Fanny Åström

Häromdagen blev det känt att Northvoltfabriken köps upp av ett Amerikanskt företag vid namn Lyten. I en ledare i DN slås fast att det är det bästa möjliga scenariot givet omständigheterna.

”Det är särskilt viktigt med tanke på att kinesiska bolag producerade tre fjärdedelar av världens elbilsbatterier förra året. Det har blivit en av världens mest strategiska produkter – med stor betydelse för framtidens transporter, energisystem och försvarsteknik. Därför är beroendet av Peking ett stort problem och en amerikansk start-up är en betydligt bättre ägare.”

Här konstateras att det är ett problem att vi är så dåliga på att tillverka en så strategiskt viktig produkt. För mig är det oklart varför det skulle vara så mycket bättre att vara beroende av USA, men så blir det väl om man har en världsbild där Kina står för allt dåligt i världen medan USA står för frihet, innovation osv.

Trots att Lyten är den bästa möjliga ägaren finns problem;

”Ett stort frågetecken handlar om hur det relativt lilla företaget – som endast har erfarenhet av testproduktion – ska lyckas med storskalig batteritillverkning”.

Visserligen saknar företaget erfarenhet av storskalig batteritillverkning, men de är åtminstone inte Kineser!

Fortsättningen är dock ännu intressantare:

”Ett ännu större handlar om hur man ska klara konkurrensen med den statsstödda kinesiska produktionen”.

Av någon anledning anses det viktigt att påpeka att den kinesiska batteriproduktionen är statsstödd. Jag antar att det handlar om att skapa bilden av att Kina liksom fuskar med de kapitalistiska spelreglerna genom att staten investerar i produktion som är strategiskt viktig.

För det första är ju detta något som såklart sker även i västvärlden – Northvolt har ju till exempel fått förmånliga lån eftersom staten gett ut gröna kreditgarantier (med andra ord garanterat att betala tillbaka stora delar av Northvolts lån, ett upplägg som av vad jag förstår gör att staten (=vi medborgare) står med den största delen av risken medan privata företag kan kamma hem eventuella vinster), vilket ju beror på att man anser att det är strategiskt viktigt att inte vara helt beroende av Kina i detta. Vad är det som gör att Kinas batteritillverkning är ”statsstödd” medan Europas taffliga försök inte är det?

Den stora frågan är egentligen varför det är dåligt att en stat stödjer produktionen av en strategiskt viktig produkt. För mig framstår det framförallt som en ideologisk fråga – i västvärlden ska vi minsann ha en fri marknad! Spela roll om det gör oss inkapabla att hantera framtidens utmaningar! Det allra viktigaste är att privata företag ska kunna tjäna riktigt mycket pengar på dem! För mig framstår det bara som ideologiska skygglappar som gör det omöjligt för oss att, likt Kina, möta framtiden.

Ibland ska ”mansrollen” lyftas fram som problem. Typ ”det är faktiskt inte så lätt för män att leva upp till mansrollen”. Det låter ofta som att ”mansrollen” och ”kvinnorollen” bara är två olika mallar med olika fördelar och nackdelar som passar olika individer olika bra. Med det här sättet att resonera blir både män och kvinnor förlorare i patriarkatet eftersom båda får sin frihet begränsad av de samhälleliga förväntningarna.

Men grejen med ”mansrollen” är att män inte alls straffas på samma sätt om de inte lever upp till den. Män utsätts helt enkelt inte för samma rigorösa sociala kontroll som kvinnor gör. Begreppet ”mansroll” kan med andra ord fylla funktionen att släta över det förtryck av specifikt kvinnor som sker i patriarkatet.

Under en tid har jag underhållit mig med att göra mig lustig över fenomenet HSP och mer specifikt instagramkontot orkidebarn. Många tycker det är roligt och andra finner det provocerande att jag gör mig lustig över människor som lider, vilket många som identifierar sig som HSP gör.

Det finns mycket man kan kritisera med begreppet HSP. En vanlig kritik är att mycket av det som hamnar under paraplyet HSP i själva verket kan vara tecken på NPF men att HSP-personernas (eller deras föräldrars) funkofobi gör att de gärna vill hitta en annan benämning för de problem de upplever. HSP är ju lite som att ta de positiva aspekterna av att ha en diagnos (att kunna kräva förståelse och anpassningar från sin omgivning) utan att behöva deala med de negativa aspekterna (att betraktas som ett freak). Jag tycker den här kritiken är delvis rimlig men jag tror inte att det vore en positiv utveckling om alla med HSP istället började tänka att de har en NPF-diagnos för att jag inte tror att alla eller ens merparten av de som definierar sig som HSP har det.

