Twitter 16/2. När feminismen får ta smällen.

Undrar verkligen varför antifeminister som tjatar om att de är förtryckta på grund av arbetarklass inte engagerar sig helhjärtat i klasskampen istället. Seriöst, stöter på detta så jävla ofta. Folk som ba: ”vi som befinner oss långt ner på samhällsstegen har ingen makt trots att vi är män”. Nå, det är såklart helt sant på grund av kapitalismen, klassamhället och så vidare men det är ju knappast feminismens fel att det är så.

För den som inte märkt det är jag, förutom feminist, även stark motståndare till kapitalism, klassklyftor etc. Anamma det istället för att klaga. Alltså, skälet till att du är förtryckt är inte feminism utan kapitalismen och klassamhället. Så sluta bekämpa feminister. Tycker verkligen att det är fascinerande att lyckas inse att en är förtryckt på grund av klass men fortfarande anse att feminismen är problemet. Finns väl knappt några feminister som inte också är emot klassklyftor, rasism etcetera så fattar verkligen inte varför vi angrips.

Varför är det alltid vi som kämpar mot ett slags förtryck som ska se och bekämpa allt annat. Varför angriper ni inte borgare istället? Varför angriper ni inte de som jobbar för utökande av klassklyftor, utan någon slags analys av strukturellt förtryck över huvud taget? Detta om något är väl ett tecken på det kvinnohat som finns, att det är feminismen som får ta smällen för borgerlighetens felsteg. När klassklyftorna växer är det feministernas fel eftersom vi ”fokuserar på fel saker”. Inte de som faktiskt har införlivat denna ordning.

Om att be om ursäkt.

För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.

Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.

Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.

Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.

lyxhoraMed anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.

Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.

Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.

En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.

Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.

Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.

Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.

TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.

Politiksvar. Om mitt drömsamhälle.

Här är ytterligare några svar från min politikfrågestund som jag hade för ganska länge sedan. Nu om hur mitt drömsamhälle skulle se ut.

Om du hade haft all makt på jorden, hur hade du velat att samhället sett ut då (givet att det var samma människor, med samma förmågor och begränsningar som skulle bo i den).

Generellt kan jag säga att ja skulle vilja ha ett jämställt samhälle där människors arbete värderades lika, inte i förhållande i prestation utan i förhållande i nedlagd tid och möda. Där vi delar på det arbete som behöver utföras, och där människor har mycket fritid över till att äga sig åt vänner, familj, intressen och så vidare.

Hade det funnits någon slags marknadsekonomi?

Detta beror väldigt mycket på vad en menar med marknadsekonomi. Vissa menar att det är detsamma som byteshandel, och så så fall lutar jag nog åt ja. Andra verkar mena att en marknadsekonomi är där alla eller i alla fall en merpart av de produkter som konsumeras faller in under den ”fria” marknaden, såsom vård, skola och så vidare. Jag tycker att betydligt färre saker än idag ska inordnas under marknadskrafter.

Att folk som producerar saker byter saker med varandra behöver, som jag ser det, inte vara ett problem. Problemet uppstår när folk kan börja tjäna sitt uppehälle och få makt över andra människor bara för att de äger kapital. Men kapital menar jag alltså inte bara pengar utan även mark, maskiner och så vidare. Jag har alltså inget emot handel som sådan, det är när pengar används för att täcka över ojämlikheter och göra att människors arbete värderas annorlunda som det blir ett problem.

Hade man fått lön när man arbetade, och hur hade lönebildningen i så fall sett ut?

Generellt tror jag att lön är ett dåligt sätt att distribuera tillgångar och tror att vi måste hitta andra modeller för att fördela vårt överflöd i samhället. Jag är emot lönearbete på det vis att jag är emot att en person som äger produktionsmedel ska kunna anställa någon, låta denne skapa mervärde för att sedan ge tillbaka en begränsad del av detta mervärde i lön. Jag vill istället att företag och fabriker ägs och bestäms över av de som faktiskt arbetar där. Då kanske en får en slags ”lön”, det vill säga en summa som betalas ut med vissa intervaller, men det är inte samma sak som om en annan person äger produktionsmedlen och därmed makten över produktionen och sedan betalar ut en del av det mervärde som skapas, men behåller resten som vinst.

