Entusiasm.

Jag är inte en energisk person, i alla fall inte i mitt kroppsspråk. Jag kan vara energisk i mina åsikter och min argumentation, men jag är inte energisk i mitt sätt att umgås med andra människor rent socialt. Det är inte min grej helt enkelt. Ofta kan jag känna att andra människor vill att man ska vara väldigt reflekterande i sitt kroppsspråk och sin mimik, om någon berättar något ledsamt så ska jag inte bara visa medlidande i ord utan även i handling, men vad värre är att man också ska visa entusiasm inte bara i ord utan även i handling. Jag vet att detta är en normal del av det så kallade sociala spelet och jag förstår varför det är så men jag kan bli så förbannat trött på detta att ständigt behöva skriva ut min entusiasm med hela mitt varande.

Det var något som tröttade ut mig enormt under min första tid här i Belgien, detta att man alltid skulle vara så förbannat övertydlig i sin entusiasm inför än det ena och än det andra, vilket såklart var förståeligt med tanke på att alla var nya inför varandra och därmed nervösa inför vad alla andra tyckte. Jag är van vid att hänga med människor som tar mig på mitt ord, för det är sån jag är. Jag låtsas inte att jag tycker att en ide är skitbra om jag inte tycker det, jag är tydlig med att säga när jag verkligen vill att någon till exempel ska sova över och när jag kan tänka mig att upplåta sängplats om behovet är skriande och så vidare.

Jag kan bli så trött på personer som kräver att jag ska vara entusiastisk för att de själva ska våga ta plats eller tro på sina egna idéer och det är ändå något jag upplever som väldigt vanligt. Människor som kräver att andra ska delta i deras projekt med motivationen att de inte kan ta sig för det själva. Jag är inte intresserad av att delta i andra människors livsprojekt och jag avkräver inte heller andra personers stöd för mitt eget.

Det rör sig väl i grunden om någon slags dålig självkänsla detta att människor inte litar tillräckligt mycket på sin egen beslutsförmåga att på egen hand kunna känna entusiasm inför saker som de uppenbarligen vill ta sig för, för det är ju aldrig så att dessa personer vill ah ett projekt vilket som helst utan de är ju väldigt målinriktade i vad de försöker få med en på.

Fattar ni vad jag menar för personlighetstyper? Jag tycker i alla fall att det är sjukt jobbigt, mest för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag är så himla dålig på att fejka entusiasm, och även när jag är positivt inställd till något så har jag sällan sådär översvallande fantastiska känslor.

Etniska mönster.

Ett uttryck som är så jävla sär är detta: etniska mönster. Vad fan är det liksom? Har fått intrycket av att det åsyftar sådant som ovan, men etnicitet betyder ju folkgrupp och ”etniska mönster” kan således åsyfta vilka mönster som helst som är specifik för en sådan.

Men uttrycket handlar inte om en folkgrupp vilken som helsts specifika mönsteruttryck utan handlar om folkgrupper från typ ”Afrika” eller indianer det vill säga urfolk i länder som vi här i väst invarderat och plundrat. Endast dessa folkgruppers mönster ses som etniska och därmed är det även bara vissa folkgrupper som ses som just etniciteter, i alla fall kulturellt. Värt att fundera över, tycker jag.

Lästips.

Innan jag går och hämtar min familj så vill jag tipsa om de där artiklarna så ligger i min blogga-mapp men som jag inte hunnit skriva om.

  1. Denna om den borgerliga hyllningskören kring Stefan Löven.
  2. Den här krönikan om att Sverige har väldigt liten representation av äldre i det offentliga rummet. Jag tänkte på detta när jag var i Berlin där det var betydligt mycket vanligare med äldre på krogen och så vidare. Det är sorgligt att man så sällan ser gamla ute, och om det är så att Sverige är ovanligt dåliga på det hoppas jag att det är en ordning i förändring.
  3. Denna om hur mycket regeringens arbetslinje suger och att de arbetslösa borde får sova ut istället. Intressanta tankar om socialt utanförskap till följd av arbetslinjen.
  4. Denna om att näringslivet tycker att alla högskoleutbildningar ska leda till jobb. Intressant historisk genomgång av utbildningssystemet i Sverige. Den är för övrigt skriven  av Isobel Hadley-Kamptz som numera fått ”sparken” (i den mån man får sparken som frilans) från expressen, ett så jävla korkat beslut att sparka en så begåvad skribent!
  5. Det här inlägget av Hanna om att hitta sig själv. Lär kommentera mer utförligt senare.
  6. Denna krönika om Quick-fallet av Jan Guillou. Skönt att han har något vettigt att skriva om så man slipper störa sig på honom så sanslöst. Jag är verkligen fascinerad av det faktum att denna rättsröta håller på att uppdagas mitt inför våra ögon och tycker att alla borde följa fallet.
  7. Och så slutligen denna om hur skattesänkningarna har betalats med utförsäkringar och att personer står utan arbetslöshetsersättning, inte bara indirekt i form av prioriteringar utan direkt genom att täcka hålen i budgeten med överskottet från dessa försäkringar.

