Vita kränkta kvinnor.

På Twitter finns det ett (väldigt oaktivt) konto som heter ”vita kränkta kvinnor” som uppenbarligen är någon slags ironisk reaktion på facebook-gruppen ”vita kränkta män” som attackerar feminister och ironiserar över feminism genom att dra helt sinnessjuka paralleller till patriarkatet. Jag fick till exempel denna kommentar:

en vit cis hetero medelklass kvinna skriver nyfeministisk debattartikel i Aftonbladet. #avant-garde

Det är ju inte så att jag reagerar på att någon skriver såhär på twitter, men jag tycker att detta är en ganska vanlig inställning bland folk som ska försöka göra sig lustiga över feminismen.

Och tänkte typ såhär: ja, det är ju sant att jag ändå har det ganska bra eftersom jag är överordnad i en massa olika maktordningar, till exempel rörande etnicitet, sexualitet och klass. Detta är jag medveten om och försöker ta ansvar för i mitt handlande, både på ett personligt plan men också i mina politiska ståndpunkter. Det är jätteviktigt att man förstår vilka fördelar man har här i världen gentemot andra och tar ansvar för det.

Vissa människor försöker göra poäng av att många feministiska kvinnor inte alls är särskilt förtryckta, att det inte är så synd om oss. Alltså nej, det är inte synd om mig, för guds skull. Jag vet det. Jag har det verkligen förhållandevis bra och jag har inga problem med att erkänna det. Jag upplever det heller inte som provocerande att någon annan påpekar det, som vissa vita män tycks bli.

Och nej, feminism är väl inte så jävla radikalt, snarare en ganska självklar åsikt i mina ögon. Dock en åsikt jag innehar och är beredd att försvara. Att jag är feminist handlar inte om att nära någon slags självbild som radikal, jag önskar verkligen att feminismen vore en oprovocerade ideologi, men så är det ju faktiskt inte idag. Deppigt.

Bara för att man konstaterar att man är strukturellt underordnad i vissa sammanhang så betyder inte det att man tycker synd om sig själv eller har en så kallad offerkofta. Det finns en ide om att alla som påtalar problem och orättvisa de själva blir utsatta för grottar ner sig i sin offerroll, men så behöver inte alls vara fallet. Du kan vara medveten om något, belysa och bekämpa något, utan att för den sakens skull gå omkring och tycka synd om dig själv.

Måste man vara mest förtryckt i hela världen för att vara intresserad av att kämpa mot maktstrukturer och förtryck?

Antifeministargument.

Två grejer som alltid dyker upp när feminism diskuteras är dessa argument:

  1. Feminister tycker att män är djur. Detta var det Ireen von Wachenfeldt, före detta ordförande för Roks, en paraplyorganisation för kvinnojourer i Sverige, som sade i en intervju. Det skedde 2005, alltså för sju år sedan. Uttalandet möttes av stark kritik från den egna organisationen och en tredjedel av medlemsjourerna lämnade organisationen. Det föranledde också Ireen von Wachenfeldts avgång som ordförande. Säkert finns det även andra feminister som håller med men jag har aldrig träffat eller hört talas om någon. Att man sju år efter att detta inträffat, efter att en mängd feminister och feministiska organisationer tagit avstånd från uttalandet, efter att den som gjorde uttalandet har fått avgå som en följd av uttalandet fortfarande ta upp det varje gång man diskuterar feminism är fan absurt. Hur kan man fortfarande anse denna utsaga utgöra ett relevant argument emot feminism?
  2. Feminister vill ha mansskatt. Det har aldrig lagts fram något förslag på mansskatt. Det detta rörde sig om var att flera vänsterpartister, Gudrun Schyman inkluderad, lade fram en motion om att man skulle utreda mäns våld mot kvinnor och barn, alltså en effekt av patriarkatet, och beräkna vad kostnaderna för detta var på en nationell basis. Det fanns inget förslag om att mäns skatt ska höjas på grund av detta. Detta skedde 2004 och flera feminister har sedan dess offentligt uttalat sig emot mansskatten, som inte ens var föreslagen från första början. Ändå så är detta, åtta år senare, ett av antifeministernas primära argument för att föra feminismens diskriminering av män i bevis. Poängen är att detta inte var något existerande politiskt förslag, snarare en missuppfattning och möjligtvis en retorisk modell från vissa håll, men det har mig veterligen aldrig diskuterats införandet av en verklig mansskatt seriöst inom den feministiska rörelsen i Sverige.

Personer som tar upp dessa två exempel när de ska föra feminismens dålighet i bevis är ärligt talat inte värda att ta på allvar. Feminister har gång på gång tagit avstånd från dessa uttalanden och förslag, även i de fall där det inte ens har funnits något att ta avstånd från från början, och ändå kommer det upp så fort någon kallar sig feminist. Släpp det, för helvete.

Tack för stödet.

