Ytlig bekräftelse.

Det här med bekräftelse. För typ tre år sedan hade jag en period när jag blev bekräftad, på det sättet som Lady Dahmer beskriver, typ precis hela tiden. Främmande människor kom verkligen fram och raggade, och jag avvisade dem inte eftersom det var lite spännande det där, att jag som alltid varit så ful och oattraktiv plötsligt fick uppmärksamhet för hur jag såg ut. Sedan så skaffade jag en pojkvän och blev deprimerad och slutade klä upp mig och gå ut över huvud taget. Jag gick upp i vikt, orkade aldrig sminka mig eller klä upp mig. Inte ens le.

Sedan var det så ett tag, ganska länge faktiskt. Och sen kom jag ur det där med att må dåligt och inte orka och då upptäckte jag istället att jag faktiskt inte heller ville längre. Jag hade ingen lust att gå omkring och behaga, brydde mig inte om jag gick till krogen i gårdagens tröja, osminkad och med okammat hår. Vilken befrielse!

Nu gör jag bara de där sakerna med mitt utseende som jag faktiskt vill. Jag vill färga håret och sminka mig ibland, men jag vill inte raka benen och använda tråkiga täckkrämer. Jag vill snygga kläder på mig men jag vill inte ha höga klackar. Och på senaste tiden har jag faktiskt fått lite bekräftelse, folk har tyckt att jag är attraktiv. Det är inte så att jag behöver den bekräftelse, men jag blir väldigt glad för det. Framförallt blir jag glad för att den inte kommer från att jag gått omkring och ansträngt mig för att få den utan för att det faktiskt är folk som tycker jag är attraktiv när jag gör vad jag känner för med mig själv, inte håller på en massa för att tillfredsställa andra.

När någon säger att jag var fin idag så behöver jag inte känna att jag ska anstränga mig lika mycket dagen efter för det var liksom inte bekräftelsen jag var ute efter från första början. Jag blir bara glad, rätt och slätt. Så jag tänker att det inte alltid behöver vara av ondo att bli bekräftad för sin utsida. För min del bekräftar det i nuläget bara att jag ska fortsätta se ut precis som jag vill, för alltid kommer någon att uppskatta mig för det.

Actademo.

Idag sprang jag in i en anti-ACTAdemonstration och pratade lite med en Belgisk piratpartist. Han berättade att piratpartiet i Belgien ökar väldigt mycket just nu, bara de senaste månaderna. Det är såklart inget förvånande i det för dessa frågor har ju verkligen aktualiserats.

Det glädjer mig att protesterna kring detta börjar komma igång lite nu. Även människor som generellt inte är engagerade börjar bry sig, börjar veta vad det handlar om. Även om jag titt som tätt kan tycka att de mest dedikerade i rörelsen är ena jävla pajasar så känns det så jävla bra att folk faktiskt demonstrerar och visar sitt missnöje. Jag har svårt för personer med Guy Fawkes-masker eftersom det känns så jävla självgott men tycker samtidigt att det är positivt att revolt har börjat ses på med nya ögon. Det har skapats en ny symbol för uppror som tillhör den här kampen, som alla kan enas kring och som skapar utrymme för omdefiniering.

Det ironiseras ju mycket över att ungdomsgeneration accepterar det ena och det andra, men så fort det kommer till nätcensur så blir folk skitsura. För det första är det inte sant, många ur min generation har till exempel varit engagerade i wallstreetprosterna. Sedan får man också komma ihåg att internet faktiskt är en jävligt stor del av våra liv, hur löjligt det än är. Det är liksom ingen liten småsak, ett bihang, det är den plattform jag använder för i princip allt mitt intellektuella utbyte.

Oavsett vilken politisk falang man tillhör så har man nytta av detta, och det är ju därför som protesterna har vuxit sig så stora. Det handlar inte om en specifik hemsida eller tjänst, det handlar om hela vår plattform för att föra annan politisk diskussion. Och det säger ju sig självt att alla som över huvud taget bryr sig om sin omvärld måste slå vakt om den, oavsett vad man vill uppnå i slutändan.

Men skärp er.

Okej. Jag håller med om att det Breivik gjorde inte var en isolerad företeelse, sprungen ur endast hans eget labila psyke. Okej, jag håller med om att den ”politiskt inkorrekta”-retoriken är skadlig och ett tecken på att rasism, misogyni och liknande blir mer och mer accepterat i samhället. Men alltså, att indirekt anklaga alla som snackar om ”politisk korrekthet” för att vara av samma skrot och korn som Breivik (nåja, typ samma skrot och korn), det är fan bara att gå alldeles för långt. Det skapar absolut inte en konstruktiv debatt, inte på något vis. Det förstärker bara bilden av det politiskt korrekta etablissemanget som inget begriper om ”vanligt folk” och som inte vågar argumentera på riktigt helt enkelt för att de inte kan. Ni kan fan bättre än såhär, så bara skärp till er.

Ett halvår.

Detta är en av de första bilderna jag tog när jag kom hit, till Bryssel. Jag kommer ihåg hur sjukt nervös jag var när jag skulle flyga. För att något skulle gå fel, för att ingen skulle ta emot mig på flygplatsen och för att jag inte skulle trivas alls, bara gråta varje dag och längta hem. Nu har jag varit här ett halvår och jag är så otroligt glad att jag åkte, det är nog ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv. Jag har utvecklats så otroligt mycket, på så många olika sätt. Framförallt har jag blivit mycket mer öppen inför andra människor, mycket mindre elitistisk. Och jag mår så mycket bättre nu. Även om jag mår dåligt ibland så är det aldrig samma avgrundsdjupa ångest, aldrig samma självhat. Det är lätt att man glömmer det, så man måste påminna sig ibland.

Arbetsreligionen.

Jag tycker att ni alla ska läsa denna debattartikel om att det är oviktigt att jobba mot arbetslösheten. Jag vet för lite om nationalekonomi för att kunna uttala mig i frågan men jag håller med om att man i dagens politiska samtal ser arbete som ett egenvärde, istället för att tala om vilken typ av arbete som utförs och vilka villkor arbetet har. Arbetet har kommit att bli en närmast religiös symbol som alla samlas kring oavsett politisk färg. Att kämpa mot arbetslösheten antas vara den viktigaste politiska uppgiften snarare än att skapa mervärde för samhället.

Nu är det emellertid så att arbetslösheten bara har ökat och ökat, inte bara på kort sikt utan även i det längre loppet. Många menar ju att den fulla sysselsättningens tid är förbi och jag tror faktiskt att det ligger något i det. Vi måste börja prata mer om arbete: vad är arbete, vilket arbete behöver utföras och så vidare. Vi måste på allvar vädra frågor om mer fritid och komma ifrån den förhärskande iden om arbete som den enda vägen till frihet. Det kan väl hända att det stämmer att arbete är det viktigaste och vackraste som finns, men vi lär ju aldrig veta om vi inte ens ställer fråga.

Oväntad fittringsreaktion.

Tänkte alltså leverera uppföljningen till rysaren om Mogis fittring. Nu har hon blivit uppmärksammad på att den ser ut som en fitta av flera läsare men hon verkar mot förmodan ta det med ro:

Jag tycker att detta var stort gjort av Mogi! Det gick emot precis alla mina förväntningar, jag trodde ju att hon bara skulle radera kommentarerna om saken alternativt beskylla alla för att vara översexualiserade i sin blick. Men icke!