Tänkte att jag skulle göra ett fittprinsessbokmärke så gjorde det. Inte helt klart än, och eventuellt gör jag om det, men gillar verkligen iden.
Upprepade mig också konstnärligt eftersom jag fick en beställning. Är dock noggrannare med symmetrin den här gången.
Om en kvinna som anses oliggbar ändå är tillfreds med sitt sexliv så antas det att hon har sänkt sina krav så att hon ligger med ”fula” män. Enligt dessa människors extremt statiska synsätt på sexualitet så ser en på alla sexuella relationer utifrån någon slags marknadslogik. Att jag får ligga trots att jag inte är ”liggbar” betyder inte att jag ligger med människor jag inte skulle vilja ligga med om jag hade val.
Enligt detta sätt att se på saken skulle ju endast människor högst upp i liggbarhetsskalan kunna ha ett tillfredsställande sexliv eftersom det endast är dem som kan ligga med folk som är mindre attraktiva än de en helst vill ligga med. Att människor helt enkelt ligger med andra de är attraherade av och trivs med verkar vara uteslutet i dessa personers ögon. Allt är tävlan.
För mig är det så att jag tycker om sex pga skönt, inte för att positionera mig socialt, så därför slipper jag helst hetsjakt på ”bäst” ligg. Ligger mycket hellre med människor jag attraheras av, uppskattar som sällskap och är trygg med än de som står högst i liggbarhetsordningen. För den som faktiskt är intresserad av sex och inget något slags statusspel så borde denna liggbarhetsordning vara ganska oviktig.
Trött på när folk ska leverera biologiska ”sanningar” kring vad en tänder på&sedan misstänkliggöra en när en säger att en tänder på annat. Nej, jag attraheras inte av någon konstig ”manlighet” i form av pengar eller makt. Kan jag få ha mina preferenser ifred?
Sedan kan en ju tycka att vissa saker är sexiga intuitivt men dra sig bort från dem av andra skäl. Vissa ”manliga” drag attraheras jag av men har lärt mig att ogilla intellektuellt pga vet att de leder till dåligheter. Att detta ses som att jag ”går emot min natur” och att det skulle vara dåligt bara befängt. Klart en kan resonera kring sina preferenser. Det är inte som att en är dömd till att för evigt tända på vissa saker.
Feministisk analys har ändrat mina preferenser mycket. Idag tänder jag betydligt mindre på klassiskt manliga drag, för jag har lärt mig att dekonstruera dem. Det är inte att jag ”lurat” mig själv, utan att jag fört in andra aspekter och analys i min sexualitet. Inga konstigheter. Sexualitet är liksom ingenting du är dömd till, det kan ändras precis som allt annat och det betyder inte att en trycker ner något. Precis lika lite som det är att trycka ner något att lära sig kontrollera våldsamhet för att en inser att det är skadligt.
När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.
När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.
Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.
Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.
Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.
Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.
Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.
Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.
För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.
Ett argument jag har sett ganska ofta från framförallt Socialdemokraters håll på sista tiden är att saker och ting har ”för stora konsekvenser”. Att ta bort vinster i välfärden har ”för stora konsekvenser” eftersom det ”påverkar tusentals anställda och patienter”, ungefär som om inte det faktum att vi har vinster i välfärden också påverkade dem. Samma argument läste jag häromdagen kring jobbskatteavdraget. Att ta bort det får ”för stora konsekvenser”.
Vad är detta för förbannad feghet? Politik ska ju ha konsekvenser, om en inte vågar det så kommer det såklart att gå åt helvete. Okej om de var för jobbskatteavdraget, men på deras uttalande verkar det inte vara det som är grejen.
Mest korkat är ändå argumentet när det kommer till vinster i välfärden. Dagens modell har för det första gjort att en massa skolor har startas för att sedan lägga ner, vilket såklart påverkar elever och personal otroligt mycket. Dessutom så är det knappast så att någon tvingas lägga ner för att vinstuttag förbjuds, en massa verksamhet kommer troligen att kunna fortsätta drivas ändå, speciellt om den drivs av sådana eldsjälar som brukar beskrivas i de idealiserade fallen. Men framförallt så kommer det såklart att finnas övergångsregler i en sån situation. Det är ju inte som att det är en kommunistisk revolution vi talar om, utan om en reform som gör att företag inte kan ta ut skattepengar i privat vinst. Det lär inte bli så att alla företag förbjuds över en natt.
