Är detta bortskämdhet?

Det talas mycket om bortskämda ungdomar som inte vill ta de jobb som erbjuds, för det ”finns ju jobb”. Det är sant att det finns jobb som är lätta att få för ungdomar, främst inom telemarketingbranschen. Jag har själv fått ett flertal sådana jobb utan större ansträngning. Sant är också att dessa arbetsköpare ofta endast betalar provisionslön, alternativt en väldigt låg grundlön och resten provision, har en extremt hög personalomsättning, dålig personalpolitik och så vidare. Det är klart att det är enkelt att få jobb om arbetsköparen inte behöver offra något för att anställa en, om man slutar automatiskt om man inte håller tillräckligt högt, ofta nästan omänskligt, tempo.

Alla gånger jag har fått telemarketingjobb har jag antingen tackat nej eller slutat ganska omgående. Anledningarna har varit dels att företag ljugit om lönemodellen i sina platsannonser (sagt att det är grundlön när det enbart är provision), vilket jag tycker är jävligt oseriöst och inte riktigt har lust att jobba på ett företag som gör. Det tycker jag är ett rimligt krav att ställa som arbetssökande, att det företag man ska jobba på inte ska slösa två-tre timmar av ens liv på att få en att söka ett jobb man inte skulle ha sökt annars genom att ljuga. Jag jobbade även en dag på ett ”seriöst” företag som ägnade sig åt att sälja importerat vin genom att utnyttja ett kryphål i alkohollagstiftningen, men det var så mördande tråkigt att jag slutade. Jag fick inte heller lönen för det arbete jag utfört fast det var sagt att jag skulle få den, så så seriöst var företaget kanske inte.

Utöver det har jag jobbat som lärarvikarie, som diskplockare och som ”piccolo” på sjukhus. Dessa arbeten har kanske inte varit de roligaste, men jag har utfört dem. Lärarvikariejobbet var mitt senaste och även det jag hade längst. Jag var anställd på en vikarieförmedling och visste i princip aldrig hur arbetsveckan skulle komma att se ut. Jag sov fruktansvärt oroligt varje natt eftersom jag alltid gör det när jag ska göra något nytt dagen innan, det är sån jag är. Jag var trött precis hela tiden, men samtidigt otroligt uppstressad. Det här jobbet är, trots att jag bara jobbade 15-20 timmar i veckan, något av det mest slitsamma jag gjort i hela mitt liv. Att aldrig veta, att alltid passa på telefonen, att alltid åka till nya platser och så vidare är helt enkelt extremt slitsamt.

En gång sa de på förmedlingen att de skulle strunta i att betala ut min lön om jag inte han få någon underskrift på mitt papper innan receptionen på skolan stängde. Hela deras system byggde på dessa underskrifter, som man skulle få på en liten lapp. Ändå ansåg de sig inte ansvariga för att det skulle fungera utan tyckte att jag, på min lediga tid, skulle åka tillbaka till skolan och fixa underskrift. En skola som inte alltför sällan låg i alla fall en timmes resväg bort. Jag trodde knappt mina öron när jag hörde orden ”såklart, jag förstår” komma ur min mun när tjejen på andra sidan telefonlinjen sa detta. Seriöst, hur kan man acceptera att någon inte ger en lön för det arbete man utfört för dem? Det frågar jag mig såhär i efterhand. Men det är väl sådan man blir av rädslan för att minsta krävande av ens rättigheter ska leda till uppsägning. Och allt detta för en lön på 100 kronor i timmen.

Är jag bortskämd för att jag inte har någon lust att ägna mig åt detta? Jag har inga problem med att utföra ett tråkigt jobb för en relativt låg lön, men jag vill bli behandlad med respekt. Jag vill inte att någon ska ljuga i sin platsannons, jag vill inte att någon ska strunta i att betala ut min lön, jag vill inte gå omkring i ett tillstånd av ständig osäkerhet inför när, var och hur jag ska arbeta nästa gång, jag vill inte jobba på en arbetsplats som har så dålig personalpolitik att de sliter ut sina anställda efter 2 månader, jag vill inte jobba för enbart provisionslön eftersom det inte är en säker inkomst. När det kommer till det rena arbetet är det i princip bara telemarketing jag inte har någon lust att utföra, utöver det har jag fan inte problem med en enda arbetsuppgift (förutsatt att det inte leder till en massa skador snabbt på grund av för hög arbetsbelastning). Jag kommer inte skutta till jobbet, men jag kommer utföra det. Detta är enligt min uppfattningen inställningen hos de flesta i min generation. Jag tror till och med att en del blir glada och tacksamma för att få chansen att sälja saker till folk över telefon för provisionslön. Är det bortskämdhet?

