Om sökmotoroptimering och onödigt arbete.

Ibland hävdar människor att det inte finns något onödigt arbete, något som såklart går stick i stäv med min personliga uppfattning. En kan såklart tänka sig tusentals produkter som världen verkligen skulle kunna klara sig utan, för att inte tala om all reklam som görs för dessa produkter. Jag menar, bara förekomsten av reklam som fenomen bevisar ju på något vis att det finns onödiga produkter: produkter som det inte finns någon naturlig marknad för utan där en sådan måste tvingas fram genom aggressiv marknadsföring som tvingas på oss.

Men för att ändå förklara vad jag menar så ska jag ta ett exempel på onödigt arbete, nämligen en viss form av sökmotoroptimering som förekommer i ganska stor utsträckning. Såhär fungerar det: sökmotorer som Google avgör olika sidors relevans efter hur länkade de är av andra sidor. Om du till exempel söker på ”feminism” och en sida har blivit länkad i samband med ordet feminism av många olika sidor så bedöms den som relevant och hamnar längre upp bland resultaten.

Detta är såklart av stort värde att manipulera för företag som säljer grejer på internet, eller som av andra skäl har ett intresse i att få många klick. För det mesta när en söker på saker så kollar en kanske de tre första träffar, om ens det. Sällan bläddrar en bak flera sidor i resultaten. Därför är det sjukt relevant för företag att hamna bland de här första träffarna, allra helst den översta. Till detta använder en sökmotoroptimering. Det finns en massa sätt att göra detta på, men de som jag tyckte fokusera på är sökmotoroptimering som bygger på att andra sidor ska omnämna ens produkter i rätt sammanhang.

Till exempel såhär: om någon har ett företag som säljer viagra så vill hen att hens hemsida ska hamna så högt som möjligt när folk söker på ordet ”viagra”. Därför vill personen att hens hemsida ska bli länkad i samband med ”viagra”. Det den personen då kan göra är att sätta upp en massa olika hemsidor som alla har texter som nämner ”viagra” och länkar till huvudhemsidan. Det måste vara flera olika hemsidor för att väga tungt. Grejen är att det inte går att göra detta automatiserat, en kan till exempel inte ha samma text och lägga ut på en massa olika sidor, för detta genomskådas direkt av till exempel Google. Texten måste vidare vara skriven av en människa eftersom det också känns igen om det bara är en massa trams, och sorteras bort. Därför finns det företag som enbart sysslar med att producera text med vissa nyckelord i, till exempel ”viagra”, lägga ut på olika hemsidor och länka till uppdragsgivarens hemsida, så att hen ska rankas högt på olika sökmotorer, så att hen ska kunna sälja sin jävla viagra. Texterna som skriva håller såklart inte någon hög kvalitet, de är bara precis så ”bra” att de inte blir fångade i olika sökmotorers filter för vad som är relevanta länkar.

Det finns alltså en massa människor som sitter och skriver denna text för hand. En massa massa människor sitter och producerar helt menlös text som absolut ingen kommer att ha behållning av att läsa, för att kunna länka till en hemsida så att den hemsidan ska komma högt upp i en jävla sökmotor, så att någon ska kunna sälja en produkt som tusentals andra redan säljer.

Producerar dessa människor något av värde? Nå, det beror väl på vad en menar med ”värde”. En kan tänka att ”värde” uppstår automatiskt då någon bidrar till att saker och ting blir sålda, så att kapitalismen går runt, men detta tycker jag är en ganska orimlig definition. För mig handlar värdeskapande om att själva aktiviteten en utför faktiskt tillför någonting till världen, eller för en själv. Jag kan verkligen tänka mig en massa olika saker dessa personer skulle kunna göra istället som skulle vara mer värdefullt, till exempel hänga med sin familj eller sina barn, engagera sig i något ideellt projekt, läsa en bok eller vad fan som helst. Jag får ångest av tanken på att människor sitter och ägnar hela arbetsdagar åt att producera denna menlösa text när de skulle kunna göra något trevligt istället.

Jag menar inte att skuldbelägga den som gör detta, det är väl ett arbete som vilket som helst och en behöver såklart få in pengar som alla andra. Däremot så tycker jag att vi måste ifrågasätta systemet som driver fram denna utveckling. Detta är alltså en verksamhet som kapitalismen driver fram, som är rimlig att driva inom systemet, och detta tycker jag är absurt. Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är bra att ha ett samhälle där människor ägnar tid åt den här typen av sysslor, för jag vägrar verkligen tro att de som gör det tycker det är en värdare grej att ägna sig åt än att var ledig. Alla dessa timmar, allt detta människoliv, som går åt till att skapa saker och ting helt utan värde.

