Jag har extremt svårt att känna medlidande med han som skrev att armhålehårsbruden såg ut som en fitta på tvären.

Jag fann en yngre motsvarighet till Marcus Birro när jag läste några gnälliga krönikor av Ronnie Sandahl och fastnade för denna om det så kallade drevet angående tjejen med den håriga armhålan i mello. Men inte handlar det om drevet mot henne som bedrevs på Facebook utan om drevet mot en man som skrev att hon såg ut som en ”fitta på tvären” i kommentarerna. Det cirkulerade ju en bild på vad han skrivit helt ocensurerad på internet, men all information var sådan som var offentlig. Han valde själv att skriva dessa saker under sitt eget namn.

Tydligen har arga personer ringt till hans jobb, fotbollsklubben där han är tränare och så vidare för att berätta om vad han skrivit. Han har, som jag förstått det, fått sluta på jobbet som tränare och klubben har lagt ut ett avståndstagande på hemsidan. Det är såklart otroligt pinsamt, både för honom själv och hans familj.

På ett sätt tycker jag såklart att det är fel, det rör sig om en privatperson som fått utstå ett otroligt lidande för detta. Å andra sidan kan jag verkligen känna att det är rätt, ty han deltog under sitt eget namn i ett drev mot en annan privatperson. Hon hade, till skillnad från honom, inte gjort något fel. Ja, han är också en person och det är säkerligen skitjobbigt för honom detta, men å andra sidan har han till stor del själv satt sig i situationen.

Jag tycker att det finns något bra i att man visar att drevet kan gå åt båda hållen, det gör det nämligen smärtsamt uppenbart vem som har rätt. Den här mannen har fått utstå det han fick utstå på grund av handlingar som drabbade en annan person, vilket han troligen var medveten om. Det enda som har skett är att människor ringt runt och berättat vad han har gjort, och för det har han fått utstå konsekvenser. Kvinnan med hår under armarna har däremot inte gjort någonting för att skada en annan person.

Och ja, alla sådana  här massuppslutningar kring en enskild person är såklart jobbiga för den drabbade och man kan väl alltid i någon mån ifrågasätta hur berättigat det egentligen är. Men jag måste säga att jag har extremt svårt att känna medlidande med han som skrev att armhålehårsbruden såg ut som en fitta på tvären.

Ingen borde få delta i den här skiten.

Tydligen (enligt DennisM och Kissie då) så har Hanna Widerstedt Aspergers syndrom. Kanske inte de bästa källorna i världen men jag skriver om det ändå, för jag tycker det är intressant detta att båda anser att en person med aspergers inte kan anses förmögen att fatta sina egna beslut eftersom hen lider av en sjukdom.

Är det verkligen OK att ta med en person med en sjukdom för att öka underhållningen och tjäna mer pengar, när personen skämmer ut sig själv inför hela landet..?

Jag håller med om att underhållning som Big Brother är ytterst tveksam ur ett etiskt perspektiv men aspergers är faktiskt inte någon sjukdom utan en funktionsnedsättning. En person med aspergers kan visst ta beslut rörande sitt eget liv.

Egentligen tycker jag inte att program som Big Brother ska göras alls, men om man nu måste så anser jag att man ska göra en helhetsbedömning av varje persons psykiska hälsa och förmåga att fatta välavvägda beslut kring sitt deltagande och som inte skulle passera gränsen för vad en människa kan tänkas vilja göra i rutan. Men det skulle aldrig fungera, för då skulle liksom hela programidén gå åt skogen.

När man castar till ett program som Big Brother så eftersöker man ju aktivt udda typer; gränslösa personer, personer med starka humörskiftningar, personer som kan tänkas komma himla dåligt överens med varandra och så vidare för hela programidén är att skapa drama och underhållning på andra människors bekostnad och sådant skapas när personer går över gränser, bryter ihop och så vidare och så vidare. Det är inte en olycklig bieffekt av programformatet utan dess själva syfte, allt är ju gjort för att maximera dramamängden. I det fallet är det säkert en merit att ha en personlighetsstörning.

Jag vet inte om deltagarna har någon skyldighet att berätta om psykiska hälsa och eventuella diagnoser. Jag kan tänka mig att det är så och att castarna till Big Brother faktiskt gnuggat händerna lite när de fått in en deltagare med aspergers i hopp om att de ska leda till extra drama och anledningar till förakt hos tittarna. Om det är så tycker jag att det är djupt oetiskt. Utöver det så tycker jag att alla ska bedömas på samma villkor, och en rimlig bedömning är i mitt tycke att ingen levande människa mår bra av att delta i ett program vars själva syfte är att skapa drama, så splitt och få människor att passera sina gränser.

Hon hade ett val.

Det har ju varit ett jävla rabalder kring den här tårtan föreställande en svart kvinna som man vis uppskärningen ”könsstympade” samtidigt som kvinnan skrek. Se videon nedan om du inte fattar, men den är ärligt talat ganska obehaglig.

