Jämförelser.

Jag vill gärna veta detta: jämför ni er mycket med andra? Om ni gör det, vilka jämför ni er med och var hittar ni information om dessa personer? Hur brukar ni göra för att sluta jämföra er?

Jag jämför mig nog ganska lite med andra eftersom jag försöker att inte göra det men ibland kommer det och då tycker jag verkligen det är skitjobbigt. Saker som föranleder mindervärdeskomplex är personer som är mer intelligenta än jag fast de är yngre eller i samma ålder och personer som orkar mer än vad jag gör.

Så hemskt med bögiga kulturyttringar.

Igår frågade någon på twitter om en enda sak som är tråkigare än Justin Bieber-hatet. Det tog mig några timmar att fundera ut svaret, men så kom det till mig mitt i natten när jag vaknade till lite: medelålders män som ironiserar över ungdomar med häng. Kan fan inte fundera ut något tråkigare än det! Fick då denna länkad:

Nu skulle väl denna kunna tolkas som strikt upplysande också men jag tror inte att den är skapad i det syftet. Budskapet är att de tär kasst med häng eftersom det är något som äckliga fängelsehögar började med!!11!!1!!!!

Detta är nog bland det värsta jag vet: folk som ska hålla på och klanka ner på andra kulturuttryck för att de är bögiga. Det är ju något man hörs sägas om Justin Bieber ganska ofta också, att han är ”gay”. Pallar inte, det är så jävla tråkigt och ruttet.

Statuskapningar.

Läste denna krönika om ”retweetens förbannelse” och funderade lite över den kapningskultur som råder i min generation. Om man glömmer att logga ut från twitter, facebook eller sin blogg så kan man i princip räkna med att få sitt konto kapat och man förväntas även tycka att detta är en ”kul grej”. Det kan det väl förvisso vara, jag kan uppskatta när någon gör en rolig statuskapning på facebook och bryr mig inte nämnvärt om den inte skulle vara det eftersom de flesta som ser den där nog fattar vad som är mina egna uppdateringar och vad som inte är det. Till saken hör att jag väldigt sällan skriver något på facebook själv eller odlar några kontakter där så det är inte en plats där jag i någon större utsträckning bygger mitt ”personliga varumärke” (den termen alltså… Men ni fattar vad jag menar). Däremot om någon kapade mitt twitterkonto eller min blogg och skrev saker jag inte kan stå för så skulle jag tycka att det var jobbigt.

Jag brukar faktiskt säga till folk att jag inte vill att de göra någon statuskapning och detta tycker man ju borde respekteras men det gör det faktiskt inte. I mina ögon är det ett övertramp, speciellt när jag uttryckligen sagt att jag inte vill att folk gör så. Jag brukar inte bli arg när någon gör det ändå, däremot tycker jag att det är lite konstigt att min vilja rörande detta inte respekteras av människor som annars brukar respektera den. Jag antar att det är för att folk helt enkelt inte begriper att man faktiskt kan uppfatta det som obehagligt att bli statuskapad.

Det jag tycker illa om med hela den här statuskapningskulturen är att man förväntas tycka att det är ”roligt” även om uppdatering kan vara väldigt grova, lite som att man förväntas tycka att det är ”kul” när någon drar sexistiska skämt eller tafsar. Om man tycker illa om att någon sprider budskap man inte ställer upp på i ens namn så ska man ”släppa loss” lite. Ärligt talat så hatar jag verkligen att ”släppa loss” och jag hatar framförallt när folk ålägger mig med krav på att göra det.

Det ska vara givet att man respekterar personers integritet och rätt att förfoga över det intryck man ger andra även på internet. På samma sätt som man inte tar någons mobil och skickar sms till alla på deras kontaktlista så kapar man inte heller någons statusrad, speciellt inte om personen ifråga värderar forumet man gör det i högt. Sedan kommer det alltid finnas personer som går över gränsen när det gäller sådant men då tycker jag också att man som utsatt har rätt att bli sur även när det rör sig om mer oskyldiga statuskapningar.

Retusch.

Den nya kampanjen med Demi Moore för Helene Rubstein är så konstig. Den är verkligen överdrivet retuscherad.

Varför gör man såhär? Det ser ute realistiskt ut och det ser inte heller bra ut. Varenda lite rynka eller hudtonsförändring är bortsuddad, till och med de rynkor man brukar ha på läpparna är borta. Ögonfärgen är förändrad, ansiktsformen, hudfärgen och näsan likas.

Märkligast är att de ändå utgår från ett verkligt foto när de gör dessa kampanjer. Varför inte bara måla direkt i Photoshop? Det måste ju vara mycket billigare!

Jag undrar om någon ens tycker att detta ser snyggt ut. Jag skulle under inga omständigheter vilja se ut som Demi på den här bilden, hon ser ju fan ut som en robot.

Nej, jag är inte snygg för min egen skull.