Twitter 19/4.

När företag snackar om att de inte _vill_ har dåliga arbetsvillkor etc. Nej, vill ni säkert inte, men ni prioriterar inte att ha det bra. Såhär: vad folk skulle vilja om de fantiserade ihop någon jävla drömvärld är irrelevant, frågan är vad de prioriterar. Klart alla vill att miljöproblemen ska vara lösta, alla ska ha det bra, inga krig etc. Problemet är att de vill annat mer.

Det är detta som är intressekonflikter: inte att folk är direkt emot bra saker, utan att de prioriterar andra saker mycket högre. T.ex. många män vill säkert ha bort patriarkatet, men de vill slippa diska och lämna ifrån sig makt i mycket högre utsträckning. Vad du vill i dina drömmar är inte relevant, det relevanta är vad du är beredd att offra för det. En man som inte är beredd att offra sina privilegium för att största patriarkatet prioriterar helt enkelt feminismen alldeles för lågt.

Det är lätt att var för bra saker i teorin, desto svårare att faktiskt offra det som krävs för att förverkliga dem. Och som privilegierad så är offret som krävs större och vinsten mindre. Att som man förneka detta och ba ”jag vill visst ha jämställdhet, kosta vad det kosta vill” är att förneka sitt privilegium. Tycker att det är beklagligt när feministiska män låtsas som om de inte ha något att förlora på feminismen. Det kanske låter fint när det sägs, men det handlar om att förneka de intressekonflikter som faktiskt finns mellan män och kvinnor.

Nej, jag tror inte att högerfeminism leder till jämställdhet.

Skrev lite om högerfeminism på twitter. Som bekant så är jag ju kommunist, vilket gör att jag tycker att alla människor som är höger har fel kring typ allt väsentligt. Det är egentligen inget konstigt med det, folk med olika ideologier tycker olika och det vore väl bara väldigt väldigt konstigt om en inte då tyckte att de som tycker helt annorlunda än en själv har fel. Jag menar, en tycker ju som en gör av en anledning.

Men när det kommer till feminism blir detta himla himla känsligt. Högerfeminister blir ledsna för att jag kallar deras feminism värdelös, och tycker att feminismen ska ”inkludera alla”. Nå, jag tycker som bekant också att alla som känner till patriarkatet och vill att det ska upphävas är feminister, även de som är höger, eller nazister om en så vill. Däremot så tycker jag inte att deras feminism är rimlig eller bra på något vis. Jag tror inte att högerfeminism leder framåt i jämställdhetskampen. Jag ser hur högerpolitik drabbar arbetarkvinnor väldigt hårt genom nedskärningar i offentlig sektor och nedrustande av välfärden. Jag tycker inte att detta är en bra jämställdhetspolitik och därför ser jag högerfeminister som mina ideologiska fiender, trots att vi delvis är under samma ideologiska tak.

Det är väldigt stor skillnad på höger- och vänsterfeminism. Det är två helt olika sätt att ta sig an jämställdhetsfrågan. Visst kan en komma samman i vissa frågor, men skillnaderna överlag är så stora att de enligt mig omöjliggör samarbete utöver i vissa punktinsatser. Till exempel så tycker jag att feminism utan intersektionalitet, det vill säga utan att ta hänsyn till hur etnicitet och klass kan påverka hur förtrycket tar sig uttryck, är ganska menlöst. Detta är något som gör det knepigt för högerfeminister som generellt inte brukar vara så taggade på att prata om klass.

Jag är trött på att ses som någon slags medkämpe med någon som jag delar otroligt lite med ideologiskt. Att vi båda vet om och vill bekämpa patriarkatet räcker i mina ögon inte långt alls, det är bara en absolut grundförutsättning för att kunna kalla sig feminist, varken mer eller mindre. Om vi inte har några gemensamma beröringspunkter utöver detta så ser jag ingen grund för samarbete.

Det är bra att högermänniskor är feminister istället för att inte vara det, såklart. Däremot väger det faktum att de är höger såpass tungt att jag ändå ser dem som mina ideologiska fiender. Att någon är feminist väger liksom inte upp för att hen ställer sig bakom högerpolitik.

