Spermadonation.

Många menar nu att inte heller spermadonation och äggdonation är jämförbar. Må så vara, oavsett så tycker jag att det är en bra mycket rimligare jämförelse än surrogatmödraskap och spermadonation. Jag vill påpeka att jag inte tycker att någon ska känna en skyldighet att donera varken ägg eller sperma till någon annan lika lite som någon har skyldighet att donera organ eller blod. I diskussionen känns det ofta som att vissa antar att män skulel anses ha någon slags donationskyldighet vilket ju absolut inte är fallet. Donation är något man ska göra av egen fri vilja, inte för att man är nödgad ekonomiskt eller för att man känner något slags socialt tvång till det (lite skillnad när det gäller närstående som blivit akut sjuka såklart).

Har för övrigt diskuterat detta men insemination av singlar med Emanuel idag och kommit fram till ett för mig hållbart ställningstagande. Är inte längre lika säker på att regeringens beslut är vettigt. Kommer med inlägg om det snart!

Att uppskatta saker.

En sak som verkligen inte funkar för mig när jag är deppig är att fundera på de saker man har och att det hade kunnat vara värre. Jag är ganska medveten om vad jag har som andra människor saknar, både ur ett globalt perspektiv och i jämförelse med andra i min närhet. Om jag tänker på det när jag är nere så är det enda som händer att jag får fruktansvärt dåligt samvete. Jag gillar inte den här grejen med att det är ett såpass vanligt inslag i olika former av behandling att man ska känna tacksamhet över saker och ting, för mig blir det som att skämmas ur deppigheten. Att intala sig själv att man saknar rätten att vara nere och därmed också ska ta sig i kragen och rycka upp sig.

Visst kan det vara en bra grej att tänka på det fina i livet men jag orkar inte att någon ska komma och tycka att jag ska känna tacksamhet inför det eller påminna mig om att det hade kunnat vara värre. Det ger mig bara dåligt samvete och får mig att må sämre. Jag gillar inte heller att bli påmind om att livet är skört. Jag har ingen rädsla för att dö egentligen men jag är väldigt rädd för att förlora vissa förmågor, typ skrivandet. Sånt tänker jag mycket på när jag mår dåligt, alla de egenskaper hos mig själv som jag värderar och identifierar mig med som skulle kunna tas ifrån mig och det gör mig absolut inte gott att fundera mer på den saken.

Jag tror att många tänker att man ska fundera på det man är tacksam över för att man ska påminnas om att allt är förgängligt och att man därför ska uppskatta det som är nu men för mig är känsla av trygghet något grundläggande för att jag ska kunna uppskatta saker.

Hur gör man när man inte orkar något längre?

Igår kände jag verkligen för att fly in i något slags Niotillfem-universum där allt är gulligt och fluffigt. Jag var så jävla deppig och trött och matt på precis allt i hela världen. Jag ville bara sitta och lyssna på någon deppig pop och romantisera min ångest. Det verkar så jävla enkelt att leva så ibland, att göra om allt som sker en till romantiska historier.

Jag känner igen det som händer med mig nu. Det har hänt innan och då ägnade jag flera månader åt att sitta hemma och grotta ner mig i min ångest. Jag orkar inte ha det så nu, inte igen. Jag måste hitta ett sätt att hantera det på nu, för jag vet att annars kommer det bara hända igen och igen.

Det är okej att gömma sig för världen en vecka eller två men inte mer. Och även om det kan vara jävligt skönt så vill jag inte ha det så längre.

Jag skriver nog det här dels för att jag vill ha stöd men också för att jag vill ha råd. Hur fan gör man när man inte känner att man orkar något längre?

Att be folk ”rycka upp sig”.

Det verkar som om de flesta tycker att ”ryck upp dig” är bland det värsta man kan höra när man är deppig. Jag håller delvis med, men ibland tycker jag verkligen att man träffar personer som man bara vill säga åt sig att skärpa sig. Ni vet, personer som bara grottar ner sig i sina bekymmer utan att vara konstruktiva över huvud taget, som bara ältar och ältar samma problem om och om igen och liksom helt ignorerar att de faktiskt kan göra något åt saken de också.

Då vill jag bara säga: ”men skärp dig för fan, ryck upp dig”. Samtidigt vet man aldrig vad som kan finnas bakom beteendet. Men å andra sidan: jag tror att många personer är deppiga för att de tillåts vara kvar i samma gamla problem och tankespår. Förstår ni hur jag menar?

Att säga ”ryck upp dig” känns ofta som en väl banal ”lösning” men ibland tror jag att man måste påtala att man faktiskt har ett personligt ansvar över sitt mående, om än i mer känsliga och konstruktiva ordalag. I många situationer så är det väldigt svårt att ta det ansvaret men i många andra så tror jag att det går alldeles utmärkt. Sedan tycker jag inte att man ska säga så till en person som bara har en tillfällig svacka utan mer när det rör sig om en längre period av svartsynthet och självömkande. Vad tycker ni?

Vad vill ni inte höra när ni mår dåligt?

Jag har mått så jävla dåligt den här veckan. Jag vet inte varför, bara att jag är trött och seg och oinspirerad till att göra något över huvud taget. När folk frågar hur det är med mig så säger jag det, att det inte är så jävla prima. Och då kommer alltid det där: ”det blir bättre”. Jamen för guds skull, jag vet att det blir bättre. Det är inte så att jag tror att livet alltid kommer vara såhär för då hade jag troligen redan gått och tagit det. Jag har varit deppig förut och jag har börjat må bra igen förut.

Jag fattar ju att ingen menar illa med att säga såhär men för mig är det irriterande. När jag är nere behöver jag inte höra att det bli bättre, jag behöver få snacka om det och få förståelse

Alla har väl olika grejer som de vill höra och som de hatar att höra när de mår dåligt. Vilka är era hatkommentarer?