Jag tror att HSP-gruppen är en brokig skara som delvis består av människor med NPF, människor med traumaproblemtik, människor med depression eller utbrändhet och en massa människor som har någon typ av psykiskt lidande som inte skulle motivera en psykiatrisk diagnos. Det betyder inte att lidandet är oviktigt, frågan är om det bästa sättet att hantera det är att definiera sig som HSP (och i förlängningen köpa kurser av ”orkidebarn”). Jag tror att HSP som förklaringsmodell stänger in människor i en statisk ide om en ”personlighet” som särskiljer dem från andra, att det förfrämligar HSP-personen från människorna i dennes närhet.

På kontot orkidebarn kan man ofta läsa om hur svår kontakten med kollegor, släktingar, familj och vänner är för den högkänslige. Den högkänslige uppmanas till att ”sätta gränser” och ”prioritera sitt välmående”; det är som att hela världen vill den högkänslige ont med sin önskan om kontakt. Samtidigt lyfts den högkänsliges enorma sociala kompetens ständigt fram; de är bra på att ”läsa av rummet”, deras empatiska förmåga är hög, de känner ett stort socialt ansvar och så vidare. Den högkänslige går runt i ett universum befolkat av okänsliga grobianer som bara kräver och kräver. Jag tror att odlandet av en sådan självbild (som ju bygger på en viss bild av sin omgivning) skapar fler problem än det löser. Jag förstår att det kan vara skönt att tänka så kring personlighetsdrag man upplevt som besvärliga, men priset man betalar är att göra människorna som står en nära, som bryr sig om en och som söker kontakt med en till fiender. Man blir helt enkelt ensam, och ensamhet i en vidare bemärkelse är inte så jävla soft ens för någon som verkligen gillar att krypa upp i soffan med en kopp te och en god bok.

Som gravid kvinna ingår man i en tydligt definierad konsumentkategori. Man ska köpa försäkringar och kosttillskott och såklart en massa grejer till bebisen som ska komma. Ens kompisar ska anordna en baby shower och på den ska det finnas en massa pynt och ges massa presenter. Genom att köpa saker till bebisen ska man kanalisera sin förväntan. Man ska också ”ta hand om sig själv” på samma sätt som kvinnor alltid förväntas ta hand om sig – genom att smörja in sig med kräm och ”unna sig”. Man ska såklart fotograferas av en särskild gravidfotograf. Eftersom det man går igenom är det största och livet man bär är det värdefullaste finns det inga gränser på hur mycket det kan handlas. Det är så sorgligt att varje stor och betydelsefull livshändelse bara måste omgärdas av detta ständiga konsumerande. Det är som att om man inte ger efter för allt det där så har man liksom inte gjort det på riktigt.

Myten om kvinnan som visar sexuellt intresse för män för att få ut andra fördelar än rent njutningsmässiga/sexuella är stark. Kvinnor misstänks till exempel ofta för att försöka få ekonomiska, karriärmässiga och andra mer gåtfulla fördelar genom sitt ”erotiska kapital” (gåtfulla eftersom även män som har intet att erbjuda en kvinna ändå gärna betraktar sig som föremål för denna kvinnliga list). Mannens stora svaghet är ju som bekant att han saknar förmåga att hejda sig sexuellt och därför är det just där den listiga kvinnan angriper honom om hon vill tillskansa sig några slags fördelar, enligt myten.

Vad denna myt effektivt döljer är hur vanligt det är att män använder sina ekonomiska och yrkesmässiga privilegier för att skaffa sig sexuella fördelar, eller varför inte rättigheter, över kvinnor. Om vi kollar på till exempel ”kulturprofilen” (Jean-Claude Arnault, känd sen #metoo), som alldeles uppenbart använt sin status för att förgripa sig på kvinnor och komma undan med det, gång på gång. Eller rikingen Jeffrey Epstein som förmedlade tonårsflickor till sina rika kompisar i åratal. Dessa brott mot kvinnor hade inte varit möjliga utan den makt dessa män besatt. Eller varför inte se på prostitutionen, där män bokstavligen köper kvinnors kroppar. Här kan vi tala om män som använder sitt kapital för att komma åt kvinnors kroppar.