Detta gör dock inte att de har blivit uteslutna från feminismen som rörelse. De kan gott ägna sig åt feminism ändå, bara inte med mig. Det är väl inte så jävla farligt? Jag måste få tycka att vissa feministiska perspektiv suger utan att anklagas för att utesluta någon ur feminismen. Jag accepterar er ju som feminister, vad mer begär ni? Att jag ska gilla er också? Någon jävla måtta får det väl ändå vara.

Jag förstår inte högerfeminister behov av att ses som lika goda feminister av sådana som mig. Jag är liksom kommunist, det borde inte komma som någon överraskning att vi har väldigt lite gemensamt åsiktsmässigt. Det borde inte heller komma som någon överraskning att jag tycker att högern har fel i det mesta. Hur kan det vara upprörande? Jag tycker inte att det är upprörande när högermänniskor tycker att mitt perspektiv är dåligt.

Nej, jag tänker inte inkludera alla som råkar känna för det i vad jag anser vara vettig feminism. Jag tycker att det finns rätt och fel även under feminismens tak. Jag är inte intresserad av att exkludera högerfeminister ur feministbegreppet, men inte heller är jag intresserad av att acceptera och prata med alla feminister som existerar. Vissa feminister är, som sagt, mina ideologiska fiender. Så får det gärna vara, jag ser det som en styrka att vi finns representerade i alla ideologiska läger, även om jag önskar att ett av dessa inte existerade. Men att tro att jag ska samarbeta med en borgare, det är fan att dra det lite väl långt. Skillnaderna är större än likheterna.

Feministiska framsteg.

IMG_20130417_224309

När jag gick förbi detta ”erbjudande” i mataffären så kände jag mig bara så himla glad och tacksam över att det inte längre berör mig. Jag behöver inte bry mig om rakhyvlar längre, jag behöver inte står där och överväga om jag ska köpa eller inte för ”det är ju billigt och en använder dem ju ändå någon gång”.

IMG_20130417_094253

Mensen kom för ett par dagar sedan och jag blodade ner hela sängen under natten. Vaknade i en pöl av blod, reste mig upp och det rann längst med benet och droppade på golvet. Jobbigt såklart, men tänkte inte en tanke på att det var något jag skulle skämmas över inför min partner som låg och sov bredvid. En gång i tiden, och kanske med en annan person, skulle jag ha tyckt att detta var enormt pinsamt.

Små grejer som påminner en om hur mycket framsteg en har gjort trots allt, dagar när det känns jobbigt och motigt.

Den sexuella hierarkin eller liggbarhetsskalan.

En idé som ständigt sprids är den om en sexuell hierarki. Att människor ingår i olika ”snygghetslager” och att det naturliga är att folk i samma ligger med varandra. Det är inte helt ovanligt att det talas om att någon ful är ihop med någon snygg och hur konstigt det är. Speciellt konstigt anses detta om det är en ful kvinna som är med en snygg man, eftersom det liksom ”går emot” så som det ”ska” vara.

Ligghierarkins logik är som följer: en ska anstränga sig för att komma så långt upp i ligghierarkin som möjligt, vilket endast kan göras med hjälp av vissa könsbundna egenskaper. Som man kan en till exempel vara extra ihärdig i sitt raggande eller ha status/pengar utöver ens utseende. Som kvinna kan en… fixa sig lite extra? Spela svårfångad? Jag vet inte, det är oklart vad utöver utseende som gör kvinnor värda att ha sex med. Klart är i alla fall att en försöker komma så långt upp i ligghierarkin som en kan komma. Som det beskrivs så är ligghierarkin något fast, som gäller för alla. En kan liksom inte ha en egen ligghierarki, en kan inte heller välja att se utanför ligghierarkin eftersom det är ”så det funkar” med biologi.

Jag tänker att den som delar in människor i en ligghierarki baserat på utseende måste ha ett tråkigt sexliv. Vad är en egentligen för person om en ser på människor hen planerar ha intima relationer med på det här sättet? Jag tycker det verkar väldigt konstigt. Jag brukar inte placera in människor jag har sex med i någon skala. Jag har sex med människor jag vill ha sex med, och jag prioriterar att bli väl behandlad och ha skönt sex framför att ligga med ”rätt” personer. Hade mitt syfte varit att hamna långt upp i ligghierarkin hade jag såklart fixat mig på en massa olika sätt så att jag ska vara attraktiv enligt de könsliga tolkningsramarna, men det är inte något jag prioriterar. En kan ha sex utan att ägna sig åt detta.