När jag publicerade artikeln igår så var jag verkligen orolig. Jag visste att den skulle väcka reaktioner, att det skulle komma en massa mansrättsaktivister och vara arga och sura, kalla mig lilla gumman och förklara för mig hur världen fungerar. Och så skedde ju, såklart. Men jag fick också en sån enorm jävla uppbackning.

Jag vill bara säga tack för det. Det betyder väldigt mycket att folk kommenterar, sprider, gillar och tar det jag skrev i försvar. Inte som att jag annars hade bytt åsikt, men det gör verkligen skillnad att inte känna att man står ensam. Sånt är jobbigt och tär, även om det ”bara” är elaka kommentarer på internet.

Debattartikel, ocuttad.

Här kommer alltså, som utlovat, hela debattartikeln innan den blev nedskuren ganska rejält. Håll tillgodo.

Som nätaktiv feminist så stöter man på alla möjliga typer som vill opponera sig mot det man gör. Ofta inte emot en specifik text eller slutsats, utan snarare emot det faktum att man driver en feministisk blogg och skriver feministiska texter. Män är minsann också förtryckta, upprepas in absurdum.

Jag håller med om att det finns problem som drabbar män för att de är män. Bland annat anses män ha större skyldighet att gå ut i krig, de tar oftare livet av sig, gör sämre ifrån sig i skolan och faller lättare in i brottslighet. Alla dessa saker är problem som drabbar män just för att de är män och är alltså misandri, den manliga motsvarigheten till misogyni.

Om någon väljer att ta tag i något av dessa problem och försöka göra något åt det är jag den sista att protestera. Jag har till och med gjort det själv genom att ifrågasätta machoidealet som jag tror ligger till grund för mycket av den sociala press som män känner. Jag, och många feminister med mig, tycker att dessa frågor är viktiga och skulle under inga omständigheter motarbeta någon som ville göra något för att lösa detta samhällsproblem.

Men man kan inte fokusera på allting samtidigt och för mig har det varit naturligt att fokusera på feminism. Alltså på vilka sätt kvinnor, och ibland även män, drabbas av de patriarkala strukturerna i vårt samhälle. Anledningen till det är att jag själv är kvinna och således har en naturlig inblick i hur detta förtryck slår. Jag vet, av naturliga skäl, ganska lite om hur det är att vara man i dagens samhälle. Jag har en väldigt begränsad möjlighet att på egen hand kunna förstå och analysera det strukturella förtryck som män utsätts för.

På samma sätt som jag försöker förstå rasism, klassförtryck och annat förtryck även fast jag själv inte är utsatt för det skulle jag gärna försöka förstå förtrycket av män. Problemet är att det är väldigt få som vill berätta om det. De flesta mansrättsaktivister fokuserar på att klaga på feminister för att vi inte tar upp deras problem åt dem. På att vi har valt att fokusera på en viss maktstruktur, ett specifikt förtryck, som råkar vara ett annat än vad de personligen tycker är viktigt.

Jag kan inte tala för alla feminister men personligen skulle jag aldrig klaga om någon startade en mansjour, mansseparatistiska kvällar på badhuset eller skrev en uppsats om sexismen mot män i tjejtidningar. Jag skulle snarare ta till mig budskapet med intresse, precis som jag gör med artiklar om rasism eller klassförtryck. Däremot tycker jag att det är tragiskt att något så viktigt som detta har kommit att bli en plattform för pajkastande mot feminister som gör sitt bästa för att befria samhället från det patriarkala förtrycket.

Tack men nej tack.

Åh. Jag känner att jag är på gång nu. Idag har jag nämligen fått mitt första mejl från ett tiggföretag som vill att jag ska göra reklam för deras produkt. Med ersättningen 300 riksdaler så skulle jag alltså länka deras hemsida. Det var ett reseföretag, alltså absolut ingenting som relaterar till innehållet i denna blogg.

Nåja. Jag har inget emot att annonsera här men absolut inte genom köpta länkar och absolut inte till en ersättning på 300 kronor. Det är fan ett skämmigt lågt anbud för att sänka min trovärdighet men ett köpt inlägg. Så alltså, tack men nej tack.

Erbjudanden om att gå på teater, föreläsningar, vernissager och så vidare får jag dock ibland och sånt tar jag tacksamt emot och skriver om. Lite svårt att närvara på sånt nu dock, eftersom jag bor i Belgien.

Tar avstånd från manshat.

Man ska tydligen ta avstånd från manshat som feminist. Även om det inte är ett stort problem bland feminister att de hatar män, även om jag själv inte sprider manshat, även om jag står upp emot manshat när det dyker upp och även om jag skriver om att det är problematiskt när feministisk analys skymmer sikten för problem män drabbas av räcker det tydligen inte. Så nu tar jag avstånd från manshat. Här kommer det:

Tydligare än såhär kan det väl inte bli? Men för att ändå förtydliga: jag hatar inte män, jag tycker inte att män är djur (i någon högre grad än kvinnor), jag tycker inte vi ska ha en speciell mansskatt, jag tycker inte att män är svin. Okej? Kan jag få fortsätta skriva om feminism nu?