Bloggfunderingar.

En sak jag ibland kan tycka är lite trist med bloggformatet är att man ganska ofta får mer respons på de mer kortfattade och ibland även banala texterna. Ibland kan jag känna att mer seriösa ämnen får stryka på foten till förmån för något lättskrivet, för att kunna hålla uppdateringstakten. Detta har fått mig att fundera lite på om jag ska fortsätta med samma typ av bloggande. Jag tänker att det ändå finns en poäng med de lite mer uppenbara inläggen eftersom de fångar intresse hos folk att läsa de längre plus att de håller igång mitt skrivande, samtidigt så skulle det kanske vara fruktbart att skita i vissa inlägg och istället skriva mer utförligt om politisk filosofi och så vidare.

Nåja. Allt kokar väl ihop till att jag började blogga för att utveckla mig skrivarmässigt, men nu kan känna att konceptet är lite uttömt. Jag vet inte om jag kommer kunna utvecklas särskilt mycket mer i detta format, helt enkelt. Och nej, det betyder inte att jag ska ”lägga ner” bloggen (som om, den är ju fan mitt liv. Hatar bloggare som hotar med att ”lägga ner”) men kanske byta inriktning.

Vad tror ni? Skulle det vara lika kul att följa bloggen om jag rensade bort de kortare inläggen som kanske inte tillför så mycket nytt alltid? Skulle det få er att sluta läsa, eller skulle det sätta mer fokus på de längre texterna?

Censur.

Har fått en tvättäkta hater på halsen. En person som inte ens bryr sig om att dölja sina spyor i ”argument” utan bara kör på med personangrepp. Än så länge är det underhållande nog.

Det roligaste med dessa personer är att de alltid tror att det blir censurerade. Nu ska jag förklara hur det är: jag censurerar fan aldrig en person efter första kommentaren, om det inte är typ personhot eller bloggspam. Däremot så hamnar personer som inte fått en kommentar godkänd innan automatiskt i en granskningskö och eftersom inte ens jag sitter vid datorn precis hela tiden (även om det kan verka så) så tar det då ett tag innan din kommentar syns. Eftersom dessa personer dessutom brukar ha en förkärlek för att byta namn, mejl och så vidare så hamnar de oftare i granskningskön än de som har samma namn och mejl.

Vidare så brukar dessa personers kommentarer ganska ofta hamna i min skräpkorg, som jag kollar igenom ibland. Detta kan bero på att ni har många länkar i era kommentarer, heter något jävla blaj eller för att ni blivit spammärkta av någon annan bloggare som använder samma spamfilter. Jag vet inte precis hur det fungerar, men det brukar vara ganska exakt.

Sluta tro att du blivit censurerad bara för att din kommentar inte syns sekunden efter att du skrivit den.

Egenintresset räcker gott nog.

Väldigt väldigt ofta när man diskuterar upplopp, plankning, ockupationer och andra typer av civil olydnad så stöter man på argumentet att de som sysslar med detta egentligen inte har någon politiska agenda eller övertygelse utan bara vill bråka alternativt förbättra sin personliga situation. Detta hörde jag bland annat om upploppen som pågick i England i samband med att avgifterna för universitetsstudier höjdes.

Men ärligt talat: vem bryr sig om skälen för en motståndshandling är ideologisk eller bara baserar sig på en vilja att se världen brinna. Faktum kvarstår att människor som är tillfredsställda med sin livssituation och inte känner ilska inför samhället inte går ut och riskerar liv, lem och rent polisregister för att slå sönder skit. Jag skulle troligen inte göra det själv, jag har på tok för mycket att förlora på sådana tilltag i min nuvarande livssituation. Jag känner visserligen ett hat mot samhället, men jag känner mig inte personligen sviken eller chanslös och därför skulle jag inte heller rikta min vrede så.

