Statligt företagsägande.

Ibland hör en olika versioner på uttalandet att ”staten inte ska äga företag” eftersom det är ”osunt” eller dylikt. Att staten äger företag som inte ingår i deras kärnverksamhet, vilket alltså är vård, skola, omsorg och så vidare, ska tydligen leda till dåliga saker. När en frågar varför så handlar det ofta om att det liksom blir ”orättvist” när staten går in som konkurrent på en marknad där de själva sätter spelreglerna.

För det första så rör detta sig ofta om marknaden där den nödvändiga infrastrukturen för att marknaden ens ska kunna fungera har skapats av staten, helt enkelt för att det är gigantiska jävla projekt som endast staten har kunnat ordna. Tänk till exempel el- och telenätet. Staten byggde upp telenätet och länge var det enda företaget Telia. Monopolet löstes sedan upp och nu så tycker folk att det är ”osunt” att staten äger ett telebolag. Men vad folk bortser från är att hela grundbulten i att marknaden över huvud taget existerar är att staten har skapat möjligheter för att den ska kunna göra det.

Jag har otroligt svårt att se problemet med att staten konkurrerar på marknaden. Vissa menar att staten inte har samma spelregler som andra företag. Jag tänker mig att detta bland annat handlar om att staten kan välja att gå med nollvinst, att de har mer pengar att backa upp med och så vidare. Men alla dessa konkurrensfördelar som staten har är också fördelar som gör det bättre för konsumenten, i form av lägre priser. Detta kan såklart vara ett problem för andra företag som vill etablera sig, men det är ingalunda ett problem för den slutliga konsumenten vilket är den enda parten det är rimligt att bry sig om om en ska se till något slags ”samhällsintresse”.

”Sociala frågor”.

Träffade förra helgen på en person som var liberal men som tyckte att vänstern hade ”rätt” i en massa frågor. Jag undrade vari de egentliga skiljelinjerna låg och hen menade på att vänstern var bra på ”sociala” frågor men hen höll inte med oss i de ekonomiska frågorna. Detta är något en hör lite till och från och det gör mig alltid så konfunderad. Hur kan en ens tro att det är möjligt att särskilja de ekonomiska frågorna från de ”sociala”? De flesta sociala frågor är i grunden frågor om pengar. Nog att det finns några, som till exempel homoäktenskap, som inte är det, men för det allra mesta så kan en inte göra en åtskillnad mellan den sociala och den ekonomiska politiken.

Dessutom har jag svårt att begripa vad som ens menas med ”sociala frågor”. Som jag tolkar det är det typ alla frågor som inte är ekonomiska. Men alltså, all politik är väl i slutändan ”sociala frågor” eftersom all politik påverkar människor. et är ju inte som att ekonomin är något som flyger högt över våra huvuden, som vi inte kan greppa, inte ens när det inte rör sig om direkta skattefrågor.

Människor som känner att de håller med vänster i sociala frågor och högern i ekonomiska borde ta sig en funderare på vad de prioriterar högst, för dessvärre så kan en inte ha båda. Jag vet vad jag väljer i alla fall.

Kortsiktig ekonomisk politik. Om vem som tjänar på lånebubblan.

Läser i Dn om att svenskarna är mer belånade än någonsin, något som är mycket problematiskt ur ett ekonomiskt perspektiv. Den största delen av dessa skulder är, som jag förstår det, bolån. Givetvis går bolånen upp när vi dels har en situation där människor i princip är tvingade att köpa sin bostad eftersom det finns så få hyresrätter, och dessutom håller räntorna på lånen väldigt låga så att folk upplever att de har råd att ta lån. Det säger sig självt att en sådan situation leder till att priserna ökar. Många vill säkert inte belåna sig till den grad de gör, men gör det ändå för att de saknar andra möjligheter. Andra tror att det är lugnt eftersom de förväntar sig att räntenivåerna ska vara fortsatt låga och att bostadspriserna ska gå upp (jag har hört åtskilligt antal gånger att bostadspriserna kommer att fortsätta öka in i fan oändligheten).

Belåningsgraden är dock knappast en fråga om att enskilda personer måste ”välja” att låna mindre, utan är i högsta grad en politisk fråga. Riksbanken kan styra räntenivåerna på huslån och regeringen kan besluta om att bygga fler hyresrätter så att människor som saknar ekonomin för att köpa något, men ändå behöver någonstans att bo, slipper tvingas till att belåna sig upp över öronen.

