Gå till jobbet och dö.

Om du har missat radiodokumentärserien i tre delar som kallas Kluvet land så tycker jag att det är läge att lyssna nu. Jag lyssnade på den om dödsfall på arbetet för några dagar sedan, Gå till jobbet och dö, som går att höra här.

När man diskuterar dödsfall på arbetet så blir det lätt polariserat; några säger att man ska ha nolltolerans medan andra tycker att man aldrig kan försäkra sig mot dödsfall i yrkeslivet. Det är sant att vi knappast kommer kunna få bort dödsfallen helt, men idag dör en person i veckan på (och, får man anta, på grund av) sitt arbete.

Nåja, det intressanta är ju inte bara att olyckorna sker utan varför. I programmet så beskrivs det att det har att göra med bristande säkerhetsrutiner på grund av ett pressat tidschema. Killen programmet handlar om dog för att han blev överkörd av tåget när de jobbade på rälsen på dagtid och inte kunde få till tider fria från tågtrafik för att utföra sitt arbete. Vidare hade de behövt jobba på dagtid för att tiden fram till att projektet skulle slutföras var för knapp.

Kontentan är att arbetare får ta smällen för att företag och politiker ständigt pressar ner kostnader och tidsramar. Det är inte en märklig slutsats att anta att det om ofta blir lidande i slutänden är den typen av säkerhetsrutiner som inte alltid tycks behövas, men som såklart kan vara avgörande ibland. Det blir väl också enkelt att ignorera vikten av dessa när man ständigt tummar på dem utan att något sker. Vidare blir situationen etter värre när fler och fler får osäkra anställningar, vilket som känt gör det svårare att som kollektiv ställa krav.

Man kan tycka att 50 människoliv inte är så mycket när det kommer till att beskriva ett samhällsproblem, och i många fall skulle jag kunna hålla med om det. Men om man ser det i kontexten av att vissa gör vinst på att folk längre ner i kedjan utsätter sig för risker och att det sker ett systematiskt nedpressande av marginalerna så kommer saken i ett annat ljus. Det handlar om att vissa människor skor sig på andra bekostnad, inte om att några bara råkar ha otur.

Generation egoboost.

Jag blev tipsad av Alice om denna ganska långa text i Dn som handlar om ”generation jag” eller ”den narcissistiska generationen” som jag tycker är väl värd att läsa. Den sätter fingret på många av mina egna tankar kring dagens ungdom. Jag är ju själv 20 och skulle säga att jag är född ganska precis före den generation som verkligen har bombarderats av tjat om ”unga tjejer”, entreprenörskap, personliga varumärken och sociala medier under hela sin uppväxt.

Detta med det personliga varumärkesbyggandet är ju en komponent i vår samtid. Det är inte direkt någon hemlighet att fokuset på den egna personen ökat markant och att det också uppmuntra si en otroligt hög grad av typiska tonårsförebilder, såsom Blondinbella. Väldigt mycket handlar om att sätta sig själv i fokus, tänka på sig själv i första hand och så vidare. Det finns också en kultur av att man ska tro på sig själv, som säkert är bra om den appliceras rätt men tvärtom blir skadlig om man har en ide om sin egen förträfflighet oavsett handlingar, och att den ska belönas.

Tonåringar generellt är egocentrerade, tycker alltid att de har rätt samtidigt som de har låg självkänsla och en stor ängslighet över att passa in och bli uppskattade. Denna kombination av egenskaper påminner lite om narcissism men är inga konstigheter eftersom i princip alla tonåringar går igenom denna fas. Fast när den uppmuntras under tiden av alla i deras omgivning så kan man nog komma att fastna i det, aldrig växa ur detta infantila stadium av delvis oförmåga att ta kritik, delvis ångest över sina egna tillkortakommanden.

Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

Detta är något jag verklige känner igen från vår tids förebilder. Man kör ständigt på denna ”det är du värd”-grej. Jag tycker det kan vara positivt ibland, att ställa krav, till exempel i relationer. Men det uppstår ett problem när kraven inte är förankrade i verkligheten. Givetvis ska skolan hjälpa en till bättre betyg men det kan ju inte komma utan ansträngning.

