Promemoria.

Detta är alltså min första promemoria i kursen jag läser nu, statskunskap, och närmare bestämt politisk teori. Jag har såklart valt att skriva om feminism. Kanske inte lika kul som mina andra texter.

Inledning

Jag kommer att undersöka hur en kan kritisera liberalismen ur en feministisk synvinkel för att besvara frågeställningen vad som är huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen. För detta ändamål ska jag studera två texter av feministiska politiska tänkare som kritiserat liberalismen i sina texter och redogöra för deras huvudargument, likheter och skillnader i deras sätt att resonera.

Givetvis kan en inte göra en heltäckande beskrivning av feministisk kritik av liberalismen utifrån två texter, men jag har i min utredning hittat väsentliga tankegångar som finns hos båda de tänkare jag studerat. Den tes jag kommer driva är att gemensamt för Patemans och Okins kritik mot liberalismen är att de båda kritiserar liberalismen för att osynliggöra kvinnor och att liberalismen inte problematiserar privatsfärens konstruktion.

Okin

Den första tänkaren jag ger mig i kast med är Susan Moller Okin. Hen har valt att kritisera libertarianism, och mer specifikt den inflytelserika libertarianen Robert Nozick. Okin gör detta genom att visa att två av Nozicks grundläggande principer, det vill säga rätten till självägande och rätten att skörda frukterna av sitt eget arbete (Okin 1989, 74), inte går ihop. Detta fungerar enligt Okin inte eftersom kvinnor i så fall borde äga sina egna barn. På detta vis kan ingen i slutänden äga sig själv.

Okins argumentation är inte ett försvar för denna världsordning, utan en kritik av Nozicks principer. Genom att dra en av principerna, nämligen rätten till att äga den en producerat, till sin absoluta spets, så visar hen inte bara att den principen är oförenlig med Nozicks andra princip om självägande hos individer utan även att det samhälle det skulle resultera i är absurt och dystopiskt. Eller, som Okin själv uttrycker det; matriarkat, slaveri och dystopi.

Det grundläggande tankefelet, menar Okin, är att Nozick över huvud taget inte tar hänsyn till kvinnor och kvinnors arbete i sin politiska teori (Okin 1989, 87). Nozick utgår enligt Okin ifrån att det reproduktiva arbetet utförs, men anser det inte relevant att ha med detta i sin teori. Resultaten blir ett osynliggörande av en stor del av arbetet som utförs i samhället, nämligen det som syftar till att producera människor. Okin menar på att libertarianismen förutsätter att människor blir producerade och omhändertagna i en sfär dit deras principer inte sträcker sig, och i vilken arbetet som utförs inte omfattas av samma rättigheter som annat arbete (Okin 1989, 75). Det Okin visar är att när en erkänner att reproduktivt arbete också är arbete fallerar Nozicks teorier.

Pateman

Den andra tänkaren som jag ska ge mig i kast med är Carole Pateman. Pateman fokuserar inte på en enskild tänkare utan kritiserar hela kontraktsteorin, som till stor del ligger till grund för liberalismen.

Pateman kritiserar kontraksteorin för att utesluta det sexuella kontraktet ur teoribildningen, trots att detta enligt henne är fundamentalt för det sociala kontraktet (Pateman 1988, 255). Hen menar vidare att den medborgerliga friheten som beskrivs i kontraktsteorin endast finns för män. Pateman menar på att den medborgerliga frihet som vunnits i och med samhällskontraktet är den frihet som sönerna vunnit när de kastat av sig sina fäders förtryck. Genom samhällskontraktet, som alltså består av både ett socialt och ett sexuellt kontrakt, etablerar männen sin makt över kvinnorna (Pateman1988, 256).

Pateman menar på att kvinnor i naturtillståndet saknar de egenskaper som gör att de kan ingå kontrakt då de inte äger sig själva i detta tillstånd, utan är underkastade patriarkal makt även där. Männen omvandlar sin rätt över kvinnor som råder i naturtillståndet till sin medborgerlig rätt genom det sexuella kontraktet (Pateman 1988, 259). Patriarkatet kvarstår alltså även efter att kontraktet upprättats, det ändrar dock form, från fadersmakt till att män har makt över kvinnor som män. Det tidigare kallar Pateman det faderliga patriarkatet, och det senare det broderliga patriarkatet (Pateman 1988, 257).

