Jag tror jag förstår nu.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det här med skuld och jag tror faktiskt att jag börjar förstå lite vad grejen är, varför jag hade så svårt att förstå hennes agerande.

Såhär. Den där skulden som så många kvinnor vittnar om. Jag har aldrig känt den. I alla fall inte rörande min åsikter. Jag har alltid varit en jävligt gapig person, en person som säger vad jag tycker och tänker och jag har aldrig någonsin skämts för det. Därför är det svårt för mig att begripa att det här kan vara något man behöver kämpa emot. Jag förstår det rent intellektuellt eftersom många vittnar om det, men jag har svårt att sätta mig in i det.

Jag hade så otroligt mycket dåligt samvete och ångest när jag var yngre, när jag försökte separera mig själv i bra och dålig, god och ond och när jag gjorde allt i min makt att aldrig visa, aldrig låta andra se det fula. Så mycket tid och energi som gick åt att förtrycka och förtränga och SKÄMMAS över alla sämre egenskaper för jag ville inte vara en dålig människa och dåliga kvaliteer innebar ju att jag var just det. Dålig. Konstant skam följde mig genom hela barndomen och tonåren och långt upp i mitt vuxna liv.
Sen insåg jag att jag är jag och att jag faktiskt är ganska ok precis som jag är. Jag tänker inte känna den där skammen igen. Även om andra tycker att jag borde det.

För mig har det tvärtom varit så att jag behövt tona ner mig. Jag har behövt lära mig att släppa fram andra, att lyssna och förstå. För mig har det aldrig handlat om skuld för den jag är utan bara om att bete sig vettigt mot andra. Jag har aldrig riskerat att falla tillbaks i skuld om jag ifrågasätter mitt eget agerande för jag har aldrig varit där.

Precis som en person som innan lidit av ätstörningar måste ta det mer försiktigt med bantning än andra så måste en person som innan känt en massa skuld inför sin person vara mer försiktig när det kommer till självkritik och förändring. Man måste först acceptera sig själv som man är innan man kan gå vidare.

Jag menar inte att jag har kommit ”längre” i detta på något sätt, det jag menar är att jag aldrig någonsin har skämts för dessa drag som jag och Lady Dahmer i ganska stor utsträckning delar. Det gör att jag har svårt att förstå att man skulle kunna göra det. För mig handlar det absolut inte om att någon ska skämmas, det tycker jag inte att man ska göra alls. För att citera Kajsa Ekis Ekman:

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart.

Precis så är det. Skuld är inte på något vis konstruktivt och det är inget jag vill att någon ska känna, absolut inte. Jag förstår att jag tolkades så i det jag skrev och jag tror det beror på att jag inte tänkte på att detta är något man kan tänkas känna skuld inför.

Och på den grunden håller jag med om att man inte ska be om ursäkt. Man ska inte be om ursäkt för den man är. Man måste landa i sig själv och fullt ut acceptera sig själv innan man kan börja tänka på annat, helt enkelt. Det är bara det att jag aldrig behövt göra den här landningen.

Ideal.

När det talas om ideal så sägs det ibland att man ska bekämpa ideal som koncept istället för att byta ut ett ideal mot ett annat. Och jag tänker att det låter ju bra och fint i teorin men ärligt talat så tror jag aldrig att vi kommer lyckas bekämpa ideal som koncept. Jag tror att det ligger i människans natur att ständigt sträva efter något bättre, efter perfektion. Däremot tror jag att vi kan ha väldigt olika förhållanden till ideal.

Jag har en massa olika ideal. Dels ideal kring hur jag vill vara som människa rent moraliskt, jag har även intellektuella ideal, alltså att jag ständigt strävar efter mer intelligens och insikt. Jag har också ideal kring en mängd olika egenskaper, vissa som jag applicerar på mig själv och andra jag struntar i för att det kräver för mycket tid. Jag har också utseendeideal, en ide om hur jag helst vill se ut som jag strävar efter. Jag tycker inte att det är något konstigt med det, däremot är det viktigt att detta ideal är lika förankrat i verkligheten som mina andra ideal. Jag kan inte ha som ideal att vara skitsmal för jag har inte förutsättningarna för det. Det skulle inte passa min kropp, det skulle sätta för mycket annat av det jag värderar i skymundan.

Att bekämpa utseendeidealen helt ser jag som en ouppnåelig utopi, däremot känns det rimligt att vi skulle kunna jämställa dem med de andra ideal vi har för oss själva. Att det inte är viktigare att vara snygg än att vara till exempel smart, duktig på att rita och så vidare. Alltså, ingen vill väl vara bra på bara en grej ändå? Det suger ju att bara var snygg, lika mycket som det suger att bara vara smart eller snäll och inte ha några andra egenskaper man anser positiva.