Hur hade det varit med egendom? Äga land? Äga produktionsmedel? Äga hus?

Först och främst vill jag göra en åtskillnad mellan personlig och privat egendom. Jag tycker att en ska få ha personliga tillhörigheter, såsom datorer, kläder och så vidare.

När det kommer till naturtillgångar och mark så tycker jag inte att sådant ska kunna ägas i formell mening. Det finns inga vettiga skäl till att någon skulle få äga jorden, utan den är vår gemensamma. Däremot så kan det finnas goda skäl till att låta en särskild person eller grupp har exklusiv rätt att bruka vissa naturresurser.

Gällande hus och produktionsmedel så tycker jag generellt inte att sådant ska kunna ägas heller. Att äga produktionsmedel lär bli ganska meningslöst om lönearbete är förbjudet, eftersom en då inte kan använda dem för att sno åt sig mervärdet av någons arbete. Fastigheter tycker jag ska vara gemensamt ägda i så stor utsträckning som möjligt, vilket inte gör att människor eller organisationer inte kan besitta en fastighet för privat bruk (det är ju till exempel precis så det fungerar med allmännyttiga hyresrätter idag).

Tror du i grund och botten att politiken är hänvisad till att ”gräva där vi står”, eller är ett mer revolutionärt språng möjligt och i så fall hur?

Generellt tror jag ju på reformer som det slutliga sättet att förändra saker. Jag tror inte att det är möjligt att omdana samhället så att det blir perfekt från början, utan reformer kommer behövas antingen nu eller efter en eventuell revolution. Dock så tror jag alltid att det måste finnas ett hot om revolution i bakgrunden för att reformerna ska genomföras. Det finns inte en chans att den härskande klassen kommer ge ifrån sig sina privilegier utan att känna sig jävligt hotade.

Vidare så tänker jag mig att en stor samhällsomdaning på sätt och vis alltid kan kallas för revolution, även om den sker långsamt och ickevåldsamt.

Sedan så är jag kritisk till inte bara vilka beslut som fattas inom den representativa demokratin, utan själva den representativa demokratin som form för hur vi ska styra samhället. Om en tänker sig att en revolution är då en går utanför ”spelets regler”, i detta fall den representativa demokratin, och bygger upp nya regler så är ju en revolution per definition nödvändig för att få det samhälle jag önskar.

Vg!

IMG_20130215_133548

Jag fick Vg på min promemoria som jag lagt ut här! Visserligen med ett minus, men jag är ändå väldigt nöjd, eftersom det är den först Pm jag skriver helt själv.

Kritiken jag fick var att jag hade haft för lite analys. Detta kom verkligen som en överraskning då mitt problem snarast brukar vara det motsatta, att jag svävar ut för mycket i analys och struntar i att skriva en massa saker som jag tycker är självklara, så det känns som ett rätt okej problem att ha.

100-tals åsikter varje dag.

IMG_20130213_114306

Noterar denna reklam från pratradiokanalen Radio1. De har kört på samma budskap några månader tillbaka. Hundratals åsikter varje dag. Och jag känner bara: bevara oss från åsikterna.

Jag tycker ändå att det säger något om vår tid att åsikter i sig, alltså inte kvalitén på dem, argumenten för dem eller något, kan vara et säljargument. En apa kan ha åsikter, vad som kräver intellekt är att kunna argumentera för dem.

Vad som också fascinerar mig är det där lösrykta tyckandet som brukar prägla sådana program. Olika personer ska ”ta ställning” till olika ”snackisar”, helt utan någon slags förankring i en övergripande världsåskådning eller ideologi. De tyckare som jag personligen attraheras av är människor som har en viss ideologi och anlägger det som perspektiv på olika frågor. Men bara lösryckt tyckande? Jag greppar det inte.

