som de frusit ner. Hur kan det vara medicinskt relevant för en kvinnlig transperson huruvida hennes spermier får bli ett barn i en annan kvinna? Det rör ju över huvud taget inte den egna kroppen.

Många transpersoner blir ändå sterila under korrigeringsprocessen, men det är liksom inte det kritiken riktar sig emot. Kritiken riktar sig emot det faktum att det är ett juridiskt krav att alla transpersoner som vill korrigera sin könsidentitet tvingas avsäga sig sina reproduktiva förmågor, alldeles oavsett läkarens inrådan.

Det är tydligt att det inte rör sig om medicinsk expertis, utan om att det finns en föreställning om vilka människor som ska ha rätt till sina reproduktiva förmågor och inte. Det är ett tydligt övergrepp på en individs frihet att ställa upp sterilisering som ett villkor för att få ta del av livsnödvändig vård, eller ens för att få stå som sitt rätta kön på ett jävla papper. Att Dn får det att framstå som en rent medicinskt fråga är riktigt tramsigt och dessutom direkt felaktigt.

Som krona på verket så skriver Dn detta:

Om man hårdrar Chavez Perez resonemang skulle även personer födda i ”rätt” kön kunna hävda sin rätt till sitt eget ”könsuttryck”. Som till exempel väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa.

Om det nu var så att en operation av det här slaget var en livsnödvändighet så skulle jag inte tycka att det var ett problem om det erbjöds som vård, och jag skulle inte heller tycka att personens skulle behöva genomgå en sterilisering för att ta del av den. Faktiskt så är det så att en massa människor får gå igenom olika former av skönhetsoperationer som vård, till exempel människor som fått brännskador och liknande. Men det är inte det det handlar om här, utan det handlar om att människor ska slippa genomlida ett helt liv i fel kropp, utan att ens ha rätten att korrigera sin juridiska könstillhörighet, som ju från första början är något som staten har tvingat på en. Det handlar om att ha rätten att definiera sig som den en är utan att någon ska ta sig rätten över ens kropps reproduktiva förmågor. Det handlar om att sluta pressa in människor i trånga könsfack baserade på hur bland annat de på Dn:s ledarsida tycker att det ”ska” vara att vara man eller kvinna, utan att låta människor själv avgöra vad som passar dem eller inte.

För övrigt tycker jag ni ska läsa Marias utmärkta text om att transpersoners erfarenheter inte räknas.

Tvåsamhetens fasor.

Ibland använder jag begreppet tvåsamhetens fasor. Vissa kan tycka att detta låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att prata om detta, och att använda den typen av termer. Extremt mycket förtryck äger rum i relationer, och det är liksom ingen liten skitsak utan något som verkligen verkligen påverkar kvinnors liv.

Såhär: från en väldigt väldigt låg ålder får kvinnor lära sig att tvåsamhet, det är grejen det. Det är det en ska sträva efter. En ska vara söt och snäll, en ska vara attraktiv för män, en ska inte tänka så mycket på intressen och så utan först och främst se till att en behagar. Detta begränsar kvinnor från en mycket mycket låg ålder. Kvinnor hindras från att utveckla sina intressen och förmågor eftersom deras förmåga att attrahera en man ständigt sätts i fokus och att de ständigt objektifieras och fråntas agens, ständigt reduceras till att sitta och le som idioter eller kanske ”konversera” lite artigt. Livet handlar om att vara en bra kvinna, inte om att utveckla sig själv som människa.

I så många filmer, böcker och tv-serier är det tvåsamhetens norm som propageras. Det är det en får lära sig från väldigt liten ålder, och kvinnorna mer än männen. För män finns det även annat, för kvinnor nästan uteslutande romantik. Män har en mängd olika roller de kan identifiera sig med, ha som förebild, för kvinnor finns nästan bara den behagfulla kvinnan, den som en man vill ha. Den stora vinsten i livets lotteri är jämt och ständigt att en man vill ha en, oavsett om en själv är intresserad av den mannen eller inte. Att vara attraktiv är det viktigaste, och kvinnor förväntas från barndomen att reagera på alla olika former av uttryck för intresse, som att bli dragen i håret, positivt eftersom det är en form av ”uppskattning”.

Sedan blir barnen större och hela den där kärleksgrejen, som tjejerna redan förberetts på så länge, sätter igång. Plötsligt blir det allvar. Någon kanske skaffar en pojkvän och göra honom sällskap när han utövar sina intressen, sitter och kollar på fotbollsträningen eller stöttar honom i hans skapande. Den egna förmågan, det egna skapandet, nedvärderas ständigt, ses inte som lika viktigt. Åh, alla dessa stöttande flickvänner, alla dessa kvinnor som gör det till sitt livs mål och mening att bekräfta och stötta en man i hans skapande eller utövande av något jävla intresse.