Pateman berör också hur det som sker inom äktenskapet har ansetts vara utan politisk betydelse, eftersom det äktenskapliga kontraktet existerar i privatsfären (Pateman 1988, 260). I definitionen av ”civilsamhälle” så ingår det att det finns två olika sfärer, den privata och den offentliga. Den offentliga sfären är den som anses politiskt relevant, och uppdelningen av civilsamhället i två sfärer problematiseras inte, enligt Pateman (1988, 263).

Privatsfären

Något som går som en röd tråd genom både Okin och Patemans resonemang är kritiken av liberalismens uppdelning av den privata och den offentliga sfären. Pateman beskriver detta som att civilsamhället är uppdelat i en privat sfär och en offentlig sfär där den privata sfären inte ses som politiskt relevant. Äktenskapet ingår i den privata sfären, och bedöms därför också som politiskt irrelevant. Eftersom patriarkatet upprätthålls genom äktenskapskontraktet så gör detta att även patriarkatet ses som politiskt irrelevant (Pateman 1988, 257). Okin å sin sida nämner inte privatsfären ordagrant, men hen menar på att Nozick räknar med att mänskliga behov ska tas om hand i en sfär utom räckhåll för principen om rätten till frukterna av sitt eget arbete som förespråkas (Okin 1989, 75). Det är rimligt att anta att det är privatsfären som åsyftas här, även om det faktiska ordet inte används.

Så vilket behov fyller privatsfären inom liberalismen? Okin och Pateman driver olika linjer rörande detta. Medan Okin främst fokuserar på att människors behov tillgodoses inom den privata sfären och att det är ignorerandet av detta som får libertarianismen att gå ihop så menar Pateman på att den privata sfären existerar i den form den gör inom liberalismen just för att upprätthålla den patriarkala ordningen.

Annorlunda uttryckt så behandlar Okin privatsfären som ett resultat av patriarkatet och studerar dess effekter, medan Pateman i sin argumentation fokuserar på hur privatsfären skapar den patriarkala ordningen. Okin refererar till privatsfären och förklarar hur den fyller en funktion inom det libertarianska tankebygget, medan Pateman mer grundläggande förklarar hur samhällskontraktet reproducerar ett patriarkalt samhälle.

Osynliggörandet av kvinnor, kvinnors arbete och kvinnoförtryck

Både Pateman och Okin menar på att det finns ett ignorerade av kvinnan och kvinnoförtrycket i den politiska teori de kritiserar. Okin menar att Nozick ignorerar att en stor del av det arbete människor uträttar inte resulterar i produkter, utan producerar eller reproducerar människor. Vidare är detta arbete till viss del sådant som endast kvinnor kan utföra, Okin syftar här främst på barnafödande (Okin 1989, 79). Okin berör också en ojämlikhet som existerar men som inte behöver existera av naturen. Detta är att en stor del av det reproduktiva arbete som både kvinnor och män kan utföra är ojämnt fördelat till kvinnors nackdel (Okin 1989, 88). Resultatet blir att kvinnors arbete i hög grad inte omfattas av en av de grundläggande rättigheter Nozick tillmäter individer, det vill säga att få skörda frukterna av sitt eget arbete. En skulle kunna säga att detta utgör ett dubbelt osynliggörande, både osynliggörandet av kvinnor såsom biologiska varelser men också osynliggörandet av den ojämna fördelningen av reproduktivt arbete.

Pateman menar på att skapandet av privatsfären leder till att kvinnans underordning upprätthålls. Kvinnoförtrycket kan fortgå inom äktenskapet, eftersom det ingår i den privata sfären och den privata sfären anses politiskt ointressant. På detta sätt är uppdelningen mellan privat och offentligt i civilsamhället fundamental för att kunna säkra mäns tillgång till kvinnor, vilket är en fundamental del i den patriarkala ordningen.

Både Pateman och Okin påpekar att den individ som åsyftas i teorierna de kritiserar utgår från en manlig form, samtidigt som de omnämns med det mer allmänna ordet ”individer” (Pateman 1988, 259; Okin 1989, 76). I praktiken blir detta ett sätt att låta mannen stå modell för det mänskliga, vilket i framförallt Nozicks fall blir avgörande för idéernas tillämpbarhet.

Vidare tillkommer det faktum att de tänkare var idéer Pateman och Okin kritiserat uteslutande varit män, något som troligen influerat deras sätt att se på världen. Detta ligger givetvis till grund för ett omfattande osynliggörande av kvinnor och kvinnors perspektiv.

