Nominera mig!!

IMG_20121121_095302

Tja! Glöm inte att nominera mig till Blog Awards! Förslagsvis guldpennan (finns ju fan ingen annan kategori en kan pressa in mig i ens med våld). Varför? Även om jag inte skriver fiiina texter så är jag duktig på att förklara och så (inbillar jag mig i alla fall) och det är faktiskt också något som kräver god behärskning av språket. Och så skriver jag ju om viktiga saker också, icke att förglömma. Nominera mig så att jag får gå på fest och min fantastiska blogg får spridning och så att jag blir så glad som på bilden.

#Kvinnanslust och manlig njutning.

Det går en hashtag på twitter nu som heter #kvinnanslust och jag tänkte apropå det blogga lite om det här med sex. Jag var sexuellt aktiv ganska länge innan jag ens vågade ta på en kuk, än mindre utöva oralsex. Jag var också länge extremt obekväm med att bli slickad eller att bli tagen på. Det enda som gick var liksom omslutande sex, och det tyckte jag inte var så jävla roligt heller.

Jag har funderat mycket på vad skälet till det här var, varför jag var så extremt hämmad. Jag har liksom inte varit en blyg person på det sättet, jag har haft lätt för att prata om sex och så vidare.

Och jag tror, ärligt talat, att mycket av det berodde på vilka personer jag hade sex med. Jag hade framförallt sex med en person som jag var förälskad i under en lång tid men som inte var kär i mig och jag tror att sexet var ett sätt att få närhet till hen. Hen var dock extremt ointresserad av all form av ömhet, vilket gjorde att alla slags initiativ blev väldigt svåra att ta och att jag inte kunde slappna av när hen försökte slicka eller ta på mig. Det kändes helt enkelt inte som att det fanns något verkligt intresse av mig som person eller för min njutning, vilket gjorde det otroligt svårt att släppa hämningarna under sex. Jag fick inte orgasm med den här personen och det var inget som hen verkade vara särskilt intresserad av heller. Hen nöjde sig med mitt ”jag har svårt för att komma” och utforskade aldrig frågan vidare, frågade inte vad jag gillade eller visade något större intresse för att jag skulle få orgasm.

Sedan har jag haft sex med män som har varit väldigt måna om att jag skulle komma, men liksom på ett hetsigt sätt. Som har krävt färdiga svar på vad jag vill ha, som om jag vore någon slags apparat med en bruksanvisning till. Som har förväntat sig att jag själv ska ha full kunskap kring vilken typ av sex jag tycker om, vilka knappar en ska trycka på. Och när jag inte har haft det så har de liksom skitit i det, och skitit i min njutning över huvud taget. Det har varit allt eller inget: antingen ska jag komma i någon slags superorgasm eller så kan de lika gärna var. Som om den kvinnliga orgasmen var någonting en ”vann” som man.

Nu har jag kommit underfund med vad jag gillar i ganska hög utsträckning, men det är fortfarande inte som att en kan göra en speciell grej tillräckligt länge och så går det. En viktig del för mig, och troligen många andra, i att kunna få orgasm är att kunna slappna av ordentligt. Kan jag inte det så är det så gott som kört. Och avslappning kräver ömhet, engagemang och omtanke, det kräver ett genuint intresse för min njutning från min partners sida, inte någon slags hetsig orgasmjakt.

En annan grej jag kan tycka är jobbigt är när min partner själv inte visar om/att hen njuter. Det känns som att det är något som förväntas av kvinnor i väldigt hög grad, alltså att vi ska stöna och så vidare, men den manliga njutningen är inte alls en lika stor del av hur sex porträtteras. Den manliga orgasmen är det såklart, men på vägen dit är det mest kvinnans stönanden och så vidare som står i fokus. Vissa män är otroligt sammanbitna under sex, något som i alla fall får mig personligen att bli väldigt osäker. Det kan kännas som om män som inte visar att de njuter tar ifrån mig min agenskraft i sexuella situationer, att det liksom blir deras prestation för att få mig och sig själva att njuta som står i fokus. Detta tycker jag blir väldigt hämmande, både för att få min partner att njuta men också för att få mig själv att njuta, till exempel ta på min själv under sexet. Jag tycker ju om att till exempel ge oralsex, petting och så vidare men om alla sådana initiativ möts av sammanbiten tystnad så förtar det glädjen i väldigt stor utsträckning. Det gör liksom att den sexuella initiativkraften hamnar i min partners händer och kringskär mina egna möjligheter till att ta initiativ.

