Fanny Åström – Sida 35 – Kom i kontakt med ditt inre hat

I min värld står kvinnor i centrum.

En skriver ett inlägg om en feministisk fråga. En man kommer in och ska ”analysera” ens inlägg. En förklarar för mannen att han har missförstått såväl ens begreppsapparat, teoretiska grund och syfte med inlägget. Mannen börjar prata om att en minsann måste anpassa sig efter begreppsapparaten som de en vänder sig till använder, det vill säga den begreppsapparat han själv använder. En påpekar att en inte ser något syfte med att anpassa sig efter någon annans begreppsapparat, då en ju har klargjort hur ens egen fungerar och att alla som vill förstå vad en menar har möjligheten att göra detta. Mannen menar å sin sida på att en inte ”når rätt människor” om en resonerar på det sättet och fortsätter babbla om att en ska anpassa sitt språk så att det är bekvämt för andra jag förväntas vilja nå ut till, det vill säga honom och hans gelikar. Mannen börjar prata om att ”ryggdunkare är bekväma kritiker”, det vill säga implicerar att jag bara talar till de redan frälsta. Det vill säga implicerar att de kvinnor som läser mina texter redan har full koll på precis allting jag skriver om, och inte skulle kunna få ut någonting i form av nya perspektiv av att läsa dem. Det vill säga implicerar att det skulle vara mer värdefullt för mig att skriva texter riktade till människor som honom, som saknar såväl intresse för som förmåga att begripa grundläggande feministiska begrepp.Jag förstår att det kan kännas så när en är en vit manlig akademiker, men världen kretsar faktiskt inte kring dig. Du är inte den enda som skapar teori, du är inte den enda som kan sätta premisser för samtal. Din idé om att jag ska anpassa mitt språk så att du eller dina gelikar ska begripa det är djupt ignorant och bygger på en världsbild där du alltid står i centrum för förändring och alla ska försöka tala till dig. Jag delar inte denna världsbild. I min världsbild står kvinnor i centrum, jag tillhör en kvinnlig tanketradition som handlar om att driva frågor som berör kvinnor utifrån kvinnors villkor. Jag förstår att detta kan vara svårt att begripa när allt en kommit i kontakt med utgår från en själv.

Jag vill inte ha dina tips om hur jag ska nå ut till dig och dina gelikar, för det är inte det som är mitt mål med mitt skrivande. Mitt mål är att nå ut till alla de kvinnor som utsatts för mäns våld och förtryck. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig. Alla de kvinnor som finner styrka i mina texter och bilder. Alla de kvinnor som törstar efter andra sätt att se och förstå världen. Om jag kan bidra till att de finner nya perspektiv och bekräftelse så är jag nöjd med min insats. Jag varken vill, behöver eller kan nå ut till alla, och idén om att du och dina gelikar skulle vara ett prioriterat mål är befängd.

Män kan aldrig vara en drivande kraft i feministisk förändring, då det ligger i deras intresse att upprätthålla patriarkala strukturer. Därför är inte män en relevant publik för feministiska texter. Att få kvinnor att inse att ni är skit och att de förtjänar bättre är en så mycket effektivare strategi. Nu gäller det bara att få andra feminister att inse detta, så att de kan sluta lägga sin kraft på att dalta med människor som ändå aldrig kommer att vara drivande.

Att göra saker tillsammans med kvinnor är revolutionärt.

Män vill ta plats i feministiska rum med argumentet att vi alla minsann behövs för att någon frigörelse ska komma till stånd. Om inte männen är med på att förändras kommer ingenting förändras, lyder logiken. Alltså måste vi i feministiska rum rikta vår kraft på att få män att känna sig välkomna. Därför vill mannen tränga sig in i kvinnoseparatistiska gemenskaper. ”Jag ska inte ta så mycket plats”, kanske han säger, och vi förväntas mjukna fast vi vet att hans blotta närvaro kommer få oss att bli spända och eftertänksamma. Vi förväntas ge honom utrymmet eftersom vi anses tjäna på att en man deltar i vårt sammanhang, även om det innebär uppoffringar från vår sida.

