Det tror jag när jag ser det.

Jag har sett att Reinfeldts tal har hyllats på sina håll. Han talade nämligen om hur viktigt det var med vårdpersonal som jobbade skift. Han sa det inte rakt ut, men lät det liksom vara underförstått att detta var en grupp Moderaterna värnade om, och den man värnar om vill man väl förbättra för?

Det tror jag när jag ser det, får väl bli mitt enkla svar på det. Jag kommer aldrig någonsin att rösta på Moderaterna hela mitt liv såsom de har betett sig under sina år vid makten. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon kan känna förtroende för Reinfeldt.

Men å andra sidan fäster jag väl inte heller någon större tilltro till alternativet, alltså socialdemokraterna, heller. Jag vill mest se dem vinna bara för att få se Moderaternas snopna miner.

Pallar fan inte med mig själv.

Hatar den där insikten som kommer ibland att jag måste börja ta hand om min hälsa. Jag röker alldeles för mycket, tränar för dåligt (försökte köra ett ryck med fick falsk ischias i typ en månad), äter alldeles för mycket socker, sover för sent, sitter stilla för mycket och så vidare och så vidare. Allt detta vet jag om, men orkar aldrig ta tag i ordentligt. Det jobbiga är att jag skiter i  det även fast jag märker en direkt effekt på hur jag mår när jag gör det. Varför? Varför beter jag mig så korkat?

Jag verkar ju dessutom ha en viss tendens att gå ner mig i lättare depressioner vilket gör detta ännu mer puckat. Jag vet ju med mig att det hjälper att leva hälsosamt men jag gör det ändå inte.

Jag borde också ta och fixa ihop någon slags portfolio med texter så att jag kan söka skrivuppdrag. Ja, det är väl lite pretentiöst av mig att tänka att jag kan kamma hem något men det är ju dumt av mig att inte ens försöka. Är helt omöjligt för mig att ta tag i den typen av projekt av någon konstig jävla anledning. Märkligt, med tanke på hur troligt mycket tid jag lyckas lägga på att skriva utan att det utgör ett problem.

Åh. Orkar inte med mig själv ibland. Hatar att bete mig såhär puckat och ha såhär svårt för att bara få saker och ting gjorda.

Nåja. Imorgon börjar mitt nya liv. Eller nåt.

Tack Blondinbella.

Tack Blondinbella för att du går ut offentligt med att du är uppe i en utredning för ADHD. Jag hoppas att du skriver mer om det, vad det innebär och hur du har märkt det i ditt liv.

Kommentarerna visar varför detta behövs:

Folk som ba: ADHD är bara ett mode. Alltså, det är klart att det går trender inom psykologin men överlag är det väl en bra grej att människor får hjälp med sina problem?

Och så alla dessa självutnämna experter som vet hur det är ställt med Bella. Fan vad trött jag blir på det.

Och folk som tycker att det ”bara” är personlighetsdrag och inte något som ska diagnostiseras. Klart det är personlighetsdrag, men det gör det ju inte mindre till något som kan vara värt att utreda.

Jag skulle verkligen uppskatta om Blondinbella tog chansen och redde ut lite myter kring detta och knäppte alla självutnämnda experter på näsan. Det behövs verkligen.

Snart.

Fick ett sms av pappa igår där han frågade om jag vill gå på restaurang på söndag. Då trillade det liksom ner, detta att jag snart snart är hemma. Snart får jag flyga in över Sverige, möta min familj på flygplatsen och åka bil genom mitt älskade Stockholm. Träffa vänner, dricka gott kaffe, vara med min familj, gå en promenad på skogskyrkogården, bada i en sjö, spela tv-spel och så vidare och så vidare. Så skönt att få vara i mitt eget hem, men människor jag kan känna mig helt och hållet trygg med.

Det kommer bli underbart.

Samtyckeslag innebär inte omvänd bevisbörda.

När man diskuterar den så kallade samtyckeslagstiftningen så tycker folk att det skulle vara rättsosäkert, eftersom det innebär en omvänd bevisbörda. Jag förstår inte varför människor tror detta, ingen har väl sagt att den grundläggande rättsprincipen om att man inte ska döma någon om det finns rimligt tvivel om hens skuld magiskt skulle upphävas i och med detta.

Problemet med dagens lagstiftning kring våldtäkt är att personer kan frias i fall som rörande kvinnan med Aspergers. Hon kanske inte har sagt nej rakt ut, men gärningsmannen har inte heller brytt sig om hennes åsikt i frågan. Jag ser det såklart också som problematiskt att hennes diagnos har spelat en så stor roll i avgörandet, men det jag ser som det mest upprörande är att killens beteende i sig inte setts som nog för ett fällande. Jag tycker att kvinnans ”svårtolkade signaler” är helt irrelevanta i det här fallet för även om hon bara varit helt passiv (alltså inte sagt nej och ryggat bort som hon gjorde) så hade jag ändå tyckt att han skulle fällas.