Bilden är ritad av Suhinina.

Jag tänker att detta hänger ihop med normer kring kön i stor utsträckning. Män förväntas vara de som tar initiativen, som ”äger” situationen. De förväntas också vara ”starka” på det sättet att de ska ”äga” sin egen njutning, att den inte ska ligga i någon annans (kvinnans) händer. Det finns ju också män som tar illa upp om kvinnor tar på sig själva under sex, något som jag tänker hänger ihop med detta. Mannen ska liksom klara av allt själv, tillfredsställa både sig själv och kvinnan på egen hand. Kvinnan ska bara ta emot, slappna av och ”njuta” (fast såklart under förutsättningen att hen visar det jävligt tydligt, eftersom det är mannens kvitto på hens manlighet).

Bilden är ritad av Suhinina.

För mig är det befriande när jag verkligen märker att män njuter och känner att jag får utrymme att också agera sexuellt, för deras njutning. Det gör att jag får en del av makten över sexet, hur det ska utformas och så vidare. Det gör att jag inte bara vågar göra mer med min partner, utan också med mig själv, att jag vågar ta initiativ.

Jag önskar att män i högre grad kunde skippa sina stenansikten och visa att de njöt, för det tror jag skulle leda till mycket bättre sex för alla inblandade.

Bilderna kommer från ett inlägg som Suhinina skrivit om just detta med manlig njutning, läs det!

Patriarkatet är patriarkatet även när kvinnor upprätthåller det.

Vissa personer, oftast kvinnor och inte sällan feminister, verkar ha ett behov av att berätta att det minsann är kvinnor som gör si och så när de talar om olika förtryckande attityder gentemot kvinnor. Typ att det är kvinnor som säger åt andra kvinnor att inte ha ”fel” kläder och liknande. För det första så ifrågasätter jag sanningshalten i detta, min erfarenhet är att såväl kvinnor som män gärna kommenterar kvinnors klädsel. Däremot tror jag att många kvinnor hör mer av andra kvinnors kommenterande under typ grundskoletiden eftersom de främst hänger i tjejgäng. Alltså förlåt för extremt grovt generaliserande här, men min mening är att de flesta inte hänger i större könsblandade grupper under sina grundskoleår. Jag har dock hört män kommentera kvinnor utseende, klädsel och beteende friskt. Mitt intryck av ”manlig jargong” är att de ofta snackas om kvinnor på ett väldigt objektifierande sätt, det är i alla fall det som många män påskiner när de talar om detta umgänge.

Men framförallt så är det ganska irrelevant huruvida det är män eller kvinnor som langar merparten av alla kommenterar, det är fortfarande en effekt av patriarkala strukturer. En effekt av att kvinnor inte ska ”bjuda ut sig” utan lägga band på sig istället. En effekt av den manliga makten över den kvinnliga sexualiteten. Att kvinnor är med och upprätthåller detta är något som feminister känt till hur länge som helst, och det är också en av de största skälen till att patriarkatet kan existera; att kvinnor upprätthåller sin egen underordning. I mina ögon är det dessutom i den änden vi måste börja jobba mot patriarkatet.

En kan till exempel notera att hotet som finns i bakgrunden alltid är ett (uppdiktat eller sant) manligt sådant. Det rör sig alltid antingen om att män inte kommer att vilja ha en eller att män inte kommer kunna ”ansvara för konsekvenserna”, alltså ta till våld (ofta sexuellt). Kvinnors moraliserande motiveras ofta med att män kommer reagera på vissa sätt om den utsatta kvinnan fortsätter med sitt agerande. Den manliga makten används som ett vapen även här, även om det är kvinnorna som sprider det.