Och ni behöver inte oroa er: det kommer såklart att startas nya verksamhet för de patienter som fick sin vård av företag som försvinner. Där kommer nog lite personal som blivit arbetslös kunna anställas också, kanske rentav lite fler eftersom mer pengar kan gå till löner när det inte finns något vinstintresse.
Nej, detta med att avfärda politik för att den har konsekvenser är verkligen postpolitik. Politiken ska helst inte märkas alls, utan ska bara vara några gubbar i kavaj som bestämmer om saker långt utanför ens egen vardag. Väldigt långt från allt vad ideologi och samhällsprojekt heter.
Ett sånt där ämne som återkommer är hur en ska se på sexistiska skämt. Jag minns en person jag var på g med som ständigt skämtade om hur negativa karaktärsdrag var ”kvinnliga”. En gång beklagade hen sig dock över att det finns folk som är sexister ”på riktigt” medan det hen ägnade sig åt bara var ”skämt”.
Jag minns hur jag efter ett tag själv började anamma detta språk. Kvinnligt betydde bara dåliga saker, främst att på olika sätt ”ologisk” och ”irrationell” vilket innebar ett en ”kände efter” för mycket. Alltså: om en visade sina känslor på ett tydligt sätt lät en sina känslor styra och var kvinnlig och dålig.
En gång så hade jag och den här personen en konflikt. Jag minns inte riktigt vad det rörde, men jag blev i alla fall väldigt ledsen över något och började gråta. Istället för att försöka förstå mig och trösta mig så beskyllde personen mig för att vara ”kvinnlig”, och som ett resultat av detta började jag skämmas över mina känsloyttringar. Gränsen mellan att skämta om att använda ”kvinnlig” nedsättande och att faktiskt göra det var otroligt tunn. Genom att ständigt skämta om det etablerades innebörden av ordet, och när det väl behövdes i ett seriöst sammanhang så fanns det där att slänga i ansiktet på mig. Genom skämtandet etablerades och reproducerades vissa begrepps- och tolkningsramar som sedan genomsyrade alla situationer.
Fast det var inte först där som skämtandet blev problematiskt. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt över alla mina kvinnliga personlighetsdrag. Grejer som jag idag ser som positiva karaktärsdrag, som min förmåga att verbalisera vad jag känner och vara i kontakt med mina känslor, blev något negativt. ”Rationalitet” lyftes upp till skyarna som något slags tillstånd där en bara tar bra beslut befriade från känslors inverkan, fast innebar i praktiken att folk inte låtsades om sina känslor i tron att de då skulle försvinna.
I många sammanhang jag befunnit mig i har denna typ av ”skämt” dragits frekvent, även om situationen jag beskrev ovan var ett av de värsta exemplen. Till en början har jag ofta varit med i jargongen och internaliserat kvinnohatet, men sedan började jag mer och mer ifrågasätta detta. Idag skämtar jag aldrig om mitt eget kön på det sättet. Jag ser det som ett slags slentrianmässigt kvinnohat som bör bekämpas.
När en ständigt använder vissa begrepp på ett visst sätt, även om det är skämt, så skapas en viss ram för hur en tolkar och beskriver världen. Denna ram kan sedan användas i alla sammanhang. Skämt går snabbt över till att bli allvar. Snart står en där och använder ”kvinna” som ett skällsord fast det inte alls var så det var tänkt från början.
Rörande kvinnor som säger nej fast menar ja. Fick denna kommentar under mitt inlägg om saken innan:
Jag har stött på att tjejer säger nej när dom menar ja. Blev till och med utskälld en gång för att jag tog ett ”nej” bokstavligt. Men nej, jättevanligt är det nog inte och att inte få knulla när ens partner inte orkar kommunicera är ett rätt litet pris att betala för att ”slippa” våldta någon.
Detta är något en hör då och då. En vän till mig berättade bland annat om kvinnor han dejtat som hade värjt sig vid samlag och sedan, när han stannat upp, reagerat med förvåning och velat att han skulle fortsätta.
Jag tror absolut att detta fenomen kan förekomma, till och med att det inte är helt ovanligt. I mina ögon är det ett väldigt starkt bevis för att vi lever i en våldtäktskultur. I en våldtäktskultur så är det accepterat och kanske till och med förväntat att överträda kvinnors uttryckta vilja i sexuella sammanhang. Om detta till och med beskrivs som en nödvändighet för att kunna ha konsensuellt sex, alltså att sådant inte äger rum om en inte överträder kvinnors uttalade vilja, så är det klart att kvinnors uttryckta (och ofta även upplevda) vilja inte respekteras.
