Det kommer ändå aldrig att bli som förut.

Förändring är alltid jobbigt. Även om det är en förändring till det bättre så kan det vara smärtsamt. Att gå upp i vikt ofrivilligt är jobbigt för de flesta oavsett om man har snygg kropp även eter viktuppgången, oavsett om man fortfarande efter viktuppgången räknas som smal. Att Paow känner ångest inför att hon gått upp i vikt är därför helt naturligt, oavsett som hon fortfarande blott väger 47 kilo. Men att man går upp i vikt i slutet av sin tonår är, precis som Bk-Mia skriver, helt naturligt. Det ska vara så, man ska inte se ut som en tonåring hela livet.

Ändå hör man ofta ofta folk försvara sin bantning med att de bara vill se ut som innan. Som innan graviditeten eller innan vuxenblivandet, man vill kunna passa i sina gamla jeans eller ha samma kupstorlek som man hade innan man gick ner i vikt. Som om det skulle göra själva bantningen sundare att man bara vill återgå till något. Folk lurar sig själva att de har en ursprunglig kropp som för alltid ska se ut på samma sätt, alla förändringar är bara undantag från naturtillståndet. Och naturtillståndet sätter man godtyckligt efter när man var mest bekväm i sin kropp.

Jag tror att det är minst lika viktigt att folk lär sig acceptera kroppens förändringar som att man accepterar några ”extrakilon” (efterblivet uttryck det där, men ni fattar vad jag menar). Att folk måste lära sig det där med att förändring är det mest naturliga som finns och sluta upp med att alltid sträva tillbaka till hur saker och ting var innan. För ärligt talat: det kommer aldrig att bli som förut. Tyvärr.

Barn och smink.

Kollade på mammor och minimodeller för ett par dagar sedan. I det programmet skulle barnen sminka sig vilket många mammor tyckte var helt fruktansvärt för barn ska ju få vara barn, och smink är minsann inget för barn. Man kan ju undra varför en person som vill att hennes barn ska få vara ett barn pressar henne genom att sätta henne på en jävla modellskola, månar om att hon ska ha fina kläder och fint hår men absolut inte låter henne sminka sig trots att hon vill.

Jag tycker illa om detta att mammorna intalar sig att allt är okej så länge barnen har ansiktena rena från smink. Att de trots allt fortfarande är barn så länge de inte invigs i just den speciella vuxengrej smink är. Jag undrar verkligen hur det kommer sig att just smink har ett sånt otroligt stort symbolvärde när det gäller skillnaden mellan barn och vuxna. Ärligt talat så lär ju inte sminket spela någon roll, det handlar ju om hur mycket press ni sätter på barnen.

Tror att anledningen till att vissa mammor i programmet hade ett så ansträngt förhållande till smink var att de egentligen inte var riktigt bekväma med situationen. De mammor som var ”coolast” med det hela var också de som var minst ängsliga inför hela konceptet.

Jag tror inte att barn mår dåligt av att sminka sig, bry sig om kläder och hår. Sådant kan vara roligt och ett sätt att uttrycka sig som är konstnärligt. Däremot tror jag att de mår dåligt av att ständigt behöva behaga och inte få göra saker för att man själv tycker det är roligt och fint. Och på ett sätt kändes det som att de mammorna som först inte ville att barnen skulle sminka sig men sedan tyckte att det var okej med en ”naturlig” sminkning ställde mycket större krav på att barnen skulle behaga än mammorna som bara körde på. För dem var det viktigaste att barnen skulle vara barn, oavsett vad barnen själva ville.

Men gör vad ni lovat till att börja med.

I Lagen om anställningsskydd står det att en anställd har rätt att stanna i tjänst till 67 år ålder, även om normal pensionsålder är 65. Detta är något som många äldre utnyttjar eftersom de vill jobba även efter 65. Däremot blir många tvingade att gå efter 67. Regeringen lovade att höja denna ålder till 69 vilket man ännu inte gjort. Jag undrar bara: om ni vill att folk ska jobba längre varför inte börja med att uppfylla detta löfte så att de som faktiskt vill jobba längre också får rätten att göra det, för ni förväntar er väl inte på allvar att folk ska börja söka nytt jobb vid 67? Det måste ju även alliansen inse orimligheten i.

Om detta också kompletterades med en rätt att gå ner i deltid från 61, vilket är första året man kan gå i pension, så tror jag absolut att fler äldre skulle jobba längre. Men detta handlar inte om att skapa faktiska incitament för folk att jobba, att faktiskt göra det till en bra alternativ, detta handlar bara om rent tvång.

Svt debatt.