Slutsats

Frågan jag har försökt besvara är vilka huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen är. Jag hittade i min utredning gott stöd för min tes, nämligen att två av huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen hos de tänkare jag studerat är problematiserandet av den privata sfären och osynliggörandet av kvinnor, kvinnors arbete eller kvinnors underordning. Detta betyder inte att det inte kan finnas andra aspekter som är mer eller lika relevanta.

Litteraturlista

Hallberg, Peter. (red.). 2009. Tretton texter i politisk teori. Malmö: Liber AB.

Moller Okin, Susan. 1989. Justice gender and the family. New York: Basic books.

Läget.

419Hejhej.

Jag har varit lite upptagen på grund av tentaplugg och Pm-skrivning, varför jag varken pallat skriva vettigt eller svara på kommentarer såsom sig bör. Just nu skriver jag Pm om feministiskt kritik av liberalismen, som jag hade tänkt att lägg ut här sen för den som vill läsa.

Efter Pm-skrivning står följande inlägg överst på min ”att göra”-lista:

  1. Kommunism.
  2. Mental hälsohets.
  3. The sexy lie.

Det blir kul!

Ditt godkännande är inte så jävla viktigt.

Jag fascineras av folk som tycker sig vara i position att ställa upp en massa villkor för mitt resonerande och mitt skrivande. Människor som kommer in, helt anonyma, och menar på att jag måste göra en massa olika saker för att de ska ”ta mig på allvar”. Till exempel: ”definiera ditt patriarkat” eller ”göra en lista på hur män får fördelar”.

Jag kan inte låta bli att tänka på vilken uppfostran dessa människor har fått. Varför tror de att deras åsikter och godkännande är så jävla viktiga egentligen? Varför tror de att jag bryr mig om de tar mig på allvar? Jag undrar verkligen.

Jag vet att vad som krävs för att bli tagen på allvar av dessa personer är att jag (minst) ska avsäga mig feminismen och kommunismen. Typ göra en offentlig avbön och ba ”jag var feminist men har insett att det var fel” och sedan viga mitt liv åt mansrättsrörelsen.

Kom inte här och försök slå er hegemoniska position i huvudet på mig. Jag vet att ni har den, och jag vet att jag inte kommer kunna tillfredsställa er med mindre än att överge allt jag tror på och återgå till liberalismen. Detta kommer helt enkelt inte att ske.

Det verkar vara en vanligt förekommande taktik att ha en retorik som antyder att jag har något slags ansvar att liksom stå till svars och förklara mig inför dessa människor. Länge försökte jag göra det, men nu har jag insett att detta ansvar inte existerar någon annanstans än i deras huvuden. Om det är någon som har ansvar för att förklara sig så är det de som inte kämpar emot förtryck.

Ostende.

529

Bilden är tagen förr året i Ostende.

Saknar överlag helt inspiration för fotandet nu, och har så gjort i flera månader. Det är så tråkigt, för det brukade vara en av mina största intressen. Det är också hemskt när en märker hur en blir sämre vid de tillfällen en väl tar upp kameran.

Vad män har att vinna på patriarkatet.

Det har rått viss förvirring kring vad jag menar med att män och kvinnor står i intressekonflikt när det kommer till feministiska spörsmål. Vissa har tolkat detta som att män inte skulle ha något alls att vinna på att patriarkatet försvann eller att kvinnor skulle ha allt att vinna på det.

När jag talar om feminism talar jag om grupper. Verkligheten är aldrig så enkel att alla ur en grupp gör samma saker och har samma intressen, men på gruppnivå kan en ändå göra generella utsagor. Det finns män som har intressen i att patriarkatet störtas, på samma vis finns det kvinnor som har intressen i att det upprätthålls.

När jag säger att det finns en intressekonflikt så menar jag att män som grupp har saker att förlora på patriarkatets avskaffande. Det rör sig dels om materiella saker, män får ju generellt högre lön och sitter också inne på merparten av egendomen i världen, de blir positivt särbehandlade när det kommer till att hamna på prestigefulla positioner och så vidare. Det säger ju sig självt att denna fördelning skulle bli jämlik om det blev jämställt, och det skulle ju gruppen män helt enkelt förlora på, rent materiellt.

Det finns även mer subtila former av förluster att göra. Vi lever idag i ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor anstränger sig för att behaga män. Kvinnor sköter vidare en större del av det obetalda omvårdande- och reproducerande arbetet. Detta kan såklart vara svårt att upptäcka, men likväl skulle män som grupp göra en förlust om detta arbete istället fördelades jämt.

