Och alliansens världsbild har fortfarande inte bekräftats…

Denna artikel har delats triumfatoriskt av alliansvänner både på min twitter och facebook.

Frågan om hur de människor som tvingats lämna sjukförsäkringen försörjt sig har varit omdiskuterad […] Siffrorna visar att fyra av fem hade en lön, tre av fem på över 100 000 kronor per år.

Nyheten är alltså att merparten av de som tvingats lämna försäkringskassan nu har en lön på över 100 000 kronor om året, vilket motsvarar strax över 8300 kronor i månaden. Jag antar att det är innan skatt som åsyftas, och då pratar vi alltså om ett nettobelopp som ligger väldigt nära socialbidragsnormen, alltså den minsta summa som en person antas kunna leva på i månaden.

Nu kan det såklart vara så att en stor del av dessa personer ligger långt över detta belopp, det säger artikeln ingenting om, men denna information i sig borde inte vara något att hurra över. Det är klart att en merpart av de som är sjukskrivna kan jobba om de verkligen verkligen måste göra det för sin brödföda, och det siffrorna visar är att en majoritet av de utförsäkrade har varit kapabla att göra just det. En femtedel har däremot inte kunnat jobba sig upp ens till detta belopp, och ytterligare en femtedel har ingen lön alls.

Det säger sig själv att personer under nödtvång är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort. Att man lyckas kämpa sig till precis så mycket pengar som man behöver för att leva av betyder inte att man på något sätt är frisk nog att arbeta, bara att man inte har något annat jävla val. Det fina med sjukförsäkringen är ju att folk kan sluta arbeta innan de klappar ihop totalt, men ju mer man skär i den desto längre kommer folk att arbeta under orimliga förhållanden innan de kan sjukskriva sig och rehabilitera sig.

Alliansens världsbild, det vill säga att folk är sjukskrivna på grund av lättja och inte verkligt behov, hade kommit i bevis om det varit som så att en merpart av dessa utförsäkrade personer hade blivit framgångsrika i yrkeslivet, att de kunnat jobba heltid utan problem och att de tjänat pengar nog inte bara för att överleva. Nu är så inte fallet, så det enda som ”bevisats” är att personer är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort om de av nöd är tvingade till det.

Djurparker och vegetarianism.

För en vecka sedan var jag med min lillasyster på Skansen. Jag tänkte att det skulle vara typ som vanligt, men till min förvåning kände jag så fruktansvärt dåligt samvete under hela besöket. Jag tänkte på alla dessa stackars djur som måste leva sina liv i fångenskap bara för att några osnutna ungar ska komma och knacka på glasen.

Överlag har jag under det gångna året reviderat min inställning till djurrätt. Från att ha sett det som en relativt obetydlig fråga till att den har växt mycket i mina ögon rent filosofiskt. Jag har länge övervägt vegetarianism, men skippade det i Belgien eftersom jag bodde i en annan familj och har inte orkat ta tag i det under tiden jag varit hemma i Stockholm. Från och med i morgon kommer jag dock att bo tillsammans med en vegan, vilket nog kommer underlätta saken betydligt.

Innan så hade jag väldigt lätt för att undvika att äta vissa saker, idag känns det mycket svårare. Jag tror det beror dels på bekvämlighet men också på många dåliga erfarenheter från bantningsprojekt förtäckta i någon slags hälso- eller experimentlusta. Jag tror dock ändå att det är läge för mig att börja överväga en mer hälsosam kost, och vegetarianism känns som en bra grej att börja med.

”Rösta med plånboken”.

Ibland hör jag begreppet ”rösta med plånboken” när det handlar om olika former av politisk kamp, främst kvinnokamp. Man ska rösta med plånboken genom att inte köpa saker från företag som har sexistisk reklam och så vidare. Det är vidrigt, tycker jag, att något sådant som konsumtion ens kan kallas för ”rösta”. Vidare så utesluter det effektivt en stor mängd människor, och ger människor otroligt olika mycket makt.