Det stämmer att kvinnor lärs in i att de inte ska visa sexuellt intresse och kanske till och med att värja sig från det. Detta är väldigt sorgligt och gör såklart att en massa sex inte äger rum, eftersom kvinnor inte lär sig att uttrycka en vilja till det. Frågan är om lösningen är att ignorera indikatorer på att kvinnan inte vill. Jag tycker såklart inte det, utan tycker att det vore rimligare att tvinga dessa kvinnor att uttrycka sin vilja klart och tydligt istället för att värja sig. Klarar en inte av att göra detta får en gå utan sex, helt enkelt.
Båda män och kvinnor som är intresserade av konsensuellt sex borde ha ett intresse av att kvinnor upphör med detta, och då är det inte en rimlig metod att gissa att kvinnan vill och sedan ”spela med”. Den man som är intresserad av att bryta våldtäktskulturen borde respektera kvinnors uttryckta vilja, oavsett om det finns skäl att tro att den överensstämmer med den egentliga viljan eller inte.
Om en väljer att tolka kvinnans nej som ett ja är en uppenbarligen mer intresserad av att få knulla just där och då än att ha konsensuellt sex. Detta är, oavsett vad kvinnan faktiskt menade och ville i just den situationen, att prioritera sig själv över de kvinnor som faktiskt menar de de säger. Detta är också våldtäktskultur: att vara beredd att ”ta risken” att ha sex med en kvinna mot hennes vilja.
Frågan är hur män som säger att kvinnor ”säger nej men menar ja” vet vad kvinnan egentligen menade från första början. Att en kvinna först säger ett nej som efter mycket tjat blir ett medgivande handlar inte om att nejet betydde ja, utan att mannen vägrade acceptera ett nej för ett nej. Att ett samlag äger rum efter en kvinnas nej betyder inte att nejet betydde ja, det kan lika gärna betyda att du har överträtt kvinnans vilja och alltså gjort dig skyldig till vad vi kallar våldtäkt.
Män beskriver sig ofta som offer när de menar att de får ta alla sexuella initiativ eftersom kvinnor inte säger vad de menar. Om du vill att kvinnor ska börja uttrycka sin vilja så är det lämpligt att börja med att värdera deras uttryckta vilja för sanning. Först då kommer kvinnor som säger nej men menar ja att sluta upp med detta och faktiskt säga vad de menar. Min gissning är dock att du helt enkelt väljer att prioritera kvinnors vilja under sin egen kortsiktiga njutning.
Var ju i Bryssel för några dagar sedan. Såhär såg det ut i Instagram.
Hängde på ickeplatsen Bromma flygplats och förvånades över mängden poliser. Var så ur balans (är alltid det när jag flyger) att jag tackade när jag utsattes för en slumpmässig kroppsvisitering, som tur är utförd av en kvinna.
Förvånades inte så mycket över rubriker om att näringslivet diskriminerar kvinnor.
Hänge utanför Eu-parlamentet och kollade på all deras propaganda om hur de spridit fred och demokrati i världen.
Gjorde reklam för p-kassan på en av Eu-parlamentets många toaletter, mest för att det var lite busigt.
Gick förbi den fulaste byggnaden jag känner till, som jag bodde bredvid när jag bodde i Bryssel. Observera de bruna plåtlådorna prydda med övervakningskameror på grusplanen.
Väntade på trammen.
Gick i en park.
Besökte Afrikamuseet, som är typ som ett slott fast fyllt med stöldgods från belgiska Kongo, kung Leopolds privata koloni.
På detta museum hittade jag bland annat denna fräscha krokodilväska.
Sedan åkte vi till en annan stad och ett annat museum och kollade på obegåvad konst. Här är Annas kritiska blick på en skulptur som såg ut att vara ihoplimmad av ett barn.
Kollade lite på utsikten från Louise.
Beundrade arlaffischen som någon av de som bodde i Annas hus hade valt att pryda den gemensamma matsalen med.
Gick på en ”vintage”marknad och kollade på trötta hipstersmycken. Bland annat dessa som kändes lite ”äh, vi kör med en rosett också”.
Sen åkte jag hem och möttes av en saknad partner på stationen.
För den som vill så heter jag Fannyarsinoe på Instagram. Har mest med bilder på kurslitteratur och tidningsartiklar med bittra kommentarer.