Det faller sig naturligt att den som inte har samma bildning (vilket ju också är en klassfråga) inte heller har samma kapacitet att formulera sin vrede ideologiskt. Det tar sig istället uttryck i en akut ilska över sin personliga situation, och ett krav efter förändring. Att kräva att dessa personer ska sätta sig in i någon slags politisk ideologi innan de går ut och kräver sin rätt är bara världsfrånvänt. Ska bara den som engagerar sig politiskt kunna ställa krav på sin egen situation? Ett sådant förhållningssätt leder oundvikligen till ett passiviserande av arbetarklassen och prekariatet. Inte för att de är mindre kapabla till att förstå, men för att de för det mesta har mindre tid och resurser att kunna sätta sig in. Speciellt i ett samhälle där skolan bli mer och mer segregerad och folkbildningstanken försvinner mer och mer. I ett samhälle där många inte lär sig läsa ordentligt så kan man givetvis inte ställa den typen va krav på upplysningsgraden hos de som protesterar.

Jag skiter ärligt talat i vad för politisk analys som ligger bakom motståndshandlingarna mot auktoriteter, det viktiga är nämligen just att visa motstånd. Att visa att man är en kraft att räkna med, för makten att vara rädd för. Om man aldrig visar detta så kommer det aldrig att finnas någon politisk vilja att förändra dessa personers situation. Det fungerar ju i regel så att makten behåller sin makt om den inte ifrågasätts och utmanas, man vore ju korkad om man gjorde annorlunda. Människor i regel drivs inte av starka ideologiska övertygelser utan av egenintresse, som man sedan formar ideologier kring för att berättiga.

Allting börjar med att lokalisera de problem men själv upplever i sitt liv. Om man sedan förstår att skulden för dessa inte ligger hos en själv, utan i samhället, och protesterar mot det så har man tagit första steget för en politisk förändring. Man behöver inte ha någon färdig handlingsplan eller ens en fullständig problembeskrivning, det som krävs är att man kan säga: detta ser jag, och jag kräver förändring. Utifrån detta kan man sedan bygga ideologi, men det måste ändå vara sprunget ur en direkt verklighet.

Givetvis finns det folk som även är där de är på grund av tankarbete. Jag skulle se mig själv som ett exempel på just detta, för även om jag till viss del drivs av egenintresse så är min situation knappast prekär. Jag skulle klara mig ganska bra i detta samhälle även om det fortgick. Men framgångsrika progressiva ideologier, som socialdemokratin, hbtq-rörelsen och feminismen, har sitt ursprung i att jävligt många personer personligen upplever effekterna av förtrycket i sin vardag, inte av att någon akademiker sitter inne och filosoferar och sedan lyckas övertyga folk. Därför måste vi acceptera motstånd som just motstånd och något värdefullt i sig istället för att ständigt avkräva att personerna som utövar det ska ha en större tanke eller ideologi bakom den. Egenintresset räcker gott nog.

Den rena makten.

Människor vill ofta tro att just de själva, deras kultur och så vidare är ett uttryck för den fria vilja. Vi bär inte vissa kläder för att samhället är konstruerat på ett visst sätt och vi blir påtryckta med värderingar, ideal och bilder utan för att vi nyttjar vår fria vilja. Andra, däremot, är offer för sin kultur. Detta är såklart välkänt och det ligger väl i förtryckarnas intresse att definiera just resultatet av sitt förtryck som ett uttryck för fri vilja, men varför offren är så fruktansvärt måna om att bibehålla denna bild är desto konstigare.

Jag antar att människor har ett behov av att känna sig fria. Speciellt om man under en lång tid anpassat sitt liv efter dessa förtryckande ideal. Att vid en sisådär 10-20-30 år av dagligt sminkande, rakande, noppande, klämmande och bantande så blir det nog en stor smärta att inse att all denna tid varit förgäves, precis som att lämna ett ruttet förhållande som man klamrat sig fast vid under flera år trots dess ruttenhet. Det blir ett erkännande av förlorad tid, och det är smärtsamt.