Jag tänker att det är väldigt svårt att varje dag leverera kvalitativt tyckande om vitt skilda ämnen utan att koppla ihop det i ett större sammanhang, till exempel feminism som jag gör. Det blir liksom bara blaj till slut. Och jag förstår ärligt talat inte att folk orkar lyssna på det.

Genusnytt.

genusnyttVissa dagar får en extra mycket besök från Genusnytt, så att sidan hamnar över listan på tio vanligaste ”källor”. Som tur är har Ström aldrig själv länkat till mig, något jag skattar mig lycklig för eftersom besökstopparna från Genusnytt i princip alltid kommer tillsammans med ett ökat antal otrevligheter och kommentarer som jag tyvärr måste radera. Därför har det börjat krypa en känsla av obehag när jag ser Genusnytt ploppa upp i mitt statistikverktyg. Det betyder att det är någon som har klickat sig in här från någon, troligen väldigt fientlig, kommentar.

Kan för övrigt tillägga att jag aldrig kommenterat på Genusnytt själv, eftersom jag som sagt inte ”tar debatten” men antifeministerna. Det är så jävla meningslöst att munhuggas med människor som en står på andra sidan den politiska skalan som. Jag avskyr när de kommer in här och härjar, och då vill jag såklart inte göra detsamma mot dem, det vore väldigt dubbelmoraliskt av mig. De kan väl få ha sina små konspirationsteorier i fred, antar jag.

Kärlek.

Idag är det alla hjärtans dag och jag vill slå ett slag för kärleken. Men inte den heterosexuella, monogama kärleken utan en annan slags kärlek. Nämligen kärleken till sig själv.

Kutym i detta samhälle är att en blir glad om någon man tycker om skaffar sig en partner. Det antas vara något positivt. En får kärlek, bekräftelse, uppskattning och så vidare. Men relationer kan också vara otroligt destruktiva. Och nu menar jag inte bara relationer där uppenbar psykisk eller fysisk misshandel pågår, utan också de där missförhållandena är betydligt mycket mer subtila. Förhållanden där en ständigt gör våld på sig själv, där en övertar andras tolkningar av ens person, där en gör en större del av arbetet, där en överger övertygelser och hobbys för att få förhållandet att fungera bättre och så vidare.

Jag tycker att du ska ta denna dag och reflektera. Om du är i ett förhållande, hur får förhållandet dig att må? Stannar du kvar av gammal vana och rädsla för ensamhet, eller får du faktiskt ut något av din partner? Är ni jämställda i fråga om hushållsarbete, känslomässigt arbete? Vem brukar får rätten att definiera problem i relationen? Känner du ofta att du måste kompromissa med dig själv och dina värderingar? Ägnar du lika mycket tid åt dina intressen som du skulle vilja? Får du styrka av förhållandet, eller kräver det mer energi än det ger (på lång sikt alltså, alla har dåliga perioder)? Hur mycket energi ägnar du åt att tolk din partners signaler och tillfredsställ outtalade krav? Hur ofta gör hen detsamma?

Om du inte är i ett förhållande men letar partner eller bara känner dig ensam så kan du tänka på vad du egentligen tror att du skulle få ut av att vara i ett förhållande. Tror du att det skulle göra dig mer självsäker att veta att någon älskar dig? Tror du att du skulle känna dig mindre ensam? Fundera på vilka andra lösningar de kan finnas på detta problem! Ofta så framställs tvåsamheten som den enda lösningen på sådant, när det egentligen finns en massa andra sätt att tillfredsställa sociala behov. Såsom vänskap, kollektivt boende, föreningsliv och så vidare.

Tänk på allting en faktisk tjänar på att göra slut. En blir mer självständigt, mer flexibel, kan flytta var en vill utan att behöva ta hänsyn till en partner, en får mer tid över för reflektion och att odla sina egna intressen, en kan ägna mer tid åt att umgås med underbara kompisar, en kan ägna tid åt ideellt engagemang och så vidare. Det finns massa saker som är jävligt feta med att inte vara uppbunden i ett monogamt förhållande.