I relationer sker förtryck. Kvinnors agerande nedvärderas, deras kunskaper ogiltigförklaras, deras berättelser misstros, deras arbete ignoreras och så vidare. Män suger ut kvinnor på kärlekskraft, vilket gör att de får styrka av relationen, något som kvinnor får i betydligt lägre grad, de förlorar snarare kraft. Detta är ingen småsak utan en väldigt stor del av livet, och något som kringskär kvinnors möjligheter otroligt mycket.

Jag tycker att det är viktigt att prata om problemen med tvåsamhet, speciellt för kvinnor. Det handlar liksom inte bara om att hitta en ”snäll” kille. Det finns gott om snälla killar som fortfarande ägnar sig åt patriarkalt förtryck och utsugning, inte för att de är elaka utan för att det är så relationer ser ut i dagens samhälle. Tvåsamheten är helt enkelt patriarkal, och det är väldigt svårt att ta sig ur detta. Det finns så jävla mycket idéer om hur relationer ska vara, om hur män och kvinnor är, så mycket könsliga tolkningsramar och så mycket internaliserat förtryck att det är en lång lång jävla uppförsbacke.

När en lever för att leva ut sig själv som könsvarelse i en monogam relation så blir det så. Eftersom kvinnor får lära sig att meningen i deras liv är att hitta en man de kan älska och tillfredsställa och så småningom avla barn med så blir tvåsamhetens fälla stark. Det är ingenting abstrakt, utan något som de allra flesta kvinnor ständigt förhåller sig till. Det blir även naturligt att i en sådan situation offra allt för att bibehålla ett förhållande en egentligen mår dåligt av. Kvinnor socialiseras in i en ständig självuppoffran, ett ständigt ignorerande av de egna behoven, till förmån för att inom tvåsamhetens ramar tillfredsställa män.

Vi måste ta ifrån tvåsamheten dess romantiska slöja och se den för vad den är; ett sätt att utöva förtryck över kvinnor, kanske rentav det mest grundläggande sättet att göra det på. Det är därför vi måste tala om tvåsamhetens fasor, och se tvåsamheten som inte bara en arena inom vilken förtryck kan pågå, utan snarare en arena som är utformad av och för ett förtryckande system, som ständigt reproducerar förtryck.

Du måste inte utrota all ondska för att göra världen till en lite bättre plats.

Nu när jag skrivit om objektifiering har jag fått en del kommentarer i stilen ”men vad ska vi göra åt detta då? En kommer ju ändå aldrig kunna utrota objektifieringen helt”. Det kanske är sant, och i så fall är det tråkigt. Personligen tror jag att vi kan utrota den på det sättet att den inte längre har några negativa effekter på människor, eftersom jag ser den som ett resultat av ojämna maktförhållanden och så vidare.

Grejen är att vi idag liksom ligger så himla långt ifrån att ”utrota” objektifieringen att vi kanske snarare ska tänka i termer av hur vi ska göra för att minska den. I detta har jag ett gäng förslag. Jag tycker först och främst att reklam ska förbjudas, åtminstone på offentliga platser. Vi skulle även kunna öka presstödet på villkoret att de tidningarna struntade i annonser. Sedan tror jag att en skulle kunna komma långt med att satsa mer på kultur, så att vi fick ett rikare kulturliv och slapp vara utlämnade till filmer som reproducerar sexism och rasism. En kan såklart även göra en del med hjälp av genuspedagogik på dagis och i skolan. Det finns med andra ord absolut konkreta politiska åtgärder som skulle kunna tas till, som troligen skulle ha positiva effekter även på andra områden.

Det lustiga är att det nästan alltid är män som stället den här frågan, som svar på min uppmaning att de ska sluta objektifiera. Jag har så svårt att förstå det, för det är liksom inte som att alla måste sluta innan de själv ska göra det. Det går alldeles utmärkt att som enskild man lägga ner med ett beteende som skadar människor.

Ibland känns det som att folk verkligen inte kan tänka sig att vara ”bättre” än andra människor omkring dem. Om andra är sexister så ska de minsann också vara det själva, för annars är det orättvist. Visst, jag förstår att ni inte bryr er om kvinnors välmående och så vidare men då kan ni väl för guds skull bara skita i det rakryggat istället för att ursäkta er med att vi inte kommer kunna utrota all objektifiering.

Jag blir helt paff. Tänk om jag slutade engagera mig i tjejjouren med motiveringen att jag inte kommer kunna ha stödsamtal med alla utsatta tjejer. Vad är det för jävla människosyn egentligen? Det är ju liksom fortfarande så att det är en jävligt bra grej att ha stödsamtal med en. Det är en människa en hjälper oavsett, och det betyder något det också. En behöver liksom inte rädda världen varje gång en gör en bra sak, det räcker med att göra den till en lite bättre plats.