Men en större faktor tror jag är att den som inte spelar med i en förtryckande samhällsordning riskerar att bli en måltavla för vad jag skulle vilja kalla det rena förtrycket. Så länge man ställe upp på förtryckarnas spelregler så får man i regel inga större problem. Om man dessutom arbetar aktivt för att detta förtryck ska fortgå, som kvinnliga antifeminister, så blir man emottagen med öppna armar. Anledningen torde vara uppenbar, dessa nyttiga idioter spelar makten rakt i armarna och ger den något att visa upp när den ifrågasätts. ”Se här, vi kan inte vara så onda som du påstår, för varför skulle då de vi förtrycker komma hit”. Argumentation haltar uppenbart, för inte ser vi det på samma sätt när en muslimsk kvinna talar om sin vilja att böra burka. Då ser vi det fortfarande som ett uttryck för förtryck. Kanske tänker vi till och med att hon blivit tvingad att säga så med hot om våld.

Även om ingen någonsin försökt hota mig till att säga att rådande samhällsordning äger så märker man tydligt vilka nackdelar man får som feminist. Feminismen har hjälpt mig med mycket och jag skulle under inga omständigheter avsäga mig den eller mena att den gett mig mer olycka en lycka, men det är också en identitet som leder till friktion i mitt möte med omvärlden. Det hade onekligen varit lättare att inte vara feminist, då hade jag kunnat foga mig i rollen som en duktig kvinna och inte klagat. Jag hade sluppit hot, spott och spe. Jag hade sluppit bli upprörd över personer som beter sig sexistiskt, och jag hade sluppit bli betraktad som bitterfitta när jag påpekar det.

När det osynliga förtrycket skalas bort så blottas den rena makten. När man blottlägger härskartekniker, förväntningar och strukturer, så kommer man närmre inpå förtryckets kärna. När du vägrar underordna dig allt det som åläggs dig socialt, allt det där du inte fysiskt tvingas till men som förväntas av dig, så blir maktens metoder mer och mer råa. Först handlar det om tröttsamma övertalningskampanjer, sedan personangrepp och hotelser. Slutligen kanske det utmynnar i faktiskt, fysiskt våld. Dessa metoder behöver naturligtvis inte användas mot personer som fogar sig utan dem.

Om du vill veta vad dina förtryckare går för, utmana dem. Förstå och ifrågasätt deras maktspel. Ju mer du gör detta desto brutalare blir metoderna. Som ett barn som försöker argumentera emot sina föräldrar, efter ett tag så kommer man till punkten när det kvarvarande argumentet är ”jag är din förälder, så jag bestämmer”, sedan kanske hotelser i form av indragen veckopeng, utgångsförbud eller liknande. Då har man kastat masken och använder sin makt som skäl i sig, utan att linda in den i vackra ord eller argument. Det står uppenbart att makten finns där för att den finns, inte för att den på något sätt är bra eller berättigad.

Inspiration.

Givetvis finns det en massa saker jag inspireras av, vilket jag berörde även i inlägget om inspirationsbubblan. Jag inspireras av berättelser om folkrörelser, av dissidenter, av politiska brandtal, av medryckande texter, av bra konst och så vidare. Vad jag däremot inte inspireras av är det mesta som har det aktiva syftet att inspirera. Jag tror ni vet vad jag menar: samlingar med bilder på lyckliga och snygga kvinnor som gör ”rätt” saker, som ska få en att tänka: sådär vill jag att mitt liv ska vara och sedan sätta igång med strävan ditåt.

Grejen med detta är att det för det mesta även brukar vara väldigt substanslöst. Det tillkommer liksom ingen ny information utan är bara menat att vara en slags pepp, att få målet att bli ännu mer förhärligat än innan, med baktanken att man då ska vilja mer och därför ha lättare att också klara det. Väldigt mycket av hälsomedia ser ut såhär, det är sällan något nytt som delges utan är samma jävla tjat om att intervallträning är bra, att man måste träna regelbundet, att man ska äta fibrer och så vidare i en loop. Är det någon hälsointresserad person som inte redan vet om allt detta?

Så det jag ville säga var inte att det är fel att låta sin inspireras av saker och ting, men att konceptet med uttalad inspiration inte är särskilt vettigt. Det liknar mer en slags dagdrömmande i min mening, inte något som faktiskt gör det mer troligt att man når sina mål. Mig får det mest bara att må dåligt, känna mindervärdeskomplex och ångest över att mitt liv inte är sådär perfekt.