Så fort Svt debatt gå på tv brakar helvetet löst på twitter, vilket inte är så konstigt eftersom det alltid sägs helt omöjlig smörja i det programmet. Jag kollar själv inte på det sedan en tid tillbaka vilket jag är glad över, för det är fan bara skit. Ingen får tala tillräckligt länge för att något vettigt ska bli sagt och programupplägget är som gjort för att folk ska börja gräla. Personer som inte har någon kompetens alls i frågan eller ens något vettigt att säga kastas in i buren där de får slåss som vilddjur. Har det, allvarligt talat, någonsin kommit en enda vettiga slutsats ur Svt debatt?

Frågan är när Svt ska ta sitt förnuft till fånga och sluta upp med att producera den jävla skiten. Det finns inget behov av programmet, det fyller inte upp någon lucka i utbudet och det är inte efterfrågat. Andra kanaler kan gott göra likvärdig skit (och gör det redan) så kan statstelevisionen syssla med att leverera kvalitetstv som inte görs av andra aktörer. Det är orimligt att en del av Svt:s budget går till att producera den där förbannade jävla skiten.

Lösryckta tankar.

För tillfället pendlar jag mellan att hata världen med energi och att hata världen passivt. Mellan brinnande ilska och avgrundsdjup matthet över sakernas tillstånd. Med förvånansvärd punktlighet så byter jag läge ungefär var fjärde dag, kanske märks dessa pendlingar även för er läsare? Känner mig dessutom mer och mer orolig inför min egen framtid. Det kändes bra ett tag men nu känns det återigen som om jag aldrig någonsin kommer hitta något vettigt att göra i livet, något att leva av som inte samtidigt dödar mig inombords.

Jag funderar mer och mer på om jag skulle vara villig att offra mina ideal om jag skulle kunna sko mig själv på det och jag kan ärligt talat säga att jag inte vet. Sen kommer jag fram till att det faktiskt inte spelar någon roll ur hållfast jag är vid mina principer, ty just nu kämpar jag för mina egna intressen, för en bättre värld för mig själv och för andra i samma situation som jag. Bara för att jag inte skulle hållit fast vid mina ideal i en annan situation så gör det inte detta mindre äkta, ty kamp måste alltid utgå från ett reellt behov. Själva grunden i politiska rörelser är och kommer alltid att vara egenintresset, även om det också finns de som är med av mer ideologiska skäl.

Blondinbellas pensionstankar.

Men OJ vilken debattartikel Blondinbella spottat ur sig angående den höjda pensionsåldern (vill för övrigt påpeka att det inte finns något reellt politiskt förslag kring att jobba till 75 i dagsläget, det var en framtidsvision från vår kära Renifeldt).

Ett av de motargument jag hört är att det finns folk med tunga arbeten som inte klarar av att jobba tills de fyller 75. Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 18 år till 74.

Jag skiter väl i vad ”tanken är”, det viktiga är ju hur det fungerar i praktiken. Och i praktiken är det tyvärr så att alla inte är någon slags entreprenörer som bara kan byta hej vilt när kroppen inte pallar med längre.

Min erfarenhet av arbetsföra personer i pensionsåldern är att de gärna jobbar vidare om de upplever sina jobb stimulerande och givande. Min mormor jobbar till exempel tre dagar i veckan trots att hon gick i pension för flera år sedan, för hon trivs och det ger henne extrapengar. Gott så. Hennes arbetsplats har nytta av henne eftersom hon har jobbat där länge och har erfarenhet, hon skulle inte på rak arm kunna bytas mot någon ny. Jag har absolut inget emot att min mormor inte gått i pension! Hon får mer än gärna jobba om hon trivs med det, och det verkar hon för all del också göra.

Blondinbella målar upp det nya arbetslivet som fantastisk tillvaro där vi inte bara ägnar åtta timma rom dagen åt våra jobb, nej vi är våra jobb. Våra jobb kommer in och tar över hela vårt varande.

Just eftersom vi kommer att arbeta längre är det viktigt att välja en karriär som känns kul. Tidigare var det föräldrarnas yrkesval som avgjorde var man hamnade och man hade svårt att byta bana. Nu är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut. Man ska välja yrke för sin egen skull. I framtiden kommer inställningen heller inte vara att man ska jobba 9-5. Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil. Det finns ingen tidsgräns för när arbetet ska pågå.

