Betong.
Personlig framgång i fokus.
Livet är sjukt orättvist. Men hjälper det dig att fokusera på det? Du har saker som andra inte har.
Jag bara undrar hur vissa av er bittra människor tar er igenom livet när ni hela tiden har den inställningen till andras beslut och framgång. Jag skulle så gärna bara vilja samla alla er som skriver så, i ett rum och känna in den tunga stämningen. Jag vill veta hur det känns att vara så arg.
Tanken med detta är väl god. Det handlar väl om att peppa till framgång, om att sätta sig själv i första rummet och sluta jämföra sig. Det är bra grejer. Visst hjälper det knappast en att nå personlig framgång att sura över vad man inte har. Men det är just fokuset på personlig framgång som gör mig trött på hela den här entreprenörssvängen, hela den förbannade retoriken. Jag skiter väl i personlig framgång, klassresor och så vidare. Jag är intresserad av ett bättre samhälle för alla.
Det kanske inte hjälper dig personligen att kämpa mot orättvisor, men som kollektiv så är det ett väldigt effektivt sätt att lyfta. Det strängt taget bästa för ens personliga framgång är att försöka utnyttja alla samhällets dysfunktioner och orättvisor till sin fördel, men jag tror att de flesta drivs av mer än så. Man drivs inte av bitterhet inför sitt eget misslyckande utan inför ett samhälle som låter det ske.
Det där lama konstaterandet: livet är orättvist. Ja, det är det. Människor föds med olika egenskaper, familjer, utseenden och så vidare. Det är inget vi kan förändra. Men vi kan förändra samhället för att jämna ut detta. Och denna insikt och vilja gror ur medvetenheten om orättvisorna som existerar. Många måste sitta på sin röv och sura ett tag innan de gör slag i saken och gör något åt skiten, många måste först bli bittra över sin situation. Det är sådant gnäll om orättvisor som leder till insikter om samhällsbygget och hur det bör förändras.
Jag hade i allra högsta grad kunnat vända samhällets nackdelar till min fördel med tanke på min relativt privilegierade bakgrund samt det faktum att jag har gott läshuvud. Jag hade kunnat köra på i något slags egorace, skita i alla andra och bara bry mig om mitt eget personliga lyckande som individ. Men jag gör inte detta, ty jag tror verkligen på min ide om att samhällsförändring är nödvändig och att det är något jag som människa faktiskt är skyldig att kämpa för. Folk som bara konstaterar att ”livet är orättvist” och tycker att man själv, personligen, ska göra det bästa utifrån de skeva samhälleliga förutsättningar som finns har jag inte särskilt mycket till övers för.
Barn som politiskt slagträ.
Sverigedemokraten Eddie Påfvelssons gjorde ju ett ganska omtalat uttalande om att rasblandning skulle vara något negativt. Eller, han kallar det ju inte rasblandning eftersom han ställer sig emot rasbegreppet utan menar istället att det är en fråga om kulturblandning. Och så var det ju den där lilla grejen med att han tycker att nationalsocialism är kärlek, men jag är mycket mer intresserad av att skriva om rasbladningen.
Man tar ifrån ett barn rätten att ha ett riktigt ursprung så att barnet kan känna en trygghet. På samma sätt som man ska ha en mamma och en pappa så ska man ha en historia. Men jag gillar inte rasbegreppet, utan jag syftar på människor från olika världsdelar, säger han.
Det jag tycker är intressant med detta är detta eviga behov folk har att förklara vad människor i allmänhet och barn i synnerhet behöver i sina liv. Det är klart att den kan verka förvirrande för vissa ungar att ha två eller tre olika kulturarv och nationaliteter att fundera på, istället för enbart en. Jag hade dock tyckt att det varit jätteroligt att ha en förälder från ett annat land. det ger en öppning till andra kulturer, tanketraditioner och språk. Nu är mina båda föräldrar svenska sedan många generationer, vilket duger gott det med, men jag kan inte komma ifrån att jag hade uppskattat om en av dem kom från ett annat land.
Sofia Capel skriver bra om detta. Hon har föräldrar från två olika länder och sedan växt upp i ett tredje, för att flytta till ett fjärde. Hon skriver om hur folk automatiskt antar att detta har varit en stor grej, liksom påverkat henne mer än vad ens bakgrund generellt påverkar en.
Det är väl klart att ens uppväxt och bakgrund påverkar en. Det gäller ju oavsett om man har fler eller färre en två föräldrar, inte lever med sina föräldrar, har två mammor eller två pappor eller har föräldrar från olika kulturer. Det kan säkert tillföra dåliga saker, som oro över att inte känna sig ”normal” (något som ju främst samhället för på en, snarare än hemförhållandena som sådana) men säkert även något bra. Jag fattar verkligen inte folks behov av att definiera exakt vilka förhållanden barn mår bäst under.