Riksbankschefen uttalar sig också om situationen i artikeln:

De flesta kommer att klara en kommande räntehöjning, men tiotusentals hushåll riskerar att få ekonomiska problem under många år. Ingves varnar för ett ”stort antal tragedier”.

I Riksbankens senaste Penningpolitisk rapport, som kom i förra veckan, skriver dock bankens direktion att skuldernas andel av inkomsten kommer att ligga kvar på ”dagens höga nivåer”, trots att lånefesten fortsätter. Anledningen är att lönerna väntas öka lika mycket som skulderna.

Skulle den förhoppningen inte stämma, utan skuldandelen ökar igen, antyder Stefan Ingves att Riksbanken måste ingripa för att kyla av hushållen.

Ofta så talas det i politiken om att människor måste ta ansvar för sin privata ekonomi, och till exempel inte låna för mycket. Men vad som glöms är att det är bostadssituationen som i mångt och mycket tvingar fram en situation där folk måste låna, och att det är den ekonomiska politiken som gör att folk upplever att de har råd att ta lån. Det är alltså den ekonomiska politiken som lett fram till en situation där en massa hushåll riskerar att hamna i en ohållbar ekonomisk situation, och det är även hushållen som får stå till svars för detta trots att riksbanken hela tiden har haft möjligheten att kyla ner marknaden. Att medvetet skapa en situation där belåningsgraden ökar och ökar kan verkligen ifrågasättas ur en massa olika perspektiv. Det är i slutänden hushållen som kommer stå där med skulden, både den ekonomiska och den moraliska, som riksbanken har skapat med sin ekonomiska politik.

I slutet av artikeln så sägs det att läget nu är ganska lugnt, att marknaden håller på att kylas av. Men även om marknaden kyls ner och priserna slutar öka så kommer vi stanna på ett läge där belåningsgraden är högre än vad den var innan. Om man ser på grafen som finns i Dn:s artikel så har belåningsgraden ökat stadigt sedan 90-talet. Även om det inte står en bolånekris bakom nästa krök så är detta en förändring av den ekonomiska situationen i landet som det vore rimligt att vi diskuterade på ett lite djupare plan än i termer av om vi kommer drabbas av en kris nu, i denna stund. Vad vi till exempel inte pratar om är att den ökade graden av belåning på fastigheter också har effekten att människor i lägre grad faktiskt äger sina egna bostäder, istället gör banken det. Det har skett en omdisponering av ägande från hushållen till bankerna. Vad detta innebär i termer av makt borde vara uppenbart. Jag tycker att det är djupt problematiskt att det aldrig diskuteras vem som tjänar på den ekonomiska politik som förs utan att det enda som diskuteras är hur vi ska hålla närmaste kris borta. Det är verkligen en sant kortsiktig politik.

Om att ändra sina ideal.

När jag bestämde mig för att sluta raka benen så tänkte jag framförallt att det skulle leda till att jag slapp lägga tid och pengar på rakning. Jag tänkte på den släta, nyrakade känslan som en grej jag tyckte om, men som jag kunde tänka mig att avvara om det ledde till att jag fick mer tid och pengar över. Nu har jag varit orakad sisådär 8-9 månader, och mina känslor inför behåringen har gått från att vara ogillande till accepterande, till att slutligen landa i att gilla det. Om jag idag ställdes inför valet att bli av med håret permanent på ett smärt- och kostnadsfritt sätt så skulle jag nog ändå inte tacka ja, för jag gillar faktiskt håret. Detta hade inte varit min inställning för sisådär ett halvår sedan. Då hade jag kanske valt att behålla det av principskäl, men inte för att jag uppskattade det.

Jag säger inte att alla skulle uppleva det här om de slutade raka sig, men jag tycker att det är intressant hur en kan förändra sina preferenser efter vad en vänjer sig vid. Om jag hade börjat raka mig igen hade jag troligen börjat gilla det igen, så jag tror inte att det handlar om att jag innerst inne har någon ”sann” preferens för orakade ben, jag tror helt enkelt bara att det handlar om vana.

Folk är ofta väldigt snabba på att säga vad de gillar och inte gillar, som om de hade gett allt en värdig chans. Jag tycker såklart inte en ska plåga sig igenom något en tycker illa om, men jag tycker inte heller att en ska utgå från att en skulle ha samma känslor inför något efter att ha ändrat sina vanor.