Vissa belyser istället genusaspekter. Om vi avskaffade patriarkatet skulle allas liv bli friare. Detta är till att börja med en sanning med modifikation. Visst skulle könsrollerna bli friare, men att ha makt över andra är också en form av frihet, och detta är en frihet som män kommer att förlora. Kvinnor däremot kommer att bli friare generellt eftersom makten som män har över oss kommer försvinna. Även om vinsten i frihet för könsrollerna är det en väljer att fokusera på är det inte mindre sant att dessa materiella faktorer finns i bakgrunden.

Däri ligger intressekonflikten. Även om en som man tjänar på vissa aspekter så förlorar en i andra, och detta gör att män tjänar mindre på patriarkatets avskaffande, ja rentav förlorar i vissa avseenden. Kvinnor i allmänhet däremot vinner i alla eller i alla fall en övervägande majoritet av alla fall. Vi gör inte bara vinsten att vi blir mer fria som individer, utan vi slipper också hatas för vårt kön, vara rädda för könat våld, anpassa oss för att behaga män, får lättare att nå bra jobb och får dessutom mycket mer makt och pengar.

Att säga att män och kvinnor har lika mycket att vinna på patriarkatets avskaffande är att ignorera dessa faktorer, och det är i sin tur faktiskt att ignorera patriarkatet.

Vissa tar även upp det faktum att de själva blir ledsna när kvinnor förtrycks. Utifrån detta kan en såklart säga att det ligger i deras intressen att patriarkatet avskaffas. Detta gör det fortfarande inte mindre sant att ni också tjänar på patriarkatet. Som tur är så kan människor sätta empati framför sitt egenintresse. De flesta är nog ganska obekväma med att vinna på andra människors bekostnad, vilket gör att den som inser att maktordningar existerar kommer att vilja kämpa emot dem, även om hen har saker att tjäna på att de finns kvar. Logiken som används för att upprätthålla patriarkatet är inte kallt och beräknande egenintresse utan snarare förnekelse.

Att du som man vill föra den feministiska kampen är utmärkt, och jag tvivlar inte på att du har vissa saker att tjäna på det, om inte annat din självrespekt. Men män som grupp har fortfarande intresse i att bevara patriarkatet, helt enkelt för att ni tjänar på det. Det kant tyckas grymt av mig att säga att i vinner på en maktordning ni är med och bekämpar, men det är egentligen inget konstigare än att jag är emot rasism och imperialism trots att detta är saker jag som vit västerlänning vinner på rent materiellt. Människan kan ställa sig över sitt omedelbara egenintresse och kämpa för dte som är rätt, och det är en mycket mycket fin sak.

Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.

Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.

KimonIbland blir en så trött. Ett sådant tillfälle än när män inte kan stå ut med att saker för en gångs skull inte har dem som huvudpersonen eller visar upp deras perspektiv på hur världen ser ut. Ett klockrent exempel på detta är när Lundberg kände sig nödgad att uppmana folk till att ”inte glömma” att alla män inte hatar/våldtar angående gårkvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

De flesta är såklart medvetna om att alla män inte är skyldiga till detta. Jag har faktiskt aldrig sett någon hävda att alla män hatar eller våldtar. Däremot har jag sett folk göra den helt korrekta observationen att de som hatar och våldtar framförallt är män.

Att peka på att ett problem är könat, vilket i det här fallet betyder att offren generellt är kvinnor och att förövarna generellt är män, är inte samma sak som att säga att alla kvinnor är offer eller alla män är förövare. Ingen har hävdat detta, tvärtemot vad Lundberg verkar ha fått för sig.

Det Lundberg gör här är inte oskyldigt. Hen gör två olika saker. Dels så bidrar hen till en syn på feminismen som om den utmålade alla män som onda, vilket inte stämmer generellt och absolut inte i det specifika fallet. Dels så ser hen det som mer relevant att hävda sin oskuld och ickeinblandning än att faktiskt göra något åt det enorma problem som kvinnohatet utgör. Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen. Hen tar fokus från kvinnoförtrycket och riktar om det till sin egen ”utsatthet” som kommer sig av att ingen aktivt sa att det faktiskt finns snälla män (ingen sa motsatsen heller). Det är att stjäla showen, och dessutom på helt felaktiga premisser! Det är att sno åt sig uppmärksamhet från ett jävligt fett problem, nämligen kvinnohat, och istället bara gnälla om att en minsann är snäll.