Barns behov och intressen används som ett politiskt slagträ, och det är såklart bekvämt eftersom de själva inte kan uttrycka sig, och om de gör det så tas de inte på allvar. Jag tror att de flesta barn mår bra bara de får kärlek, trygghet och uppmärksamhet i sina hem, utöver det tror jag inte att det finns några speciella konstellationer som är överlägsna andra. Däremot tror jag att många andra är väldigt fasta i uppfattningen att andra ska växa upp under samma förhållanden som de själva gjorde, speciellt om de växt upp under väldigt normativa förhållanden.
Sentimental.
Värmen och lukten just nu, den får mig att bli sentimental. Minnas gamla vårar och somrar och vad jag gjorde då och framförallt hur jag kände då. Jag är lite oroligt inför hemresan just därför, för jag är rädd att alla minnen ska intensifieras och komma åter med full kraft. Det finns så mycket som jag varit med om och som jag varit som jag inte orkar tänka på eller ta ställning till.
Just nu.
Uttömd.
Spenderat helgen med Emil som varit på besök från Sverige och sitter nu mest och räknar dagarna tills jag får återvända. Den åttonde Juli åker jag, så nu är det 41 dagar kvar.
Jag är stolt över mig själv att jag åkt hit, att jag vågat lämna den trygghet jag hade i Sverige. Jag ångrar det inte en sekund. Men jag känner mig så utmattad nu, så uttömd på lust och energi.
Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull.
För det mesta har jag tilltro till människor. Tänker att de är vettiga, att de flesta kan och vill förstå och göra världen till en bättre plats. Men så ibland så exponeras man inför den avgrundsdjupa och gränslösa idioti som finns ute i världen. Nej, jag menar inte folk som bara ”inte tycker som jag” utan människor som gå in med någon slags målsättning att aktivt motarbeta rörelser för likabehandling, komma med idiotiska argument som inte baserar sig i verkligheten och sedan känna sig förtryckta när man inte är intresserad av att ”diskutera” med dem. Fan vad tröttsamt det är, vad det tar på krafterna.
Nej, jag är inte intresserad av att diskutera med alla människor. Vissa personer ha jag så lite gemensamt med åsiktsmässigt att det inte är någon ide att prata, tyvärr. Så resonerar väl alla i någon grad? Varför ska man lägga energi på att samtala med någon som inte vill förstå, det förefaller ju bara meningslöst för båda parter.
När jag diskuterar vill jag att nivån ska hållas relativt hög, jag är inte intresserad av pajkastning, personangrepp och halmgubbar. Därför diskuterar jag helst inte med personer som jag inte tror att jag kan upprätthålla den nivån med. Det tycker jag är vettigt, ty jag ser absolut inget syfte med att ägna tid åt sådant och har i ärlighetens namn extremt svårt att förstå varför andra gör det.
Diskussion för diskussionens skull är bara ovettigt och oproduktivt. Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull. Jag är intresserad av att lägga min intellektuella energi där det spelar roll, där jag kan lära något av någon eller där någon annan kan lära av mig. Man behöver inte tycka lika, men man ska åtminstone ha en ingångspunkt av att man vill lyssna på varandra och förstå varandra. Jag ser inget egenvärde i att människor säger saker bara för att det kan sägas, för att de får säga det. Jag ser inget egenvärde i att uttrycka min åsikt.
Detta är skälet till att jag sällan läser mansrättsaktivistbloggar, än mindre kommenterar i dem. Jag skriver om sådant först när jag anser det vara tillräckligt relevant som samhällsfenomen. Att en enskild person eller en mindre grupp tycker en skitpuckad grej gör mig inte bekymrad eller villig att ”ta debatten” med dem. De gör mig bara ledsen och grinig att göra det, och det är nog inget som gör det lättare för mig att få igenom vad jag vill.
En jävligt oviktig klassfråga.
Såg på Agenda med Gustav Fridolin som medverkande idag, där det diskuterades miljöskatt. Fridolin tog upp detta att flyg väldigt ofta är otroligt subventionerat, till skillnad från annan och mer miljövänliga fortskaffningsmedel, och menade såklart att vi måste ha skattesatser som gynnar miljövänligt leverne.
Och sedan den eviga responsen på detta: ”så du menar att det ska bli dyrare att flyga? Stackars alla barnfamiljer när de ska på Thailandssemester!”. Herregud, hur kan man ens vräka ur sig en sån sak? Fridolin var väldigt tydlig med att man ska bygga upp ett system för ett miljövänligare samhälle som inte gör det svårare för de personer med de minsta marginalerna. Som respons på detta så säger programledaren att dessa barnfamiljer som åker till Thailand tillhör denna grupp. Ursäkta mig, men det gör dem inte. Hur fast är man inte i sitt medelklassperspektiv om man ser barnfamiljer som har råd att åka till Thailand som någon slags representant för hushåll med små marginaler. Det är klart att det finns Thailandresenärer som tillhör denna grupp, men det är knappast representativt.