Om Ströms avhopp från genusdebatten.

Ström hoppar alltså av genusdebatten, fast inte riktigt ändå eftersom hen kommer att vara med i Svtdebatt ikväll och diskutera just genusdebatten. Nå, en får väl anta att det blir det sista han gör i egenskap av jämställdhetens fanbärare. Inför detta så har Ström skrivit en debattartikel, där hen förklarar varför hen hoppar av genusdebatten. Anledningen är tydligen att hen blivit utsatt för hot. Ströms analys är att en inte kan gå ifrån den feministiska ideologin i Sverige utan att bli trakasserad.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns ett problem med debattklimatet i Sverige, särskilt kring frågor som rör feminism. Företrädare från samtliga sidor kan tidvis bete sig illa. Det är också vanligt att företrädare för feminismen blir utsatta för ganska grova hot. Detta vet jag dels för att jag själv blivit det ett flertal gånger, men också för att jag sett de hot anda feminister blivit utsatta för, bland annat på bloggen Feministhora. Om en ska tro Ström så utsätts hen också för hot, detta är dock något jag inte sett i samma utsträckning men jag antar att jag får tro hen.

Lite grovt kan en dela upp debatten i två sidor: feministerna och antifeministerna (eller jämställdister som de själva vill kalla sig). Dessa två sidor består såklart av en massa olika personer. De har olika agendor, analyser, åsikter och debattekniker. Jag har givetvis själv bäst koll på feministerna, och jag kan intyga att debatten inom gruppen är levande och att feminister ofta kritiserar varandra. Jag personligen debatterar betydligt mycket mer med feminister än antifeminister.

Problemet med Ströms resonemang är att att hen ser feminister som en enda stor massa, personer som delar samma åsikter, intressen, debatteknik och så vidare. Samtidigt ser hen på sin egen sida som en massa olika personer, där hen inte kan stå till svars för vad alla andra gör. När feminister får hot från antifeminister är det inte Ströms fel eller ansvar, men när Ström får hot från feminister är det ”feminismens” fel och ansvar. Ström borde bestämma sig för hur hen ska se på kollektivt ansvar inom en politisk rörelse.

Personligen tycker jag inte att någon av ytterligheterna är en rimlig hållning. Som feminist vill jag inte ta ansvar för allt vad andra feminister gör och tycker, men jag tycker inte heller att jag är helt isolerad från gruppen eller debatten. Om en enskild feminist gör något dumt brukar jag inte bry mg, men om det skapas någon slags trend bland feminister som jag vänder mig emot så brukar jag hävda mig emot det. Detta tycker jag också att Ström borde göra när det kommer till de hot och hat mot feminister som har grott i kommentarsfältet på genusnytt, och bland genusnytts anhängare.

Ofta så påstås det att det inom den feministiska rörelsen som helhet råder någon slags konsensus om saker som i själva verket är mycket omdebatterade, bland detta ingår bland annat uttalandet om att ”män är djur” och mansskatten. Den som hade satt sig in i dessa frågor hade vetat att feminister överlag absolut inte ställer sig bakom detta, ändå anses en som feminist ansvarig för detta även om en personligen aldrig tagit ställning för det.

När Ström för ett par veckor sedan skrev om Petterssons artikel om hatet som feminister får utstå så tyckte hen att Pettersson skulle ha nämnt det hat som de som ifrågasätter feminismens får utstå. Ändå berör inte Ström det hat som feminister får utstå från antifeministiskt, eller ”jämställdistiskt”, håll i sin artikel på Svtdebatt. Varför ska feminister alltid ta upp alla sidor och stå till svars för det andra feminister gör när Ström själv inte gör detta?

Det kan hända att feminismen som rörelse kan beskyllas för att vara för dålig på att ta itu med det hat som riktas mot antifeminister, att hatiska attityder premieras och så vidare. Oavsett så har den antifeministiska rörelsen, som Ström själv är en del av, precis samma problem. Jag uppmanar Ström att sopa framför sin egen dörr innan han förklarar sitt avhopp från genusdebatten med att attityderna han utsätts för är mer hatiska än mot någon annan som tar lika mycket plats i debatten, fast på den feministiska sidan.

Tyvärr har vi ett debattklimat där personer som på olika sätt lägger sig i genusdebatten får utstå hot. Detta är ett jättestort problem och måste åtgärdas. Men det är inte så att hot och hat är något som endast riktas mot antifeminister, utan det är något feminister utsätts för också.