Jag funderar på om de i själva verket inte är rädda för att det ska visa sig att saker mycket väl kan förändras utan att de har ett finger med i spelet. Att det händer saker någonstans som de saknar inflytande över. För män har ju sällan problem med kvinnoseparatism så länge den inte syftar till samhällsförändring, men när den gör det så blir det jobbigt för dem. Män har inget problem med att kvinnor umgås med varandra för att få stöd i att göra mer arbete i deras relationer med män. Män har ingenting emot att nästan bara kvinnor jobbar inom vård, skola och omsorg. Män har ingenting emot mammagrupper. Däremot har män någonting emot kvinnoseparatistiska feministiska grupper. Män har någonting emot när kvinnor träffas och pratar om manssamhället och hur det ska störtas. Då känner de sig exkluderade. Män vill att kvinnoseparatistisk gemenskap ska handla om att ta hand om män och upprätthålla det rådande samhället, den får inte handla om förändring.

Att göra saker tillsammans med andra kvinnor är i sig stärkande. Som kvinna lär en sig att en inte kan förändra saker, och det är fint att se vilken oerhörd kraft som kan komma ur kvinnoseparatistiska grupperingar. Det är så mycket energi som frigörs när vi inte längre behöver gå omkring och vara ängsliga för vad män ska tycka, tänka och känna om oss. Att se denna process är att inse att det patriarkatet alltid sagt om att en som kvinna är oförmögen är en stor lögn. Att inte bara inse detta, utan även leva det, är frigörelse i sig.

Det är angeläget för män att kvinnor inte inser att vi faktiskt klarar oss på egen hand. Det ligger i mannens intresse att vi ska tro att vi är beroende av honom, för i så fall kommer vi alltid behöva anpassa oss till hans spelplan. Att göra saker tillsammans med andra kvinnor, att leva för och genom kvinnor, är revolutionärt. Att låta den kvinnliga gemenskapen handla om något annat än att hantera sin relation med sin pojkvän är revolutionärt.

Att ”kämpa för relationen”.

Det här med att en ska ”kämpa” i sina relationer är någonting som sägs ganska ofta. På ett sätt håller jag med; andra människor ska inte vara slit- och slängvaror, utan det är viktigt att behandla människor en har relationer med med respekt.

Däremot kan jag uppleva det som att många människor inte vet vad de kämpar för, och varför.

Jag upplever att det ofta åläggs mig som kvinna att jag ska göra det ena och det andra för att kunna ha ”fungerande relationer med män”, alltså relationer som inte uppfattas som ”problematiska” i patriarkatet utan där en glatt tar emot den skit en utsätts för. Typ att en ska gå i terapi för att komma över sitt manshat. När jag kommer i kontakt med sådant undrar jag mest varför. Varför ska jag lägga men massa tid på att kunna ha relationer med män?

Att ”jobba på relationen” verkar i en heterokontext ofta innebära att kvinnan ska lära sig att acceptera det ena och det andra och inte ställa till besvär, eller att han ska lära sig att kommunicera med mannen på en nivå som passar honom. Kanske ska hon lära sig att ”tänka annorlunda” för att inte uppleva vissa saker som problematiska och så vidare. Det är ofta kvinnan som ska förändras, snarare än mannen. Att jobba på relationen blir hennes projekt, delvis då det i regel är hon som far illa i den.

Många kvinnor beskriver hur de har lidit sig igenom dåliga perioder i relationer med män men att det ”är bättre nu”. Såhär har jag kunnat känna i relationer med män, både vänskap och kärlek. Att jag har lagt väldigt mycket energi på att bygga upp en bra relation, och under processen aldrig ifrågasatt vad meningen med det egentligen ska vara. Det finns liksom en idé om att det är så en måste göra, för att en som kvinna ska leva för och genom män och belöna dem med känslomässigt arbete för att de vill finnas i ens liv. Men när jag har haft relationer med kvinnor har jag inte behövt lägga en massa arbete på relationen innan den blivit givande, och det skulle jag troligen inte ha gjort heller just för att relationer med män anses vara mer värda att arbeta på. Givetvis blir relationer ofta bättre ju längre en har dem, men jag har aldrig haft känslan av att jag går in i något dåligt och lägger en massa energi på att förbättra det.

Jag hör folk prata om att människor som skiljer sig ”ger upp för lätt” och att en inte ska förvänta sig att det är bra hela tiden. Men varför skulle en lägga en massa energi på någonting som känns ovärt, som tar mer än det ger hela tiden, när en skulle kunna lägga energin på relationer som gav mer tillbaka.