Jag vet flera tillfällen då jag själv spridit den här typen av uppfattningar, och det har nästan genomgående handlat om att på olika sätt tillmötesgå män i min omgivning. Att spela med i en vissa typ av jargong för att vinna popularitet, att försöka få en annan kvinna att framstå i dålig dager för att själv vinna fördelar och så vidare. När jag frigjort mig från behovet av manlig bekräftelse i högre grad så har jag också slutat upp med detta beteende i hög utsträckning.

Så vad är det en försöker säga när en säger att det är ”kvinnor som gör detta”. Vill en mena att det inte rör sig om patriarkala strukturer bara för att det är kvinnor som upprätthåller dem? I så fall har en missat vad patriarkatet handlar om. Jag är helt med på vikten av att tala om internaliserat kvinnohat, men inte på det sättet. Ska en tala om internaliserat kvinnohat måste analysen gå djupare redan från första början, annars riskerar en att skjuta skulden för patriarkala strukturer på kvinnor, och det vore olyckligt.

Det är en riktig pr-miss att kalla sig man efter tusentals år av förtryck.

Twittrade såhär idag med anledning av ytterligare ett manligt pucko som tycker att feminister ska sluta kalla sig feminister för att det är så dålig pr.

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.

Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?

Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Gjorde även lite ändringar i Kronqvists otroligt puckade krönika om att feminister borde sluta kalla sig feminister för ett tag sedan, som jag även bloggat om här. Här har ni den:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som män, killar och snubbar. Man kan tycka att beröringsskräcken med den manliga vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Per Schlingmanns betydelse för Nya Moderaternas framgångar må vara överskattad. Men han förstod ordens värde. ”Säg inte segregation eller bidragsberoende, säg utanförskap.” Så kunde Moderaterna gå från att under Bo Lundgren vara ett parti som pratar om att sänka skatter, till att under Fredrik Reinfeldt sluta prata om det – men i stället göra det.

Männen borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om manalys är användbart för att säkerställa sitt privilegium, betyder det inte att begreppet man är lika effektivt när det gäller att framstå som sympatisk och ickevåldsam. Speciellt inte när debattörer använder ord som ”statsfeminism” för att beskriva den nuvarande ordningen. Då riskerar man att alienera kvinnorna i samhället.

Så kom igen nu alla män! Visa att ni tar Avstånd™ från tusentals år av kvinnoförtryck genom att sluta kalla er män. Det är ett jävligt nedlusat varumärke faktiskt, och känns inte alls fräscht utan tvärtom ganska sunkigt. Jag kommer tyvärr inte kunna ta er på allvar innan ni börjar kalla er något annat. Kontakta Schlingmann, hen kan säkert hjälpa er! Kolla bara på hur hen helt lyckats få Moderaterna att sluta förknippas med sitt motstånd mot rösträtt, stöd till apartheid och så vidare.

Alltså jag försvarar ju såklart inte de som tycker det är något dåligt med ordet man men en måste faktiskt anpassa sig efter verkligheten om en vill behålla sina privilegier och verkligheten ser faktiskt ut som så att man är ett jävligt dåligt ord om en vill bli tagen för sympatisk. Jag tar inte ställning, jag vill bara hjälpa till.

Och just det: SKJUT INTE BUDBÄRAREN!!!

Till alla experter på hur en ska organisera en protest.

Läser text på text, tweet på tweet, av självutnämnda experter på hur en ska organisera en protest för att det ska få effekt. De talar om att de som är ”skyldiga” till upploppen inte har någon tillräcklig tydlig agenda, att de inte har någon ”riktig” analys. Att de inte har läst Marx. Att det i själva verket handlar om arga unga män som bara vill ”skapa ett bättre liv för sig själva”. Att de inte inte sjunger Internationalen när de tänder eld på bilar. Att de inte är tillräckligt konstruktiva. Att våld inte löser något.

Ni som verkar vara experter på detta, berätta gärna hur en ska gå till väga? Hur ska en göra för att få media och politiker att lyssna, att bry sig? Ska invånarna i förorterna kanske blir lite bättre på Pr? Ska de anlita Schlingmann så att de kan bli lika framgångsrika som Nya Moderaterna™? Ska de anordna bokcirklar så de kan klä sin frustration i finare ord?