Kort angående Ström.

Ström har alltså bestämt sig för att signa ut från genusdebatten på grund av hot. Jag ska skriva mer om detta senare, men så länge kan ni läsa mitt twitter om saken (ni kan läsa åt ”rätt” håll denna gång):

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266443605806297088″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266443880902295552″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266444841741864961″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266445634817626113″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266446047780405248″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266446462152499200″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266447241311576064″]

 

Varför är det så viktigt för andra att jag är positiv?

En grej som ofta sker när en uttrycker sin ångest över rådande samhällsbygge är att folk tycker att en ska vara lite mer ”positiv”. Detta motiveras med att en mår bättre om en är positiv, inte med att det faktiskt finns skäl att vara det. Det hela lindas in i någon slags omsorg om mig, vilket jag har svårt att begripa eftersom detta brukar vara människor som aldrig har träffat mig och som därmed inte borde bry sig sådär skitmycket om hur jag har det.

Jag har såklart inget emot att tänka positivt om det finns skäl att tro att samhället utvecklar sig i en positiv riktning, men det ser jag absolut inte att det gör idag. Personer som tycker jag borde tänka positivt om samhället brukar sällan själv ha några exempel på saker som faktiskt går framåt, i alla fall inte omfattande nog för att genast vägas upp av motsvarande bakslag. De tycker ändå att jag ska vara positiv för att det är ”bra” att vara det.

Varför är det så viktigt för andra att en till dem helt orelaterad person på internet är positiv? Om det handlar om att de blir neddragna har de alla möjligheter i världen att bara ta bort mig från sitt flöde, om det handlar om att de tycker jag har fel så kan de argumentera för sin sak istället för att upprepa detta ”tänk positivt”-mantra. Det kan ju rimligtvis inte heller handla om att de tycker att jag är bortskämd och gnäller över småsaker eftersom dessa reaktioner typ aldrig kommer när jag talar om min egen situation, som jag brukar nämna i ganska positiva ordalag, utan bara när jag talar om betydligt större grejer.

Vissa ser det som sitt uppdrag i livet att få andra att vara positiva bara för sakens skull och detta har jag så otroligt svårt att begripa. Jag ser inget, alltså absolut inget, skäl till att vara positiv inför världen idag. Jag förstår inte varför jag skulle lura mig själv att tro att allt är bra, och jag förstår framförallt inte varför andra personer är så jävla måna om att jag gör det. Okej om det var typ min mamma, men detta rör sig om totala främlingar!

Jag vägrar anpassa mig efter någon jävla ”tänk positivt”-anda, bara för att det råkar vara det rådande samhällsidealet idag. Det finns grymt många anledningar till att inte vara positiv, och jag tänker inte ignorera dem för att det eventuellt skulle kunna få mig att må bättre (vilket jag för övrigt tvivlar på). Personerna som tjatar om att andra borde vara positiva borde börja fundera på varför de själv har valt att vara det. Om det nu finns goda skäl för det så får de gärna berätta om dem för mig, men om det bara handlar om att de ”mår bättre” av att inte tänka på allt som är jobbigt och kefft så måste jag tyvärr säga att jag föredrar att inte ägna mig åt självbedrägeri framför falsk lycka.

Min jobbhistoria.

Jag gillar skarpt vänsterpartiets nya kampanj Prata om jobbet och bidrar här med min historia från mitt jobb som lärarvikarie. Jag tycker att alla som har negativa erfarenheter från arbetslivet ska göra detsamma. Här kommer min historia:

Efter att jag slutat gymnasiet så tänkte jag att jag skulle strunta i att studera vidare direkt och jobba ett halvår. Jag såg fram emot detta. Jag hade ju såklart hört om att ungdomsarbetslösheten var omfattande, men tänkte väl att jag hade chans att få ett okej jobb bara jag ansträngde mig lite. Efter ett tag så fick jag jobb på ett vikarieförmedlingsföretag som hade upptagningsområde i Stockholm och närliggande kommuner. Jobbet gick ut på att ingå i deras vikariepool och alltså stå till förfogande för att arbete när det behövdes. Ibland hade jag längre uppdrag då jag var på samma skola några dagar, men för det mesta blev jag inringd samma morgon som jag skulle jobba. Eftersom jag sällan kände till vilka tider jag skulle jobba så blev det väldigt svårt att planera något i mitt liv.