Sällan uppmuntras vi till att stanna upp och fråga vad som egentligen är syftet med allt, vad det är vi önskar uppnå med allt det arbete vi lägger ner. För ofta är det som att en lägger en massa energi på relationer bara för att det är så det ska vara, snarare än att det faktiskt är någonting en tror kommer ge något tillbaks i slutänden.

Relationer med män är för kvinnor en så oerhört dålig osäker investering, vi förväntas lägga oceaner av tid och energi på något i hopp om att det en dag i framtiden ska leva upp till våra romantiska föreställningar om Det Perfekta Heteroförhållandet.

Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det.

Twittrade lite om utsagan att det bara är 1 % eller 10 % eller något liknande av männen som begår sexuella övergrepp:

Det finns ärligt talat inga belägg för att det skulle vara en minoritet av männen som begår sexuella övergrepp. Undrar verkligen vad folk som säger detta baserar sin hållning på. 90 % av männen jag legat med har begått någon form av sexuellt övergrepp. Antingen i form av att inte respektera ett nej, inte respektera premisser för sex (”glömma” kondom), bara ”köra på” utan att kolla läget. Detta är också sexuella övergrepp, och det är saker de flesta män göra sig skyldiga till.
Om en med ”sexuellt övergrepp” menar överfallsvåldtäkt, nä då är det kanske inte så många. Men sen är det ju inte dessa utan det vardagliga normaliserade sexuella våldet som drabbar oss.
”Alla män är potentiella våldtäktsmän” är inte en abstrakt teori utan en konkret erfarenhet en samlar på sig när en som kvinna ligger med män. Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det. Trots att jag varit mycket tydlig med att klargöra gränser innan sex OCH markera under har jag sällan legat med en man utan överskridande.

Ofta ser jag resonemang kring” alla män är potentiella våldtäktsmän” som bygger på att det inte alls är så men att kvinnor tvingas utgå från att det är så för att det alltid är vi som får bära skulden för övergrepp vi drabbas av, och för att en aldrig kan veta på förhand vilken man som kan komma att våldta en och inte.

Problemet jag ser med detta är att en göra en tolkning där en majoritet av alla män fortfarande är oskyldiga i fråga om sexuella övergrepp, en verklighetsbeskrivning jag absolut inte kan ställa upp på.

Beroende på hur en tolkar vad ett sexuellt övergrepp är så får en väldigt olika resultat. Hur många män har haft sex med en kvinna trots att hon skrikit och bett om nåd? Troligen inte så många. Hur många män har haft sex med en kvinna mot hennes vilja, eller under ”frivilligt” sex utsatt henne för praktiker hon inte är bekväm med? Troligen långt mycket fler. Hur många män har ”kört på” trots att kvinnan bara ”legat som en död fisk”, det vill säga över huvud taget inte deltagit i samlaget? Ganska många bara baserat på mäns egna berättelser om sex. Hur många män har någon gång tagit på en kvinna utan att hon velat? Ännu fler. Detta är också sexuella övergrepp. Det är inte bara när kvinna skriker och sparkar, det är alla gånger en använder sin maktposition för att göra något sexuellt närmande mot någon annans vilja. Alla dessa handlingar skapar en situation där kvinnor går omkring och är rädda för att utsättas för övergrepp.

De flesta män som begått övergrepp är nog inte medvetna om vad som skett, och det ingår ju också i det sexuella våldets natur. Det handlar ju om att män konsekvent ursäktas för sina handlingar, sitt gränsöverskridande. Det handlar ju om att det sexuella våldet mot kvinnor är en normaliserad del i våra liv. Män får ju sällan veta att de begått ett övergrepp, för detta utsätter kvinnan för risken att utsättas för misstänkliggörande, spridande av falska rykten och så vidare. Av detta skäl håller de flesta kvinnor sina erfarenheter för sig själva, eller i en liten krets av andra kvinnor. Att konfrontera en man med att han minsann begått ett övergrepp hör knappast till vanligheterna, än mindre att göra en anmälan.

