Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.
Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.
Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.
Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.
Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.