Kanske omedvetet, men en perfekt illustration av vad narcissism handlar om. Källa.

Jag tycker också att ett visst ifrågasättande av auktoriteter är positivt, men när det övergår till att bli en av huvudsakerna i lärarnas schema så går det får långt. Många verkar idag se skolan inte som en plats där man ska få ett ramverk för att lära sig saker utan som en plats man går till för att bli betygsatt för det man redan kan, en bild som säkert stämmer i vissa fall, sorgligt nog.

Jag tycker även att det som skrivs om olika typer av självkänsla är extremt relevant idag:

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt and­ra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Det är väl detta jag i hög utsträckning har velat komma åt när jag kritiserat självhjälps- och egoboostkulturen. Att ha bra självkänsla innebär inte att man tycker sig vara ofelbar, det handlar om att se sitt värde som person utöver ständig bekräftelse. Har man bra självkänsla ska man vara kapabel att se sin egen person och sina egna brister. Tyvärr så antas ofta personer som i själva verket mest bara är världsfrånvända i sitt sätt att betrakta sig själva ha bra självkänsla eftersom de hyllar sig själv, eller ”boostar” sig själva. Det stora problemet är dock att man blir mer villig att använda andra människor som medel och inte har problem med att såra andra för att ta sig dit man vill, vilket är en extremt otrevlig egenskap som jag inte vill att många människor i samhället ska inneha.

Vad jag vill säga är att vi måste börja formulera idéer om vad för slags självkänsla och självförtroende vi vill lära våra barn att ha och hur det ska gå till. Att utan problematisering ständigt sätta egot i fokus som vi gör idag är inte positivt.

Jämlikhet och demokrati.

När demokrati diskuteras ur ett liberalt perspektiv så sätter man ett stort fokus på friheter. Man har yttrandefrihet, föreningsfrihet, tryckfrihet, alla ska rösta och alla röster räknas lika. Detta är absolut skitviktiga grundpelare i en fungerande demokrati, men jag ifrågasätter om det verkligen räcker för att man ska kunna tala om något slags lika inflytande.

Förmågan att göra sig hörd i och förstå den offentliga debatten beror på en mängd olika saker. Först och främst handlar det om tid; tid att läsa, sätta sig in, skriva, diskutera, engagera sig politiskt och så vidare. Har man inte den här tiden så blir det svårt att sätta press på politiker, det är även svårt att göra ett övervägt beslut. I länder där det finns ett stort prekariat; människor som kanske saknar bostad, fast jobb eller som måste jobba mer än heltid för att få ekonomin att gå runt så blir det såklart svårt för dessa människor att uttrycka sig i samhällsdebatten. De har annat att tänka på.

Sedan handlar det också om kunskap. I det politiska samtalet används termer som inte alla förstår, det vänds och vrids på statistik och det kan vara svårt att avgöra vem som är värd att tro på och inte. Vissa vet till exempel inte hur beslutsfattande går till i sitt eget land, en sådan ordning är ett hot mot en välfungerande demokrati.

I ett samhälle där kunskap och tid är en klassfråga så blir det automatiskt så att de högre samhällsklasserna har större möjligheter att påverka debatten i förhållande till antal. De är mer kapitalstarka vilket gör att de kan avlöna lobbyister i högre grad, de har i regel mindre slitsamma jobb där det kanske ingår som en arbetsuppgift att hålla koll på samhällsdebatten.

Om man har ett djupt ojämlikt samhälle spelar de demokratiska friheter vi har en mindre roll för alla har ändå inte den praktiska möjligheten att uttrycka sig och förstå, även om den finns ”på pappret”. I realiteten är det de praktiska möjligheterna som spelar roll, därför måste demokratiska friheter kombineras med en samhällsordning där människors praktiska möjligheter ligger nära varandra för att det ska vara något värt och inte bara ord på ett papper.

Varumärkeshyllande.