De flesta kvinnor som legat med män vet hur det är att känna sig tvungen att ”ställa upp” på sex när en inte är så sugen, att känna sig tvungen att ha sex på ett sätt en är obekväm med för att mannen ska bli nöjd eller för att få tyst på hans eviga tjat. Det är utifrån denna erfarenhet en aktar sig för män, inte utifrån något abstrakt resonemang om statistik. Om endast 10 % av mina sexuella erfarenheter med män hade haft övergreppskaraktär och resten hade varit gött sex så hade jag nog inte varit lika aktsam inför sex med män, men förhållandet är snarare det omvända. De ”bra” sexuella erfarenheter jag har med män kan räknas på ena handens fingrar, och även dessa har varit omgärdade av en massa skuld och skam.

Om att ta ansvar för sina gränser.

Fick den här kommentaren angående feministmän:

Känner verkligen exakt igen mig. Och desto mer mannen påtalar att han är medveten om sin roll, desto mer blir det att man anpassar analyserna för att han är ju så himla go ändå liksom. En erfarenhet (bland många) jag har är när jag satt i en styrelse där det fanns ett praktexempel på skön snubbe men som hela tiden drev om sin skön-snubbighet. Han var väldigt verbal och blev höjd till skyarna för sina analyser- av just feminister. Jag är en person som i vanliga fall är väldigt säker på mig själv och njuter av att trampa fram och ta plats och provocera lite men när den här killen var med vågade jag verkligen inte det. Jag pressades att ”ta för mig” och ”ta mer plats” men det gav mig bara en känsla av skuld och oduglighet. Tillslut brast det för mig och ett storbråk bröt ut. Har aldrig sett honom så kall och patriarkal som då och när vi hade ”bråkat klart” och kommit till en punkt där vi ändå var typ överens (vi var tvungna att stå ut med varandra resten av styrelseåret liksom) hade vi ändå inte kommit längre än att han tjatade på mig om att ”säga till honom” när han tog för mycket plats. Förutom att det var ett korkat uttalande (liksom platstagandet var en stor del av hanns personlighet, inte en ovana han råkade utföra ibland) lades alltså ansvaret och indirekt skulden på mig.

Hur män ofta är helt bekväma med att driva om sin position eller sina snubbdrag förbluffar mig. En tycker ju att om en är medveten om patriarkatet så borde en inte tycka att det är roligt att skämta om. Jag blir väldigt illa berörd när snubbar skämtar om sin position som män. För mig är patriarkatet inte något skämt utan en struktur som förstör mitt liv. Jag tycker inte att det är särskilt sympatiskt att skämta om en struktur en är överordnad i. Som kvinna kan jag skämta om patriarkatet, men att göra det som man är okänsligt. Jag upplever också att deras syfta med detta är att visa på hur medveten och självkritiska de är.

Den här ”säg ifrån när jag går över gränsen”-grejen är också så sjukt jävla problematisk. Det är ju inte en chans att en faktiskt gör det, och det är dessa män ofta väldigt medvetna om. Däremot kan de frånsäga sig sitt ansvar för situationen och spela inkännande och hänsynsfulla när de inte alls gör någon egen ansträngning för att vara det. Ansvaret hamnar ju såklart implicit på kvinnan, det är hon som måste värna om sina gränser. Hon måste även visa förståelse med mannen för att han faktiskt är en fin kille som bryr sig och försöker och vill, trots att han ju uppenbarligen inte alls är särskilt intresserad av att göra något arbete.

En grej jag upplevt angående att ”säga ifrån” är att det kommer när en faktiskt redan har sagt ifrån. Typ när jag indikerat att ”nä nu håller du på att passera gränsen här” så får jag höra att jag måste säga ifrån om personen går över gränsen. Ja, det var ju det jag gjorde? En börjar ju gärna med att säga ifrån på ett diskret sätt istället för att ställa till en scen, liksom att hinta lite på ett sätt som förhoppningsvis ska få personen att greppa och backa men inte göra det pinsamt för någon inblandad. Detta fungerar ofta med kvinnor eftersom de faktiskt bryr sig. Detta brukar dock män ofta missa och ställer en istället i positionen där en antingen måste acceptera att de passerar ens gränser eller ställa till en scen, då en såklart riskerar att de blir upprörda för att en överreagerar och framstå som en hysterisk kvinna.

Den som bryr sig om att vara en bra person och respektera andras gränser måste göra mer än att säga att en inte ”vill” passera andras gränser. Det kräver att en faktiskt göra en ansträngning för att begripa hur andra fungerar och vad som kan uppfattas som obehagligt. Bara själva medvetenheten om att det är en själv som måste ansvara för att ens gränser inte överskrida kan vara obehaglig. Det gör att en måste vara på sin vakt. Även detta är ett pris en som kvinna betalar för mäns bekvämlighet.