Faktum är att det i den verkliga världen är mycket ovanligt att kvinnor kan vinna några som helst fördelar på sitt erotiska kapital. Män däremot vinner mycket på idén om att kvinnor försöker vinna fördelar med sitt erotiska kapital. Denna myt är nämligen en del i misstänkliggörandet av kvinnliga offer för mäns sexuella våld, någonting som gör att det inte går att berätta om övergreppen man blivit utsatt för utan att misstänkliggöras per automatik. Det ligger också i sakens natur att kvinnans berättelse blir mer misstrodd ju mer makt och/eller pengar mannen har eftersom det då kan antas att hon på något sätt försöker vinna fördelar. Ett sätt att tvinga kvinnor till tystnad, med andra ord. Mycket praktiskt för männen.

Jag såg en dokumentär om den japanska filmskaparen Hayao Miyazaki (grundare av studio Ghibli, skapare av mästerverk såsom Spirited Away och Prinsessan Mononoke. Den som inte är bekant med hans verk bör åtgärda detta!) som finns på SVT. I dokumentären förekommer denna scen där Miyazaki ger uttryck för sin syn på naturen som jag tyckte sammanfattade något som kan vara svårt att uttrycka.

Naturen är det vi människor lever av. Men det betyder inte att naturen är ”god”, att vi bara gränslöst kan ta av naturen utan att respektera den. Om vi förlorar respekten för naturen och bara ser den som något vi kan exploatera för att fylla våra behov kommer det att straffa sig förr eller senare. Situationen vi lever i idag är konsekvensen av en sådan respektlös syn på naturen.

Ett mer fruktabart sätt att betrakta naturen är att se den som levande eller besjälad, som någonting med en egen vilja som vi måste respektera för att kunna leva tillsammans med naturen (vilket vi måste). Att naturen kan vara generös men också farlig för oss.

Ibland när det talas om människans oförmåga att agera inför klimatkrisen låter det ungefär att det är sådana ”människorna” är och det är allt. Eftersom det anses ligga i den mänskliga naturen att ignorera klimatkrisen finns det inte mycket vi kan göra åt saken.

Men vi är ju inte där vi är för att det är så ”människor” är utan för att det finns ett litet fåtal människor som tjänar ENORMT mycket pengar på just denna ignorans. Fossilindustrin har ju pumpat in så SJUKT mycket pengar i att vi inte ska tala om den gloabala uppvärmningen. Detta har format samtalet om klimatkrisen bra mycket mer än någon slags generell ”mänsklig natur”. Man kan alltså säga att det är i enlighet med kapitalismens natur att ignorera hot mot mänskligheten om erkännandet av dessa skulle gå emot det kapitalistiska systemet.

De goda nyheterna är att vi inte behöver acceptera att det är såhär. Människor klarar sig ju utan kapitalism.

Diskussionen om det fria valet dyker ofta upp i feministiska sammanhang.

Jag tror att detta har att göra med att den feministiska diskursen blivit alltmer liberal och fokuserad på enskilda kvinnors ”empowerment”. När feminismen betraktas som individuella kvinnors kamp att leva de liv de vill blir den enskilda kvinnans val (och möjligheten till det) relevant. Det blir logiskt att säga att t.ex. bröstimplantat (som innebär en stor medicinsk risk) eller att leva som hemmafru (som innebär ett minskat ekonomiskt självbestämmande) minsann inte alls behöver vara ett problem om kvinnan bara VALT det. Utgångspunkten är att den individuella kvinnan ska leva det liv hon valt och då är det taskigt att säga något om konsekvenserna av dessa val.

Som svar på detta kan man invända att valet inte är fritt, att det styrs av olika samhällsnormer och så vidare. Problemet är att det blir en sån rundgång, där samma trötta argument stöts och blöts istället för att diskutera faktiska samhällsproblem och möjliga lösningar. Många feministiska diskussioner fastnar i denna rundgång. Eftersom kvinnor utgör halva jordens befolkning är det såklart omöjligt att veta vad alla kvinnor önskar i livet och varför vilket gör sådana diskussioner fruktlösa. Det räcker ju med att en enskild kvinna hävdar att hon minsann tycker att det är värt risken för allvarlig sjukdom att få lite snyggare bröst eller att hennes hemmafruliv är värt risken det innebär att vara finansiellt beroende av en man för att man som feminist ska ”förlora” diskussionen.