Vad är egentligen syftet med att tala om ligghierarkin? Det känns som att det handlar betydligt mycket mer om status än om faktiskt sex och attraktion. Hur ofta handlar ens placering i ligghierarkin egentligen om att ha bättre eller mer sex? Det handlar väl snarare om att få status som den som många vill ligga med, än att verkligen höja kvantitet eller kvalitet på sitt sexliv?

Det jag ser att det här leder till är att det bara är ”snygga” människors sex som räknas. ”Fula” människors sex anses inte lika värdefullt eftersom de inblandade antas ligga med varandra av andra skäl än pur attraktion, typ för att de helt enkelt inte kan få något bättre och en ändå måste knulla lite, det är ju ett naturligt behov vet ni (höhöhö). Det är bara ”snygga” människors sex som ses som ”äkta” eftersom de ligger med varandra för att de genuint vill det. Jag som trodde sex skulle vara något njutbart för alla, inte bara för de med rätt utseende.

Men den som kollar verkligheten är se att människor inte alls attraheras av samma personer. Många personer anser en till exempel är snygga fast ingen en skulle vilja ligga med, ibland är någon mindre snygg men har något fantastiskt spännande att tala om som gör en attraherad, ibland lär en känna människor en inte alls är attraherad av till en början och blir det sedan, eller tvärtom: att någon som framstår som attraktiv till en början slutar vara det när en lär känna hen bättre.

Det finns såklart tusen olika anledningar till att vara attraherad. Vissa kanske tycker att det är egenskaperna i ligghierarkin som räknas mest, och det kan en väl tycka, men att tro att detta skulle gälla alla är bara idioti. Av någon anledning så har folk fått för sig att det är just den här liggbarhetskalan som är den ”sanna”. Men alltså, bara för att jag attraheras av vissa saker så tror jag såklart inte att det är det som alla andra attraheras av, och jag skulle aldrig komma på tanken att berätta för någon att de i själva verket attraheras av någon annan men att de ligger med någon ”sämre” för att de själva är för långt ner på liggbarhetsskalan.

Om donationer och pengar.

Som vissa har märkt så har jag en donationsfunktion på bloggen, något jag fick en väldigt utförlig kommentar på med en person som absolut inte kunde tänka sig att donera pengar eftersom jag tydligen borde vara emot detta på grund av att jag är emot kapitalismen och föraktar ”hederligt arbete” som tydligen är sättet personen ifråga fått in sina pengar på (var hen får detta ifrån begriper jag dock inte, jag har bara uttalat mig om att det är fånigt att sätta likhetstecken mellan hederligt arbete och lönearbete, eftersom det finns gott om ohederligt lönearbete och gott om hederligt arbete som inte inbringar lön).

Nu är det inte som att mitt liv står och faller med om någon väljer att donera, och jag kommer givetvis inte sluta blogga om jag inte får donationer, men jag är såklart beroende av pengar precis som alla andra och ju mer jag får in på andra sätt desto mer tid kan jag ägna mig åt att skriva istället för att arbeta.

Bloggen kostar dessutom en del att driva (någon tusenlapp om året i fasta kostnader) men framförallt är tiden jag lägger ner på att producera text stor. Nej, det är inget jag gör för att tjäna något på det (ganska uppenbart då jag inte tar betalt) men den som vill får gärna visa sin uppskattning genom något som faktiskt hjälper mig att upprätthålla det, om inte direkt idag så på lång sikt genom att ge mig en mindre ansträngd ekonomi. Jag inbillar mig att vissa personer faktiskt uppskattar att läsa den här bloggen och då tycker jag att det är rimligt att vissa också kan tänka sig att donera pengar till den som författar den. Jag är inte en sådan som tycker att det är viktigt med ersättning bara för sakens skull, men jag tycker ändå att en får förstå att skrivande kräver tid och energi.

Jag har tagit ett principbeslut att inte syssla med reklam här. Jag vill att den som läser ska vara befriad från sådant på den här platsen, och jag vill inte agera underlättande för företag att få sin skit såld. Men inte ens jag kan, hur mycket jag än hade velat, ta avstånd från det kapitalistiska systemet. Jag lever dessvärre i det och måste, precis som alla andra, ha pengar till mat, hyra, böcker, kläder och så vidare.

Med detta inlägg vill jag nog mest säga att jag tycker att det är tramsigt att förvänta sig att jag ska vara någon slags övermänniska och så över behov av pengar och att donationer tacksamt mottages av den som har lust och råd med det.

Livet.