Enligt hennes berättelse vaknar hon av att den kille som bjudit in henne tillsammans med en annan drar upp henne och släpar henne till toaletten. Då har alla andra gått hem. Den andra killen, vi kan kalla honom Max, föser sedan ut den förste från toaletten och låser dörren.

Max försöker få av hennes byxor. Hon försöker ta sig därifrån. Max ryter till att hon ska sluta försöka dra sig undan för att annars kan han bli våldsam. Han får av hennes byxor, trycker henne mot tvättstället och våldtar henne. Hon ber att han ska sluta. Hon kräks i en papperskorg. Sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp ensam på toalettgolvet.

Den som är intresserad av sin sexpartners medgivande går inte bara på på det sätt som den här killen har gjort enligt beskrivningen. Han har med all önskvärd tydlighet genom sitt agerande visat att han gett blanka fan i om hon ville eller inte. Han bar henne ju fan upp till toaletten, bara den saken borde vara nog för att förstå att han inte varit särskilt intresserad av hennes känslor och åsikter.

Jag tycker inte att man ska bli dömd för våldtäkt om man har haft skäl att tro att personen i fråga är med på noterna men inte fått ett uttalat ”ja”, det vore orimligt. Däremot fungerar ju sex i regel som så att man faktiskt kan förstå huruvida en person vill eller inte om man vill förstå. Om en person inte under akten eller innan gett något gensvar på ens närmanden, om man själv har stått för alla initiativ och om personen verkar oentusiastisk kan det vara på sin plats att fråga. Om man dessutom tidigare betett sig hotfullt och demonstrerat sitt fysiska överläge har man ännu mer skäl att tro att personen kanske inte är helt positivt inställd. Den som vill veta om en person vill ha sex med en kan under de allra flesta omständigheter lätt ta reda på detta, och om så inte är fallet så ska det såklart räknas som en förmildrande omständighet.

Den här mannen har inte varit intresserad av att veta om offret vill ah sex med honom eller inte. Han har betett sig hotfullt och haft all anledning att tro att hon inte är med på noterna. Såvida han inte har någon slags förståndshandikapp så bör han bli dömd, om inte rätten bedömer att historien som sådan är icke trovärdig. Om inte dagens lagstiftningen räcker för att döma en person som uppenbarligen inte haft någon som helst respekt för sitt offers vilja i frågan så tycker jag att en samtyckeslagstiftning bör införas.

Detta innebär inte att bevisbördan ska vara omvänd. Historien som rätten grundar sitt beslut på ska såklart vederläggas alldeles oavsett, och det tror jag inte att det har funnits delade meningar om. Men om historien som kommer fram ser ut som den gör i det här fallet, då tycker jag att det ska bli en fällande dom.

Kravet på ständig tillgänglighet.

Här i Belgien är nästan allt stängt på söndagar. Alla klädaffärer, mataffärer och så vidare. Det enda som är öppet är caféer och vissa kiosker. I början var detta lite irriterande eftersom man är van vid annat men ganska snabbt lär man sig att man inte skjuter upp att handla något man behöver till på en söndag.

Så svårt är det egentligen inte att anpassa sitt liv efter lite sämre tillgänglighet för konsumtion men vissa verkar tycka att det är skam att affärer ibland är stängda en hel dag! Det är liksom suck och stön och så jobbigt att behöva ha en dags framförhållning när man ska köpa något. Jag blir lite irriterad på detta, för jag undrar om dessa människor någonsin tänker på det absurda i att förvänta sig ständig tillgänglighet av produkter.

Lär er ha lite tålamod och framförhållning, för guds skull. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är rimligt att kräva att människor ska jobba på en söndag bara för att man själv inte orkar planera sina inköp eller, ännu värre, för att man vill kunna ägna sin dag åt nöjeskonsumtion. Affärerna är öppna alla andra dagar så det är inte som att det är omöjligt att få ihop det, men du kräver en ständig tillgänglighet. Det är inte vidare sympatiskt tycker jag.

Jag önskar att all mansrättsaktivism var såhär.

Cimon Lundberg har skrivit om sina ätstörningar och det är en väldigt bra text. Cimon är ju lite an en mansrättsaktivist, något han stundtals får extremt mycket skit för (ibland på goda grunder, till exempel när han pratar om ”ni feminister” och egentligen bara menar någon jävla nätmobbare).

När det kommer till mansrättsaktivism så tycker jag att det finns mycket att göra, många frågor att ta tag i som faktiskt är väldigt viktiga för män. Typ dessa:

  • Rätten (och skyldigheten) till sina barn. Att män ska ha samma självklara roll i sitt barns liv som mamman har är en viktigt fråga för både män och kvinnor, och barnen också såklart.
  • Förbjud manlig könsstympning (av barn) av ickemedicinska skäl. Kvinnlig könsstympning, även ”prickning” (att sticka med en nål på klitoris) är strängt förbjudet. Det borde såklart även manlig könsstympning vara. Jättemärkligt att detta inte genomförts än.
  • Stärk mäns mod att prata om känslor. Viktigt ur hela samhällets perspektiv. Det är inte trevligt att gå omkring med en halv befolkning som är inkapabel att tala om eller visa känslor.
  • Sluta glorifiera våldsamhet hos män. Skrota machoidealet. Att män fostras in i våldsamhet är såklart ett skitstort problem för alla inblandade. Vem vill vara våldsam egentligen?
  • Likhet inför lagen. Till exempel lagstiftningen om kvinnofridsbrott tycker jag är märklig. Man kan absolut införa lagar ur ett feministiskt perspektiv, som är menade att lösa ett problem som främst drabbar kvinnor. Det innebär dock inte att en lagen ska vara olika beroende på kön i enskilda fall.