Här är ett gästinlägg om arbetsmarknaden för unga som jag publicerar då författaren själv inte ville göra det under eget namn. Håll tillgodo.
Jag tycker det är synd om arbetsgivare som klagar för att de får för få eller för många ansökningar. Det måste vara hemskt trist och jobbigt att kunna välja och vraka mellan potentiella kandidater. Den stressen! Den ångesten!
Det är förstås oss unga arbetssökare som det är fel på, inget annat. Vi gör allt rätt: Vi går klart gymnasiet, examinerar från en högre utbildning och besöker en jobbcoach. På utbildningen bildar vi oss och får betyg på det vi gjort, hos jobbcoachen får vi veta hur man söker jobb. Vi finslipar vårt CV, våra argument och lär oss hur hela processen går till. Det är mycket viktigt att vi gör rätt, för gör vi ett enda litet snedsteg (skriver ”ganska” i personliga brevet, ringer arbetsgivaren vid fel tidpunkt) så åker vi ut. Helt i sin ordning förstås, för inget annat än perfektion tolereras. För perfekta arbetssökare, och i längden perfekta arbetstagare, ska vi bli. Vi lär oss att vi ska gilla läget, foga oss efter arbetsgivarens villkor, le vid rätt tidpunkter och inte skratta för mycket. Vi ska inte vara för sura heller… inga känslor får egentligen visas… och heller inga åsikter… helst ska vi inte ens vara människor. Lydiga, sociala, flexibla, inte komma med förslag, inte visa ambition. Fysiskt och psykiskt friska, ej ha någon form av handikapp. Hur skulle det se ut, om man anställde t.ex. någon med Aspergers syndrom (så jävla konstiga människor f.ö., seriemördare är de allihopa dessutom)? Haha! Haha igen!
Men ändå får vi inte jobb, fastän vi uppför oss perfekt! Alltså, jag förstår varför. Vi är ju ändå väldigt obstinata och jobbiga att ha och göra med. Vi vill ju bara ha ett fast heltidsjobb med bra lön och bra villkor. Vi har inte ännu 10 års erfarenhet, vi har kanske 0-1. Jag förstår att det är ett problem. Man vill ju ändå ha den perfekta arbetstagaren: Han som är 26 år gammal men ändå har 10 års erfarenhet och 6 års studier bakom sig (helt rätt och rimligt). Inte heller vill man ha någon som är 30+, för hen (ok, förlåt, HON) kan ju vilja skaffa barn. Och de som är 50+ är bara gamla och trötta. Nej, unga pigga personer ska det vara, fast som är fulländande i sin kompetens. Ren perfektion.
 |
| Metro Stockholm 130402 sid 14 |
För inte är det lönt att lära upp en 21-åring, föra över sina erfarenheter till denne, nej, det går inte för sig. Schyssta arbetsvillkor för unga? Lol, varför det? De är ju ungdomar, inte människor. Och vi ungdomar ska tuktas tills vi fattar att this is a mans and an arbetsgivares world.
Det är verkligen synd om er arbetsgivare. Det är ni som är förlorarna på arbetsmarknaden. Förlåt 🙁
Ibland när en diskuterar samtyckeslagen diskuteras så pratas det om att ”vissa kvinnor säger nej när de menar ja” och att kvinnor generellt inte är lika ”på”sex som män eftersom det är så det sexuella spelet fungerar och så vidare. Det må vara sant att det inte är lika socialt accepterat att visa stor vilja till att ha sex som kvinna, men frågan är hur detta kan utgöra ett legitimt argument emot samtyckeslagen.
Om vi tänker såhär, vad är det värsta som kan hända i dessa situationer om det finns en samtyckeslag och personen följer den, det vill säga inte har sex förrän det är klart att det råder konsensus kring det? Det värsta som kan hända är att vissa samlag helt enkelt inte äger rum även fast det egentligen råder konsensus, för att en av parterna inte klarar av att uttrycka detta. Det kan såklart kännas tråkigt när en har chans att ligga men inte får, men inte i närheten av lika tråkigt som att bli våldtagen eller ”råka” våldta någon.
Om personer inte klarar av att kommunicera att de vill ha sex får de helt enkelt gå utan. Det kanske rentav är nyttigt så att de kan lära sig att vara tydligare i sin kommunikation. Vissa personer kommer kanske gå miste om sex för att deras partner inte klarat av att uttrycka sin vilja till det. Detta är ett litet pris att betala för att människor inte ska bli knullade mot sin vilja.