Det här var ju tyvärr skitmånga saker jag velat men inte pallat skriva om.

Och så ännu en ”slöseri med liv”-lista.

Jag tycker att ni ska läsa ”slöseri med liv”-listan som Lisa har skrivit. Den innehåll två punkter jag fann extra intressanta, nämligen Skitsnack och Prata om kärlek, gå in och läs resten av punkterna och motivationen här vettja.

Vissa reagerade på att jag angett att smörja in kroppen och ansiktet i min egen lista och menar att detta är viktigt för vissa personer med så kallad problemhy. Jag förstår absolut att man kan ha det behovet, speciellt om huden gör ont och spricker, men jag vill poängtera att vad man definierar som ”slöseri med liv” inte är menat att vara allmängiltigt utan högst personligt. Min tanke är att få folk att tänka till kring sina prioriteringar i livet. För mig är hudvård fullkomligt överflödigt eftersom jag har väldigt bra hy. Vidare så tror jag att många får mer problem med hyn av att använda för mycket och fel produkter när de egentligen inte behöver några.

Det som är en värd investering av liv för en person kan vara ovärd för en annan, det är upp till var och en. Men jag tycker att alla borde tänka över sina livsvanor regelbundet.

Förväntan.

Fick ett sånt där underbart inspirationsryck och det verkar som att jag fick till det fint med inlägg över helgen. Har tyvärr ingen ”tidinställt”-banner som Kissie har, men jag tycker ändå ni ska ägna min enorma bloggdedikation en tanke när ni läser.

Och alltså, ni fattar inte hur sanslöst lycklig jag är över att jag snart snart får träffa min älskade familj igen, om mindre än tolv timmar. Det var över ett halvår sedan nu, och då var jag ju van vid att träffa dem varenda dag. Jag ska sova tillsammans med dem på hotellet och dela säng med min lillasyster och bara vara med dem i fyra underbara dagar.

Även om det gör ont att sakna så är det underbart att känna att det finns saker som verkligen betyder något i livet. Man hör ju ofta den där klyschan om att det är bra att sakna men jag har inte riktigt begripit vad det innebär fören nu, när jag har fått sakna på riktigt.

Förenkling av narkotikaproblem.

Nog för att jag inte tycker att denna debattartikel var särskilt begåvad men svaret är etter värre, det går nämligen ut på att ”polisen inte ska agera ideologisk bromskloss” och är alltså primärt en argumentation emot att polisen Lennart Karlsson skulle skriva en debattartikel från första början. Poliser omfattas till artikelförfattarnas förtret av yttrandefrihet precis som alla andra i Sverige och är således alldeles fria att skriva debattartiklar på sin fritid, precis som alla andra.

Vidare är det korkat eftersom det faktiskt är otroligt bra att polisen lägger sig i den offentliga debatten på det här sättet, i det här fallet är det nämligen polisen som har kunskap om hur narkotika bekämpningen fungerar i praktiken och kan således ha mycket att bidra med när det kommer till tankeverksamheten precis som personer som är verksamma på behandlingshem och så vidare. Alla dessa röster behövs i debatten!

Artikelförfattarna tycker att ”beroendesjukdom bör hanteras av sjukvården och inte inom rättsväsendet” men faktum är att polisen spelar en otroligt stor roll när det kommer till att spåra och beslagta narkotika samt att ta fast de personer som ägnar sig åt organiserad kriminell verksamhet som har med narkotika att göra. Jag håller med om att personligt bruk är en fråga för sjukvården men det är ju inte som att alla som smugglar och säljer narkotika gör detta för personligt bruk, det rör sig om en organiserad och vinstdrivande verksamhet och det är givetvis en polisiär fråga!

Det målas upp en bild av att narkotikaproblemet i samhället består av en massa enskilda brukare som på något mystiskt vid får tag på droger för personligt bruk men så enkelt är det ju givetvis inte. Den organiserade brottslighet som narkotikasmuggling innebär är givetvis ett gigantiskt problem, dels eftersom många människor trillar ner i missbruk men också för att man med drogpengarna kan finansiera annan betydligt värre verksamhet. Det är ju inte som att det rör sig om schyssta personer som bara råkar syssla med droghandel utan de flesta som gör det på större skala har givetvis kopplingar till en massa skit i den undre världen.

Denna sida av drogmyntet tycker jag det pratas allt för lite om. Här måste vi verkligen nyansera debatten för att få till en bra lösning.