Hade en uppgift på temat barndomsminne. Är väldigt nöjd.
Jag minns alltför väl första gången jag såg mig sedd (är det inte konstigt att det en helst av allt skulle vilja glömma förföljer en genom livet, kanske för att dessa minnen också är de som formar oss). Mina bröst hade precis börjat ta form under tröjorna med glittriga tryck och platsdiamanter, och jag var naivt obrydd eller till och med nöjd med detta. I min kropp speglades min mors, ur vars sköte jag hade kravlat ut och höjt mitt skrynkliga skrikande ansikte mot världen, mot solen och himlen (men kanske först mot vävtapeten på sjukhuset). Precis innan sommaren pekade en pojke i min klass på mina bröst och skrattade, som ville han håna mig för att min kropp var skild från hans. Som ville han håna mig för att min kropp var en sådan som skulle bära, föda och ge näring till en sådan som hans. Detta i motsats till hans egen kropp som skulle transcendera mot världsalltet; han skulle klättra i träd med sin kropp; skapa viktiga ting med sina händer; lösa problem med sitt huvud till skillnad från mitt som skulle tänka på och älska sådana som han; tala med sin mun om viktiga ting, till skillnad från min som skulle trösta och förmana sådana som han. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var. Inte på grund av att det var någon särskilt sexuell underton, utan just det faktum att hans blick och skratt liksom särskiljde mig från honom. Agerandet gjorde det så tydligt för mig att min kropp från och med nu var något som någon annan kunde värdera och kommentera, helt fritt och öppet. Han verkade inte skämmas det minsta, för vad hade han att skämmas för, det var ju min kropp som var en annan, komplementet till hans eller någon annan mans.
Från samma sommar har jag även ett annat minne (jag tror i alla fall det är samma sommar, minnesbilderna har blandats samman på senare år så det är svårt att veta vad som hände när); jag täckte hela min kropp i blålera och poserade naken inför min mammas blick, filtrerad genom linsen på en billig digitalkamera. Jag var väldigt nöjd, nästan lycklig på det sätt som endast ett barn kan vara; ovetande om världen utanför just den lilla anlagda stranden, på just den ön, som vore detta enda ögonblick allt. Blåleran torkade som en kaka, inte helt olik den blandning av foundation och billig puder jag senare skulle täcka min hud med som en konsekvens av sommarens händelser, på skinnet när solens strålar värmde den. Den sprack upp när jag rörde på min fjuniga mjuka kropp (mamma sade alltid att ludna barn trivs med livet) när jag obekymrat sprang över berghällen på huk och böjde mig ner med benen som en groda när jag fyllde hink efter hind med sand och vatten., för att skapa den perfekta blandning som fick sandslotten att hålla samman. Senare samma år skulle de välja ut bilder för att göra en kalender till min farmor. Plötsligt hade bilden förändrats inför min blick, jag skämdes över den. Jag tänker på Eva och Adam i edens lustgård, när Eva blivit lurad av penisen (ormen) och ätit av äpplet, samt fått Adam att göra detsamma. När de plötsligt inser att de är nakna och döljer sina kroppar med fikonlöv, som om de såg sig själva och varandra för första gången. Eller snarare; som om de såg varandra se varandra för första gången. De inser att det finns någonting att skämmas för. Detta är en metafor för upptäckten av sexualiteten, och detta blev också väldigt konkret för mig i denna stund. Bara det att det jag upptäckte inte var min egen sexualitet, den barnsliga klitorala njutning som en kan uppleva som liten. Det jag upptäckte var istället den Andres blick. Jag såg mig sedd för första gången. Min kropp var för första gången ett objekt för någon annan. Sedan dess har jag inte kunnat skilja min egen blick och den andres blick åt, de har för alltid varit sammantvinnade i en enda brännande dömande blick.
Skam är konstigt; ibland kan en känna skam för att en inte känner skam. När det går upp för en att en ska skämmas, att en förväntas skämmas. Samma sommar inträffade ytterligare en sådan händelse; jag gick omkring i trädgården enbart inklädd en tunn sjal med ett citrusmönster, den var genomskinlig. Genom tyget kunde en se min kropp, mitt underliv som precis hade börjat få fjun på sig, men som ännu inte hade mörknat och börjat leva sitt eget liv. De inre blygdläpparna (är det inte ironiskt att det heter blygdläppar; orden för det som sammanfogar mannens könsorgan har ingen beståndsdel som indikerar skam) hade ännu inte börjat lika de brokiga mörkröda, nästan bruna, blomblad som idag sticker fram. De var fortfarande dolda bakom de inre. Grannpojken frågade mig varför jag var naken, och jag hade inget svar. Jag hade aldrig tänkt på att det var någonting jag förväntades känna skam inför, trots att ingen vuxen gick omkring klädd som jag gjorde. Jag skämdes, men inte för att han sett min kropp utan för att jag inte hade haft vett att skämmas innan.
”En föds inte till kvinna, en blir det”, skrev Simone de Beauvoir en gång. Hon fortsatte; ”den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinna”. Dessa tre händelser jag med stor möda berättat om inträffade under en och samma sommar. Den sommaren började den flicka som var jag den långa och mödosamma resa som skulle resultera i den kvinna som även hon är jag. Det var ingenting jag ville, men det var tvunget att bli så. Trots att det inte är något biologiskt öde som avgöra vilken gestalt kvinnan har så återkopplar alla händelser tillbaka till just kroppen; det är min kropp som är en kvinnas kropp, och därför blir jag också en kvinna. Min kropp är inte bara mitt jag, den är en kulturell idé. En duk överstruken med en grundfärg som endast möjliggör vissa motiv; hora eller madonna, husa eller musa.
Och nu står jag här; för alltid och oåterkalleligen könad som kvinna, som komplementet till mannen, som det Andra Könet. Jag inte bara är könad, jag begär könandet. Jag vet inte vem jag är utan detta, det är fundamentalt för hela min existens. Det är det som ger mig mitt värde i den värld jag lever i. Det är den Andres blick, och den Andres blick i min, som ger mig mitt berättigande som människa. Den Andres blick bränner i spegeln, den bränner genom mina kläder och min själva hud. Som solens obevekliga strålar bränner den min hud tills ingen finns kvar, som den obönhörliga regnet så impregnerar den mina kläder, mitt hår och slutligen min hud. Den sipprar in i mina ögon, i min fitta, min mun och ersätter själva mitt blod som rinner i varje artär, varje ven och varje kapillär. Inte ens mitt lymfsystem står orört. Hela jag är en produkt av den Andres blick. Den lever i mig, den både lever av mig och utgör själva min livskraft. Och jag minns fortfarande första gången jag såg mig sedd.