Människor som är varumärkeslojala skrämmer mig. Speciellt vanligt när det kommer till smartphones är det att människor har en ide om vilket varumärke som är överlägset och ständigt promotar det, lite av den nya Mac eller Windows när det kommer till datorer. Varför varför är man intresserad av att gå omkring och göra reklam för ett varumärke? Alltså, jag förstår ju om man gör reklam för en produkt man tycker är bra, speciellt om det råkar vara en typ av produkt många köper, men denna varumärkesfixering, den förefaller mig fullständigt obegriplig.

Hoppas man att varumärkets glans ska spegla av sig på en själv lite när man hyllar det och identifierar sig med det? Det är i alla fall den förklaring jag kan finna på det hela.

Lite klagande.

Åh, denna dag har varit gräl och åter gräl. Är trött och sjuk och riktigt opeppad på allt just nu.

Har i övrigt ägnat dagen åt att kolla på partiledardebatten i Agenda och funderat över en grej som Stefan Löven snackade om, nämligen detta att man skulle ha något slags skolkontrakt för vuxna utan fullgjord gymnasieutbildning. Är det bara jag som missförstått detta? Det innebär ju i så fall att skolplikten utökas till även gymnasium, något som jag dels tycker är dåligt rent principiellt och dels inte tror kommer lösa problemet att många inte fullgör gymnasieutbildning fast de kanske kommer vilja plugga vidare.

Nåja, om någon vet om detta stämmer så skriv gärna och hänvisa till någon slags källa. Hittade inget när jag sökte på det nämligen.

Livsfilosofier.

Blondinbella filosoferar lite om livet. Hon frågar sig; finns det en utstakad bana i livet där allt är förutbestämt eller är det upp till mig vad jag vill göra av min situation.

Jag är lite delad när det kommer till ödet eller att man styr sitt egen framtid. Någonstans känns det ändå mer logiskt såklart att jag själv har kontroll över allt som händer mig och att jag själv styr mitt liv. Men jag kan inte låta bli ibland att bara släppa på kontrollen och tänka ”äh det ordnar sig, det finns en mening med allt som sker”. Eller så kanske det är en blandning av båda två. Tänk om det finns en utstakad bana alltså ödet men att vi själva får göra det bästa av situationerna som sker?

Jadu Bella, det kan man ju fråga sig. Men du behöver väl kanske inte riktigt gå så långt som att säga att allt är förutbestämt och att man därför helt kan släppa kontrollen men nog finns det faktorer utom oss själva som påverkar våra liv. Jag vet inte om jag skulle kalla det ödet, snarare typ klassklyftor, fördomar, samhällsstrukturer, var man föds och så vidare.

Det är såklart lockande för en lyckad person att tänka att man är sin egen lyckas smed. Jag förringar inte att Blondinbella är smart och har driv, men det behövs så mycket mer av den varan om man inte föds in i en stabil familj där det finns pengar, trygghet, stöd, kunskap och så vidare. Ännu bättre om man föds i ett land med en stabil politisk situation. Jag vet inte om jag skulle kalla detta för ”ödet”, snarare omständigheter som formar våra liv. Men om man ser allt förutom sitt eget ”driv” som ”ödet” så tja, då är det nog ödet som spelar mest roll tror jag. Även om man kan påverka sin situation så spelar omständigheterna extremt stor roll för var man kan komma och också för ens egen drivkraft.

Blondinbella skriver vidare:

Om det är något som jag ändå har kommit fram till under mina 21 år så är det att framtiden är ljus. Livet vill oss inget elakt. […] Allt jobbigt som händer, jobbiga besked eller när saker som inte går som man vill – ja man får helt enkelt göra det bästa av situationen och fråga sig själv vad man kan lära sig av det som hände. Så länge man är sin egen bästa vän, litar på sig själv, sätter gränser och vågar drömma så går det så småningom väldigt bra.

Och alltså. Jag unnar verkligen Blondinbella att ha denna positiva livssyn. Fan vad härligt att gå omkring och tänka att allt som sker kan tillföra något gott i livet. Men tja… det blir en aning löjeväckande.