Att behaga.

Jag blir så trött på personer som visar avstånd från utseendeidealen genom att hacka på människor som har idealkroppar. Som alltid måste tjata om att den och den är för smal eller för vältränad, att man inte ska vara så smal utan man ska vara lagom. Senaste ut är Amanda Schulman som skrev ett inlägg om den här före- och efterbilden:

Hon tycker att tjejen är mycket snyggare på förebilden. Det får man såklart tycka vad man vill om och man behandlar ju rimligtvis sin kropp som man själv vill, frågan är bara vad Amanda har att göra med den här tjejens kropp. Jag tänker mig att Amanda tycker att hon står upp för sunda ideal eller något i den stilen när hon skriver saker som dessa, men det blir bara så fel, för i sitt förrädiskt idealkritiska inlägg så befäster hon samtidigt iden om att man främst har en kropp för att behaga utseendemässigt.

Tjejen på bilden, Karin Klingestedt, har bloggat om saken själv. Hon tävlar tydligen i bodyfitness och skriver såhär om saken:

Jag har ingen uppfattning om Amanda what so ever, men det som jag tycker är extremt tråkigt är att en vuxen människa, som säkerligen har hundratusentals läsare, skriver ett inlägg där hon har noll kunskap, fakta eller bakgrund och jämför min kropp och vad som är snyggast och får mig att framstå som ett objekt där man antingen ska välja vad som är snyggast – lite mullig, eller en närmare deffad kropp där mitt mål  faktiskt är att tävla?

Man kan ju såklart ifrågasätta bodyfitness ur ett hälsoperspektiv men faktum är att det inte var det Amanda gjorde, hon ifrågasatta bara Karins kropp. Hennes estetiska val. För Amanda utgick från att Karins mål var att se bra ut, inte något annat. Och det är ju liksom detta som är själva problemet, att det ständigt antas att det yttersta målet med alla fysiska förändringar är att behaga utseendemässigt, inte något annat, vad som helst.

Maria Svelands jävla artikel.

Alltså ursäkta mig, men Maria Svelands jävla artikel. Jag tyckte verkligen inte att den var bra. Jag har svårt att fatta hur det kan vara motiverat att upplåta så mycket utrymme åt sådant svammel, ännu mindre hur den kan ha blivit så fantastiskt hypad som den har. Ja, jag begriper hennes frustration över hur saker och ting ser ut men hon sitter liksom bara på sin högs häst och spyr galla över en otroligt stor massa människor. Nej, jag tycker inte heller att det är kul att Sd kommit in i riksdagen, att det finns så många antifeminister eller att Breivik dödade de socialistiska ungdomarna men det tjänar ju fan inget till att bara domdera på det där viset.

Jag tycker att det är viktigt att feminister, antirasister och kulturmarxister i största allmänhet står upp för de politiskt korrekta idealen, men inte på det här sättet. Det gör mig bara ännu tröttare, ty jag vet att det finns en vettig kritik att leverera men att texter som dessa går före. Och här blir det relevant att fundera på det här indignationsprivilegiet, för det är det som gör att sådan här svada blir accepterad som en debattartikel och dessutom hyllad.

Sålänge man är en politiskt korrekt kulturvänsterfeminist så behöver inte komma med någon djupare analys, bra argument eller ens något nytt. Det är bara att köra på med att jämföra Pär Ström med Breivik, då kommer alla att hylla texten till skyarna. Kanske för att det som står är det alla tänker, men ingen vågar säga?

Nej tyvärr, jag köper inte detta. Bara för att jag håller med Sveland i sak så betyder inte det att jag tycker att hennes text är bra. Om man ska uppta så mycket plats med en debattartikel om den politiska inkorrektheten så tycker jag att man ska kunna leverera mer än detta. Texten skulle kunna platsa i en blogg, kanske under rubriken ”lösryckt frustration” men inte som det den utger sig för att vara.

För övrigt tycker jag Hannah har skrivit bra om saken. Läs hennes inlägg!

Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.

Indignationsprivilegiet.