På det första uppdraget jag blev skickad till frågade de vad jag hade för erfarenhet, och jag svarade sanningsenligt att jag knappt hade någon alls. Då sa de att de explicit hade efterfrågat någon med erfarenhet från förmedlingen. Resultatet blev att jag fick sitta där och försvara mig för en miss som förmedlingen hade gjort, eftersom de också hade fått information om min kompetens. Jag kände mig otillräcklig och som om jag hade lurat skolan, när jag i själva verket hade varit helt sanningsenlig.

Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet. Jag gick upp tidigt på morgonen och väntade på att de skulle ringa och kunde inte slappna av fören vid lunchtid om de inte ringt. Jag tackade nej till att umgås med kompisar på kvällarna för att jag skulle vara pigg dagen efter. Min sömn blev orolig eftersom jag aldrig visste vad morgondagen hade i sitt sköte. Den tid och energi jag ägnade åt arbete blev så mycket större än den tid jag verkligen var på jobbet, eftersom det krävde såpass mycket planering. Till den formella arbetstiden tillkom ofta långa pendlingstider eftersom skolorna kunde ligga väldigt långt borta. Dessutom så blev det extra mycket eftersom jag inte var van vid resvägarna, vilket gjorde att det tillkom en massa tid för att kolla upp resor och hitta. Jag fick ingen ersättning för restiden trots att detta var en stor del av tiden jag lade på arbetet. Jag fick kanske ihop 15-20 arbetstimmar i veckan, men det kändes som om jag jobbade en heltid. Det var så mycket tid och möda som jag lade ner på arbetet.

En gång blev jag tvungen att tacka nej till ett uppdrag som jag hade bokat in dagen innan på grund av en plötslig kris i familjen. Detta bemöttes inte med förståelse utan bara med högljutt suckande från deras sida, och jag fick dåligt samvete för att jag ställt till med besvär.

På företaget fanns det ett system för lönesättning som gick ut på att en skulle fylla i ett papper med vilka timmar en arbetat, som sedan skulle fyllas i av personalen i receptionen på skolan. En gång stängde receptionen innan min arbetsdag var slut, då ringde jag till företaget och berättade det. Personen i andra änden sade något i stil med ”okej, vi fixar det den här gången, men nästa gång så kommer vi inte att göra något. Du förstår, det kräver en massa extraarbete från vår sida och vi tänker att det bara rör sig om några hundralappar”. Det som föreslogs var alltså att jag skulle strunta i att få ut min lön eftersom deras eget system för arbetstidsregistrering inte fungerade. Konstigt nog accepterade jag detta. Nästa gång samma sak inträffade så åkte jag tillbaks till skolan dagarna efter för att fixa blanketten igen. Jag var alltså inte tvungen att bara utföra själva arbetet, utan jag fick lägga er ännu mer tid för att få ut lönen för det arbete jag redan utfört.

Som bemanningsanställd vikarie har du knappt någon kontakt med dina arbetskamrater, vilket innebär att du sällan får chansen att diskutera arbetsvillkoren. Det fanns inte heller några former av garantier på att en skulle få ett visst antal timmar, så även om anställningen fanns kvar så kunde de enkelt få bort en arbetare genom att helt enkelt sluta ringa. Eftersom en jobbar på olika arbetsplatser så gott som dagligen så får en ingen feedback kring hur en utför sitt jobb, då ingen kan se någon slags utveckling.

Jag hade en ganska bra situation ändå, eftersom detta var på tiden jag fortfarande bodde hemma och dessutom hade lite pengar sparade. Mitt uppehälle var alltså inte beroende av jobbet. Jag vet dock att det var många som var betydligt äldre än jag själv som jobbade där, och som troligen fick sin huvudsakliga inkomst från detta arbete. Jag hade ändå lyxen att kunna tacka nej de dagar jag verkligen inte orkade och kunna ta det lugnt med insikten att jag skulle klara mig oavsett antal arbetade timmar och att jag inte skulle fortsätta jobba med det där under en längre tid, då jag planerade att börja studera efter sommaren det året. Jag känner dock djupt sympati för var och en som är tvungen att förlita sitt uppehälle på den här typen av jobb, och som måste syssla med det under längre tid än några månader. När sommarlovet tog vid och de slutade ringa så var jag helt slutkörd.