Det enda jag röstar med min egen plånbok är ”nej”, detta göra jag genom att försöka öppna den så sällan som möjligt. När jag väl köper saker så köper jag de produkter jag tycker är bra, inte de som har minst sexistisk reklam. Jag tycker att det verkar vara en jävligt tidsödande aktivitet att försöka förändra något genom sina privata konsumtionsval, det kräver ju att du ska hålla koll på en jävla massa skit. I så fall arbetar jag hellre politiskt för ett reklamfritt offentligt rum.

Om att inte kunna.

Vanligt när män ska göra traditionella kvinnosysslor eller kvinnor ska göra traditionella manssysslor är en nästan förlamande tafatthet inför uppgiften. Jag märker ofta av detta då jag göra olika sysslor i ett kök med män och kvinnor närvarande, ty kvinnorna hjälper betydligt oftare till spontant medan männen för det mesta bara bemödar sig med att lite slött fråga om det finns något de kan göra alternativt står upp och ser handfallna ut. Jag kan själv göra mig skyldigt till detta när det kommer till manligt kodade sysslor, och strunta i att ens försöka.

Jag minns tydligt en gång då en kvinna i ett sällskap jag befann mig i uppmanade en av männen att dela in oss i fotbollslag eftersom hon ”inte var så bra på matte”, som om det hade varit det det hängde på. Om det nu var så att hon bara inte hade någon lust att dela in lagen så hade det ju varit helt okej, men att bortförklara det med att man inte skulle kunna känns bara som att göra sig dummare än vad man är. Samma typ av ursäkter kan komma från män som inte hjälper till vid matlagning eller städning: de vet inte hur man gör eller vad något ska stå och så vidare.

De flesta sysslor som man gör i hemmet är ganska enkla men kräver viss träning för att utföra effektivt. Typ städning handlar om hur att veta hur saker ska ställas i en diskmaskin, var saker ska stå och så vidare. Det är klart att den som är oerfaren kommer göra det hela långsammare än den som har erfarenhet, men väldigt få människor är av naturen inkapabla att utföra den här typen av uppgifter. Jag tänker att såväl män som kvinnor smiter ifrån att göra uppgifter med hänvisning till sin inkompetens, men att de uppgifter som män smiter ifrån tar upp mer tid i de flesta hushåll.

Jag ska själv sluta banga på att göra saker bara för att jag inte gjort dem förut, för det ger en viss tillfredsställelse att kunna fixa saker själv. Jag tycker även att människor som upplever att de inte kan laga mat, tvätta, städa eller vad det nu kan vara borde börja pröva sig fram. För det mesta är det inget stort mysterium utan bara en fråga om att man måste göra det några gånger innan man får in vanan.

Olika typer av kritik.

Det finns två komponenter i min kritik mot Sl. Den första är strikt ideologisk: jag tycker att kollektivtrafiken ska finansieras offentligt. På grund av att det är miljövänligt, samhällsekonomiskt effektivt och framförallt principiellt viktigt att människors möjlighet till förflyttning i vardagen inte begränsas av ekonomi. Att alla inte håller med om detta begriper jag, och det är såklart en fråga som måste lösas på politiskt plan.

Den andra komponenten handlar om Sl som företag. De flesta borde kunna hålla med mig om att ett företag med statligt monopol och som är delvis finansierat med skattepengar borde använda dessa på ett sätt som stämmer överens med folkets intresse. Av detta skäl blir jag irriterad när Sl ägnar sig åt väldigt mycket marknadsföring, onödiga satsningar och så vidare i samma veva som de höjer priserna.