Däremot tvivlar jag på att det här är ett jättevanligt problem. Jag tror inte att de flesta kvinnor konsekvent verkar ointresserade av sex när de väl kommit i den situationen att det faktiskt är aktuellt. Däremot tror jag att många män tjatar sig till sex från en kvinna som egentligen inte är så jävla taggad, och att detta då uppfattas som att ”ett nej blir ett ja”. Om det är ett vanligt fenomen i ditt sexliv att kvinnor först inte vill, men att ni sedan ändå ligger, så tycker jag att du bör se över din rutiner kring hur du inhämtar samtycke (vilket jag utgår från att du värderar). Ett nej eller motvillighet som efter mångt och mycket blir ett tillåtande är inte vad jag skulle se som konsensus.
Och de kvinnor som gör det får helt enkelt lära sig att vara tydligare. Det tycker jag känns som en rimligare lösning än att ha sex med folk som en inte är säker på om de vill eller inte bara för att det kanske kan vara så att den är en av dessa mytomspunna kvinnor som säger nej när de menar ja.
Lady Dahmer har skrivit om det här med hälsa och klasstillhörighet. Många människor lägger fokus på att ”folk” måste ta mer ansvar för sig hälsa och till exempel sluta röka, börja träna och äta mer grönsaker. Detta kan väl absolut vara vettiga tips till enskilda individer, men som bred lösning på hälsoproblem i samhället är det uselt. Är det någon som på allvar tror att folk kommer få bättre hälsa för att en hetsar människor till att träna och äta nyttigt? Det är säkert många som vill göra detta men som av olika skäl saknar möjligheter.
Hälsa handlar mycket mer om vilka levnadsvillkor en har. Spela roll om en går en powerwalk om en sliter ut kroppen genom monotona rörelser på jobbet, stressar för att få vardagen att gå ihop, har för dålig ekonomi för att gå till läkaren om det inte är riktigt illa och så vidare.
Något som spelar stor roll för hälsan är vilket yrke en har. Jämför ett fysiskt slitsamt yrke med massa monotona rörelser, mycket stress och små möjligheter att själv få bestämma över sitt arbete med ett mindre fysiskt tungt, varierande yrke där en har relativt stor autonomi.Vad tror ni får en att må bra och dåligt? Faktorer som stress, upplevt självbestämmande etcetera påverkar också den fysiska hälsan mycket, det handlar inte bara om vad en stoppar i munnen och hur mycket en rör på sig. Att en powerwalk tre gånger i veckan väger lätt i förhållande till att spendera åtta timmar om dagen i en miljö som får en att bli stressad och må kasst. Arbetet utgör ungefär hälften av människors vakna tid och utformningen av det är extremt viktigt för ens hälsa.
Tänk sedan på om en till exempel har möjlighet att låta någon annan ta hand om ens eventuella barn när en tränar, om en orkar ställa sig och laga någon nyttiga jävla mat eller om en är för slutkörd efter jobbet och om en i så fall har råd att köpa mat som funkar. Ibland säger folk att ”alla har råd” att köpa träningskort/träningskläder, vilket ju såklart inte är sant från första början, men även om det vore sant handlar det ju inte bara om att ”ha råd” utan om vad en måste prioritera bort. Med ansträngd ekonomi märks sådana utgifter mycket. Sedan är det också en fråga om att ha tid och energi att utnyttja det. Jag kan verkligen förstå att den som jobbar heltid inte har någon lust att lägga ytterligare tid på träning efter jobbet, om en nu ens har möjlighet.
Och nu kan en ha en massa invändningar. Kanske att den som inte har råd med träningskläder kan ta en rask promenad eller det där ständiga käcka ”ta inte bilen/bussen” till jobbet, ungefär som om alla hade råd att ta bil/buss. Kanske att folk ”borde” prioritera sin hälsa högre. Kanske att en kan ”downshifta”. Gud, jag har hört så många.
Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills en spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation. Att minimera arbetsskador, att förkorta arbetsdagen, att minimera stressen på arbetsplatsen, att göra det billigare att gå till läkaren och så vidare.
Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val, ungefär som om människors dåliga hälsa handlade om att alla plötsligt hade slutat äta morötter. Det kommer inte att lösa ett skit att tänka så, det kommer bara göra att människor får mer skuldkänslor. Okej att det kanske är enkelt för dig att slippa ifrågasätta samhället och istället bara kunna skylla på ”lata individer” men att se det som någon slags enhetlig lösning är helt enkelt inte hållbart.