En person som Blondinbella, som är framgångsrik och bygger sin person kring att hon är en affärskvinna, vill såklart ha det såhär. Det tragiska är att hon inte kan förstå att alla inte vill det. Vissa vill jobba 9-5, eller ännu hellre 9-3. Vissa vill inte att deras lågbetalda vårdjobb ska komma in och ta över hela deras liv, men fler och fler blir så illa tvungna eftersom anställningstryggheten blir sämre, kraven på ”flexibilitet” blir större och arbetet mer och mer slitande. Jätteroligt för dem som väljer en kul karriär att jobba mer såklart, det är inget jag tänker förvägra dem.

Frågan är emellertid inte att folk magiskt ska ”ändra inställning” till arbete och livet utan att de där scenarierna som Blondinbella så rosenskimrande målar upp, om vidareutbildning, kompetensbevarande, mentorskap och att gilla att gå till jobbet också måste bli möjliga för en merpart. Annars kommer effekten av höjd pensionsålder inte att bli en massa lyckliga arbetande gamlingar som givmilt delar med sig av sin kompetens.

Blondinbella är ju egenföretagare och påverkas i praktiken inte av höjda pensionsåldrar, hon kan sluta jobba närhelst hon önskar (förutsatt att hon har pengar att leva på) eller fortsätta jobba tills hon dör av utmattning. Alla har inte denna lyx utan är betydligt mer uppbundna till politiken. Jag föreslår att Blondinbella utnyttjar sin faktiska möjlighet att jobba hur länge hon vill och låter de personer som faktiskt rörs av eventuella pensionsreformer sköta debatten istället.

Mogis fittring.

Vad som är sjukt kul är att ringen som Mogi ska bära på modeveckan ser ut som en fitta.

Det är förvisso inget fel med det, jag tycke ringen var ganska snygg. Den hade dock lika gärna kunnat vara en produkt av någon feministisk konstfackselev. Ärligt talat.

Jag undrar om Mogi tänkt på detta själv. Jag undrar om någon annan kommer tänka på det eller om det bara är jag som fått mina sinnen förstörda av all fittkonst. Roligt hur som helst.

Normativt normbrytande.

Johanna Sjödin har skrivit lite mer ingående om det här med andra personer som legitimerar ens egna normbrott och samtidigt avskriver möjligheten att de själv skulle göra samma sak genom att säga till exempel ”men ditt här är ju så ljust och tunt, mitt är så mörkt” till en person som slutat upp med att raka benen. Johanna Sjödin hör ofta liknande saker apropå att hon har rakat skallen; andra är väldigt pigga på att påpeka att hon passar i det för att i nästa andetag påpeka att de själv inte skulle göra det på grund av en osmickrande huvudform. För det första kan man sällan veta hur man skulle trivas i rakat hår eller orakade ben om man inte prövat, vilket jag tagit upp innan.

Ett annat och viktigare skäl till att man inte ska säga så är det som Johanna Sjödin tar upp: man applicerar sin egen syn på varför man gör saker med sin egen kropp på andra. Alla eftersträvar inte att behaga andra utseendemässigt, trots detta så förutsätts det ofta när andras normbrott hyllas. Man skapar en bild av vem som får bryta mot normerna och inte som blir minst lika normativ. Den som trots orakade ben och rakad skalle fortfarande ser bra ut accepteras, men den som inte passar i dessa attribut anses inte okej. Anledningen till att man gör saker med sig själv antas alltjämt vara att man vill se bra ut.

Samma synsätt appliceras ofta på tjocka människor. Det finns en viss sorts tjockhet som anses okej, den där man har fettet på ”rätt” ställen eller där man passar i sin ”extrakilon”. När folk legitimerar att andra är tjocka, orakade eller rakade genom att säga att de trots allt passar i det så säger man också indirekt att det finns andra personer som inte skulle passa i det och som det alltså inte är okej för. Personer som säger såhär vill säkert bara väl men det avslöjar en viss inställning, att den som vill bryta normer ska välja ”rätt” normer att bryta, ty trots att man bryter mot normerna så måste man fortfarande behaga. Den som inte passar i att vara tjock ska inte försöka sig på att bryta mot smalidealet, den som har tjock och mörk benbehåring ska passa sig för att sluta raka benen.

Normbrotten hyllas alltså på normativa grunder vilket i sin tur förstärker normen om att man ska behaga allt mer. Ty den som behagar får göra som hen vill, men den som inte behagar får varken vara tjock, orakade eller rakad. Jag är inte intresserad av att andra människor ska legitimera att jag inte rakar benen med att mitt benhår är ljust för det är inte därför jag slutade. Jag slutade för att det krävde tid och pengar, för att det ledde till kliande och för att jag helt enkelt inte tyckte att det var värt det. Dessa anledningar hade bestått även om jag hade haft riktigt lurviga ben.