Sedan säger programledaren att Fridolin vill göra det till en klassfråga att åka till Thailand. Fattar ni det? En klassfråga! Herregud människa, det är redan en klassfråga. Och ja, jag tycker fan att det är helt okej att det är en klassfråga att åka till Thailand. Det är klart jag önskar att ingenting i hela världen var en klassfråga, men i förhållande till alla andra saker som människor vägras tillträde till på grund av sin klasstillhörighet så tycker jag att semester i Thailand är en av de minst akuta.
Om man nu tänker sig att man slutar gynna miljöfarlig trafik och börjar subventionera miljövänlig trafik, såsom tåg och kollektivtrafik, istället. Det är väl rimligare att man prioriterar att människor kan ta sig till skola eller jobb eller hälsa på familj och vänner i landet än att de ska kunna semestra i Thailand. Att kollektivtrafik är en klassfråga är en jävla skam, att semester i Thailand är det är på sin höjd en tråkig omständighet för ett antal hushåll som ligger i gränslandet.
Det är ju skitbra att man har börjat tala om klass mer och mer i den offentliga debatten, jag tycker verkligen det är viktigt och en positiv utveckling. Men det blir bara fånigt när man tar upp saker som att Thailandsresor blir dyrare som ett exempel på klassförtryck.
Tak.
Dessa personer förtjänar inte min repekt eller tid.
Det är klart att de som säger sig ingå i en rörelse också till viss del står som symbol och representant för denna rörelse. Du kan inte bara kalla dig feminist utan att det betyder något, och även om folk har olika åsikter inom rörelsen så binds vi såklart samman av likheter. Vem som helst kan inte erkännas som feminist, det är mer än ett ord. Det är även så att medlemmar i en rörelse måste ta ett visst ansvar för rörelsens historia. Om något inte fungerat eller gått fel så bör man ta ställning till detta. Man kan inte bara svära sig fri, ty man ingår av egen vilja i ett kollektiv som står för en massa olika saker.
Jag har absolut inget emot iden om ett kollektivt ansvar inom olika rörelser. Jag anser själv att man om man kallar sig främlingsfientlig, kristen eller mansrättsaktivist får ett automatiskt ansvar att ta avstånd från de inom gruppen florerande idéer som man inte sympatiserar med alternativt stå till svars för dem. Man kan inte bara säga ”men det sa inte jag” om det finns visst tankegods som är vanligt förekommande, ty i så fall så låter man ändå dessa åsikter florera, även om man inte personligen uttrycker dem. Det är dock ett tydligt sätt att ta ställning för vissa idéer att varken ta avstånd från dem men fortfarande betrakta sig som en del av rörelsen eller lämna rörelsen.
Däremot blir det tröttsamt när man åläggs att göra avbön varje gång man öppnar munnen för att tala om feminism, speciellt då man ska göra avbön för åsikter inte ens hälften av alla feminister står för. Det är inget anat än en halmgubbe, något som tas upp igen och igen och som feminister förväntas ta ställning emot fast det liksom aldrig har varit allmänna åsikter bland feminister och absolut inte är det idag.
Jag kan tänka mig att ta avstånd från vanligt förekommande feministiska uttalanden och idéer jag inte ställer mig bakom, vilket jag också gör. Jag brukar även förtydliga att jag inte tycker saker som det annars ligger nära till hands att tro att jag tycker. Däremot orkar jag inte ta avstånd från något som inte är en stor del i rörelsen och som jag aldrig gjort sken av att hålla med om. Konfrontera mig med vad jag säger istället, de resonemang jag faktiskt för. Och om du undrar var jag står i vissa frågor; fråga trevligt. Attackera mig inte med ”men ni feminister tycker ju såhär” utan att varken ha belägg för saken i sig eller ha anledning att tro att jag håller med.
Ett grundläggande krav på att jag ska bevärdiga mig med att ta någons argument på allvar är att hen har gjort i alla fall ett litet försök till att sätta sig in i ämnet i fråga. En person som anklagar mig för att hata män, tycka att män är djur och att vi ska ha mansskatt har uppenbarligen ingen koll på varken den feministiska diskursen i stort eller på mig som person, och detta trots att denna information är mycket lättillgänglig. En person som inte tar en argumentation med mig på tillräckligt stort allvar för att göra en snabb sökning men fortfarande vill spy ut sina åsikter, uppfattningar och ”argument” förtjänar inte min respekt eller tid, så enkelt är det.