Ett bra exempel på detta är de nya spärrarna. Dessa spärrar är relativt enkla att forcera, man kan dels trycka isär dem, ”lura” dem med en jacka eller väska eller gå bakom någon annan. På valtrafikerade stationer så är det faktiskt enklare att ta sig förbi dessa än de som fanns innan eftersom det går folk igenom dem hela tiden. De är dessutom väldigt ofta trasiga och slår igen på folk så att de skadar sig. Oavsett om man är för nolltaxa eller ej så borde man kunna se problemet i att ett företag som finansieras med skattepengar och är i monopolställning ägnar sig åt sådan skit istället för att öka kvaliteten på områden där det faktiskt efterfrågas av resenärerna eller sänka priserna.

Få män delar mansrättsaktivisternas världsbild.

Vissa mansrättsaktivister tycks gå omkring med uppfattningen att om man inte tycker som de så struntar man i vad alla män anser om världen, vilket alltså skulle vara manshat. Resonemanget haltar dock på en viktig punkt, nämligen den att alla män inte delar mansrättsaktivisternas åsikter om hur världen är beskaffad. Vissa mansrättsaktivister tycks ha en bild om något slags könskrig där män i regel företräder åsikten att feminismen är en stor förtryckande kraft i deras liv och där kvinnor är feminister på grund av pur maktkåtma.

Jag har ingen man i min närhet som uttrycker åsikter i stil med Ströms. Det finns en enda person på min facebook som gör det, alltså en enda jag fått kontakt med i mitt ”vanliga” liv. Resten av alla män jag har något slags samröre med är antingen feminister eller har över huvud taget igen åsikt i frågan (eller i alla fall inte stark nog för att uttrycka den). Mitt bestämda intryck är att mansrättsaktivismen är ganska marginell även bland män, men att de som företräder åsikten för en jävla massa väsen. Detta baserar jag på att jag ser såpass få ickeanonyma personer företräda dessa åsikter.

Jag har inga problem med att inse att det finns problem som drabbar specifikt män, något jag dessutom själv tar upp då och då. Till exempel det faktum att medicinskt omotiverad omskärelse av manliga spädbarn tillåts i Sverige är ju en jävla skam. Det är dock en lång resa från att konstatera det till att mena att mansförtrycket skulle vara mer omfattande än kvinnoförtrycket eller att feminismen skulle vara den främsta kraften som förtrycker folk på grund av deras kön, eller att feminismen skulle vara onödig.

Menskoppssnack.

Många undrar om det inte kan vara svårt att få ut menskoppen. Jag har aldrig haft spänningar eller liknande i underlivet, något jag tänker mig ofta försvårar, speciellt om man är nervös. Jag har i alla fall inte haft några problem med att få ut den, utan tar bara tag i undersidan. Visst blir man lite blodig om fingrarna, men det är ju verkligen inget problem om man har papper och handfat i närheten. Det viktiga är att slappna av och försöka hjälpa till med fittmusklerna. Jag tänker att den som är nybörjare borde försöka vara i ostressiga miljöer de första gångerna.

Överlag tror jag det finns ganska liten anledning till oro. Den som använder tampong tyckte säkert det var obehagligt i början för att den kan fastna och så vidare, men man lär sig.

Vidare har jag fått frågor om hur man vet vilken storlek som är rätt. Jag körde på standardstorleken och jag tror den funkar för de flesta, om man nu inte vet med sig att man är väldigt trång eller slapp. Jag tror att kvinnor som fött barn i regel rekommenderas en större kopp.

Vissa menar på att de har haft svårt att få upp den bra, och jag tror det beror på att vikningen som rekommenderas i bipackssedeln (i alla fall mig) är helt efterbliven. Jag tänkte fota den vikning jag kör på i morgon.

Livet.

Händer ju inte så mycket här, men desto mer i livet. Jag flyttade mina saker i helgen med hjälp av min pappa, på onsdag eller torsdag åker jag ner till Uppsala för att bo där. Allt känns så nytt och spännande. Jag har även lite planer på att dra igång frilans och hoppas på att kunna skriva för pengar innan nästa sommar, kanske går det om jag skärper till mig lite.

Det känns i alla fall bra att få börja göra något vettigt, efter dessa år av osäker anställning och slappt aupairjobb.