Vad är det egentligen som krävs för att få ta upp en diskussion om det strukturella förtrycket mot kvinnor? Ska vi innan varje program, inslag, text och tweet skriva någon slags avbön i stil med ”alla män våldtar/hatar inte, det finns en massa snälla män”, bara för att inte trampa Lundberg och liknande ”snälla killar” på tårna. Eller skulle det inte vara något rimligare om vissa personer bara undvek att bli så satans förnärmade så fort ingen säger att de faktiskt är snälla? Jag röstar på det senare!

Varför kan vissa inte stå ut med att de ibland inte står i centrum? Varför är behovet av att alltid ha sitt perspektiv representerat så stort att en är villig att trampa på de kvinnor som fått utstå direkt hot och våldtäkter? Det är så fruktansvärt egocentrerat och respektlöst att jag vet inte vad. Herregud, bara ta ett jävla steg åt sidan och stå ut med att de inte är universums centrum.

Kvinnohat.

Jag blir så jävla irriterad när hatet och hoten som riktas mot kvinnor kallas för näthat. Det handlar inte om näthat, det handlar om kvinnohat. För det första drabbas kvinnor av så mycket mer av denna vara. Dessutom är orden rent kvalitativt tydligt riktade mot en kvinnlig mottagare. Orden de kallas, hoten de utsätts för, är tydligt könade. Kvinnorna kallas för slyna och hora, de hotas med våldtäkt och så vidare. Att säga att detta inte har något med kön att göra, att även en man skulle kunna kallas så, är helt enkelt lögn. Visst, någon skulle säkert, på ren princip och för att bevisa en poäng, kunna kalla en man hora eller hota honom med våldtäkt, men det är inte vanligt förekommande och det har inte samma samhälleliga innebörd. Hot om sexuellt våld anspelar på manligt maktövertag, så enkelt är det.

Ibland skylls det hela på anonymiteten eller att en inte kan se den en skriver till bakom skärmen. Men om en inte är en kvinnohatande idiot generellt så blir en inte plötsligt det bara för att en sitter vid en dator. En massa människor klarar dagligen av att hantera anonymitet utan att hota kvinnor med våldtäkt för att de skrivit något de ogillar. Vidare så är det inte heller ovanligt att folk faktiskt skriver detta på facebook, alltså i ett forum där de inte är anonyma. Detta skrämmer mig verkligen. Vissa människor är alltså beredda att stå för den här skiten, och blir till och med förvånade när de konfronteras eftersom de liksom inte tänkt närmre på saken. Det är verkligen helt jävla otroligt. Har de ingen skam i kroppen?

Detta om något är ett bevis på att kvinnohatet är accepterat. Att folk är beredda att stå för det öppet. Att de inte skäms!

Om det nu är så, vilket många hävdar, att ”slyna”, ”hora” eller hot om våldtäkt liksom är helt normala och vanligt förekommande ”skämt” så är det i sig ett jävligt fett problem. Den typen av saker ska inte sägas, inte ens på skämt, för det normaliserar kvinnohatet. Sedan kan en ju också fråga sig exakt vad som är roligt med det hela. Jag tycker ändå att det säger en hel del om vårt samhälle att det anses roligt att skämta om att kvinnor ska bli utsatta för våldtäkt, något som de flesta är överens om är ett ganska grovt brott.

Men ärligt talat så är det nog inte riktigt på skämt detta, utan mer jävligt allvarligt. Kanske lite så att en faktiskt går omkring och bär på en jävla massa kvinnohat som en gärna låter komma till uttryck. Och det funkar ju, för kvinnohat är kanske ”inte så allvarligt” eller i alla fall klandervärt men ”förståeligt” eftersom kvinnan faktiskt ursprungligen ”provocerade” genom att t.ex. skriva en text om att kvinnor också borde ha rättigheter.

Jag kan i alla fall säga som så att trots indignationen och uppgivenheten efter kvällens avsnitt av Uppdrag granskning så är jag jävligt glad att programmet gjordes, och att det gjordes med den korrekta vinkeln ”kvinnohat” och inte ”näthat”, ty detta är ett könat problem. Vidare vill jag säga att jag är jävligt stolt över att vara en av de kvinnor som aktivt för den feministiska kampen trots hot, förlöjligande och trakasserier. Om jag nu skulle bli dödad för det så skulle jag fortfarande tycka att det var värt det. Varenda jävla dag.