Kan ni inte bara erkänna: om det inte vore för att det brann i Stockholms förorter skulle ni aldrig skriva dessa spaltmeter om saken. Ni skulle inte bemöda er med en blick. Ni skulle låta dem hållas med sina demonstrationer, debattartiklar och brev till politiker för det är inget som utmanar, inget som stör vardagslunken.

Ni vill att De Andra ska sitta ute i sina förorter och vara ”konstruktiva” i tysthet, så att ni slipper bry er. Ni vill att de ska bita ihop och stånga pannorna blodiga för att lösa problemen trots knappa resurser. Ni vill att de ska använda sig av de ”demokratiska kanalerna”, men när de väl gör det så bryr ni er inte. Kanske vill ni någon gång ibland kasta ett öga på dem och kolla om de gör något riktigt duktigt som ni kan lyfta fram som ”positivt exempel” på socialt entreprenörsskap och driv. Ni vill kunna tänka: ”men kolla, en grupp socialt utsatta individer som stöttar varandra, så bra, då slipper vi ta hand om det”, kanske skriva en hyllande text om det men bara för att mynna ut i budskapet att de minsann skulle klara sig själva om bara alla såg till att skärpa sig.

Ni tror att om de bara skötte sina kort rätt, gjorde allting enligt er bok, så skulle det bli ändring. Men kan ni visa vad det står i den då? Kan ni förklara inte bara vad det är som görs fel, utan vad som ska göras istället? Så kan vi ju se hur bra det funkar.

Riktiga män och kvinnor.

Något som verkligen fascinerar mig är människor som pratar om ”riktiga” män/kvinnor helt utan att reflektera över det otroligt skeva i den begreppsanvändningen. Hur kan en person vara mindre ”riktig” i sin könstillhörighet? Att det finns kvinnor/män som är ”oriktiga” visar ju bara på orimligheten i att tillskriva vissa kön vissa egenskaper. Att folk inte själva begriper detta när de använder dessa begrepp, det övergår fan mitt förstånd.

Om Twilight, 50shades och Det Fria Valet™.

Det har varit en del snack de senaste åren om Twilight-böckerna, och nu även om 50 Shades of gray-böckerna. Jag har inte läst någon av dem och är inte heller intresserad av att göra det, varken för att jag är intresserad av böckerna som sådana eller av att ”kritisera” dem. Däremot vill jag sammanfatta lite tankar kring debatten som gått kring det hela.

Jag finner det problematiskt att det nästan alltid är kultur som kvinnor ägnar sig åt som kritiseras hårdast. Nej, det kanske inte är något feministisk med en bok som handlar om en kvinna som lever för en vampyr eller ingår i ett Bdsm-förhållande med en man, men så kan det väl fan få vara? Finns säkert gått om sexism i populära pojkböcker men de blir inte utsatta för samma ”granskning”. Antar att det är samma mekanism som får oss att hata på Biebers fans, det kvinnliga ska ständigt nedvärderas och synas.

Det finns absolut en sexism i att ständigt sätta ljuset på kvinnors agerande, hur kvinnor upprätthåller sin egen underordning och så vidare, hur mycket poäng en än kan ha i det enskilda fallet. Intressen som är exklusivt kvinnliga ses sällan på med blida ögon. En kan fråga sig hur vi hade sett på 50shades eller Twilight om publiken hade varit till lika stor del män som kvinnor. Frågan är inte om kulturen i sig är ”bra” eller ”dålig” ur ett feministiskt perspektiv utan var en väljer att lägga fokus, och sorgligt ofta hamnar det just på att kritisera kultur som många kvinnor konsumerar.

Vad jag däremot tycker är konstigt är när folk försvarar Twilight eller 50shades genom att säga att det faktiskt är kvinnorna som ”väljer själva” i böckerna. Det lyfts fram att kvinnorna är drivande karaktärer. Att de är drivande kan ta sig uttryck i att det ”gör val”, något som enligt vissa automatiskt gör en kvinnlig karaktär feministiskt. Rätta mig om jag har fel, men det är väl ändå ganska ovanligt med böcker med kvinnor i som liksom är helt jävla passiva? Speciellt om de råkar vara huvudpersoner, vilket faktiskt inte är sådär fruktansvärt ovanligt att en bok blir feministisk bara för att den innehåller en kvinnlig huvudkaraktär. Att hävda det är att ignorera en otroligt omfattande mängd litteratur.