Det som har blivit själva uppståndelsen är alltså att kulturminister Lena Adelshon Liljeroth deltagit i detta, skurit upp tårtan och skrattat samtidigt. Vissa tycker att detta är fruktansvärt osmakligt och att hon borde avgå eftersom det är rasistsikt, andra tycker att ”konsten är fri” och att kulturministern ska stödja det. Men om man ser till Liljeroths historia av att bestämma va som är konst och inte och till exempel förkasta konstfackexamensarbetet som var en film med en person som klottrade ner en tunnelbanevagn med motivationen att ”graffiti inte är konst” så har hon så att säga bränt sina broar som den fria och provocerande konstens försvarare.

Vissa verkar nära någon slags konspirationsteori om att hon har lurats in i en fälla där det blir fel hur hon är gör; om hon vägrat skära upp tårtan skulle hon anklagas för att vara kulturfientlig, nu när hon gjorde det är så är hon rasistisk. Men eftersom hon inte har haft några problem med att framstå som kulturfientlig innan när det rör sig om graffiti så är det ett otroligt tunt argument. Liljeroth hade all möjlighet i världen att tacka nej till att skära upp tårtan och motivera det med att en tårta föreställande en svart könsstympad kvinna inte är konst. Kanske hade hon anklagats för att vara kulturfientlig men lite så är det att vara minister, hur man än gör så tycker någon att det är fel. Faktum är fortfarande att hon hade ett val.

Vidare så behöver det inte innebära att man vill förbjuda eller inskränka utrymmet för en viss typ av konst bara för att man personligen inte uppskattar den. Man behöver inte stå och aktivt delta i ett verk och dessutom skratta bara för att man är kulturminister.

Det är skillnad på att önska en människa lidande och att vilja att staten ska infria detta.

I sak kan jag hålla med om att Breivik är jordens avskum och borde behandlas så. Jag skulle inte sörja om han dog, inte heller om han skadade sig riktigt riktigt illa. Jag kan inte säga att jag önskar honom ont, men jag kan absolut förstå att andra gör det och jag önskar honom i sanning ingen behaglig tillvaro. Men det är en skillnad på att önska en människa all världens lidande och att vilja att rättsstaten ska användas för att infria detta. Hur illa jag än hade velat en person hade jag inte velat att domstol, polisväsende eller liknande skulle användas för att verkställa detta.

Jag skulle aldrig vilja leva i ett samhälle där man åsidosätter den vanliga ordningen bara för att människor känner avsky för en människas, visserligen vedervärdiga, handlingar. Att använda sig av specialanpassade undantag på det viset är inte rättssäkert över huvud taget och inte värdigt en demokrati. Breivik ska givetvis dömas efter rådande lagstiftning precis som gäller för alla andra som begår vidriga handlingar. Om man sedan med dådet i åtanke väljer att införa en nya ordning så har jag inget emot det av princip, men att kräva undantag när känslorna blir för starka är att sätta rättsstatens spelregler åt sidan för att införa någon slags folkdomstol, och det är inte så jävla fräscht.

Djurvåld.

När min familj var här så var vi och promenerade längs kanalerna i Brygge. På strandkanten bevittnade vi en hanand som anföll en honand som dessutom var med sina barn på ett mycket brutalt sätt, liksom jagade henne och bet tag i hennes stjärtfjädrar trots att hon verkligen försökte komma loss. Han jagade henne varv efter varv och min familj och några andra turister stod och kollade på och verkade undra vad de skulle göra. Till slut kom det fram en äldre man och viftade bort hananden som då lade ner sitt angrepp.

Jag tycker att det är intressant hur jag och samtliga omkring mig reagerade med instinktivt obehag på att djuren gjorde varandra illa, samtidigt är det svårt att veta på vilket sätt man kan och bör ingripa. Det kan ju vara ännu mer traumatiserande med mänsklig inblandning, även om jag förvisso inte tror att gräsänder är ovana vid sådan.

Jag tänker mig att människor känner mer obehag inför att djur av samma art skadar varandra än att djur av olika art gör det och inför att människor skadar djur. Kanske tycks våldet bland likar vara mer onödigt än våld mellan arterna samt kanske även påminna mer om våld vi själva blivit utsatta för.

Antiprostitutionsreklam.

Kolla på hela denna video, den är verkligen så otroligt smart gjord att jag får rysningar av att se den.

Att på detta sätt först få något att framstå som något slags spex och sedan trycka på folk budskapet är ett otroligt smart sätt att skapa uppmärksamhet kring frågan. Älskar reaktionerna på åskådarna när syftet går upp för dem.

Jag tänker mig att många personer instinktivt trycker ifrån sig budskap de kan uppfatta som ”moraliserande” och därför tycker jag att det är så snyggt att fånga uppmärksamheten med något helt annat. När budskapet väl kommer går det liksom inte att trycka bort det, chockeffekten blir för stor.