Fråga dig själv varför du värderar tvåsamhet. Är det för att du faktiskt mår bra av det, eller är det för att samhället har tutat i dig att det är så en ska ha det? Tvåsamhetsnormen får oss att stå ut med en massa i kärlekens namn, dels för att det antas vara en av de viktigaste sakerna i livet men också för att det anses vara ett tecken på ”äkta kärlek” att acceptera saker och ting en kanske inte skulle ha accepterat från annat håll inom relationen. Att offra saker och ting, sig själv och sina ideal, för kärleken anses vara vackert och romantiskt.

Med detta inte sagt att tvåsamhet måste vara fel, bara att det inte nödvändigtvis är så rätt som samhället försöker få oss att tro. Att ta hand om sig själv och värdera sig själv kräver ständiga överväganden och kamp emot invanda kulturella ”självklarheter”, och att ifrågasätta kärlekspropagandan borde såklart ingå i detta.

Jag har två böcker som jag alltid rekommenderar starkt när det rör sig om kärlek, den ena är Det kallas kärlek av Holmberg och den andra är Prins Charles känsla av Strömquist. Båda ifrågasätter den heterosexuella kärleken på djupet, och bör läsas av var och en som är intresserad av att leva ett liv som präglas av kärlek till och respekt för en själv.

Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

Jag har alltid varit en ganska ohyfsad person. Skrikig och bråkig som inte backar från en konflikt bara för att det kan skapa ”dålig stämning” och så vidare. Detta är inte ett drag jag på något sätt tycker är genomgående positivt, men det är en tydlig del av vem jag är och det har sina för- och nackdelar precis som allt annat här i livet.

Jag minns när jag blev ihop med min första pojkvän och han tyckte att det här var något dåligt och liksom ville uppfostra mig. Ibland var det såklart på goda grunder, för jag kunde verkligen bete mig riktigt illa. Men effekterna av detta var intressanta.

Jag var ganska socialt osäker på den tiden, och när han började bedöma mina sociala prestationer så kändes det skönt att slippa göra det själv. Jag överlät bedömandet av mig själv till honom och gav honom tolkningsföreträde. Från att ibland ha blivit tillsagd så efterfrågade jag aktivt hans bedömning och kunde inte längre lita på min egen. Utan hans godkännande kände jag mig värdelös.

Det här var såklart inte hans mening på något sätt, men det kan ändå vara det som blir resultatet av för mycket pikar. Om en person en respekterar och tycker om markerar att hen vet bättre än en själv på vissa områden som en själv är osäker på så är det lätt att anta den personens verklighetsbeskrivning. Den personen får tolkningsföreträde.

Efter ett tag började jag ifrågasätta detta mer och mer. Jag insåg vilka områden jag själv kunde briljera, och hur han då och då försökte tillrättavisa mig utan att ha någon saklig grund för det. Jag märkte också hur oemottaglig han själv var inför kritik av sitt eget beteenden.

Vi hanterade kritik på väldigt olika sätt. När han kritiserade mig så sög jag liksom åt mig, när jag kritiserade honom så började han alltid med att avvisa mig. Jag var liksom tvungen att ställa till en konflikt för att ”få rätt”. Detta skapade bilden av att jag var bråkig, och även om jag fick rätt i slutänden så kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete för att jag hade ställt till en konflikt över någon ”skitsak”. Detta parallellt med att han inte ens behövde ta upp saker och ting själv, utan kunde vänta på att jag räknade ut eller frågade vad det var om.

Jag minns ett antal konflikter vi hade där jag verkligen hade vänta och liksom samlat ihop ”bevis” argument och liknande innan jag vågade ta upp det hela. Om det bara var en känsla jag tog upp så visade han ingen vilja att utreda eller förstå den, och jag vågade inte heller stå på mig i den typen av situationer. Han hade ju tolkningsföreträdet. Det krävde verkligen att jag skulle vara rakt igenom övertygad om min sak och dessutom bredd att kämpa för den för att jag skulle kunna genomdriva den, annars blev det hans tolkning som ”vann”.