Ibland sägs det att eftersom kvinnorna själva väljer okonventionella vägar i livet, som att vara ihop med en vampyr och leva i ett Bdsm-förhållande så gör de motstånd mot samhällets normer och värderingar. Detta är för mig en väldigt konstig syn på saken. De flesta kvinnor som är i destruktiva förhållanden kan knappast köra på utan motstånd från familj och vänner. Är det feministiskt att välja bort familj och vänner för en man?

Jag kan förstå att det kan ses som feministiskt att till exempel vända ryggen mot en familj som försöker styra en och leva med den en älskar, men mycket av inflytandet från vänner och familj kan ju faktiskt vara jävligt viktigt och vettigt. Bara för att någon försöker ”styra” en gör det inte att den personen står för något slags patriarkalt inflytande, det kan faktiskt lika gärna vara ren omtanke om människor en tycker om. Vidare kan en gott frigöra sig från en patriarkal och begränsande relation för att trava rakt in i en annan, rentav värre.

Och så det här med att ”göra val”. I den tid vi lever i så lyfts Det Fria Valet™ alltid upp som något stort, feministiskt och frigörande. Vad innebär det egentligen? Visst kan det finnas en poäng i att kvinnors val problematiseras i betydligt högre grad än mäns i ett patriarkalt samhälle, men detta gör inte kvinnors val till något automatiskt gott. Kvinnor är också influerade av patriarkatet när de beslutar kring saker och ting. En sak en måste förstå när det kommer till patriarkatet är att en stor del av det bygger på kvinnors frivilliga underordning. Att en kvinna gör ett ”val” utan att direkt tvång är inblandat gör det inte fritt från patriarkala strukturer. Kritiken mot böckerna bygger väl, som jag förstått det, inte på att huvudpersonerna är förskräckliga kvinnor/feminister eller liknande utan på att böckerna romantiserar något som är patriarkalt. Det är ju liksom inte den kvinnliga huvudkaraktären som är utsatt för kritik, utan hur författaren valt att skildra hens tillvaro.

Tacksamhet.

Apropå tacksamhet. Saker jag är tacksam för:

  • Att de funnits hundratusentals feminister innan mig som drivit den feministiska kampen som gjort att jag och massa andra kvinnor idag har rösträtt, rätt till abort, större möjligheter att bestämma över mitt eget liv och så vidare.
  • Jag är tacksam för att det även idag finns en massa feminister som fortsätter driva denna kamp, och att jag får stå sida vid sida med dem i detta.
  • Att hundratusentals arbetare har kämpat för anständiga arbetsvillkor och gjort den välfärd vi har idag ekonomiskt möjlig genom sitt arbete.
  • Att hundratusentals personer idag arbetar med att få välfärden att fungera och att människor fortsätter driva kampen för ett bättre samhälle.

Jag är inte tacksam för att jag föddes i ett privilegierat hem, av föräldrar som har kunnat ta hand om mig både ekonomiskt och känslomässigt. Att aldrig ha behövt oroa mig över att vi inte ska ha pengar. Jag är inte tacksam över att jag råkade födas i rätt land, med rätt hudfärg. Jag är glad över att det är på det här viset, jag är glad över att vara privilegierad i ett orättvist system, men jag är inte tacksam. Det finns inget att vara tacksam för. Det är ingen som kämpat för att jag ska kunna ha det som jag har det, det är bara en (för mig) lycklig slump att det kunnat förhålla sig så.

Tacksam, det kan jag vara när samhället blivit bättre på grund av människors medvetna strävan, inte för att jag personligen råkat få en bättre lott i livet än någon annan.

Och vidare: bara för att jag är tacksam för de framsteg som gjorts som ett resultat av människors medvetna strävan betyder inte det att jag tycker att kampen ska stanna. Det vore väl dumt av mig att inte själv vilja bidra med samma sak till mina medmänniskor och till framtida generationer.