Skicka din wtf-historia till Hannah!

Hannah har dragit igång sitt wtf-projekt igen, som handlar om olika personers tillfällen då de insåg att det finns könsroller eller ojämlikheter mellan könen. Projektet är tänkt att handla om både feminister, antifeminister, jämställdister eller människor som bara har åsikter om jämställdhetspolitik. Bredden på åsikterna som presenteras gör det intressant, tycker jag.

I alla fall så tycker jag att alla ska mejla eller kommentera sina historier hos Hannah så hon får något att rita serier av! Kom ihåg att du inte behöver sätta dig i något fack i jämställdhetsfrågan, det räcker med att du har nått en viktigt personlig insikt om jämställdhet, genus eller liknande som du vill dela med dig av.

En av Hannahs wtf-serier.

Klassahället i sitt esse.

Regeringen har lagt fram ett förslag om att läxhjälp också ska ingå i rutavdraget. Jag vill minnas att man sade att verksamheten var avdragsgill när jag jobbade med läxhjälp också, men det ska i alla fall förtydliga så att det inte kan råda något tvivel om rätten att göra skatteavdrag för att någon ska bedriva privat skolverksamhet med ditt barn.

Jag tänker på skolor i kranskommuner till Stockholm jag jobbat i där det inte funnits pennor i bildsalen, där eleverna inte ens kunnat vara tysta ens tre sekunder, där ett Vg har setts som en nästan ouppnåelig bedrift och där det suckats avundsjukt och beundrande när jag berättat om mina egna, enligt mig inte särskilt imponerande betyg. Kommer de barnens föräldrar att ha råd med läxhjälp nu när det är avdragsgillt? Kanske någon, men definitivt inte alla.

Läxhjälp kanske funkar för den som ligger efter i ett eller två ämnen och som har pengar att betala, men det kan aldrig aldrig kompensera för en dålig skola överlag. Och vad mer är att i en tid när skolresultaten blir alltmer segregerade, där rika områden har höga och fattiga låga, så skjuter läxhjälpen till ännu större klyftor. De som kommer från studievana, välbemedlade hem kommer kunna köpa sig ur kvalitetsförsämringarna i skolan medan de som inte har råd kommer att sitta kvar i skiten.

Strunta i de jävla avdragen och satsa istället på att göra skolan bättre för alla, helst en läxfri skola där lärandet sker på plats och inte i hemmet. Det är viktigt för elever som saknar studievana, studiero och så vidare i sina hem, att så mycket som möjligt av lärandet faktiskt är planerat att ske i skolan. Eller satsa åtminstone pengarna på den ideella läxhjälpsverksamheten som finns tillgänglig för alla ungdomar, också för de grupper som faktiskt behöver det mest.

Nå, vem försöker jag lura? När har denna pissregering någonsin gjort något som kan hjälpa det stora flertalet? Tvivlar på att det någonsin har skett. Allt handlar om att personer som redan har råd att köpa vissa tjänster ska kunna få dessa tjänster billigare, och detta sker såklart på den gemensamma välfärdens bekostnad eftersom skattesänkningar också kostar pengar.

Bortskämda företag.

Intressant tycker jag det här med företag som anklagar ungdomar för att vara bortskämda. Varför är det aldrig någon som pratar om att företag är bortskämda? Jag minns till exempel en artikel jag läste om någon från Svenskt Näringsliv som whinade om att inga ungdomar ville spendera sommaren med att plocka tulpaner för en pisslön och att de därför fick ta in folk från utlandet. Förväntar sig företag att vi ska slicka deras fötter för vilket skitjobb som helst?

Läget i Uppsala.

Så hur är det i Uppsala?

I dag hade jag min första lektion. Då gjorde jag följande observation:

Men det var ände helt okej för det var ganska lättfattligt och verkade ändå finnas vissa värda personer.

Utöver det så har jag skrivit upp mig på en grundkurs i Yoga för att finna mitt inre lugn, som dessutom var svindyr. Berättigade det med att när jag funnit mitt inre lugn så kommer jag inte behöva köpa kläder. Jag ska också försöka få in en fot i kårradion och kårtidningen, speciellt att sända radio vore skitkul!

Jag trivs jättebra i mitt nya hem. Bor med likasinnade och trevliga människor som är intresserade av spännande saker.