När det snackas om ansträngningar man gör för sitt utseende så är det ofta någon som påpekar att man faktiskt kan vara snygg för sin egen skull. Det stämmer väl att man har ett intresse av att se bra ut även när folk inte tittar men jag har ändå svårt att tro att folk i regel skulle vara lika utseendefixerade om de inte visste att andra tittade. Personligen så har min uppfattning om mitt utseende ganska lite att göra med hur jag känner inför mig själv; visst är det trevligt att känna sig snygg men det tar inte upp mycket energi för min del.

Jag ser ingen anledning till att sminka mig om ingen annan ska se det, inte heller till att ta på mig snygga kläder. Av någon anledning kan detta nästan ses som lite fult av ”man är snygg för sin egen skull”-ivrarna. ”Jaha, så du anstränger dig bara för andra!?”. Ja, så är det. Fattar inte varför jag skulle göra på något annat vis ärligt talat. Sedan om andra tycker det är kul att vara snygga även ensamma så kör på men jag gör det då inte.

Fattar inte varför det r så viktigt att konstatera att man gör saker för ”sin egen” skull. Det finns väl få saker här i världen som man inte gör för sin egen skull samtidigt som det mesta influeras av andras värdering av det man företar sig. Om jag anstränger mig för att vara snygg för att få ligga är väl det också något jag gör för min egen skull. Det är ju inte som att jag dressar upp mig i ren altruism över att andra människor ska ha något fint att se på.

Vi måste våga prata om arbetets negativa effekter.

Det finns en grej jag tycker är väldigt viktig och det är att vi vågar (Annie älskar ju att säga att vi ska våga) börja tala om de negativa effekterna av arbete. Såhär säger Centern om sänkta ingångslöner som kan hamna även under 14000:

Ingångslönen gäller ju bara under kort tid, innan den höjs. Kanske blir första året tufft ekonomiskt, men det är ändå bättre än att gå arbetslös, säger Annika Qarlsson.

Ärligt talat, är det verkligen alltid bättre att jobba för pisslön än att gå arbetslös? Att arbeta kräver ju väldigt mycket av en som person. Jag skulle kunna tänka mig att jobba väldigt billigt eller gratis (förutsatt att möjligheten finns såklart) om det var ett jobb jag tyckte var roligt om som tog mig vidare till något jag såg som eftersträvansvärt. Till exempel att praktisera på en tidning.

Däremot att jobba heltid med något slitsamt, stressigt och tråkigt såsom städning för en lön som ligger under 14 000 i månaden är helt uteslutet. Sen kan man såklart vara tvungen till det för att man inte överlever annars, men jag skulle undvika det till en så hög grad som möjligt. För mig är det verkligen ett skräckscenario att för resten av livet jobba med till exempel städning, speciellt om det skulle ge mig så lite pengar.

Jag tycker att denna ”bättre än inget jobb alls”-inställning är så jävla orimlig. Herregud, arbete är inte nyckeln till lycka för alla! Jag går mycket hellre arbetslös på socialbidrag än att slita ut min kropp i förtid är något jävla pissyrke för en skitlåg lön. Om den framtidsutsikt jag hade var att städa åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan resten av mitt liv för en så låg lön så skulle jag nog vara väldigt väldigt olycklig.

Nu är det väl förvisso meningen att lönen ska höjas men jag tycker ändå att det är viktigt att påpeka att arbete kan leda till mycket dåligt för personen som utför det och att lönen måste kompensera för detta om nu inte arbetsvillkoren hänger med. Att säga att det är ”bättre än inget alls” duger knappast som argument, man kan ju för helvete försvara vilka arbetsvillkor och löner som helst på det viset.

Tre teorier om Hägglunds tandläkaruttalande.

Har tre olika teorier om Hägglunds tandläkaruttalande, alltså vad han menar med det där att det billigt i förhållande till att gå till frisören:

  1. Han tror helt enkelt att det är billigare med ett tandläkarbesök än ett frisörbesök. Antingen så går han hos en sjukt billig tandläkare eller en väldigt dyr frisör. Ser detta som osannolikt för att inte ens han kan ju vara så verklighetsfrånvänd att han tror att frisörbesök kostar så mycket generellt.
  2. Han tänker i termer av vad man får för pengarna. Jag kan ju hålla med om att det är mer ”värt” att lägga 500-4000 spänn på att kolla och fixa tänderna än att lägga 100-200 på att klippa håret men det är ju som att säga att en vinterjacka för den som ingen har kostar lite i förhållande till ett par stringtrosor om man redan har 100 stycken.
  3. Han tänker att man behöver gå till tandläkaren mer sällan än till frisören (kanske en gång vartannat år för en med normal tandhälsa i förhållande till en gång var tredje månad för en som går till frisören regelbundet?) och därför tänker att det totala tandläkarbudgeten är ungefär lika stor som frisörbudgeten för en genomsnittlig person som nyttjar dessa två tjänster.

Har ni någon mer teori? Jag måste säga att jag har väldigt svårt att få ihop det här uttalandet.