När jag flyttade till Bryssel så var det som att jag prövade mina vingar själv för första gången. Jag var fortfarande osäker. Men efter ett tag så växte jag in i det och insåg att även om jag inte är ett socialt geni så är jag knappast värre än någon annan. Att mitt sätt att vara också hade sina fördelar i en mängd olika situationer. Och framförallt att jag hade förmågan att bedöma mig själv. Men detta krävde att jag skar bort mig från han bedömningar, för så länge de fanns där så litade jag mer på dem än mina egna.

Nu har jag som tur är relationer med människor som uppskattar mig för den jag är och inte försöker tillrättavisa mig. Och jag har också själv lärt mig att se upp för den här typen av grejer. Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

The Sexy Lie.

Ofta så talas det om kvinnors sexuella makt. Kvinnor antas ha en alldeles särskilt typ av makt som vi borde ”använda” för att nå diverse fördelar i en mansdominerad värld. Om denna idé talar Heldman i sin föreläsning The Sexy Lie. Hen börjar med att definiera objektifiering som:

The process of representing or treating a person like a sex object, one that serves another’s sexual pleasure.

Under föreläsningen så sätter Heldman fingret på varför objektifiering aldrig kan vara ”empowering”. Ett subjekt är något som agerar, ett objekt är något någon agerar på. Så även om du blir det perfekta sexobjektet så kommer du fortfarande att ageras på.

Detta fick mig att tänka på en kommentar jag fick:

Det enda jag undrar över är om man inte kan säga att vissa kvinnor faktiskt tjänar riktigt bra på patriarkatet. En väldigt snygg kvinna enligt samhällets normer som kan hänga med i den grabbiga jargongen, skämtar om feminismen och har byggt upp en fantastisk karriär där hon exponerar sin kropp i en grad som inte angriper hennes självförtroende fundamentalt är väl inte nödvändigtvis ett offer? [ni kan läsa kommentaren i sin helhet här]
Det finns en utbredd uppfattning om att snygga kvinnor tjänar på patriarkala strukturer, eftersom de är begåvade med den egenskap som uppskattas inom patriarkatet. Dessa kvinnor blir satta på piedestal, de bli omdiktade, hyllade, blir bjudna på saker, få gifta sig rikt och så vidare.
Visst kan en säga att dessa kvinnor har fördelar gentemot andra kvinnor på grund av patriarkatet, men de har fortfarande nackdelar gentemot män i egenskap av kvinnor. Även om de blir hyllade av sina förtryckare så är det fortfarande förtryckta. De har ingen riktigt makt, de har bara en möjlighet att spela med i patriarkatets spelregler och därmed vinna relativa fördelar i förhållande till sin egen grupp. De får fördelar såsom förtryckta, i enlighet med patriarkatets spelregler. Allting sker fortfarande på patriarkatets villkor.
Visst kan det säkert vara otroligt glassigt att leva som lyxhustru, och jag ifrågasätter inte att dessa kvinnor i någon mån är vinnare. Däremot så har de fortfarande ingen makt. De är fortfarande objekt i den betydelsen att det är någon annan som sitter inne på makten, och att de ständigt måste agera efter den personens nycker. En kvinna som gifter sig rikt har visserligen fått en fördel, men det var fortfarande mannen med pengarna som hade och har möjligheten att bestämma. Det är han som sätter upp spelplanen, hon har bara att lyda.
När jag ser på samhället så ser jag det i termer av makt. Hur lyxigt en jävligt snygg kvinna än kan ha det, så är hennes makt fortfarande begränsad. Och nu menar jag inte makt som i makt över andra, utan som i makt över sig själv, som i möjligheter till att styra över sitt eget liv. Han har bara, med en kombination av tur och slit, lyckats med att tillfredsställa denna makt och därmed fått fördelar relativt andra medlemmar i gruppen kvinnor. Nå, grattis till det, men inbilla dig inte att det är samma sak som att ha makt.