I alla andra ideal vi har så anpassar vi det efter våra förutsättningar och så måste vi även göra med utseendeidealen. Man kan helt enkelt inte vara bäst på allt utan måste ha en realistisk syn. Men jag tror inte att det är någon ide att försöka krossa dem helt, det viktiga är att det finns pluralism och en strävan som är grundad i någon form av verklighet, inte i grundlöst önskedrömmande om den perfekta människan.

Lämna den peppiga entreprenörsbubblan, Blondinbella.

I Blondinbellas peppiga entreprenörsbubbla är alla kvinnor som har något negativt att säga om henne bara bittra. Bittra för att de inte har lika mycket pengar, lika bra liv, lika snygga kläder och kanske framförallt; lika bra självkänsla. Självkänsla bra nog att ”våga” kasta kläderna på omslaget till sin egen tidning. Visserligen ganska tillfixad, uppiffad och sexig, men ändock. Nåja, jag spekulerar ju bara i hur kvinnan resonerar men faktum är att hon anklagar en kritiker till hennes ”Size me”-kampanj för att vara bitter när hon i själva verket levererat högst relevant kritik som dessutom delas av många många men henne.

Blondinbella tycker att kvinnor ska stötta varandra och det kan jag hålla med om. Men sen när betyder stötta varandra att alla sak ställa upp på den linje som Blondinbella har bestämt sig för att köra? Blondinbella kör gärna feministkortet, eller girlpower som hon väljer att kalla det, när folk inte ställer upp på hennes agenda. Men själv kritiserar hon andra kvinnor till höger och vänster.

Och hon verkar liksom lite beklämd. Lite ledsen över att ”vi” kvinnor aldrig kan ställa upp för varandra utan alltid ska hacka ner på varandra. För det är ju så vi är, vi kvinnor. En stor skock höns som inget annat gör än att hacka på varandra, trampa varandra på tårna och skrika åt varandra.

Linda borde tydligen ha läst texten om kampanjen. Alltså, texten om kampanjen är bra och tänkvärd och jag tycker att hon lägger fokus på rätt saker i den. Men om man skriver en text och sedan kastar kläderna, då kan man ge sig fan på att det senare kommer står i centrum. Och då an man inte säga ”du borde läst texten istället” utan då måste text och bild samverka, sprida samma budskap, eller så skiter man i bilden. Det är orimligt att förvänta sig att folk ska se bilden och sedan skita i att analysera den. Och detta vet Blondinbella. Hon är inte puckad, hon visste precis vad hon gjorde när hon kastade kläderna, hon visste precis vilken uppmärksamhet det skulle få. Vidare kan hon inte hävda att utviket och texten ska ses som två separata saker, det var alldeles uppenbart två delar av samma kampanj.

Att säga att någon är bitter när hon kritiserar ett tilltag man gjort är bara så fel och verkligen verkligen inget som stödjer kvinnosaken. Som kvinna måste man kunna kritisera andra kvinnor utan att få tjafs om bitterhet och avundsjuka uppkört i ansiktet. Bara för att jag råkar tillhöra en grupp som är förtryckt i samhället så behöver jag inte hålla med precis allt som alla andra personer från denna grupp säger. Det är orimligt. Det är totalt jävla åt helvete.

Dessutom ligger det i allra högsta grad i mitt intresse att typiska kvinnofrågor sköts på ett bra sätt. Därför är den interna kritiken så viktig, för jag bryr mig verkligen om en kampanj mot sjuka ideal slår väl ut eller inte. Det är inte en fråga om att jag vill klanka ner på någon och jag hade absolut inte tvekat med att hylla tilltaget om jag tyckte det var bra. Det handlar om att jag verkligen verkligen vill att det ska funka, jag vill att det ska bli bra.

Om Blondinbella vill ha samarbete kvinnor emellan så borde hon läsa vad alla vi som sagt att kampanjen är hedervärd men har brister har att säga. Hon borde ringa folk som verkar vara duktiga på det här med ideal och kvinnofrågor och be om råd. Inte bara ”köra sin grej” och sedan förvänta sig att få uppbackning från varje hörn för att det är en ”bra grej”. Men icke! Hon går väl på ”magkänsla” för att sedan hoppas att alla andra ska tycka att hennes tilltag åtminstone är tillräckligt gulligt för att de ske ge henne g för att hon försökte.

Det finns inget demokratiskt med skönhetsoperationer.

Ett argument som ofta hörs när man diskuterar plastikkirurgi är att det skulle ligga någon slags rättvisa i att även den som fötts ful kan bli vacker. För det första är det djupt tragiskt att det ses som en lösning på problemet med utseendefixering att fixa till alla fula istället för att chilla lite på hur mycket man läser in i utseendet, men framförallt så ser jag absolut inte hur ett sånt system skulle kunna ses som rättvist. Det gör ju bara utseende till ännu mer av en klassfråga än vad det redan är och det är väl inte rättvist. Det gör ju bara att ytterligare en kvalitet som anses viktig kan köpas för pengar.