Boktips: Det kallas kärlek.

En bok som har varit viktigt för mig i min feministiska utveckling är Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Den som har läst den här bloggen ett tag har säkert sett mig hänvisa till den innan.

Det kallas kärlek är en avhandling som studerar hur ”jämställda” par upprätthåller över- och underordning i sin relation. Det kan till exempel handla om att han gör mindre i hushållet och att detta motiveras med att han ”är sådan” eller måste ”lära sig”.

Den här boken fick mig verkligen att inse många av de saker som har varit problem i mina relationer med män och gav mig stöd i känslan att det inte var mitt fel. Den beskrev många av de fenomen jag själv upplevt i mina relationer utan att kunna sätta fingret på och förklarade dem strukturellt.

Det som gjorde störst intryck på mig var det hon skrev om känslomässigt arbete och tillägnelse av kärlek. Bland annat skrev hon om när män visar ointresse för det deras partner säger genom att helt enkelt inte respondera och att hon då borde fatta att de inte är intresserade av vad hon har att säga. Det står också om hur männen uppfattade sina flickvänner som om de överreagerade när de till exempel grät, och att kvinnorna själva ansåg att de hade överdrivna känsloreaktioner som de ursäktade sig för och var glada att deras partner ”stod ut” med dem. Detta är verkligen något jag kan relatera till, precis så har jag känt i flera relationer. Att jag har varit hysterisk och besvärlig. Men i själva verket har det ju handlat om att de män jag har haft relationer med har behandlat mig illa och satt mig i positioner där jag har behövt spela ut hela känsloregistret för att över huvud taget få någon form av reaktion.

Slutligen så kände männen sig stärkta av förhållandet, samtidigt som kvinnorna snarare kände sig utsugna. Männen gjorde mer vid sidan av efter att de ingått i relationen än vad de hade gjort innan, och hon hade tvärtom minskat sitt umgänge med andra. Han kände sig bekräftad av relationen och att någon tyckte om honom. Jag tänker att många kvinnor i heterorelationer inte blir stärkta eller bekräftade av sin partner, utan snarare nedtryckta. Så har i alla fall jag upplevt det, även om det sett ut på olika sätt. Antingen har det handla tom ett direkt nedvärderande av mina förmågor, eller så har det handlat om en känslomässig otillgänglighet som jag implicit får skulden för eftersom han inte kunde förklara varifrån den kom.

Nå, det är i alla fall en bok väl värd att läsa för den som vill få ökad insikt om hur könsmakt fungerar i relationer.

När ”alla vet” utom en själv.

För ett par dagar sedan var det en person som skrev till mig att ”alla vet” att kvinnor inte behöver män. Detta kom som en överraskning för mig, för hur hade det under hela min livstid kunnat undgå mig om nu ”alla vet” det.

För mig var det verkligen inte en självklarhet att jag inte behövde leva för och genom män. Givetvis ”visste” jag det på pappret, men jag insåg det inte emotionellt. Jag kunde inte inse det emotionellt förrän jag faktiskt levde det. För hur kan en känna det en inte levt.

Detta kommer dessutom påfallande ofta från män eller kvinnor som har relationer med män. För dem är det tydligen självklart att en inte behöver ha relationer med män. Jag tänker mig att detta mest handlar om att intala sig om att den egna livsstilen är ett resultat av ~*fria val*~, för så kan det ju vara bekvämt att tänka. ”Höhö, vilken dum tjej som trodde att det var obligatoriskt att vara heterosexuell, vi andra har ju minsann valt det för att vi tycker det är det överlägset bästa/för att vi helt enkelt är heterosexuella”.

Det finns ett stort mått om nedlåtande i den här typen av kommentarer. Liksom ”jaha har du varit så dum och gått omkring och trott att du var tvungen att ha relationer med män”. Ja, jag har ju tyvärr det. Nu har jag insett att så inte är fallet och det har varit en stor befrielse för mig. Alla de där anpassningarna jag inte längre behöver göra för att män ska anse att jag är värd att ha en relation med. Alla de där lögnerna jag inte längre behöver berätta för mig själv för att intala mig att min situation är acceptabel.

