Inför organisationsdagar.

Rörande diskussionen om huruvida politiska partier ska få bli insläppta på skolor om religiösa grupper blir det så tycker jag att det faller sig ganska naturligt att svara nej på båda. Visst kan det vara roligt för de ungdomar som är intresserade av politik eller religion att få träffa personer som kan berätta mer om sådant men samtidigt tycker jag inte att skolmiljön ska användas som någon slags reklambas för olika organisationer. Speciellt relevant är det att varken religiösa grupper eller partier får ta upp undervisningstid med att sprida sin propaganda vilket jag inbillar mig sker titt som tätt när organisationer inte bara släpps in i skolan utan även i klassrummen, men jag kan såklart ha fel.

Samtidigt ser jag värdet i att ungdomar engagerar sig inte bara i partier utan i olika sakfrågeorganisationer. Även om man får en vinklad bild av verkligheten i sådana sammanhang så kan det vara en av få möjligheter till något slags intellektuellt utbyte och att gräva ner sig i frågor man är intresserad av. Sådant tror jag är bra för alla ungdomar.

Jag skulle tycka att det var en bra lösning om skolorna kunde införa vissa dagar då olika organisationer kan komma och genomföra workshops, seminarium och så vidare. Då skulle man under kanske två dagar om året släppa in en mängd olika organisationer så att de elever som är intresserade av föreningsliv kan välja och vraka. Däremot att låta skolans dörrar stå öppna för organisationer hela tiden tar en massa energi från undervisningen och gör det dessutom svårare för eleverna att värja sig mot budskapen, då är det mycket bättre att man i förväg vet att det kommer komma en mängd organisationer och göra reklam för sig själva. Det hela skulle kunna sammanfalla med någon slags övning i kritiskt tänkande så att eleverna uppmanas till att fundera mer på vad som sagts och vilka syften personerna har med det och inte bara svälja allt med hull och hår.

Rörande problematiken kring huruvida man kan släppa in till exempel ung pirat eftersom man då förbinder sig till att släppa in andra politiska ungdomsförbund som kanske har en mindre trevlig agenda så ser jag absolut inga hinder för att ha olika värderingskrav på de förbund man släpper in så länge de inte är för hårt ställda. Jag tycker till exempel att man kan kräva att en organisation som kommer och tar upp utrymme och tid på skolan ska vara demokratisk i både sin uppbyggnad och sina värderingar. Att dra gränsen vid vilken karaktär organisationen har, alltså om den är politisk eller religiös och så vidare, känns knappast som den enda uppdelningen som kan och bör göras.

Att godtyckligt släppa in organisationer i skolan och kanske rentav i klassrummen utan att på något vis förbereda eleverna på vad som komma skall tycker jag bara känns orimligt, däremot att sammanföra det hela med utbildningen och erbjuda en bredd på organisationerna tycker jag känns som ett bra projekt som jag inte skulle ha något emot om skolor började syssla med.

Bara vara vänner.

Jag har lyckligtvis aldrig blivit utsatt för det själv men detta med att ”bara vara vänner” är ju något som folk ofta drar till med när de inte vill ha en fortstat sex- eller kärleksrelation. För att slippa smärtsamma och bråkiga uppbrott så skiljs man åt som ”vänner”, bara det att denna vänskap aldrig tas i bruk i form av till exempel fysiska möten. Det bara rinner ut i sanden, men givetvis på ett planerat sätt.

Visst kan det finnas situationer där man faktiskt blir vänner men i majoriteten av alla fall verkar det vara en ursäkt för att slippa ”göra slut” på en kontakt, för att kunna låtsas som om man visst vill ha en relation med personen ifråga, bara inte just en kärleksrelation.

Vissa människor klamrar sig verkligen fast vid relationer eller åtminstone vid att rubricera saker som relationer även fast det inte är det i någon praktisk mening. Att säga att man ska vara vänner kan vara ett sätt att slippa ta en konflikt som annars uppstår vid uppbrott.

Om någon någonsin säger så till mig tänker jag göra det klart att jag med ”vän” faktiskt menar någon som jag träffar på en regelbunden basis, inte bara en ytligt bekant eller en för detta kärlek som jag tvångsmässigt kallar min vän bara för att det ska göra mindre ont att vara dumpad. Pallar inte ha en massa ”vänner” som skvalpar runt som en påminnelse om misslyckade kärleksrelationsprojekt.

Aspergers och våldtäkt.

En man som har haft sex med en kvinna med aspergers syndrom mot hennes vilja frias från våldtäktsanklagelser. Anledningen sägs vara att han, på grund av hennes personlighetsstörning, kanske inte kunde uppfatta att hon inte ville. Jag tycker att det är svårt det här. Jag ser det som en orimlig reaktion att anta att folk med aspergers numera är ”rättslösa”; det finns ju en mängd saker som spelar in i en situation som denna och givetvis ska man ta med eventuella diagnoser hos de inblandade i en helhetsbedömning, något annat vore märkligt.