Sedan har jag inte riktigt lyckats skaka av mig min ständiga oro inför framtiden, men jag jobbar på det. Även om den i mångt och mycket är befogad med tanke på hur prekär situationen för många akademiker är så är det jävligt onödigt.

Utanförskap från vaddå?

Jag tänker på människor som pratar om ”utanförskap” som om det vore synonymt med arbetslös, och att det av detta följer att den som har arbete också är innanför. Jag undrar om det slagit dem att en människas liv kan bestå av mer än arbete, att det finns en massa andra sammanhang man kan vara innanför i. Jag tänker mig att en person som arbetar 20-40 timmar i veckan men på olika timanställningar, som ständigt måste planera hela sitt liv efter arbetet och aldrig kan planera in saker för att det kan komma arbete emellan lätt hamnar i ett annat slags utanförskap.

Jag förstår att man tycker att det är viktigt att människor arbetar. Jag håller kanske inte med om att det är det högsta samhällsmålet, men jag greppar varför man bygger så mycket av sin politik kring det i vissa politiska läger. Vad jag däremot inte begriper är varför man känner sig tvungen att motivera detta med att det skulle röra sig om en känsla av utanförskap eller innanförskap för arbetaren i frågan. Utanförskap i förhållande till vadå, frågar man sig. Det enda det verkar handla om är ju utanförskap i förhållande till arbetssamhället och det kanske inte är någon stor grej i sig för alla, för många är det nog betydligt viktigare att ha tid för familj och vänner.

Gud, jag blir så trött på allt tjat om ”utanförskap” som om det vore något slags tydligt definierat begrepp. Egentligen är det ju högst oklart vad för typ av utanförskap det rör sig om och vem det är som upplever det som relevant.

Spegelberoende.

Apropå det där med speglar så tänkte jag på det när jag var på scoutläger med min syster och delade tält med två stycken 14åringar. De var helt desperata efter att få tag på en spegel och jag mindes själv hur jävla viktigt det var att se bra ut i alla situationer i den åldern. Det är verkligen en jävligt skön effekt av att bli äldre, i alla fall för min egen del. Det är klart att det finns sammanhang där jag känner att det är viktigt, men i de allra flesta fall så spelar det faktiskt inte så stor roll.

Grejen är att när jag väl exponeras inför hur jag ser ut, typ på bilder eller speglar, så bryr jag mig. Men när jag inte gör det så är det en aspekt som försvinner ur min tankevärld. Skillnaden från då och nu är att jag inte längre söker upp insikter om hur jag ser ut på samma maniska sätt. Jag måste inte spegla mig hela tiden, jag måste inte ständigt påminna mig själv.

Till en början så var jag på vippen att ironisera över 14åringarnas spegelberoende och ytlighet, men sen kom jag på att jag ju varit precis likadan själv. Och sen kände jag bar en enorm jävla lättnad över att jag faktiskt inte är så längre. Jag hoppas att alla spegelberoende tonåringar där ute en dag blir lite mer bekväma med sig själva. Inte nödvändigtvis börjar älska sitt utseende, men kanske inse att det inte ger något att ständigt påminna sig om alla saker man gillar eller ogillar med det.

Den som vill ska vara skyddad av arbetslagstiftningen upp till 75 års ålder.

Jag är helt med ungmoderaterna på att man borde införa möjlighet att jobba till 75 år, givetvis med bibehållen pension för de som går i pension vid 65. I det ingår två komponenter, dels att göra heltidskontrakt obundna till ålder vilket jag inte ser några som helst problem med. Vad som också bör ingå är att förlänga anställningsskyddet så att arbetsköparen inte kan sparka någon efter sin 67årsdag bara sådär, utan måste vänta ett par år till, så många som man nu tycker är rimligt. Utan detta så har ”rätten” att jobba till 75 strängt taget ingen större tyngd för en massa människor i arbetslivet.

En stor fördel med anställningslagstiftningen som den ser ut idag är att den skapar incitament för arbetsköpare att ta hand om sin arbetskraft på ett sätt som gör att de faktiskt kan jobba upp till 67. Om åldern för när man kan säga upp en tillsvidareanställd höjdes så skulle det ju utgöra ett ännu större incitament för förbättrad arbetsmiljö, vilket jag tycker låter jättebra och som en stor samhällsvinst. Den som vill ska absolut kunna vara skyddad av arbetslagstiftningen ändå upp till 75 års ålder, och den som inte vill ska såklart kunna gå i pension vid tidigare påbjuden ålder.