Den här typen av retorik förekommer ofta när en diskuterar strukturellt förtryck. Till exempel så ”vet” alla att kvinnor minsann får göra, tycka, tänka och klä sig hur de vill. Den kvinna som inte upplever att hon får det har helt enkelt fel, det hela är bara et missförstånd. Klart hon får. Det vet ju alla, att det inte är någon skillnad på kvinnor och män.

Så om nu ”alla vet” detta, hur kommer det sig att det är så många som ändå inte känner att de har det utrymmet? Det kanske ju kunnat vara intressant att gräva i för den som vill berätta för mig att det är en självklarhet att kvinnor inte behöver ha relationer med män. För uppenbarligen var det ju ingen självklarhet för mig, och många andra känner ju likadant.

Förklaringsmodeller för mäns våld.

Läser en kurs i kvinnofridskunskap, till vilken jag hade en fråga om olika förklaringsmodeller för att förstå mäns våld utifrån boken Rädslans politik.

Wendt redogör i Rädslans politik för fyra olika förståelsemodeller för mäns våld mot kvinnor som har dominerat i olika tidsperioder – det normala våldet, det sociala våldet, det neutrala våldet och det manliga våldet.

Att våldet beskrivs som normalt innebär att det anses vara något en får räkna med i ett äktenskap och ingenting som samhället ska lägga sig i. I den här synen ingår också att våldet definieras som något privat, alltså inte som en politisk angelägenhet. Det fanns även våld som inte var accepterat, men det berodde mer på det sammanhang våldet förekom i än våldet som sådant. Våldet inom familjen kunde gå betydligt mycket längre innan någon agerade, helt enkelt eftersom det ansågs vara normalt och en privat angelägenhet. Samtidigt så kunde våldet förklaras med olika sociala problem, då det sågs som avvikande. Våldet kunde alltså vara både ”normalt” eller avvikande, men inte en fråga om mäns makt över kvinnor.

Senare så kom förklaringarna till våldet att psykologiseras i allt högre grad, och förstås som en fråga om att de individer som ingick i relationer där det förekom våld, vilket Wendt kallar för det sociala våldet. Män som slog ansågs ha haft problem i sina egna familjeförhålladen, och även kvinnorna blir föremål för den typen av analyser. Detta gör att våldet definieras som ett individuellt problem, och alltså återigen hamnar utanför samhällets direkta ansvar. Det finns inget tydligt offer eller förövare, utan båda parter är delaktiga. Våldet förklarades även som någonting sprunget ur andra samhälleliga konflikter, till exempel klasskonflikter, men det förstås inte som en fråga om mäns makt över kvinnor. Det finns likheter med den tidigare förståelsen av våld, men våldet definieras i högre grad som ett problem och något avvikande. Båda dessa våldsförståelser leder till lösningar som antingen handlar om att definiera våldet som ett privat problem, eller se det som en konsekvens av andra samhällsproblem som är de som ska lösas i första hand.

Det neutrala våldet är en modell för förståelse av våld som bygger på att mäns sexuella våld mest handlar om att de hamnat i situationer där de ”missuppfattat” kvinnan. På detta sätt läggs en stor del av ansvaret på kvinnan; även om det är han som till slut begår övergreppet så har hon medverkat till den situation där övergreppet är möjligt. Förklaringarna fokuserar på de situationer i vilka övergreppen begås. Det finns både en idé om våldtäktsmannen som ”huvudlös”, men också den mer ”normala” våldtäktsmannen som begår brottet på grund av en situation han hamnat i eller ett missförstånd. Våldtäkt ses som något som inträffar när situationen avviker från det ”normala” sexuella spelet mellan man och kvinna, det vill säga när mannen på grund av kvinnans agerande eller situationen antar saker som sedan inte visar sig stämma och därmed har sex med henne mot hennes vilja. Det sexuella spelet som sådant ifrågasätts dock inte i någon större utsträckning. Denna syn leder till att kvinnan i hög grad får ansvaret för att undvika att hamna i situationer där hon kan komma att utsättas för mäns våld.

Våldet började sedan beskrivas som en jämställdhetsfråga, en fråga om mäns och kvinnors olika livsvillkor. Det anses inte handla om framförallt avvikande beteenden utan om ojämlikhet. Samtidigt lever det kvar idéer om förklaringsmodeller som bygger på andra sociala och psykologiska problem kvar, men ojämlikheten ställs i fokus. Detta leder till slutsatsen att problemet måste lösas genom att öka jämställdheten i samhället. Samtidigt finns det ett motstånd mot att beskriva våldet som ett manligt problem.