Gör om mig.

Det har dykt upp en feministdebatt angående ”gör om mig”-reportage där Lady Dahmer tycker att det är förskräckligt att kvinnor får höra att de inte duger och jag kan verkligen känna att just ”gör om mig”-reportage är bland de mer tillåtande koncepten inom denna typ av media. De handlar för det mesta inte om att man ska gå ner i vikt eller något, utan bara om en uppfräschning.

Vem fan som helst har väl känt det behovet och jag förstår inte varför det är så förskräckligt att släppa in lite vanliga kvinnor, med vanliga utseenden, kroppar och liv i tidningar som redan har en massa fokus på utsida. Jag upplever det som de mest tillåtande reportagen.

Men vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant konstant konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre? Byt frisyr! Färga håret! Gå ner i vikt, du har sånt fint ansikte! Prova lite smink, du skulle se piggare ut i lite maskara och gör nåt åt de där ringarna under ögonen, du ser ju så trött ut och skaffa nya kläder som smickrar figuren! Råden är oändliga och välviljan på topp. Men varför denna fixering vid andra människors utseende?

Det eviga kommenterandet är såklart en styggelse men när det gäller just ”gör om mig” så är det väl oftast så att dessa personer själva ansökt? Det är ju inte som om tidningen ringer upp folk de tycker ser risiga ut? Jaja, jag fattar grejen med hur samhället påverkar oss men det är fortfarande inte jämförbart med att gå omkring och ”tipsa” folk i tid och otid.

”Gör om mig”-reportage brukar väl dessutom för det mesta handla om att få typ en ny frilla eller testa en ny stil. Experimentera lite för den som vill. Nej, jag skulle inte göra det själv men jag kan begripa att andra vill och framförallt tycker jag inte att det är en särskilt farlig grej. Många kvinnor är intresserade av utsida, kläder och stil och då tycker jag att ”gör om mig”-konceptet är ett förhållandevis vettigt koncept. Den här grejen med att vi helt ska frigöra oss från hela utseendefixering… tror någon ens på den själv? Dels rent praktiskt, men också i fråga om vad det skulle leda till för kvinnokampen.

Nej, jag är inte en sån som tycker att kvinnor ska ”hålla sams” men ibland kan det ju vara ett jävla klagande som kan göra mig en aning matt. Detta rör sig om vanliga kvinnor med vanliga utseenden som frivilligt söker sig till ”gör om mig”. Det som kommer presenteras i tidningen kommer säkert vara en otroligt mycket sundare bild än alla andra upptänkliga idéer. Tagga ner för guds skull.

Och så kom det…

Och nu kommer det. Torbjörn Rosdahl tycker att vi ska öppna upp för privata aktörer inom kollektivtrafiken.

Om vi nu ska ha tunnelbana i varje väderstreck kanske vi ska ha en finansiär som bygger åt ett väderstreck? Den delen av tunnelbanesystemet behöver inte nödvändigtvis ingå i SL-kortet. Folk är kanske beredda att betala lite extra för att få tillgång tunnelbanan.

Det var väl bara en tidsfråga innan denna grej skulle ”lyftas” och jag kan bara göra en gigantisk facepalm. Det är så otroligt korkat att tycka att det är rimligt att kollektivtrafiken ska privatiseras på detta sätt.

Rosdahl tar Arlanda express som exempel på när privat spårtrafik har fungerat. Den jämförelsen haltar på flera olika sätt. Den sträckan är inte en tur som hade ingått i den offentliga kollektivtrafiken i vilket fall, det är en tur till ett givet mål som man i regel inte åker till om man inte ska resa till just Arlanda för att ta ett flyg från Arlanda. Det är en en sträcka folk pendlar dagligen för att komma till sitt jobb (om man inte jobbar på Arlanda då). Det fanns heller inte något reellt behov för den tåglinjen att existera. Visst, det är smidigare för folk att ta sig dit nu och det är såklart skönt för dem men det var aldrig en fråga om något offentligt finansierat projekt som liksom behövdes.