Vidare så tycker jag att det är viktigt att se att även mäns skönhetsideal blir mer och mer extrema. Ätstörningar har ökat generellt i samhället, så även för män. Att se detta som en isolerad kvinnoproblematik är inte rätt även om kvinnor fortfarande är mer drabbade. Varför denna grundläggande diskrepans finns kan såklart vara meningsfullt att utforska och bör ses som en kvinnofråga, men jag tror att ökningen av ätstörningar är ett problem obundet till kön. Objektifieringen av kvinnor ligger där i grunden och gör det värre för oss, men ökningen handlar om en tilltagande press att vara perfekta på människor i allmänhet.

Jag blir glad när män talar och skriver om dessa saker. Jag tycker att det är viktigt. Jag önskar att all mansrättsaktivism vore lika vettig, synd att så mycket av den bygger på att hata feminister.

Det finns ett egenvärde i en levande vetenskapsscen.

Vissa har tolkat min rubrik ”Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå” bokstavligt vilket i sig inte är så konstigt. Mitt syfte var inte att förminska naturvetenskapen, men att applicera samma resonemang som vissa naturvetare brukar applicera på samhällsvetenskap. Jag tror inte att människor som sysslar med naturvetenskap är dummare än de som sysslar med andra vetenskapliga fält, utan är tvärtom väldigt glad att de gör det så att jag slipper själv. Jag är nämligen alldeles för dålig på sånt för att kunna.

Jag skrev även om att rymdforskning var onödigt. Så är det givetvis inte. Ingen forskning är i min mening onödig. Däremot så kostar rymdforskning väldigt mycket pengar och om man nu ska tala om menlösa forskningsprojekt så känns det minst lika fruktsamt att gå på rymdresorna som att gå på genusvetenskapen.

Människor som kritiserar samhälls- och genusvetenskap brukar alltid ta upp enskilda exempel på projekt de tyckt varit onödiga. Hur många gånger har man till exempel inte hör den där om trumpeten? Men de glömmer att en massa enskilda naturvetenskapliga projekt också kan framstå som onödiga. För ett år sedan deltog jag till exempel i en studie på hur mobilstrålning påverkar sömnen. Forskarna trodde inte att de skulle hitta något, och det fanns inte heller någon annan som hittat något innan. Ändå gjorde de studien, som säkert kostade flera hundra tusen. Och mycket riktigt hittade man ingenting.

Den studien hade man kanske lika gärna kunnat skippa men det är allt detta sammantaget som skapar framsteg inom vetenskapen. Mycket vetenskap kan man inte heller applicera direkt på verkligheten eller se någon omedelbar nytta med. Det finns liksom ingen nytta med den till att börja med, men förr eller senare kommer kunskapen nog att användas. Visst finns det studie som kanske hade kunnat lämnas ogjorda, men att förkasta ett helt vetenskapligt fält bara för att en enskild studie låter onödig är faktiskt inget annat än populism. ”Är detta vad du vill att dina skattepengar ska gå till?” frågar Pär Ström retoriskt och man antas tänka ”nej”. Men om alternativen står mellan att strypa ett helt forskningsområde och att en kvarts miljon går till ett till synes menlöst projekt så väljer jag nog det senare. Du skulle med största sannolikhet kunna skrapa fram något till synes minst lika menlöst på vilket forskningsområde som helst.

Jag förstår inte vissa människors behov av att rangordna vissa typer av kunskap eller ha åsikter om vilka discipliner som är meningsfulla och inte. Om vi satsar mycket pengar på vetenskap inom olika fält så kommer det troligen att vara värt det, och jag tänker att vi hellre ska satsa för mycket än för lite. Man kan alltid riskera att pengarna går till menlösa projekt, men ska man för den sakens skulle helt skippa det? Hur ska mans förresten ens kunna veta om man kommer komma fram till något meningsfullt innan man gjort studien? Man kan dessutom tänka sig att även en menlös studie kan ge utdelning i form av erfarenhet hos den som genomfört den.

Nej. Denna typ av resonemang ger jag inte mycket för. Inse att kunskap och en levande forskningsscen har ett egenvärde, även om det kan leda till felsatsningar.

I kommentarerna under inlägget jag länkar till ovan pågår förresten en rolig diskussion med en person som tycker att samhällsvetenskap inte är riktig vetenskap. Läs den.