Detta måste vara bland det vettigaste jag läst i hela denna debatt om hat och den arga vänstern som dykt upp på sista tiden. Den handlar om indignationsprivilegiet, vilka grupper i samhället som äger den moraliska rätten att vara upprörda. Lena Andersson menar att det upprörande med feministerna, kulturvänstern och den politiskt korrekta sfären i största allmänhet är att det skaver i samvetet för att folk helt enkelt vet att de har ”rätt”, att de ”äger” den moraliska agendan. Därför blir deras moraliserande extra provocerande, helt enkelt för att det redan skaver i samvetet på människorna som blir ”utsatta” för det. Jag tror det ligger mycket i detta, om jag relaterar till mig själv så kan jag säga att jag sällan blir provocerad när någon som inte alls delas min moralsyn kommer och håller en föreläsning, desto värre är det när någon langar en moralpredikan som jag i grund och botten sympatiserar med men har svårt att leva efter. Sedan är det klart att alla inte innerst inne tycker att dessa personer har rätt, men vissa känner nog att de svikit sina gamla ideal.

Hur som helst så är poängen att detta privilegium är berättigat, men att det måste användas väl. Problemet idag, menar Andersson, är att vissa personer blir såpass bekväma med att vara politiskt korrekta att de helt enkelt slutar anstränga sig utan bara surfar lugnt på vetskapen om att de tycker och tänker ”rätt”. Här håller jag verkligen med, ty hur mycket jag än sympatiserar med dessa människors åsikter så kan jag också bli jävligt trött på att man ibland helt enkelt skiter i att argumentera för sin sak eftersom man kan anspela på människors dåliga samvete. Eftersom folk inte argumenterar emot utan bara skamset säger att ”jo, ja, du har väl rätt”. Och detta är ett stort problem, det är det verkligen, för det urholkar hela rörelsen. Istället för att sprida åsikterna vidare så sitter folk och är nöjda över att de är moraliskt överlägsna, och ger samtidigt fri lejd för personer som vill slå hål på idealen.

Uppstoppat.

Idag var jag på Afrikamuseet i Tervuren. Ett gigantiskt museum som har en sjuk samling uppstoppade djur. Framme på utställningen fanns flera hundra, och det var ändå bara en bråkdel av det som fanns i samlingarna. Något av det äckligaste jag sett.

Falsk trygghet.

Det är såklart fruktansvärt att taxichaufförer som våldtagit kunder fortfarande får stanna i tjänst, även fast de blivit dömda. Visst, när man suttit ut tiden i fängelse så har man avtjänat sitt straff, men det gör inte att man är lämplig att återigen jobba inom samma yrke. Det var dock inte det jag tänkte skriva om, utan en reflektion kring trygghet.

Människor inbillar sig ofta att de är trygga när de åker taxi. Det är man väl förvisso i en majoritet av alla fall, men långt ifrån alltid. Egentligen är man ju i en bra mycket mer utsatt position om personen som kör skulle få för sig att göra något. Man är ju i högre grad beroende av en enda person när man sitter i en taxi, förutsatt att man är ensam då. Ändå råder man ofta kvinnor att ta en taxi hem från krogen om det blir sent, för inte ska man gå! Det kan ju vara farligt, man vet aldrig vem som går omkring på gatorna. Ironin i att vissa råkar illa ut för att de av säkerhetsskäl tar taxi istället för att gå är dräpande.

Jag menar inte att man inte ska åka taxi. Om man inte orkar gå, om det är kallt eller långt hem, då ska man absolut ta taxi. Men om man tar taxi för att man inbillar sig att det är säkert så gör man ett misstag. Riktigt säker blir man ju som bekant aldrig, inte ens i sitt eget hem. Jag vet inte vilka skäl kvinnan som skrivit artikeln hade för att ta taxi, men jag vet att många tar taxi för att de inte vågar gå hem.

Detta kan å ena sidan leda till slutsatsen att man ska gå omkring och vara rädd hela jävla tiden, men det kan precis lika gärna leda till slutsatsen att det är sjukt orimligt att anpassa sitt liv efter de faktiskt förhållandevis små riskerna som finns för att bli våldtagen. För man kan lägga tusentals kronor på taxi, tusentals timmar på att oroa sig för vilken väg man ska ta, och ändå bli våldtagen. Så jävla onödigt.