Det jag tycker är intressant är att om kvinnan nu var såpass handikappad (eller vilket ord man nu ska använda) i sitt sätt att kommunicera med omgivningen att hon inte ens kunde kommunicera ett vanligt jävla nej så borde den här mannen eventuellt ha upptäckt detta innan han skred till verket och hade sex med henne. Det ska sägas att jag absolut inte är någon expert på aspergers och vilka uttryck det kan ta sig men det känns intuitivt jävligt märkligt att mannen som hade sex med kvinnan inte skulle ha märkt något. Frågan är ju även: om han nu märkte något, vari ligger hans ansvar? Jag tycker att man ska ta extra hänsyn i en situation där man har anledning att misstänka att personen man initierar samlag med inte fungerar på samma sätt som andra socialt.

Det är väl i situationer som dessa som det skulle vara väldigt bra att ha en samtyckeslagstiftning. Jag är lite halvskeptisk till det hela, mest för att bevisbördan delvis kan komma att hamna på den åklagade, å andra sidan så tycker jag inte att det räcker med att en person inte säger nej för att det ska vara ”okej” sex. Om en person inte kommunicerar ett ja verbalt, med kroppsspråk eller på något annat vis så ska man inte ha sex med hen, det tycker jag inte är en sådär jättekonstig inställning. Frågan är ju hur detta ska utformas för att fungera juridiskt.

Fallet här är i vilket fall att mannen drog in henne på en toalett och hade sex med henne. Det står inget i artikeln om att de innan hade varit flirtiga mot varandra, hånglat eller liknande. I en sådan situation är det väl ändå brukligt att man frågar innan? Om det sedan är en regelrätt våldtäkt är en sak, men att det rör sig om någon form av sexuellt utnyttjande tycker jag borde stå gaska klart.

Skatteåterbäring och couchsurfingdebut.

Fick nyss reda på att jag får 7000 spänn i skatteåterbäring. Är mycket nöjd med detta.

I övrigt tänkte jag berätta att jag hade min couchsurfingdebut igår då jag tog en öl med en snubbe därifrån. Jag är faktiskt stolt över mig själv på grund av detta eftersom jag generellt är en såndär inbunden jävel som inte vågar träffa folk jag inte känner.

Bilden på mig har Jonas tagit.

Klart man ska skriva om psykisk ohälsa.

Bloggkommentatorerna har skrivit om att Tyra mår dåligt, vilket hon gör med jämna mellanrum. En av kommentarerna på inlägget lyder såhär:

Men jag förstår verkligen inte hur någon kan tänka sig att göra affärer med henne. Jag jobbar inom finans och hon låter inte som en drömklient, direkt. Jag undrar ibland hur hon tänker när hennes blogg är så förknippad med hennes varumärke.

Ja gud vad hemskt att man delar med sig också av sitt inre som offentlig person! Hur ska ett företag någonsin kunna samarbeta med en person som mår dåligt ibland?

Det kan väl säkert stämma att vissa blir avskräckta av att en person berättar om sitt svajiga känsloliv men jag kan bli så jävla trött på denna ”berätta inte om det”-attityd som så många har. Man ska inte till exempel ta tag i sitt välmående, man ska bara inte berätta om att man inte mår bra ty sådant kan ju sabba ens personliga varumärke.

Jag orkar inte att man ska gå omkring och lägga band på sig själv och hålla käft om vad som pågår i ens liv bara för att något företag eller framtida arbetsgivare eventuellt kan tycka att det är ”avskräckande”. Människor är sådana: vi mår dåligt ibland och bra ibland, vi har dagar där allt bara känns skit och man vill lägga sig under en filt och dö.Men allt detta ska tryckas bort och skambeläggas och det är inte bara dåligmåendet som är belagt med skam utan även själva det faktum att du talar om det, det faktum att du inte skäms över det ska också föranleda skam.

Jag tycker det är skitbra att Tyra vågar skriva om att hon mår dåligt, speciellt eftersom hon verkligen är en sån person som entreprenörsgenerationen ser upp till. Man kan lätt få intrycket av att dessa unga affärskvinnor går omkring i en rosaskimrande värld och aldrig mår dåligt och jag tycker att det är bra att det intrycket bryts. Jag tycker att det är fantastiskt att Tyra vågar vara öppen med att hon går i terapi och att hon har svackor.

Att människor mår dåligt förekommer överallt i samhället även om bilden av psykisk ohälsa begränsar sig ganska mycket till människor som på olika sätt misslyckats i livet, typ folk som snackar med sig själva på bussen, socialbidragstagare och så vidare. Jag tycker att det är relevant att den bilden nyanseras och folk förstår att man faktiskt kan må dåligt även om man har ett ”bra” liv.

Att man sedan skulle hålla käft om sitt själsliv bara för att man ska vara attraktiv för företag eller arbetsköpare ser jag bara som en pervers förlängning av att människor i allt högre grad säljer sig själva och inte bara de tjänster eller den arbetskraft de kan erbjuda. Tyra har ju uppenbarligen inte låtit sin psykiska ohälsa hindra henne från att bygga upp ett väldigt framgångsrikt företag så man kan väl ändå någonstans anta att hon är värd att göra affärer med och det får väl ändå anses som stort för en person som periodvis mår så dåligt som hon gör.