Däremot att lägga en utbyggnad av kollektivtrafiksnätet som nu är absolut nödvändigt på privata aktörer är en helt annan sak. Det som sker då är ju att man struntar i offentligt finansierade lösningar till förmån för privata, som troligen kommer att vara mycket dyrare för slutkonsumenten alternativt urlaka systemet eftersom företagen ”paxar” de populäraste sträckorna, och de som delar på kostnaden på de andra blir färre.

Nej. Bara bygg ut kollektivtrafiken offentligt istället, det behövs. Och skit i alla dessa (otroligt kostsamma) spårvagnsprojekt i innerstaden och bygg istället ut i förorten och ringleder. Skit i alla jävla spärrar som bara kostar en massa pengar också när ni ändå håller på.

Jag tror att det är väldigt viktigt att slå vakt om kollektivtrafiken. Så mycket hänger på den. Människors möjlighet att röra sig, gå i skola, jobba, träffas och ta sig till en massa andra nödvändiga samhällsinstitutioner. Tyvärr så är tunnelbanan redan på tok för högt prissatt, men man behöver liksom inte göra det ännu värre.

Inspirationsbubblan.

Jag har helt lagt av med det här med ”inspiration”. Jag gjorde det först omedvetet när jag slutade läsa tjejtidningar, mode- och livsstilsbloggar och dylikt, men sedan märkte jag hur fruktansvärt skönt det var. Det är klart att jag fortfarande inspireras av saker och ting, av människor som gjort stora saker och människor som skriver bra, men jag söker inte efter inspiration specifikt.

Innan så kunde jag typ sätta ihop inspirationskollage, läsa inspirationsbloggar och ha inspirationsartiklar bokmärka. Inget av detta gör jag längre. Det slukade bara en jävla massa tid och fick mig att må dåligt. Men vad värre var, det fick mig att tappa fokus från det jag ville bli inspirerad till att utföra. Jag glömde mina personliga skäl till mina strävanden och såg istället någon slags idealbild av ett liv, ett liv som inte var mitt eget utan någon slags dröm. Ett liv som jag nog, när jag tänker efter, inte hade velat leva.

För andra kanske detta fungerar annorlunda men för mig har iden om inspiration bara varit en tidsfälla. Den har aldrig fått mig att faktiskt bli mer kapabel att utföra saker. Jag kan också känna ett visst tvivel inför att det faktiskt fungerar för en merpart, jag tror att de flesta tycker om att drömma sig bort och tänka på livsval de skulle kunna göra istället för att faktiskt ta tag i sin skit. Det är såklart enklare att upprätthålla någon slags romantiserad bild av en möjlig framtida tillvaro än att exponeras inför den krassa sanningen att livet, trots ansträngningar, aldrig blir sådär rosaglittrande sockervaddsfluffigt som det framställs i livsstilmagasinen. Jag har dessutom hört det ryktas att metoder som positiv affirmation (visionboards, att agera som om det man vill uppnå redan är verklighet och så vidare) till och med är kontraproduktiva eftersom hjärnan registrerar det hela som redan utfört (den som har källa eller motkälla på detta får jättegärna berätta mer).

Väldigt mycket av de bilder vi exponeras för idag utgår från iden om inspiration. Det finns en uppsjö av uttalade inspirationsbloggar, tidningar och så vidare och det sprider sig till fler och fler ämnesområden. Man går från att skriva informativt om saker och ting, som träning och karriär, till att snarare marknadsföra vissa livsstilar och arketyper, som karriärskvinnan och hälsotjejen.

När jag inspireras numera är det för att jag läser saker och ting som jag skulle ha läst i vilket fall som helst, som råkar appellera till mig på ett sånt sätt att jag känner mig peppad att utföra vissa saker. Jag har insett att jag måste hitta mina egna källor för motivation som inte baserar sig på en idé om ett hypotetiskt drömliv, utan som baserar sig på vad som fungerar för mig och gör mitt liv bättre i den stunden. För mig känns det som ett i grunden mer hållbart förhållningssätt till mig själv och mitt eget liv.

Men här vill jag verkligen veta hur ni fungerar? Hur förhåller ni er till inspiration? Tror ni, som jag, att det är lite av en bubbla?