Jag tror att feminismen behöver skaffa sig lite mer självförtroende i att faktiskt kunna säga något om hur saker och ting förhåller sig ”objektivt”. Vi måste kunna säga t.ex. att det är en dålig grej att massa kvinnor blir sjuka av sina bröstimplantat alldeles oavsett om dessa kvinnor VALT att fixa brösten eller inte. Vad spelar det för roll vad för skäl en kvinna kan ha? Hon borde ändå ha rätt till liv och hälsa och industrin som profiterar på att kvinnor väljer detta borde självklart regleras och granskas. Att strypsex blir vanligare är ett problem för att kvinnor drabbas av negativa konsekvenser på grund av detta och det gäller oavsett om kvinnor ”väljer” det eller ej. Att kvinnor inte deltar i arbetsmarknaden och därmed blir mindre finansiellt självständiga är ett problem alldeles oavsett om deras kille tvingat dem eller om de är lyckliga ”tradwifes”. Sådant som innebär att kvinnor utsätts för risker eller får minskat självbestämmande bör vara föremål för feministisk kritik.

När man diskuterar BDSM, kinks, strypsex och så vidare dyker ofta frågan om det verkligen finns kvinnor som vill detta upp. Jag tror att det är en återvändsgränd att ha det som utgångspunkt i dessa diskussioner. Det finns uppenbarligen kvinnor som av olika skäl vill det. Vad detta beror på kan man såklart teoretisera kring – är det patriarkal indoktrinering, vilja att vara till lags för manlig partner eller helt enkelt självdestruktivitet. Det finns många olika berättelser om varför vissa kvinnor dras till våld och förnedring i sexuella sammanhang. Jag tror inte att det är meningsfullt att diskutera vilka som ska ses som legitima och inte.

Problemet med att lägga för mycket fokus på kvinnans vilja och eventuella skäl för den är att mannens beslut och handlingar försvinner ur ekvationen. I slutänden är det ju mannen som väljer att utföra detta våld och han kan alltid välja att INTE göra det, oavsett om initiativet kommer från honom eller kvinnan han utsätter.

Hur man än vrider och vänder på det är det ju kvinnan som utsätts för riskerna. Det är hon som riskerar att få hjärnskador och till och med missta livet. Jag förstår inte varför mannen skulle komma undan med något sådant bara för att det skett i en sexuell kontext med ”samtycke”.

Jag tycker att åklagaren i fallet med 27-åringen som strypt sin flickvän till hjärtstopp uttrycker sig väl; ”Jag delar bedömningen att det är vanlig företeelse, men jag anser inte att ett beteenden som utgör risker för människors liv ska vara mer försvarligt på grund av det”. Att detta är en sexuell praktik som blir vanligare är inget skäl till att dessa risker ska accepteras, snarare är det ett skäl till att lyfta att den som väljer att utsätta någon för en sådan risk bär ansvar för konsekvenserna. I förlängningen handlar det ju om att kvinnor inte ska vara rättslösa i sexuella sammanhang.

Jag läser en artikel om en 27-årig man som blivit dömd för vållande till kroppsskada efter att ha utsatt sin flickvän för strypning under sex. Kvinnan har inte dött men däremot fått hjärtstopp och hjärnskador.

Mannens advokat argumenterar; ”Alla inblandade är överens om att det är en olycka. Det har aldrig varit hans mening att skada henne”. Jag skulle vilja hävda att det faktum att en sådan argumentation ens är möjlig att framföra säger något om hur samhället ser på vilka risker det är rimligt att kvinnor utsätts för i sexuella sammanhang.

När man diskuterar den här typen av frågor hamnar ofta fokus på kvinnan och vad hon ville och inte ville. Ibland låter det som att män är helt värnlösa offer för perversa kvinnors fantasier om att bli strypta och slagna och gud vet allt. ”Men hon var ju med på det”, ungefär som att det raderar ut hans ansvar. Det är ett sätt att slippa fundera så mycket på männens ansvar i frågan – genom fokuset på kvinnornas samtycke, lust och sexuella preferenser osynliggörs männen. För jag menar, en 27-åring vet ju att strypning innebär en risk för liv och hälsa. Det spelar ingen roll om flickvännen i fråga har bönat och bett om att bli strypt – att utsätta någon för den risken bör vara otänkbart.

Våld är våld är våld. Den som brukar våld mot en annan människa bär ansvar för de skador som åsamkas.