Jag ser inte fram emot ett samhälle där allt kan köpas för pengar. Jag tänker att i ett välbalanserat samhälle så finns det gränser för vad man kan anskaffa sig med ett specifikt medel.

Idag kostar det ganska många tusen att fixa brösten.Vidare så kräver många operationer att man inte utför ansträngande fysisk arbete strax efter operationen. Det är ingenting som alla kan göra, absolut inte. Lika lite som alla kan lägga tusentals kronor på kläder, krämer och smink. Det är inte en utjämnande faktor, det är bara ytterligare en sak som överklassen kommer kunna köpa sig till. De som inte har mycket pengar kommer inte att kunna ta del av denna ”fördel” eller kommer behöva prioritera bort en massa andra saker för att kunna göra det.

Så försök inte att framställa operationer som något slags demokratiskt under tack.

Skönhetsbubblan.

Kollade klart på Skönhetsbubblan igår, alltså sista delen som handlade om de som jobbar med skönhet. Intressant onekligen eftersom fokuset nästan alltid uteslutande ligger på personerna som gör ingrepp, vilket är ganska beklämmande. I alla fall så är det en plastikkirurg som intervjuas lite extra mycket, och han är så otroligt slemmig att jag blir helt till mig. Finns sådana människor, vill jag tänka. Jag fattar det inte.

Han kör i alla fall hela registret av förklaringar och ursäkter så jag tänkte att jag skulle bemöta några:

  1. Hur vet vi att jag inte räddar liv? Här menar han typ att utseende faktiskt är skitviktigt för många och att han lika gärna kan rädda liv som någon annan läkare. Jaja, det kan väl hända att det finns någon patient som var när självmord om hen inte fått näsan fixad, men det känns som en mer adekvat behandling med psykiatrisk vård i den hypotetiska situationen. Och man kan ju alltid spekulera i vem som räddar liv och inte, men med det resonemanget blir ju ingen handling någonsin bättre än den andra. Alltså ursäkta, men det är viktigare att bota folk från cancer än att fixa deras näsor, allt annat är bara ändlös relativism.
  2. Verkligheten ser ut såhär, det finns inget jag kan göra åt det. Ingen har sagt att du ska viga ditt liv åt att stoppa skönhetsidealen. Men du profiterar ju faktiskt på dessa ideal, du tjänar pengar på det. Gör man det står man inte fri från skuld, hur mycket man än försöker. Det är väl inget konstigt att anses ha ansvar i något som man bidrar till och tjänar pengar på?
  3. Vackra människor blir bättre bemötta i yrkes- och kärleksliv, jag gör dessa människor lyckligare. Det må vara sant, men det fråntar inte det faktum att man genom fler operationer höjer ribban mer och mer. Konstigt argument.

Detta gör mig så trött och ledsen, detta eviga ansvarsfrånsägande från de personer som faktiskt är det som tjänar pengar på detta. ”Jag ger bara folk vad folk vill ha” sägs det hela tiden och i slutänden blir det alltid konsumenten som får stå med hundhuvudet. Trots att det inte är konsumenten som marknadsfört det, möjliggjort det eller tjänat pengar på det. Industrin står alltid fri från skuld.

Tabu.

Läste Mogis blogg lite och hon har tydligen medverkat i ett program om folk som livnär sig på att jobba online. Såhär skriver hon om saken:

De pratar om människor som livnär sig genom att jobba online, mycket intressant då det fortfarande är otroligt tabu att man kan livnära sig genom ett jobb som är online.

Alltså, ordet ”tabu”. Satan vad folk överanvänder det ibland. Kan ni snälla ta och chilla ner lite för jag kan absolut inte se att det finns något tabu kring onlinejobb. Tabu, det är ju sådana saker man inte får prata om. Sedan när får man inte prata om onlinejobb? Skulle det vara något fult med det? Det har jag otroligt svårt att se.

Vad som däremot är lite tabu, och det på goda grunder, är att säga att man jobbar ”otroligt hårt” när man i själva verket driver en blogg. Menar inte att säga att det är fult att tjäna pengar på bloggen, men ett särskilt hårt jobb är det inte.

Feministisk rövslickartävling.

Tänker på detta med att ”det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” och att det ses som osolidariskt om man kritiserar andra kvinnor. Ja, det är sjukt tröttsamt med brudar som sätter någon slags prestige i att trycka ner andra på typiskt misogyna sätt, typ anklaga dem för att vara slampiga eller på olika sätt ”för mycket” men måste måste ju för helvete kunna tycka att en kvinna beter sig fel eller att en kampanj träffar fel utan att anses vara en dålig feminist för det. Eller ska feminism bara vara någon slags rövslickartävling där den som har det mest hyllande sättet gentemot andra kvinnor är den som vinner. Det har jag ingen lust att vara med i.