003Livet just nu alltså. Känner mig trött och isolerad i mig själv på grund av detta. Orkar inte göra allt jag skulle vilja göra och undrar om det är så livet kommer kännas. Tänker på det kommande arbetslivet och hur det troligen kommer ge mig ännu mindre tid över till allt jag vill ägna mig åt i livet.

Stunder av brinnande engagemang avlöser ”långa” perioder av trötthet, under vilka jag knappt kan koncentrera mig på något alls. Jag tänker ständigt att jag måste hitta metoder för att hantera detta, men jag kommer liksom aldrig igång med det, det är alltid något som är ivägen. Och sedan insikten om att även om jag hittar metoder för stunden så kommer det liksom inte att fortgå utan ansträngning, utan jag kommer fortfarande att behöva upprätthålla fanskapet.

Med besked om att min bästa vän i Uppsala ska flytta till Stockholm och efter att ha avslutat en relation känner jag mig ensam, även om jag har Isak. Att ha vänner betyder mycket, och när en inte har energi nog eller kanaler till att skaffa nya blir det jobbigt.

Jag har i alla fall tjejjouren vilket känns fantastiskt och stärkande på många sätt. Och så har jag i alla fall skaffat mig lite vänner i klassen, vilket är himla trevligt. Synd att det inte är dem jag kommer gå med nästa termin. Nåja, det löser sig väl med tiden, men just nu känns livet inte så kul

Myter kring förlossning och graviditet.

Twittrade lite om graviditet och hur osoft det verkar vara att föda barn. Med anledning av detta var det ett gäng mammor som skrev till mig och berättade om att deras graviditeter hade varit ”häftiga upplevelser”, ”positiva erfarenheter” eller i alla fall ”värt det” för resultatet av det. Jag tvivlar inte på att det kan vara kul med barn och därmed värt att vara gravid förutsatt att en vill ha sådana och det finns säkert de som har relativt smärtfria graviditeter. Jag tror också att känslan av att bära på liv inom sig kan vara häftig, och sedan kan det såklart vara massa hormoner som kickar igång och som får en att känna en massa saker.

Däremot blir jag skeptisk till de som beskriver graviditet och förlossning som två stycken genomgående positiva upplevelser. Gravida i allmänhet verkar lida av otroligt mycket krämpor, och det är ju inte heller helt ovanligt att saker och ting blir bestående. Det är såklart en stor belastning för kroppen att bära och föda en annan människa. Även födslar verkar förenade med mycket jobbigt, till exempel att många kvinnor ”spricker” vid förlossning. Många skadas under graviditet och förlossning och dessa skador kan vara bestående. Vissa dör under graviditet eller förlossning, något som såklart blivit mindre vanligt med bättre sjukvård men som fortfarande förekommer. Såväl förlossningsdepressioner som -psykoser är inte heller helt ovanligt.

Jag menar inte att en graviditet måste vara hemsk eller att det inte också kan kännas fantastiskt, men jag har problem med den positiva mytbildning som finns kring graviditet och födsel. Överlag kan en väl ändå säga att det vore softare om en slapp genomgå det för att få ett barn?

En vanlig grej som sägs är att kvinnor på något vis automatiskt börjar känna en massa kärlek till barnet och att det är fantastiskt och underbart. Tydligen är det inte helt ovanligt att kvinnor inte knyter an till barnet alls under graviditeten, utan snarare känner sig väldigt främmande inför det. I en sådan situation är det såklart oerhört jobbigt att ha en förväntan kring sig att en ska tycka att det är fantastiskt och underbart och ba älska ungen villkorslöst.

Jag tror att många kvinnor känner press på sig att gilla graviditeten eller i alla fall inte klaga särskilt mycket över den. En förväntas gå igenom det och gilla det för att en sätter nytt liv till världen eller i alla fall stå ut med det för att det är för ett högre syfte. Att inte älska barnet en bär på villkorslöst direkt ses som onormalt och är stigmatiserat.

För mig är i alla fall graviditet och förlossning en ganska stor del av beslutet att skaffa barn. Det är ändå nio månader av mitt liv det handlar om och en överhängande risk för en massa olika skador. Till exempel att ”spricka” vid förlossning lär väl vara ganska förödande för sexlivet, tänker jag mig. Det är en viktig faktor för hur resten av mitt liv ser ut. Inte så att jag hade bangat barn om jag verkligen ville ha det, men jag tycker ändå att det är värt att räkna med dessa månader och de konsekvenser den tiden kan ha innan en tar ett beslut i frågan.

Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.