Den förklaringsmodell jag själv oftast kommer i kontakt med är det manliga våldet, vilket förekommer i feministiska kretsar. Jag upplever också att mäns våld mot kvinnor ofta beskriva som just ett jämställdhetsproblem i det offentliga samtalet. Samtidigt finns det en tendens att vilja förklara våldet med individuella faktorer, såsom social utsatthet, missbruk och liknande, som vi kan se i förklaringsmodellerna det normala våldet och det sociala våldet.

Det finns också en syn som sammanfaller med det neutrala våldet, där fokus läggs på situationen och lösningen anses vara att kvinnan ska undvika den typen av situationer. Ett exempel på detta kan vara om kvinnan har varit sexuellt inbjudande och mannen då anses ha kunnat räkna med att hon ville ha sex. Ett annat exempel kan vara om en man och en kvinna har haft en konflikt i vilket mannen har brusat upp och använt våld.

Att våldet beskrivs som en ”naturlig” del av samlivet i ett par är också något som förekommer då och då, framförallt rörande sexuellt våld. Jag tänker på fenomen som tjatsex, där mannen pressar kvinnan till att ha sex med honom trots att hon från början ställer sig avvisande, som ofta beskrivs som en normal del av samvaron i en heterosexuell relation. Jag tänker mig att om en har en bred förståelse av vad våld innebär så kan detta ses som ett uttryck för det normala våldet. Även när denna förståelse av våld var som mest aktuell så ansågs det ju finnas avvikelser, fall där våldet hade gått för långt. Jag tänker mig att gränserna för vad som anses legitimt och vad som anses vara illegitimt våld förflyttas hela tiden, och att det därmed alltid finns ett ”normalt” våld.

Om att ”säga ifrån”.

När en blir tillsagd att en ska ”säga ifrån” när en blir utsatt för skit som kvinna blir jag så less. Detta lilla ”tips” kommer ofta från män, och ibland även från andra kvinnor som känner behovet av att förmedla att en minsann borde säga ifrån om en känner sig besvärad, med en tydlig undertext av att det brukar de minsann göra och det är aldrig något problem för de är så jävla respektingivande. SKÖNT FÖR DEM att vara den typen av person som folk minsann lyssnar på när en säger ifrån.

Som om kvinnoförtryck bara var slumpmässiga misstag och inte följde något mönster eller hade någon koppling till makt.

Jag har ”sagt ifrån” många gånger, grejen är att det ofta inte har önskvärd effekt. Många gånger när jag ”sagt ifrån” så har jag inte blivit lyssnad på. Andra gånger har min vilja visserligen blivit ”respekterad” men med en tydlig underton av att personen bara anpassar sig för att slippa gräla, inte för att den faktiskt bryr sig eller förstår någonting. Eller, det absolut värsta, att någon tycker det är så himla ~*intressant*~ att någon har blivit kränkt av deras agerande att de ska dra igång en lång lång diskussion om hur och varför. Givetvis ”respekterar” de ens känslor, men de gör det ändå väldigt väldigt tydligt att det absolut inte är någon självklarhet att de ska ta hänsyn till någon hysterisk kvinna. Detta är jobbigt att hantera, för om en inte går mannen till mötes så kommer han att uppfatta en som otrevlig och därmed tycka sig ha rätt att inte respektera en.

I många situationer är det ju också så att det helt enkelt inte går, en saknar resurserna för att göra något slags motstånd. Kanske är en materiellt beroende av en person, kanske är en fysiskt hotad av personen och så vidare. Att ”säga ifrån” kan i vissa situationer innebära livsfara. Detta är kvinnor i regel medvetna om, även om det inte är uttalat. Men kvinnor vet att en inte kan stå upp för sig själv hur som helst, i alla situationer.

Poängen med feminism är ju att göra motstånd, men det bygger på insikten om att motstånd kräver mer än att bara ”säga ifrån”. Motstånd kräver teori och kollektiva strategier. Vi vill göra motstånd, men det måste vara effektivt. Det ska inte vara slag efter slag i luften.

Om att begära kvinnor.

Twittrade lite kort om att begära kvinnor:

Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.
Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.

En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?

Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.

Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.

För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.

Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.